lördag 17 december 2022

17 december - Lodjursjakt i Östergötland 2023

Nu har det besannats, det som Gunilla Wetterling informerade mig om redan den 9 november i år, att Viltförvaltningsdelegationen i Östergötlands län har beslutat att 28 stycken lodjur skall få avskjutas under mars månad 2023.

Anledningen till att mitt engagemang i vårt läns lodjursjakt kom på tapeten var den observation av lodjur, den första på nästan hundra år, som gjordes i november på Omberg. Det är en stor sensation att lodjur har setts på Omberg och detta är också en fingervisning om att lodjursbeståndet i Östergötland efter många års tynande tillvaro äntligen har börjat växa.

Länk till min artikel om lodjur på Omberg.

2022 genomfördes en avskjutning av 7 stycken lodjur av beslutade 10 i länet. Populationen ynglande honor har under hand ökat ännu mer, till uppskattningsvis 17 st under 2022, vilket föranlett beslutet om avskjutning på 28 st.

När vi äntligen har fått en fin tillökning av lodjur i Östergötland beslutar alltså Viltförvaltningsdelegationen att lägga sig på miniminivån av 7 st ynglande honor, vilket enligt min och mångas uppfattning är inget mindre än en skandal. Lodjuret är ett uppskattat djur. Det är omtyckt och gillat av en klar majoritet av svenska folket. Vem vill inte ha en större chans att få se ett lodjur i vår natur!?


Direkt reaktion på ovanstående:

Just värdet av att oftare kunna få se och uppleva våra rovdjur i skogen väger sorgligt lätt i förvaltningen. 

Med vänliga hälsningar

Henrik Ekman 


Jag menar att Östergötlands länsstyrelse arbetar emot folkviljan, styrda som man är av en minoritet som dessvärre möjligen är överrepresenterad i den förvaltningsdelegation som äger beslutsfrågan. Vad jag menar är, att man skäligt nog kan undra hur många av nedanstående politiskt tillsatta personer som själva är jägare.

 

Viltförvaltningsdelegationen i Östergötlands län

Flera artiklar i vår regionaltidning Corren har den senaste tiden handlat om lodjuren och jakten på dessa.

Här är några länkar. Man förstår av mängden insändare att engagemanget är mycket STORT:

https://corren.se/debatt/artikel/bevilja-ingen-licensjakt-pa-lodjur-i-ostergotland/lwz4o6vl

https://corren.se/insandare/artikel/sluta-att-skjuta-lodjur-lat-samtliga-fa-leva/rekv7vyr

https://corren.se/insandare/artikel/sluta-att-skjuta-lodjur-lat-samtliga-fa-leva/rekv7vyr

https://corren.se/debatt/artikel/alla-djur-slar-byten-for-att-sjalva-overleva/jdkx1k0r

https://corren.se/debatt/artikel/bevilja-inte-licensjakt-pa-lodjur-i-vart-lan/rkxo93xl

https://corren.se/debatt/artikel/hallbar-forvaltning-av-lodjur-i-lanet/r3x66vkr

https://corren.se/debatt/artikel/lodjuren-begransar-antalet-viltolyckor-i-trafiken-/r4d6428r

https://corren.se/nyheter/inrikes/natur/artikel/licensjakt-pa-lodjur-i-flera-lan/l7v6yk8l

https://corren.se/nyheter/ostergotland/artikel/antalet-lodjur-okar-i-lanet-nu-fattas-beslut-om-jakt/r4d6zzor

Här kommer säkert fler artiklar att kunna fyllas på med.

Förvaltningen av våra 5 stora rovdjur: björn, varg, lodjur, järv och kungsörn är en knivig uppgift. Olika intressen står emot varandra och diskussionens vågor går ofta höga.

När det kommer till lodjur är dock en klar majoritet för en ökad tolerans och närvaro, vilket i klara ordalag betyder att de av Naturvårdsverkets/Statens beslutade miniminivåer borde höjas, kanske fördubblas.


Senare tillägg:

Jag tänker mig att försöka få till något slags protest-upprop om den jakt/slakt av 28 lodjur som är bestämd för Östergötland under mars månad 2023.  Kanske kan detta lodjur få bli vinejtten och starten.


tisdag 13 december 2022

13 december - I Luciatid

Hur är det med Lucia egentligen. Nog har firandet minskat. Ingen officiell ljusdrottning finns kvar i Ödeshög i alla fall. Uppenbarligen är det en ljus tradition som tycks gå i stöpet. 

Lars och jag struntade också i Lucia och åkte iväg en tur över vinterlandskapet istället. Det var bistert så vi satt mest hela tiden i bilens kupévärme. Fnyk av lätt Vättersnö singlade i lufthavet runt Omberg och Tåkern. 

"En fin illustration av vattnets viktiga kretslopp", skaldade Lars.

I diket och gräsmarkerna mellan Holmen och Väversunda huserade en flock gulsparvar. En av dem visade en glimt av ljusgrå övergump istället för brunröd, så fick den bli en sävsparv och strax var där två. 


Studier av sävsparv ... Fågeln knixade hela tiden med stjärten.

En satte sig i halvt dold i en grästäckt buske vilket gav plats för studier.

... och samma fågel efter viss förädling.

Under fågelbordet hos Fredrikssons fanns som vanligt dessa senaste vintrar ett gäng övervintrande bofinkar, tio stycken kanske.

Inga vråkar sågs idag, men ett litet gäng råkor i närheten Rogslösa samt 250 gäss, hälften sädgäss och hälften kanadagäss på en friblåst höstveteåker. 

Vid Borghamn kom en gammal havsörn på skrå över hamn och skvalpigt grågrönt vättervatten. Den seglade hela vägen bort mot Ombergs norra udde och försvann, utan ett enda aktivt vingslag. 


måndag 12 december 2022

12 december - Vintertur till en kär vän

Vi tog en vintertur över slätten för någon dag sedan, Ulla körde och jag satt i passagerarsätet en aning spänd i kropp och tanke. Snön började falla nämligen och vitmenade vårt landskap, så det fick gå varligt fram i slirsträngarna på gamla RV 50 och jag, ytterst ovan vid sätet bredvid, kom nog med några "goda råd" för mycket förstår jag.

" Jag har visst tagit med mig en orolig en på utflykt. Jag rastar Gebbe!" - säger Ulla och ler lagom snett men tålmodigt och vänligt bakom ratten. 


Vi är på väg till Vadstena och passerar Tåkern på vår högra sida. Sjön ligger lugn och stilla täckt av en vit vinter. Oh! vad jag längtar dit, att få ta en lång tur mellan vassar i jungfrulig ensamhet, endast tillsammans med orädda skäggmesar. 

Snart är vi framme hos min gamla kompis Kent Persson. Han lämnade Lassagården vid Tåkerns strand för ett år sedan och flyttade in i en tvåa bostadsrätt i Vadstena. Där bor han bra numera, slipper trädgårdskötsel och allt annat som hör en gård till. Vadstena har nära till allt - nåja utom ordentlig skog kanske - men har allt annat som pensionärer kan behöva.


Kompisar för livet - Gebbe och Kent, foto Ulla Björkman.

Vi käkade pizza och drack kaffe med Ullas nybakade lussekatter och så pratade vi  om allt som timat sedan begynnelsen och vad som har varit oss emellan. Det är mycket det!

Ur boken "50 år med Tåkerns Fältstation 1963-2013" saxar jag detta foto av Christer Elderud:

Ringmärkning någon gång i början av 1960-talet. Kent Persson och Gebbe Björkman i arbete i "ringlabbet".


Det gamla kamratgänget från Tåkerns fältstations begynnelse i början av 1960-talet återsamlades 2008, alldeles innan det gamla tornet revs för att bereda plats åt ett nytt pampigt Naturum Tåkern.
Från vänster Urban Ekstam, Kent Persson, Sven-Erik Fransson (vår mentor), Christer Elderud, Johan Träff, Frank Runtegen, Lars Rosengren, och Göran Bergengren. Jag själv är som du förstår bakom kameran.


söndag 11 december 2022

11 december - Rabattfynd

Så förvillande kan en rubrik vara, att jag nu tänker berätta om ett fynd av en annorlunda svamp i vår trädgårdsrabatt och inte något rabattaterat försäljningserbjudande.

Det var någon gång i slutet av november, då Ulla jobbade på med rensning i vår trädgård av de sista löven och falläpplena, som jag i mitt temporära handicap låg på knä och knipsade vissna blomster och buskar, mera specifikt skyfflade fram bråte under vårt spaljépäronträd, varvid jag också krattade fram ett par annorlunda svampar - två stycken förtorkade jordstjärnor kom i dagen bland bruna löv och förna. Aldrig har jag tidigare träffat på sådana i vår trädgård.

En jordstjärna i akvarellform.

Jordstjärnor är svampar som tillhör kategorin buksvampar, dit även röksvampar och tryfflar räknas. Jordstjärnan börjar sitt synliga liv som en rund boll vilken växer upp ur jorden. Vid mognad spricker bollen upp och skalet bildar flikar runt om som en stjärna med själva rökbollen på ett litet skaft mitt i. I denna rökboll, periosteum, finns sporerna som kommer att spridas med vinden.

Det finns någonstans mellan 15 - 20 arter i vårt land och många av dem är sällsynta och de flesta tämligen okända och svårfunna. Jag har sett jordstjärnor tidigare men egentligen aldrig bemödat mig om att gå vidare med någon artbestämning. Nu känner jag dock ett behov av att få veta.

Här är en bild på fyndet av två jordstjärnor i vår trädgård. Vilken art?

Alltså ämnar jag försöka, inte själv, men genom att lägga ut den här bilden i ett Svampnätverk på FB. Om jag får svar redogör jag genast för detta i bloggen. Det blir en liten bit på vägen att förkovra mig själv och oss alla i ämnet svampar.

Tillägg den 12 december:

Botanikervännen Ulla-Britt Andersson på Öland föreslår att arten är Kamjordstjärna, Geastrum pectinatum.

Jag tackar och bugar och läser att kamjordstjärnan är sårbar, normalt växer i barrförna och t o m på myrstackar i artrika skogar, gärna på kalkhaltig mark. Och så i min päronrabatt vid huset också!


torsdag 8 december 2022

8 december - En tur över berget

Vi började i blekt solsken med turkos himmelsfärg men innan vi nådde Omberg drog mörka snömoln in över Vättern från Västergötland.

Utsikterna över sjön försvann snart som i utspilld mjölk och Ombergs konturer suddades ut medan Sjövägen färgades ostört vit eftersom vi var alldeles ensamma där.

Sjövägen.

Efter turen över Omberg landade vi av någon outgrundlig anledning inne i Café Skedets ombonade värme. Öppetskylten - Torsdag och Lördag - var förföriskt inbjudande. 

Vi satt hos Anne och zippade  varm choklad och thé medan ljuset falnade utanför fönstret.

När vi kom ut stod vi en stund och njöt av utsikten ner över Tåkern. Isen hade precis lagt sig slät och långsträckt, som ett lysande vitt kakelgolv, mitt i det mörka. 

Sonja i Glänås som besökte min ateljé igår berättade att hon hade hört det där mäktiga sjungandet av tusende svanvingar som lämnade mot eftermiddagen. När Tåkern lägger sig händer det blixtsnabbt, ibland på ett par timmar bara och alla svanarna brukar inte hinna med. Då kommer havsörnarna.

Nu är det äntligen vinter. Tåkern ligger.


onsdag 7 december 2022

7 december - Vättern ryker

Jag fick en hjälpande hand idag av vännen Janne som kom med dragkärra på kroken som han tillsammans med Ulla lastade med nedfrysta trädgårdsblomster, som länge nog längtat in till värmen i ateljén. Bättre sent än aldrig och nu får vi se om någon av våra hortensior, pelargoner eller Agapanthuskrukor kommer att klara sig, det är väl ytterst tveksamt, men strunt samma, jag tröstar mig med att man kan så och plantera nya växter varje ny dag man är ordentligt på fötterna igen, men att det just nu faktiskt är ett andrahandsval.

För första gången denna vinter ligger kondensmoln som en rulle grå fönstervadd över Vätterns hela längd.

Det var kallt inatt. Himlen klarnade redan på morgonkvisten och mötte dagern med 7 graders kyla. Allt var frostnupet och vackert. En blek decembersol, har det sagts förut?, värmde knappast men lyste ändå upp mörkertiden som varit länge nog. Över Vättern låg vinterns första molnbulle, så typiskt. 

Efter avslutat arbete och stekt panerad abborre med Väggasås och smörstekta champinjoner plus svagdricka till lunch drog vi iväg upp över Omberg, Janne och jag, medan månen, nästan full, steg från trakten av norr över Slätten.

Vi skulle spana efter lodjur, hade jag bestämt, kanske fanns det någon spårsnö uppe på berget.

Det gjorde det nu inte, endast en aning puder. Och spår fanns bara av vildsvinens brutala häjrningar längs sjövägens båda dikesrenar. Vad är det de söker just där? Larver av trädgårdsborrar, tror Janne. Pingporrar, kompletterar jag.

En kort sväng ner till Hästholmens hamn hinner vi också med. Ett hundratal gräsänder kommer vaggande oss till mötes på kajen för att tigga bröd. Fem sothöns ser jag även utanför sjöbodarna och den välkända tama knölsvanen. Sjöröken står tät ut över viken och Omberg sticker upp som en nunatak ur dimman.

Som en nunatak ur sjöröken vid Hästholmen.

- Det kostar 80 kr nu att lägga i båten här, säger Janne, men numera blir det kajak för hela den slanten, båten är såld med trailer och allt.

Så bestämmer vi i bilens varma kupé, att till våren blir det en tur mot Omberg.

- Bort till Mullskräerna och stäppspolvivelns domäner. Jag har två kajaker nämligen, meddelar Janne.

Tack för idag!


måndag 5 december 2022

5 december - Mitt korta liv som speleman

Jag köpte en fiol för många år sedan. Det måste ha varit på 1980-talet. Svärmor och svärfar i Skultuna hade en granne som byggde egna stråkinstrument. Jag och svärfar Lars- Eric var där en vinterdag på besök för att kika på en alldeles nybyggd cello, eller var det möjligen en kontrabas till och med. Grannen hette Hugo och han är borta sedan ganska länge. Han berättade med inlevelse om sin hobby och visade några av de komplicerade och noggranna momenten i instrumentbyggandets svåra konst.

Han hade några färdiga fioler, som han presenterade och samtidigt undrade över, om det inte fanns ett intresse av att köpa; jag kunde få en till ett vänskapspris, sa han. Jag slog till på stående fot utan större förankring i mål och mening. Fiolen var ju vacker, lite rödlackerad och välbyggd, enligt min amatörmässiga bedömning. Jag blev tjusad helt enkelt. Jag kommer inte ihåg hur mycket jag betalade men det var säkert inte så farligt.

Svärfar Lars-Eric kände sig nog mer tvungen än hågad, att köpa en fiol han också. Så blev det då, att vi gick hem med var sin. Svärmors och svärfars fick hänga på väggen oanvänd i stort sett hela tiden. Men jag köpte en låda till min, gick med i Östergötlands spelmansförbund och började öva.

Min fiol dekorerad med ett hemvirkat band såsom det anstår en riktig spelemansfiol.

Hemma i Ödeshög fanns vännen och fd lärarkollegan Lars-Erik Redin som var speleman ut i fingerspetsarna. Han var från Hälsingland, det säger nästan allt och att spela fiol var hans stora intresse parallellt med orientering och att rita kartor. Lars- Erik hade vänner runt omkring sig i ett spelmanslag från bygden vid Ödeshög mellan Vadstena och Gränna.

Efter något års eget övande tiggde jag mig med i det där spelmanslaget, perifert och så tystlåtet som möjligt är med fiol. Där fanns Juberg från Krigsberga, grannflickan Suzanna när hon kunde, idag stor och erkänd violinist i Portos symfoniorkester, då och då Hans Sandberg, vännen från Tåkerns fältstation som också fattat intresse för den här musiken samt Göran Sanfridsson förstås, han kan ju kompa både med och till allt som spelas. Många andra spelmän minns jag, men kommer inte ihåg namnen på.


Kommentar av Roland Wristel, boende söder om Ödeshögs samhälle idag den 5 december: 

"Min farfar spelade fiol Blinde Janne (Johansson Wristel)"

Så kom Blinde Janne åter ur dödens skuggor, och fick en koppling till nutid och till en vän i bygden, en sonson.



Jag köpte in spelmansmusik, nothäften med låtar av bygdens spelemän och tränade och övade varje dag. Det var roligt och säkert ibland enerverande för min omgivning. Jag toppade min spelmansperiod med att anmäla mitt deltagande i Gränna Spelmansstämma, uppe på berget. Där jag tog del i buskaspel och samstämmig inledning och avslutning. Allting var perfekt och jag kände mig som en riktig spelman.

Allt har en början och ett slut. Början har jag berättat om och nu kommer jag till det "tragiska" slutet.

Jag hade en allergi i botten, beroende på mitt konstnärsskap. Jag var utredd för lösningsmedelskada sen tidigare och hade blivit "förbjuden" att använda mig av terpentin i mitt oljemåleri. Länge ville jag inte förstå varför det kliade i näsan så våldsamt och alltmer när jag spelade fiol. Jag blev som förkyld, hes i halsen och fick röda ögon. Problemen ökade på och till slut var jag ju tvungen att inse och acceptera att jag inte tålde hartsen, kådprodukten, som användes för att hartsa stråken med. 

Det tog slut, alltihop!

Lika bra var nog det förresten. Någon spelman skulle jag inte kunna bli, därtill var jag alldeles för splittrad av andra intressen och dessutom hade jag fått stora bekymmer med tennisarm i hållararmen. Jag hade förstås alldeles fel ergometrisk ställning när jag höll i min violin, och med handledens ibland krampaktiga krökning och fingrarnas gungande vibrato, som ingår i fiolspelandets konst, blev alltihop helt enkelt för mycket. Det hade gått för fort och för fel.

Men, jag minns ändå hela mitt korta spelmansliv med glädje och lycka. Fiolen har jag kvar och idag även svärmor och svärfars. Vad jag ska göra med dem har jag inte bestämt. Det bästa vore nog att sälja dem, ty ospelade som de nu är blir de allt sämre.

Lars-Erik, min spelmansvän, sa alltid att en fiol bara blir bra, efter sin förmåga, om den spelas varje dag!


torsdag 1 december 2022

30 november - En grön gråvinter

Efter de där dagarna med snö och minusgrader för en dryg vecka sedan, har den gröna gråvintern kommit tillbaka med besked. Molnen hänger lågt och tungt över bygden, släpar sin dimmiga ridå på den teaterscen som kallas Östgötaslätt och skapar ständig skymning eller, om man så vill, gryning. Det kan gå på ett ut!

Middagstid över Östgötaslätt mitt i vintern.

I mitt bröst finns en liknande skymning efter återbesöket hos kirurgen igår. Det var hårda besked från läkaren som inte var nöjd med min rehab så långt. 9 veckor har jag gått med gips först och sen "plaststövel". Betastöd, rullstol och ett par kryckor har varit min ständiga hjälp för att komma någonstans och allt inne och ute har jag fått lämna till hustru Ulla. Det är inte lätt! 

Med din katastrof-fot, måste du ta det lugnare, sa doktorn. Du får absolut inte ha ont någon gång och du måste alltid bära skyddet. Det börjar tyvärr bli lite glapp i din stelopererade vrist och jag kan inte att göra om det. Du har slarvat och måste göra bättre.

Och jag, som tycker att jag burit bördan med jämnmod och tålamod, blev med ens olycklig och tårögd. Att jag faktiskt fick lite skäll blev en smärre chock.

Minst en månad ytterligare måste du vänta, läkningen är inte klar och jag hör av mig någon gång i januari, så får vi se sen. Då blir det ny röntgen och den får vi utgå ifrån när vi ska rädda din fot, fortsatte läkaren med bröstton.

Jag "fuskade lite" härom dagen, igen, det är väl sådant som inte är bra och efterklokheten svider nu. Jag stack iväg i bilen, utan orthos, växlade så försiktigt som det gick med min trasiga vänsterfot och njöt av egen frihet. Det högg till några gånger, det gjorde det, men jag var ändå lycklig en stund.

Det blev Tåkernbygden förstås. Den vanliga rundan ner över Dags Mosse, till Stugan och sen vidare mot Ramstad och Väversunda samt en kort sväng över södra Omberg. Jag passade på att skissa lite i akvarell genom bilrutan.

Tofsvipor.

Vid Holmen såg jag först en fjällvråk. Därefter kom en stor och tät flock tofsvipor på vingar över de nya maderna ut över sjön. De var luriga att arta så där direkt eftersom hållet var långt, men tofsvipor var de, nästan 200 stycken och antagligen uppskrämda av en havsörn därute någonstans.

En ensam trana har blivit kvar.

Inte nog med detta. En alldeles ensam trana kom strax därpå flygande lågt över buskarna vid sjökanten. En överraskande och vemodig syn; alla kompisarna är långt söderöver sedan länge. Det kommer att bli en svår vinter att överleva för enslingen.


onsdag 23 november 2022

23 november - Viktiga samtal om skog

Tidigare i höstas hade jag besök av Ola Freijd i ateljén. Vi har lärt känna varandra som hängivna naturkämpar och idégelikar, upplever att vi har mycket gemensamt och alltid väsentliga ting att tala om, gärna till en kopp kaffe. 

Skogen av idag och dess "skötsel" är ett av flera återkommande ämnen då vi träffas och just den här dagen hade Ola med sig något alldeles speciellt att spåna runt om; det gällde skog, framför allt kalhyggen och en idé han hade om att nå ut bredare med ett viktigt budskap.

Ola Freijd med sin rapport om Naturrestaureringsprojektet Risveden.

Ola visade upp förslag på två kampanjknappar och undrade om mina synpunkter. Han hade tänkt, sa han, att nu måste något mer drastiskt tas till för att försöka få en förändring till stånd när det gäller den officiella synen på skog och skogshållning i vårt land. Trodde jag, att den presenterade idén kunde vara något att gå vidare med? undrade han.


Absolut var mitt svar och så blev det. Knapparna är nu offentligt presenterade och intresset har blivit långt över förväntan, första omgången är slut och fler är under tryckning. I samarbete med Naturskyddsföreningen i västra Sverige kan du precis som jag just har gjort, beställa knapparna på nätet:

länk för beställning 

Ola och gänget hoppas nu få med sig många människor i protesten mot kalhyggesbruk. Det är känt att en majoritet av svenska folket redan ogillar metoden; många blir drabbade när skogsområden så momentant och totalt bara försvinner framför ögon och öron, skogar där man strövat omkring med sina barn, plockat svamp och studerat djur. Allt, blommor, fåglar, ja rubbet, kan ju vara borta över blott ett dygn. Överraskningen kan kännas helt förödande, det vet jag själv som skrev om den upplevelsen i en artikel till Fauna & Flora. 

Länk till originalartikeln i Naturlig dagbok

Ola har tillsammans med kompisar från Göteborgstrakten under flera år arbetat  med ett 20 000 ha stort område kallat Risveden. Området är fullt av potentiella våtmarker, myrar, berghällar och skogspartier. Avsikten med projektet har varit att inventera och att finna former för återskapande av försvunna våtmarker samt att på illustrativt sätt redovisa sina metoder och resultat i en broschyr som ska kunna fungera också som Studiehandledning för andra, liknande projekt i vårt land.

Kompendiet "Våtmarker i Risveden" kan beställas. Kontakta mig, jag har några exemplar i ateljén, eller sök Ola Freijd direkt.

Slutord och erkännanden.

Människor som Ola Freijd gör skillnad!


tisdag 22 november 2022

22 november - Vinter på Omberg

Då vi bestämde för en vecka sedan om ett möte på Omberg idag anade vi inget om den vinter som kom i förrgår. Från nästan sommar för två veckor sedan till en rejäl snövinter är svårt att ta in. Men enligt väderrapporterna är det tillfälligt, redan om några dagar har allt smält bort igen och mildväder kommer åter.

Vi ändrade planer från vindskyddet vid Stocklycke hamn till Almlyckan på södra Ombergskanten, vi vågade inte chansa på isbacken ner mot sjön, där kunde vi lätt bli kvar.

Korv grillades och gillades medan allt var tyst och stilla. Precis då vi skulle vända hemåt öppnade sig molnen och släppte fram en skarp sol som fick alla snökuddar på träd och grenar att rasa. Lite som att berget skakade på sig. Så vackert!


onsdag 16 november 2022

16 november - En andvinge i fördärv

Det stinker i ateljén - av död. 

Jag plockade med mig en andvinge hem igår från Tåkerns strand. Det var en snatterandhane som fått sätta livet till, antagligen dräpt av en rovfågel, en duvhök kanske. Vingen hade börjat ruttna men var ändå värd att dokumentera som ett naturens eget konstverk. 

Nu har jag fotograferat av den, det kunde jag ju ha gjort redan på plats. Men den är å andra sidan redan uthyst igen. 

Den hoplagda andvingen är spolformad som en droppe, anpassad för hög fart.

Snatterandens vita vingspegel är inte på plats eftersom armpennorna saknas, men det som jag fastnar för är den vackra, mörkt kanelbruna färgen som finns på vingtäckarna. Har jag tänkt på den tidigare?

Snatteranden var en stor sällsynthet när jag var ung vid Tåkern och tidigt fridlyst, men är nu en av sjöns mest allmänna simänder. Tänk så det kan bli!


tisdag 15 november 2022

15 november - Rå höst

Vi enades om ett besök vid Naturum Tåkern idag, Sverker, Karin, Lars och jag. Det fick bli så, trots att ett ettrigt rått gråväder rådde med duggregn i täta sjok över sjö och stränder och en byig, tilltagande ostlig vind gick rakt igenom långkalsonger och fleecetröjor till råga på allt. 

Vi satte oss på läsidan av tornet och drack vårt kaffe medan vi spanade ut över ett jämngrått landskap där enstaka vita knölsvanar låg oss lite närmare och synliggjordes. En skräcka lyfte när jag kom och försvann lågt under smutsockra vassfält som bugade farväl i vinden. Den fick de andra inte se. Det var nog nästan allt som fanns ... tills femton sjungande sångsvanar passerar över skulten, varvid Lars travesterade sin Brusewitz. 

"De kommer med snö i sin fjäderdräkt".

En havstrut passerade och innan dess en annan mås som överraskade.

Vi såg den komma från sydväst mot vinden, långsamt och lite vinglande. Jag slängde upp kikaren mot det jag trodde var en fiskmås.

- Va! Det är en skrattmås!

Här måste nog en förklaring till. Skrattmås vintertid i Tåkern finns bara inte, eller i alla fall knappast aldrig. Skrattmåsen är vid Tåkern en absolut vårprimör, som alltid, anländer vid vårdagjämning runt 21 mars, inte förr.

- Den ser faktiskt ut som en långnäbbad mås, sa jag impulsivt och förvånat. Observera att bilden är så sann jag som jag förmår, men behäftad med de brister och svagheter som kännetecknar en efterkonstruktion. Den kunde således aldrig gillas som dokumentation. 

Fågeln var ensam, bara det är mycket märkligt för en skrattmås och den såg lite tung ut, mera som en fiskmås. Den hade typiskt skrattmåstecknade vingar som upplevdes en aning långa. Det som gjorde mig fundersam var framkroppen och huvud som jag i snålljuset upplevde som rent vita, utan mörk skugga, och med mörkt kontrasterande öga. Fågeln såg en aning framtung ut och näbben var mörk. 

De vibbar jag fick var från Medelhavsbygd, där finns en mås, lik skrattmås men utan chokladhuvud. Det är naturligtvis väldigt långt till att jag skulle påstå att måsen vi såg var en långnäbbad mås, Larus genei, nu när kamera och all annan möjlig dokumentation aldrig var på plats, men det kittlade en stund i min fågelskådarnerv.

Tillägg den 16 november:

Jag fick ett meddelande från vännen Barbro Nelly. Hon befann sig 500 m västerut från oss, fotograferande skäggmesar i vassen. Hon fotograferade en ensam skrattmås som flög österut mot oss vid samma tidpunkt som vid vår observation ovan. Härmed blev allt med ens klarlagt. Att man sällan behöver gå över ån efter vatten är en god läxa att lära.

Skrattmås i vinterdräkt, foto av Barbro Nelly.


Att redovisa annat som hände på hemvägen är lättare. Till exempel en ca 400 exemplar stor flock av sädgäss, där åtminstone ett tiotal spetsbergsgäss kunde räknas in. 

Fem spetsbergsgäss gick lite för sig själva.

Två fina fjällvråkar sågs. En satt i en låg granruska och spanade efter byte, slog mot backen, lyfte utan byte och passerade endast en meter över biltaket. Den andra såg jag i luften nästan hemmavid, nära Ödeshögs samhälle. Och sen på det kom en överflygande sparvhök. 


En ung vacker fjällvråk, vithuvad med mörkt öga, svart mage och utrustad med klen näbb, avsedd för lämlar mest.

Mitten av november bjuder trots allt både på det ena och det andra och lite spänning dessutom. Kul!


onsdag 9 november 2022

9 november - Sammanfattning om lodjur på Omberg samt skrämmande jaktplaner för 2023 i E län.

Det är många som har visat sin uppskattning och fascination över den information som jag lade ut i förrgår, om att Kattis Lundin från Ödeshög såg och till och med filmade ett lodjur på Omberg kvällen den 2 november. (Se artikel den 7/11 och videofilm nedan). Alla som har hört av sig via mejl eller per telefon har varit glatt överraskade och antytt en viss men vänlig "avundsjuka". Varför inte jag?

Vaga rykten och antydningar om möjliga egna observationer av spår och tecken kommer alltid i svang vid liknande tillfällen, vilket är naturligt och förklarligt då intresset är så stort; det är minsann inte allom givet att få skåda ett levande lodjur under sin livstid. Ann-Katrin som bor på berget alldeles i närheten av lodjursmötet saknar sedan ett par veckor två av sina får i flocken och Stefan med vänner hittade en slagen och halvt uppäten grävling med spår runtomkring under en av skogspromenaderna på berget. Precis så är det. Allt är möjligt.

Flera uppgifter om att lodjur finns eller har setts tidigare på berget även under modern tid har inkommit och historien om det uppstoppade lodjur som fanns på Naturum Omberg har dryftats.

Per tipsade om en länk till gamla tidningslägg med sökorden Lodjur kombinerat med Omberg och fick därvid ganska många träffar. Jag har kollat upp dem alla i detalj och har därmed kunnat koka ner allt till endast en observation under alla dessa år. Se artikel nedan.


Det är detta lodjur som i uppstoppat skick fanns senast på Naturum Omberg vid nedläggningen. Vart tog det vägen? Jag har fått tips att följa upp.

Vintern 1895 sköt alltså eleverna på Ombergs skogsskola ett lodjur som förirrat  sig upp på Omberg och där under några dagar slagit tre eller fyra rådjur, ("förirrat" var just det ord som användes). Detta är det enda verifierade fynd som finns av lodjur på Omberg från sent 1800-tal fram till våra dagar.

Porträtt av lodjur i form av spontan akvarellskiss. Själv har jag faktiskt haft glädjen av två egna observationer av lodjur i svensk natur.

Idag då, generellt? Lodjursstammen i Östergötland ökar glädjande nog. Detta har medfört att krav kommer både på skyddsjakt och på licensjakt. 2022 tilldelades jägarkåren i länet 10 st lodjur varav 8 sköts. 

Planering för nästa års eventuella lodjursjakt äger rum nu och Gunilla Wetterling som sitter på insynsplats i Östergötlands Viltförvaltningsnämnd har hört av sig till mig med i mitt tycke skrämmande information och följande vädjan: 

"Hej!

Jättekul med lodjur på Omberg. Har sett en gång, fantastisk upplevelse!

Igår var jag på ett sammanträde i viltförvaltningsnämnden. Det går bra för lodjuren. 2021 bestämdes att under 2022 skulle 10 djur skjutas bort, nu det blev visserligen bara 8. Nämnden har bestämt sig för ett förvaltningsmål att avskjutningen ska gälla det som ligger över max 7 kullar per år. 17 kullar beräknas finnas 2022, vilket medför att det efter ett omräkningstal troligen blir 28! lodjur som skall skjutas av 2023 i Östergötland. Jag har alltid förgäves protesterat. 

Länstyrelsen själva tar beslutet någon gång i vår. 

Kanske kan en bred opinion ändra beslutet. Ingen vetenskap ligger bakom bara allmänt tyckande för att tillmötesgå fårägare m fl rovdjursrädda människor. 

Skriver bara för att informera och du ska vara beredd, du är ju en bra opinionsbildare.

Ha det bra!

Gunilla"

Vad säger ni alla mina följare och läsare. Detta får väl ändå inte bli en utförd handling. Hur ska vi agera? Nu måste vi hjälpas åt.


måndag 7 november 2022

7 november - Ett lodjur på Omberg

När Kattis Lundin onsdagen den 2 november åkte upp på Omberg efter att ha hämtat sina två barn på förskolan fick hon sitt livs överraskning. På huvuduppfarten från forna RV50 stod ett lodjur mitt på vägen nära Ombergs gamla skola. 

Hon hann få upp mobilen och lyckades ta en kort film då lodjuret tog sig över ett vägräcke. Klockan var efter 16.00 och mörkret hade börjat falla. I billyset ser man hur djuret går mot räcket, sätter upp ena tassen och tar sig smidigt vidare upp till stående på räcket innan det klättrar ner på andra sidan och försvinner med svansen i vädret. Det hela är över på ett ögonblick och jag är full av beundran för att sekvensen kunde fångas på film. Det är ju så nämligen att myndigheterna vill ha tämligen säkra bevis för att fynd av både lodjur och varg skall bli godkända.


Film av Kattis Lundin. Får inte delas utan hennes tillstånd.

Filmen visar trots sin suddighet väldigt tydligt att det verkligen är ett lodjur och ingenting annat i det här fallet. Jag är glad att Kattis svärmor Doris informerade mig om händelsen och jag tackar naturligtvis mest Kattis Lundin själv för att jag nu får lov att visa episoden även i Naturlig dagbok. Kattis man Håkan har också i god ordning anmält observationen till Östergötlands länsstyrelse.

En egen snabbt skissad version i liknande anda, om jag nu hade varit där.

*

Länsstyrelserna fattar beslut om eventuell lodjursjakt. För 2022 i Östergötland gällde att tio lodjur av en stam som uppskattades till ca 77 lodjur i länet, fick skjutas på licens. Jakten pågick under mars månad i år och avlystes, som jag tyder det, då åtta djur har fällts.

Se här via länk.

Jag är själv negativt inställd till lodjursjakt i vårt län och land. Jag menar att lodjuret, vårt största och enda kattdjur, är av unik kvalitet. Med den mängd hjortar och rådjur som vi dessutom har i vårt län har vi inte bara råd med en större lodjursstam utan till och med är betjänta av en sådan. 

Vad jag känner till finns inga andra validerade uppgifter från modern tid om lodjur på Omberg. Däremot vet jag mig ha noterat någonstans att ett lodjur sköts för mer än hundra år sedan på berget och troligen kan finnas uppstoppat någonstans. Jag har till och med vagt för mig att jag kan ha sett det. 

Tillägg: Vännen Marie uppdaterar mig genom att berätta att det uppstoppade lodjuret fanns att beskåda på Ombergs Naturum. Men hon vet inte vart det har tagit vägen när detta stängdes. Och visst! Nu minns även jag.


onsdag 2 november 2022

1 november - Vårlig höst

Det är makalöst varmt denna höst och det känns mest som vårväder i april, med temperaturer mellan plus 10 till 15 grader. Värmerekord för alla tider under oktober slogs för en vecka sedan i landet, med 19,5 grader. Det var i Skåne och vi hade samma dag runt +15 grader hemmavid. Klimatförnekarna får det allt jobbigare med alla tecken som pekar mot enorma problem framöver.

Vid Tåkern rastar stora flockar av sädgäss. Det här skissade jag vid Stugan för några dagar sedan då jag fick hjälp med skjuts dit.De sista tranorna, en handfull bara, är ännu kvar och skäggmesarnas högflykt sjunger snart på sista versen. Hösten mognar trots allt.

Vännen Mikael Skalstad, skribenten och fjärilsfotografen berättar att han lider med alla dagfjärilar som är ute och flyger och därmed bränner sina vinterreserver i förtid. Jag saxar ur ett inlägg han gjorde på FB häromdagen när han tittade bakåt i rapporterna på Artportalen efter att han återigen sett en citronfjäril flyga in mot november månad.:

"Tittar man på Artportalen vad gäller antalet oktoberobservationer av citronfjäril i Sverige finner man följande.
1990 - 0 observationer
1995 - 2
2000 – 4
2005 – 17
2010 – 37
2015 – 65
I år finns 96 observationer av fjärilen inlagda för oktober, och då är det ändå några dagar kvar av månaden. Detta är också ett djupmått i tidens stora blå." (Mikael Skalstad)

Vi sitter vid rastbordet på Sjövägen vid Omberg, alldeles under Hälle källor och talar om just detta, klimatets oerhört snabba och skrämmande förändring, när Karin och Sverker berättar för Lars och mig, att de igår, den 30 november, såg en amiralfjäril flyga omkring i sin trädgård. Det är säkert något slag av rekord för bygden, tänker jag, och lovar att lägga in rapport på AP. Nu är ju amiralfjärilen känd för just detta, att övervintra genom att slumra utomhus och lättare än våra inhemska övervintrare bland dagfjärilar. Den sitter då gärna på en trädstam, och utnyttjar vinterns mildaste dagar till att söka upp rutten frukt på backen hela vintern igenom. Men herregud! Sådant hör ju hemma söderut i Europa, inte hos oss. Ur led är vädret och klimatet.

När vi satt där i den nästan totala hösttystnaden vid Hälle källor på Omberg och samtalade om det mesta i vanlig ordning överraskades vi plötsligt av det gnälliga pipet från mindre hackspett i eken ovanför oss.

"ki - ki - ki - ki- ki- ki" 


Mer än så här såg inte jag av den mindre hackspetten när den flög iväg över oss och försvann, så jag lyfter in en bild från en tidigare Ombergsobservation. 


Mindre hackspett, trummande på Omberg i april 2022.

Det blev en kort och mycket subtil observation av en alltmer sällsynt hackspett, som på Omberg ändå har kvar en viss numerär - jag kan gissa på kanske tio par.


Snabbskiss på ung duvhök som jag upplevde den.

Strax efteråt kom en ung duvhök förbi. Tyst som en gulockra skugga kom den nästan rakt mot oss vid bordet. Jag såg den rakt in i ögonen samtidigt som den snabbt girade och försvann ner över ekbetet under oss. En härlig överraskning som föranledde följande följdfråga från Lars:

"Hur många duvhökar häckar i Östergötland tror ni?"

Jag gissade, "kanske 25 par" men det tyckte Lars var på tok för lite och jag får nog ge honom rätt därvid. Idag när jag kollar i Svenskt Fågelatlas från 1999 finner jag att siffran för vårt landet ligger på runt 4 000 par och räknar jag alla röda prickar för konstaterad häckning i vårt län hamnar de på runt 30 par och sen tillkommer väldigt många fler gula prickar som berättar om möjliga häckningar av olika säkerhetsgrad.

"Jag har hört om ett par per tio sparvhökspar", fortsätter Lars.

Bokskogen är mycket vacker just nu. Den kan absolut konkurera med majvårens första ljusgröna lövgirlanger men nu är det de bruna och gula nyanserna som dominerar färgskalan som omfattar tusentals toner.


Omberg i höstskrud. Anar du som jag kulören Caput Mortum?

En av de mera spännande kulörerna är den som kallas Caput Mortum. Namnet från latin betyder rakt av Dödskalle och fick sitt namn av att den från början framställdes av malda mumier. Det är sant! Lars trodde mig knappast när vi talade om det i bilen på väg hem så jag letade upp information på nätet.

Kulören Caput Mortuum (av latin caput ‘huvud’ och mortuus ‘död’), består idag till största del av syntetisk röd järnoxid eller naturell röd järnoxid i kombination med svart järnoxid. En kulör som skiftar ifrån brunt, violett, rött och närapå odefinierbar mellan dessa toner.  

Detta är vanliga pigment i dagens färgindustri men historiskt sett så har pigmenten varit mer unika och framförallt av en morbid natur…  

Under den sena nordeuropeiska renässansen och barocken så blev Caput Mortuum en populär kulör bland målare för ett representativt stoffmåleri. Kulören bestod då av terpentin, skalbaggen Myrrha som ingår i familjen nyckelpigor och pulvriserade mumifierade människor eller kattdjur. Mumiebranschen var stor under det tidiga 1500-talet och det importerades mängder av mumier från Egypten till Europa.

En annan populär produkt under denna tid var Mumia (mumiepulver) som såldes på apotek och brukades för hudvård eller som kostnäring.

 Under denna tid diskuterades kulören flitigt bland målarkollegor om det var den mer köttiga varianten gjord på större bitar muskler eller ifall det var de sköra finare hudpartierna kring muskelfibrer som var mest lämpade för färgen.  

Kulören nådde sin kulmen under 1700- och 1800-talet för att sedan klassas som moraliskt förkastlig kring 1900. Under denna tid har syntetiska pigment blivit tillgängliga som gav ett mer hållbart resultat i hänseendet av åldrande och färgbeständighet.  

Det sägs att den sista produktionen av äkta Caput Mortuum tillverkades på 60-talet utav brittiska färgtillverkaren Geoffrey Roberson-Park, efter detta bad han om ursäkt offentligt, fast kanske inte i den mening vi hade förväntat oss.


Caput mortum - blandningen av brunt och lila.

Tillbaka i ateljén för att skriva av mig finner jag följande:

Akvarellstudie av den lilla svampen Vit hattmurkla från ateljéträdgården.

I trädgården vid ateljén finner jag en liten vit hattmurkla. Kul med återseendet från förra året. Det var ju då som jag fann ett litet bestånd av den här svampen som jag gillar alldeles speciellt. Om du skriver in sökordet Vit hattmurkla i formulåret till höger får du också reda på varför.

Senare tillägg:

Jo just. Jag vill ju också berätta om frukterna som jag fick av Karin och Sverker. En hel påse full med päronformade, gula, mjukt luddiga och ljuvligt doftande kvitten, frukter plockade i egen trädgård, långt från gängse trakter runt Medelhavet.


Kvittenfrukterna förädlas i vårt kök till en rikt smakande marmelad med lite knaster i. På portugisiska kallas frukterna mermelos, har jag för mig, därav kopplingen till ordet marmelad. Äkta vara således. 7 nya burkar har vi nu till ostmackorna i vinter och då sparade jag ändå tre av dem för att sprida den fantastiska aromen till hela huset - tänk dig det bästa av alla doftande äpplesorter och fördubbla detta, då vet du hur kvitten doftar.