Hans Ringström kom inflyttande någonstans ifrån och var något år äldre än oss andra som just hade börjat i första ring på gymnasiet i Mjölby. Därför hade han redan fyllt körkort, i alla fall för vespa, och den här vårdagen övertalade jag honom om att vi borde göra en liten utflykt till mitt älskade Tåkern tillsammans. Jag tror att han aldrig varit där tidigare och jag ville visa min nyvunne kamrat mitt paradis.
Den gamla riksettan vid Abbetorp nära Väderstad väster om Mjölby. 1963 var den alldeles nybyggd, högst modern och anpassad för dåtidens växande trafik.
Jag satt bakom Hans på sätet när vi körde västerut på den då alldeles nybyggda Riksettan som gick genom skogen västerut från Mjölby. Det var en spännande upplevelse. Vägen var stor och bred och nyasfalterad, året måste ha varit 1963 eller möjligen ett år senare och vinden ven om öronen. Friheten från skolan, om vi nu skolkade vilket jag tror, kändes skön och upphetsande.
Jag minns inget om trafik, men den måste ha varit gles såsom den var på den tiden, ett enstaka möte då och då bara.
Vägen och tiden var vår och ett ändlöst liv låg framför oss.
Vid en skärning genom bergklacken vid Abbetorp strax innan Väderstad en dryg mil väster om Mjölby låg en trafikdödad grävling på vägrenen. Det var ovanligt, till och med sällsynt med döda grävlingar på den tiden, inte som nu, och jag undrar om inte den troligaste förklaringen till detta är att trafiken verkligen var mycket långsam och gles.
Grävlingen låg på andra sidan vägen, på den högra kanten, så vi parkerade och gick över. Det var ju inte var dag man såg en grävling på nära håll.
Huvudet var så gott som avkapat från kroppen och det var blodpölar under nosen minns jag
- Vi tar hand om den, sa jag och tog tag i bakbenen och drog den med viss möda uppför bergslänten.
Vi la grävlingen i en liten skreva på det färskt nysprängda berget och placerade en sten över kroppen.
- Här får den ligga så återkommer vi senare och tar hand om skelettet, var min tanke.
Det blev emellertid aldrig något senare.
Tiden har gått och vart Hans Ringström har tagit vägen vet jag inte. Men ofta när jag passerat på E4:an, vilken idag går strax intill Riksettans gamla sträckning, har tanken letat sig bakåt i tiden.
Ändå har jag aldrig förrän nu ...
... det sker av impuls, att jag plötsligt har tagit av E4:an och svängt in på den korta tarm, den återgrändsväg, som är enda återstoden av denna sträcka som en gång var en viktig del av vårt lands huvudled. Det är första gången på 53 år. Minns jag överhuvudtaget rätt?
Berget har mognat, är övervuxet av buskar, gräs, mossa och lavar och sluttningen är inte lika hög som jag minns den. Jag letar efter skrevan och finner den, möjligen. Den är tom förstås, femtiotre år är en ansenlig tid i sammanhanget och något annat hade jag nog inte väntat mig.
Nu är det gjort. Nu har jag återbesökt platsen för en händelse från min ungdomstid. Jag har lyft på locket till ett minne som på något sätt satte sig kvar och med åren blev viktigare än själva innehållet. Nu kan jag gå vidare också från detta till synes meningslösa minne, om nu sådana finns.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar