Det är makalöst varmt denna höst och det känns mest som vårväder i april, med temperaturer mellan plus 10 till 15 grader. Värmerekord för alla tider under oktober slogs för en vecka sedan i landet, med 19,5 grader. Det var i Skåne och vi hade samma dag runt +15 grader hemmavid. Klimatförnekarna får det allt jobbigare med alla tecken som pekar mot enorma problem framöver.
Vid Tåkern rastar stora flockar av sädgäss. Det här skissade jag vid Stugan för några dagar sedan då jag fick hjälp med skjuts dit.De sista tranorna, en handfull bara, är ännu kvar och skäggmesarnas högflykt sjunger snart på sista versen. Hösten mognar trots allt.
Vännen Mikael Skalstad, skribenten och fjärilsfotografen berättar att han lider med alla dagfjärilar som är ute och flyger och därmed bränner sina vinterreserver i förtid. Jag saxar ur ett inlägg han gjorde på FB häromdagen när han tittade bakåt i rapporterna på Artportalen efter att han återigen sett en citronfjäril flyga in mot november månad.:
"Tittar man på Artportalen vad gäller antalet oktoberobservationer av citronfjäril i Sverige finner man följande.
1990 - 0 observationer
1995 - 2
2000 – 4
2005 – 17
2010 – 37
2015 – 65
I år finns 96 observationer av fjärilen inlagda för oktober, och då är det ändå några dagar kvar av månaden. Detta är också ett djupmått i tidens stora blå." (Mikael Skalstad)
Vi sitter vid rastbordet på Sjövägen vid Omberg, alldeles under Hälle källor och talar om just detta, klimatets oerhört snabba och skrämmande förändring, när Karin och Sverker berättar för Lars och mig, att de igår, den 30 november, såg en amiralfjäril flyga omkring i sin trädgård. Det är säkert något slag av rekord för bygden, tänker jag, och lovar att lägga in rapport på AP. Nu är ju amiralfjärilen känd för just detta, att övervintra genom att slumra utomhus och lättare än våra inhemska övervintrare bland dagfjärilar. Den sitter då gärna på en trädstam, och utnyttjar vinterns mildaste dagar till att söka upp rutten frukt på backen hela vintern igenom. Men herregud! Sådant hör ju hemma söderut i Europa, inte hos oss. Ur led är vädret och klimatet.
När vi satt där i den nästan totala hösttystnaden vid Hälle källor på Omberg och samtalade om det mesta i vanlig ordning överraskades vi plötsligt av det gnälliga pipet från mindre hackspett i eken ovanför oss.
"ki - ki - ki - ki- ki- ki"
Mer än så här såg inte jag av den mindre hackspetten när den flög iväg över oss och försvann, så jag lyfter in en bild från en tidigare Ombergsobservation.
Mindre hackspett, trummande på Omberg i april 2022.Det blev en kort och mycket subtil observation av en alltmer sällsynt hackspett, som på Omberg ändå har kvar en viss numerär - jag kan gissa på kanske tio par.
Snabbskiss på ung duvhök som jag upplevde den.
Strax efteråt kom en ung duvhök förbi. Tyst som en gulockra skugga kom den nästan rakt mot oss vid bordet. Jag såg den rakt in i ögonen samtidigt som den snabbt girade och försvann ner över ekbetet under oss. En härlig överraskning som föranledde följande följdfråga från Lars:
"Hur många duvhökar häckar i Östergötland tror ni?"
Jag gissade, "kanske 25 par" men det tyckte Lars var på tok för lite och jag får nog ge honom rätt därvid. Idag när jag kollar i Svenskt Fågelatlas från 1999 finner jag att siffran för vårt landet ligger på runt 4 000 par och räknar jag alla röda prickar för konstaterad häckning i vårt län hamnar de på runt 30 par och sen tillkommer väldigt många fler gula prickar som berättar om möjliga häckningar av olika säkerhetsgrad.
"Jag har hört om ett par per tio sparvhökspar", fortsätter Lars.
Bokskogen är mycket vacker just nu. Den kan absolut konkurera med majvårens första ljusgröna lövgirlanger men nu är det de bruna och gula nyanserna som dominerar färgskalan som omfattar tusentals toner.
Omberg i höstskrud. Anar du som jag kulören Caput Mortum?
En av de mera spännande kulörerna är den som kallas Caput Mortum. Namnet från latin betyder rakt av Dödskalle och fick sitt namn av att den från början framställdes av malda mumier. Det är sant! Lars trodde mig knappast när vi talade om det i bilen på väg hem så jag letade upp information på nätet.
Kulören Caput Mortuum (av latin caput ‘huvud’ och mortuus ‘död’), består idag till största del av syntetisk röd järnoxid eller naturell röd järnoxid i kombination med svart järnoxid. En kulör som skiftar ifrån brunt, violett, rött och närapå odefinierbar mellan dessa toner.
Detta är vanliga pigment i dagens färgindustri men historiskt sett så har pigmenten varit mer unika och framförallt av en morbid natur…
Under den sena nordeuropeiska renässansen och barocken så blev Caput Mortuum en populär kulör bland målare för ett representativt stoffmåleri. Kulören bestod då av terpentin, skalbaggen Myrrha som ingår i familjen nyckelpigor och pulvriserade mumifierade människor eller kattdjur. Mumiebranschen var stor under det tidiga 1500-talet och det importerades mängder av mumier från Egypten till Europa.
En annan populär produkt under denna tid var Mumia (mumiepulver) som såldes på apotek och brukades för hudvård eller som kostnäring.
Under denna tid diskuterades kulören flitigt bland målarkollegor om det var den mer köttiga varianten gjord på större bitar muskler eller ifall det var de sköra finare hudpartierna kring muskelfibrer som var mest lämpade för färgen.
Kulören nådde sin kulmen under 1700- och 1800-talet för att sedan klassas som moraliskt förkastlig kring 1900. Under denna tid har syntetiska pigment blivit tillgängliga som gav ett mer hållbart resultat i hänseendet av åldrande och färgbeständighet.
Det sägs att den sista produktionen av äkta Caput Mortuum tillverkades på 60-talet utav brittiska färgtillverkaren Geoffrey Roberson-Park, efter detta bad han om ursäkt offentligt, fast kanske inte i den mening vi hade förväntat oss.
Caput mortum - blandningen av brunt och lila.Tillbaka i ateljén för att skriva av mig finner jag följande:
Akvarellstudie av den lilla svampen Vit hattmurkla från ateljéträdgården.
I trädgården vid ateljén finner jag en liten vit hattmurkla. Kul med återseendet från förra året. Det var ju då som jag fann ett litet bestånd av den här svampen som jag gillar alldeles speciellt. Om du skriver in sökordet Vit hattmurkla i formulåret till höger får du också reda på varför.
Senare tillägg:
Jo just. Jag vill ju också berätta om frukterna som jag fick av Karin och Sverker. En hel påse full med päronformade, gula, mjukt luddiga och ljuvligt doftande kvitten, frukter plockade i egen trädgård, långt från gängse trakter runt Medelhavet.
Kvittenfrukterna förädlas i vårt kök till en rikt smakande marmelad med lite knaster i. På portugisiska kallas frukterna mermelos, har jag för mig, därav kopplingen till ordet marmelad. Äkta vara således. 7 nya burkar har vi nu till ostmackorna i vinter och då sparade jag ändå tre av dem för att sprida den fantastiska aromen till hela huset - tänk dig det bästa av alla doftande äpplesorter och fördubbla detta, då vet du hur kvitten doftar.
Inlägg
