Jag körde ner ett lass med trädklipp till snokarnas komposthög vid Stugan idag. Nu är trädgården vårstädad och alla fruktträd ansade. Jag passade på att leta efter snokarna därnere, men såg inte någon och inte heller någon tidig videfuks, endast några nässelfjärilar och en vimsig jordhumla. Men det är ju gott nog så och det går fort ändå, det vet jag genom lång erfarenhet, att man aldrig hinner med allt man vill. De första sädesärlorna har till exempel redan siktats i södra Sverige så i morgon kan säkert en kvittra också vid kanalen nedom betet där vårvattnet går högt över spången till ringmärkningsgatan i Tåkern. Det gäller bara att vara på plats vid rätt tidpunkt och det är just det som kan kännas stressande.
Jätteröksvamparnas imponerande bollar, upp till 60 cm i diameter, har mognat och sprider moln av sporer i varje liten vindpust. Många har aldrig sett denna vår största svamp och jag säger det igen, att jag gärna ställer upp med en privat visning till hösten.
På vägen upp förbi Ostmossen på Omberg möter Kent och jag ett par nunnor från Mariasystrarnas närbelägna vackra kloster. De är precis som vi ute för att njuta av vårvädret och studera blåsippornas första blå lyster. Vi umgås en liten stund med gemensamma intressen och sen fortsätter vi uppåt ytterligare en liten bit och går in i det fint återskapade naturbetet.
Vi sätter oss i gräset med utsikt över Tåkern, tar varsin kopp termoskaffe med Guns skorpa till, ja inte Kent om allt nu ska återges rätt eftersom han ännu är mätt efter sin lunch, och så filosoferar vi i lugn takt om det mesta i den sköna solvärmen med ystra flugor i ansiktet innan vi vandrar ner mot bäcken som rinner upp med kalkvatten ur berget och försvinner ner genom orkidékärret på sin vidare resa mot Tåkern. Vi testar båda vattenkvaliteten inte så mycket för törstens skull som för att vi bara inte kan låta bli.
- Klart och kallt, utan sälta men med något lite smak av humus, säger Kent.
Plötsligt dyker en fladdermus upp i solskenet. Den jagar över en glänta mellan träden vid stugan i närheten och jag försöker fånga den med kameran. Men av tjugo försök blir inget foto av duglig kvalitet, inte så himla lätt att på fri hand fotodokumentera kastflygande fladdermöss, och det blir nog ingen lätt uppgift att kunna artbestämma dennna, även om jag kommer att försöka via fladdermusgruppen på Facebook.
Mer om detta kommer jag förhoppningsvis att återkomma till.
Tillägg den 21 mars.
Fyra personer i facebook-gruppen "Fladdermöss i Sverige" har tagit sig tid och lust att undersöka mitt foto ovan och komma med ganska eniga kommentarer att "min" fladdermus nog är en Dvärgfladdermus av släktet Pipistrellus. Detta släkte splittades dock ganska nyligen till två arter: 1. den ursprungliga Dvärgfladdermus, Pipistrellus pygmaeus och 2. Pipistrell, Pipistrellus pipistrellus.
Vilken av dessa två det är fråga om här går inte att utläsa på mitt foto, svårt även annars, men det lutar åt Dvärgfladdermus eftersom den är vanligare.
Tack till: Jeroen van der Kooij, Peter Wredin, Espen Jensen och Suzanne Schlyter
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar