20 februari - Nyis

.

Först på plats på Vätterns is

.

.

.

.

.

Knappt har isen stelnat så är de första skridskoåkarna på plats på Vätterns is vid Hästholmen. Och fram mot eftermiddagen ser jag människor även utanför Ombergs branter vilket för mig känns lite vanskligt eftersom jag såg stora öppna råkar här ännu så sent som i går kväll.

.

Men suget är stort. Hos mig också. Men jag bestämmer mig för en tryggare is idag: Tåkerns (se ovan).

.

19 februari - Isläget på Vättern

.
Utanför Västra Väggar på Omberg har isflak skvalpat runt en tid.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag fick en kommentar till min "Naturliga dagbok" igår om Vätterns isläge.
Det var en kommentar från en bloggbesökare som tackade för min rapport att "Vättern lägger sig" och därför tänkte hänga på långfärdsskridskorna och ge sig ut att pröva hållbarheten.
Det var bara det att personen som skrev till mig hade hittat ett skriveri som var gjort för precis ett år sedan. Farligt inaktuellt, bäst att kolla alltså, tänker jag, och åker upp på Omberg i solnedgången för att med egna ögon se hur läget är i realtid.

Det är en alldeles fantastisk afton, nästan vindstilla och med en temperatur som mot slutet av utflykten sjunker ner mot minus tjugo grader. I natt kommer det att bli säsongsrekord i köld, det känner jag redan, ty himlen är som av kristall och stjärnorna gnistrar tidigt.

På håll tror jag att Storvättern ännu ligger öppen med mörka isflak här och där, men när jag kommer upp i höjd och närmare, ser jag att det är precis tvärtom.
Nyis ligger ljus och spegelblank och däremellan finns ännu små råkar med mörkkrusigt öppet vatten.
Åh, det är så långt gånget, tänker jag, efter denna natt kommer nog hela sjön att ligga frusen och stilla.

Mörkare råkar med öppet vatten ligger inklämda i nyisens himmelsspegling. Snart är hela sjön täckt av ett slutet istäcke.

Vid Västra Väggar.

.

Jag stannar vid Västra Väggar på Omberg och vandrar ner till det 75 meter höga stupet. Jag är alldeles ensam, förstås, i kvällen och kylan. Jag blir nästan andlös av upplevelsen. Den är mer än religiös! Det är så vackert och gudomligt! (Precis så).

Mörka stråk och sprickor vandrar över sjöhimlen, färgerna är softat naturliga. En svag vind drar runt mitt huvud med ett nästan ohörbart "väsande". En korp flyger förbi under mig och försvinner bot mot Älvarum. Den är alldeles tyst.

Isen talar till mig. Med förförisk stämma viskar den, sjunger mjuka sånger, åmar sig eller knäpper på högstämda strängar, men ibland blir spänningen i isen till rytande dån eller väldiga kanonskott som färdas med "ljusets" hastighet ända ner mot Visingsö eller över till Hjo på andra sidan sjön, tonar bort och försvinner.

Jag är en unik upplevelse rikare. Igen. Jag vill verkligen rekommendera ett besök där vid Västra Väggar på Omberg i morgon kväll kl 17.00. Då finns chansen. Kanske ses vi då, eller någon dag senare, på isen, på väg till Ombergs grottor. Det var elva år sedan som den möjligheten gavs om jag nu minns rätt.

Allt detta händer just nu och du lever! Behöver jag säga mer?

.

19 februari - Vinterstilla lördagsmorgon

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Det knirkar i snön under mina träskor då jag balanserar ut efter tidningen.

Fyra koltrastar samsas runt äggaskarna med margaringrynsblandningen. Kvar finns ingen marginal för trätor denna iskalla morgon.

Rökarna från grannhusen lägger sig som ett lock över taken. Det är arton grader kallt och

håret i nacken krullar sig i kylan.

.

Jag tänker överraska hustrun, ännu i sängen, med färska frallor och tidning på sängen. Det behöver hon nu efter en vecka i sjuksängen. Influensan har varit på besök.

.

18 februari - Kackerlackor

.
Tysk kackerlacka
.
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag överraskar en kackerlacka i duschen på hotellrummet i Bulgarien. Vi svenskar är ju inte så vana vid sånt.
Och jag minns från en hotellsemester på Kanarieöarna för flera år sedan att jag tog livet av en stor svart kackerlacka som kom fram under armaturen över tvättstället i badrummet, mest för att jag vill skona våra tre små flickor.
Det visade sig emellertid bli den enda kackerlacka vi såg under hela veckan och döttrarna blev besvikna på mig, att jag inte hade visat insekten större respekt och att de inte ens fick chansen att se den.
Aldrig mer så för mig alltså.

En kackerlacka på toaletten i Bulgarien, vad gör väl det? Ingenting. Jag studerar den istället. Plitar ner några streck i mitt skissblock. Ett intressant djur!

För tjugo år sedan upplevde samhället Ödeshög en fullkomlig invasion av tyska kackerlackor. De hittades överallt; i pizzapåsar, under diskbänkar, i butiker, på toaletter och inte minst på den då stora öppna soptippen utanför byn, där det var totalt nedkackerlackat innan kommunens hälsovårdsnämnd tog krafttag däremot.

Jag läser i en liten notis i tidskriften "Vetenskapens värld", att man har funnit nio olika molekyler i huvudet på kackerlackor. Nio molekyler som alla är verksamma i bekämpning av e-colibakterier och MRSA-bakterier (sjukhussjukan). Kackerlackorna behöver detta för att kunna överleva i utsatta miljöer.
I detta finns naturligtvis också en fantastisk potential för mänsklig exploatering.
Vi behöver allt hjälp vi kan få av naturen för att fortsätta vår hittills lyckosamma kamp mot humana hot såsom resistenta bakterier och virus.
Och jag säger då det - även en kackerlacka!

Fråga aldrig vad olika djur kan ha för nytta för oss människor - det må gälla myggor, fästingar, huvudlöss eller kackerlackor.
Frågan är inte relevant men även om kan man aldrig veta. Se på kackerlackan!
.

18 februari - Smutsig snö

Jag är intresserad av alla samspel i naturen; magnifika eller subtila. Många samband som finns registrerar vi knappast eller tar vi med en axelryckning; de känns kanske självklara och ointressanta, men även åt sådana små konstruktioner kan jag gärna ägna några minuters filosoferande ibland.

Ett av de verkligt subtila samspelen, på gränsen till självklara eller konstruerade, är det jag finner mellan snötäcke och vårfåglar. .

Varför är de första vårfåglarna stare, lärka, tofsvipa och skogsduva? Jo, just därför att de är den öppna markens fåglar - slättfåglar. På slätten lägger sig aldrig snön tjockt. Den far iväg längs backen i vinden och samlar sig i drivor vid sidan av och lämnar därmed plats för ett snabbt avsmältande. Till och med under midvintertid sticker plogtiltor och halmstubb upp och det behövs bara få plusgrader eller solmeja för att allt ska bli bart och välkomnande igen. .

Den jordflykt som bilden ovan visar kommer från de sönderfrusna plogtiltorna som sticker upp ur det ringa snötäcket. Jorddammet lägger sig som ett brunt skikt över snön och detta ökar i ännu högre grad takten på snöns avsmältning genom att den smutsiga snön absorberar solstrålarna mera effektivt. .

Det är alltså inte till skogsbygden de första vårfåglarna anländer. Där ligger snön stabilt och länge. Nej det är slättens fåglar som blir först på plats; till vårens första barmark.
Se där, ett exempel på subtilt samspel som kräver viss fundering för att fatta eller framför allt ...

... inte bara ta för given.
.

16 februari - En ny bok i min hand

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

..

.

Jag tittar ut genom fönstret på vintern som har "börjat om". Innan jag for iväg till Bulgarien på en vecka var det milt och blåsigt. Det mesta av snön, förutom de stadigt hopskrapade drivorna, var bortsmält. Men nu är allt tillbaka igen - snön och kylan - och det är åter fullt ös vid fågelbordet.

Men ändå. Något har hänt. I toppen av trädgårdens sembratall, planterad för snart tjugo år sedan, sitter en skata. Hm, tänker jag, fastän jag sett dem sitta där många gånger förut, är det så att ...?

... Jovisst så är det. Det är bobyggnad på gång. Skatparet flyger i skytteltrafik med pinnar till den täta talltoppen och jag står en stund och njuter åt flitet och nyheten. De har bara flyttat fem meter, från grannens tall, där de huserat två år och innan dess, från ytterligare en granne längre bort så länge jag minns tillbaka i tiden. Men den tallen sågades ner för tre år sedan, därav den succesiva emigrationen. Och nu är de alltså på plats i vår trädgård.

Jag känner mig glad över det. Jag gillar skator, trots alla problem de ställer till med när innanmätet i trädgårdens fågelholkar skall lämna boets trygghet.

Skatorna har också liv att ta hand om.

.

Jag är hemma igen och har precis plitat färdigt min reserapport från Bulgarienveckan.

Den finns att läsa på min resesida och länken dit finns i spalten överst till höger på den här blogsidan. Välkommen dit!

.

Bulgariens nya fågelatlas.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag håller en dyrgrip i min hand. En alldeles splitterny bulgarisk fågelatlas.

Jag har gjort omslaget till den - ett par balkanflugsnappare.

Äntligen har jag fått den i min ägo. Det har varit problem med transporten per post tidigare.

Det var faktiskt en av de väsentliga anledningarna till att jag följde med Johan dit ner mitt i senvintern. Jag var nyfiken på resultatet förstås.

.

Jag har bjudit Bulgariens Ornitologiska Förening på omslagsbilden. De behöver allt ekonomiskt stöd och ideellt arbete som de kan få där nere. Det känns också mycket glädjefullt att kunna hjälpa till med dylika ting och det ger mig samtidigt en portion stolthet.

.

Ändå, det tänker jag faktiskt berätta om nu i min naturliga dagbok, känns det lite egendomligt vårdslöst och tanklöst att man har täckt över min namnteckning på omslagets framsida nere till höger med en text så att det inte längre framgår att jag är "pappa" till verket. Och jag får leta länge dessutom, innan jag hittar mitt namn inne bland titelsidorna (smått - smått).

.

Tja! Inte mycket att orda över nu kanske. Jag tröstar mig med att vi säkert ser olika på saker och ting i Bulgarien och Sverige. Livet är fullt av kulturkrockar.

Men det är klart, att hade detsamma hänt här hemma i Sverige, så hade jag satt fart på åtgärdsbatteriet..Det finns ju regler för sånt här.

14 februari - Tillbaka i vintern

.
Det är sexton grader kallt, fruset och köldstelt då jag far iväg en liten runda över den närmaste skogsbygden för att insupa den vinterkänsla jag erfar efter hemkomsten från Bulgariens tidiga vår med lärksång och blomsterprimörer. .

Vägen ringlar upp förbi Stora Åby kyrka, passerar den brusande E-fyran och försvinner in i mellanbygdens vackra landskap. .

Solen är precis på väg upp över horisonten och bländar mig med blixtar genom kratt och grenverk.


.


.
.


.
.


Jag noterade igår kväll i TV-nyheterna att en mässa pågår i Utrecht i Holland, där svenska kommuner försöker värva nya immigranter.

Vintertomma stugor

.
Och nog finns det plats i Sverige, i skogsbygder och utmarker inte minst. Många hus står tomma, åtminstone vintertomma. Allt är inbäddat i snö och ensamhet. Här skulle behövas lite årsfast befolkning, tänker jag och vill välkomna alla nya innevånare.
.
Musspåren leder över gårdstun mellan bodar, uthus och tomma sopkärl.




.
.
.
.


.


Jag kör längs Disan för att sedan svänga av över Storeryd ner mot Visjön och sedan hem igen. Det blir en tur på en halvmil ungefär.
.
Hos F hänger som vanligt en massa vakskjutna rävar på parad på bodväggen. Varje vinter de senaste åren har det sett likadant ut och jag känner mig sorgsen däröver. Kanske inte så mycket för att några rävar är skjutna men desto mera för att man måste skryta med det på detta sätt. Det känns så otidsenligt, naturförnedrande och provocerande.
.
Och så undrar jag ju förstås över om det hela kommer att bli till någon "nytta", eller om allt sen ska grävas ner när uppvisningen är överstånden..

Bland alla rävarna, jag tror åtta stycken, hänger även en mård denna vinter.

.
Själv kan jag bli lyrisk över att se en vackert pälsad räv traska omkring i ett vinterlandskap och kan svårligen förstå tjusningen i att längta efter att vilja skjuta den för nöjes skull.

Till och med ett spår av räv, som snörar genom terrängen, är vackert att begrunda.

13 februari - Kort om Bulgarien

.
Resan till Bulgarien är över. Vi är hemma igen Johan och jag efter en knapp vecka vid Svarta havets kust. Vi reste nästan 100 mil i vår hyrbil, från Rumäniens gräns i norr till strax ner om Burgas , ganska nära Turkiet i söder.

Vi hade härliga dagar med frostmorgnar och ner till cirka fem grader kallt men där temperaturen steg till upp mot 15 grader dagtid med hjälp av solen. En god känsla av vår infann sig och solglasögon åkte fram med nödvändighet.

Vi bodde på två hotell. Dels i norr i Kamen Bryag och dels i söder strax norr om Burgas. Vår resa preciserades och planlades av vännen, ornitologen och ekoreseledaren Dimitar och jag kommer att berätta mycket mera om det hela på min resesida så snart jag får tid.

Tills dess presenterar jag några foton som aptitretare.

.

(klicka på bilderna för större format)

.

Vi ser ca 1 600 rödhalsade gäss.
..
.
.
.
.
.
.
.
Ett gäng krushuvade pelikaner under morgonpaus vid Burgas.
. .
.



Tiotusentals dvärgskarvar lyfter från sin nattplats nästan mitt i staden Burgas.
..
En mellanspett vid sitt nya bohål i ekskogen vid Albena.
.
..
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
Nötväcka av balkanras.

.
.
..
.
.
.
.
.
.
Trädgårdsträdkrypare.
...
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Ekstockar perforerade av skalbaggen ekbock.

.
.
.
.
.
.
.
En vacker primula signalerar vår.


.
.
.

6 februari - Bulgarien

.
Jag stänger "butiken" för en vecka och drar iväg tillsammans med Johan till Bulgarien och Svarta havskusten. Inget bad förstås - där är ännu vinter. Men förhoppningsvis några tusen rödhalsade gäss och annat smått o gott. Jag ska hämta den nya bulgariska fågelatlasen också, den som jag har gjort omslaget till.

Vi ses och hörs om en vecka igen

Gebbe
.

3 februari - Sommarminne alldeles utanför fönstret

.
Visst var det så. Jag minns det så väl, att varje morgon då jag parkerade bilen utanför ateljén, så fanns hämplingarna där i busken utanför fönstret; ett prydnadsplommonbuskage, snårigt och sparblommigt. Jag förstod att någonstans därinne i virrvarret fanns en hemlighet.
.
Hämplingparet utanför ateljén.
.
.
.
.
.

..
.
.
.
.
.
.
..
.
Oftast satt hanen ensam och sjöng i närheten och då visste jag att honan låg på ägg. Sen när hon kom ut, kvickt och fördolt som en liten mus, flög paret bums iväg över polisstationens tak med elektriska läten.
Ibland satt de tillsammans, han uppsträckt virtuost och hon hopsjunket, burrigt och äggsjukt.
.
Hämplingboet sett genom suddigt fönsterglas.
.
.
.
.
.
.

.
..
. .
.
.

.. .
.
Idag när snön har smält av den täta busken ser jag det hela genom fönstret. Där ligger ju boet, öppet och synligt i den höstklippta busken, byggt av grässtrån och fodrat med fjäder och tagel - ett typiskt hämplingbo, inte alls som grönfinkens mossgröna.
Ett sommarminne alldeles utanför fönstret.

*

.

Att en nymornad nyckelpiga kryper på golvet i ateljén idag är väl knappast något vårtecken, eller?
.

3 februari - Små svarta inkräktare

.

Vem är du, frågar svartmyran och viftar med antennerna.

Bor du också här?

också här?

.

.

.

.

Jaha, så är de på plats igen, svartmyrorna.

I köket längs listen vid golvet går en karavan in under diskbänken och fram till komposthinken då jag kommer ner för att laga frukost på morgonen.

Jag såg den första bara för någon dag sedan och redan är det alltså fullt ös - med hundratals.

Det händer alltid nu, den här tiden på året, inte under sommaren, hösten eller tidig vinter, nej alltid en bit in i januari eller februari och sen varar det fram till maj månad ungefär.

Vi har under alla år försökt med det mesta.

Vid en vattenskada för snart femton år sedan gjordes en smärre sanering av betongplattan, antimyrpulver har strötts ut, en gång var Anticimex på plats och sprutade (Gud förlåte mig) och de där små dosorna man kan köpa i affären har inhandlats rikligt men alldeles i onödan. Ingenting har hjälpt.

Man kanske till slut har måst acceptera att svartmyrorna är en del av hushållet. De känner sig uppenbarligen väldigt hemmastadda hos oss och med lika stor rättighet till huset.

Nu får vi ge oss till tåls till maj och försvinnandet.

.

2 februari - Många streck utan räkning

.
Nu har jag tagit en rask promenad, en fyrtiofemminutare, runt om samhällets utkanter. Jag är tillbaka igen, pigg och ventilerad men något fuktig på ryggen.
Mina sinnen och kroppen har fått sitt.
Jag vände så ofta jag förmådde mitt ansikte rakt mot solen som var stark så det nästan värkte i mina snålljusställda vinterögonen.
.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Så här skulle jag kunna tänka mig min egen tallkottkörtel, om jag vände blicken inåt, mot centrum av min skalle.
Där skulle jag finna den, en ynka liten kropp med livsviktig funktion. .
.
På så sätt har min egen mini-lilla endokrina körtel: epifysen/tallkottkörteln, Corpus pineale, knappt så stor som en liten ärta och formad som en stående ananas eller en tallkotte, sugit åt sig en behövlig portion ljus.
Den kallas också för "det tredje ögat" och jag tror mig minnas från biologilektioner för länge sedan att det finns djur som har tallkottkörteln så nära hjässhuden att dagsljuset kan tränga igenom för att tas om hand att producera styrande hormoner för igångsättning av brunst, dygnsrytm och andra tidsrelaterate processer.
Detsamma gäller hos oss människor trots att epifysen ligger så långt inbäddad i huvudet som möjligt är.

Detalj från min plansch..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Sålunda upplyst och sugen, är jag tillbaka i ateljén och har återfått kraften i mitt arbete. Blyertsteckningen fyller ut tomrummen i den akvarellbaserade illustrationen undan för undan. Jag kan inte räkna alla strecken och jag funderar förstås inte heller över dem. Det går med intuition eller om man så vill med rutin. Tid att tänka finns inte när pennan dansar över de vita mellanrummen och trollar fram en helhet.
.

1 februari - Det som göms i snö ...

. Sydvästvädret vräker in över bygden med regn och milda. Sliter och drar.
Snön suckar och sjunker. Isen mörknar och vattras. Mer och mer av backen tittar fram.

Sorktunnlar. Tövädret öppnar en hemlig värld för främmande insyn.

.

.

.

.

.

.

.

Vattensorken som har levt ett ombonat och skyddat liv under snötäcket får nu passa sig, ty ormvråken sitter staty i den smäckra sälgbusken vid vägkröken vid Väversunda strandmad, beredd att ta varje svart nystan som pilar förbi. Det är rovfågelns tid igen för första gången sen vinterns intåg.
.

Ormvråken sitter staty - mörk och stadig.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag tar en sväng ner mot Tåkern. Igen. Kan inte låta bli. Jag spanar åter efter de första tecknen på vår. Jag hoppas på grågässen men finner inga. Nästa vecka kanske.

Men även utan dem finns mycket att upptäcka för den som har sinnen på spänn och gott om nyfikenhet.

.

Rester av ett rådjur.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Ibland framträder makabra ting ur snösmältan. Vintern har hittills varit en svår passage. Livet är hårt men det finns en mening med detta, biologiskt sett menar jag, även om man som människa -

oftast värjer sig mot sådant synsätt..

31 januari - Skylt till Hejnum Kallgate på Gotland

.
Mitt i allt annat så har jag nu kommit en bra bit på väg i arbetet med den första stora skylten till naturprojektet Hejnum Kallgate på Gotland.
Jag har gjort allt klart i akvarell, alla arterna så när som på två små rackarns färilar som ska in över krisslan och blodtoppen i mitten och något till höger upptill i bilden.

Utöver det återstår "endast" bakgrundsteckningen som ska ge miljökänsla och liksom binda ihop allting till en helhet; ett "tiotusental" blyertsstreck bara.

Jag vill helst bli klar med den här uppgiften den här veckan, ty sen drar jag iväg till Bulgarien fem dagar och hela projektet, med ytterligare två stora skyltar, ska vara tryckklart den 15 mars. Det hettar ordentligt!

.

31 januari - Fler bilder från isvandringen

.

Här presenterar jag ytterligare några bilder från söndagens härliga isvandring med Ödeshögs Naturskyddsförening på Tåkerns is och i sjöns vassar.

Alla dessa bilder är tagna av den duktiga naturfotografen Barbro Nelly från Hästholmen.

Tack så mycket Barbro för att du generöst lånar ut dem till mig och min blogg.

.

Några av deltagarna på marsch.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
.
.
.Jag visar en vinterståndare av smalkaveldun. Den bör man inte ta in i rumsvärme i detta skick.
"Då får man besvärliga städproblem"..


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.

.
.
Kniven är för mig ett nödvändigt redskap vid en vassvandring i Tåkern.
Den här vackra skapelsen har jag köpt av Ragnar..

.
.

Med hjälp av knä och kniv viker jag vassen flera gånger och skapar en bekväm "stol" vid en solig vasskant. Kaffet och mackan smakar sen så mycket bättre.

.

Länk till reportage i Corren den 31 januari 2011

31 januari - Vinterfågelräkning runt knuten

.
Mitt lite ödsliga
fågelbord sett genom fönstret. .
.
.
.
.

.
.
.

.
..
.
.
.
.
Sveriges Ornitologiska Förenings /SOF/
"Vinterfågelräkning runt knuten"
avslutas idag.
Idag är alltså sista dagen för i år som chansen finns att medverka i denna stora folkliga fågelforskning.
Proffs, amatörer, dagisbarn, pensionärer, skolor - ja alla är välkomna att rapportera in vad man ser för fåglar runt sitt fågelbord i trädgården.

Förra året kom det in hela 19 000 rapporter och alla dessa gör att man får en bra statistik över hur vår vinterfågelfauna ser ut i närheten av mänsklig verksamhet. Det är femte året i rad som evenemanget äger rum.

Själv tänker jag vänta tills i morgon med att sända in min rapport. Då har jag fått med alla de fyra dagar som finns till förfogande.
(Ja, alltså man får inte summera, men man får ta det högsta antalet av varje art man har haft under de fyra dagarna som räkningen pågår).

Resultatet i år verkar tyvärr bli magert vid min matplats. Några koltrastar, skator, pilfinkar och gråsparvar, det är nästan allt jag har noterat.
Men lyckligtvis nog drog en flock sidensvansar in i trädgården och till några utlagda äpplen i förrgår. Alltid något. Men, å andra sidan är det faktiskt inte mängden som avgör om det är viktigt eller ej. Som alltid vid forskning kan ett negativt resultat vara lika intressant som ett positivt.

Häromdagen medverkade jag i radio Östergötland och berättade om denna satsning på fågelforskning och idén med att sprida och fördjupa "svenskens" fågelintresse.
Länk till detta inslag finner du nedan.

Allt du behöver veta finner du under länkarna här nedan. Välkommen att delta!

Länk till radioinslag i P4 Östergötland

.

Länk till digital rapportering hos SOF

.

Länk till pdf-blankett

31 januari - Rapport från en isvandring

.

Drygt trettio personer mötte upp vid parkeringsplatsen vid Glänås, Tåkern, för en liten isvandring i vassarna. Solen sken, vinden mojnade och humöret var på topp.

Nedan följer en liten bildkavalkad med foton tagna av Viggo Carlsen.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
. .
.
Vandringen startar på isen utanför tornet. I främsta ledet just här med Lars, Lasse och Gebbe. Stavar och broddar är tacksamma hjälpmedel.

.

.

..

.

Första stoppet redan efter hundra meter. Vi kommer aldrig långt åt gången. Det finns mycket att berätta.

,
,
,
,
,
,
,
,
,
,
,
,
,


.
Jag har funnit i vasstrå med en gall av vasstoppgallmygga som jag informerar om.
,

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
.
.
..
Anton, Viggos sonson, hänger med ut på sjön idag.






.
.
.
.
.
.
.
.

.
.
Fikapausen är den bästa stunden. Jag visar hur man gör en bekväm sits av vass i en solig vasskant.
..
.
.
.

.

.

.

.

-

.Lars och jag tackar för medverkan, intresse och förtroende.

Länk till reportage i Corren den 31 januari 2011

27 januari - Med rytmen i fingrarna

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Många skulle nog säga att det är en ovana som jag har, den där att jag trummar med fingrarna. Alltid, då jag omges av musik, till och med under små reklamjinglar i de i övrigt störande reklampauserna på TV3 under en spännande film till exempel, så slår mina fingrar och händer takten mot det underlag som finns till hands.
Och jag tycker att jag har det där - känslan för takt och rytm. Jag kan liksom inte låta bli och jag tänker själv inte på det heller, förrän någon i min omgivning för ner mig till jorden och ber mig lägga av.

- Hördu. Sluta nu!

Inte så konstigt alltså, att jag gillar Nirvana trots att jag nog är alldeles för gammal för sånt. Och det beror nästan helt på trummisen.

På vägen hem i bilen igår kväll från bastubadet i Vadstena, för tillfället singel, brassade jag för fullt så Toyotans dörrar skakade: LP:n (i CD-format förvisso) "Nevermind" med trummisen Dave Grohl. Mmmmmm!
Alltså, han är bara fantastisk och har något alldeles extra som batterist; ett driv och kommando över musiken med totalrytmik som slutprodukt. Det känns som att han ligger någon tusendel före de andra två och på det sättet piskar musiken framåt... framåt.
Sen är det ju skramligt och skrovligt - helheten i Nirvana menar jag - men ta och lyssna lite mer på Dave Grohl och du blir varse en mästare.
Ett öppet musikaliskt sinnelag hjälper förstås eller kanske till och med är nödvändigt!

26 januari - Inför en vintervandring

.

På söndag leder Lars och jag en isvandring på Tåkern. Det är i Ödeshögs naturskyddsförenings regi och en uppföljning på förra årets succé, då drygt 70 personer kom trots att det var ner mot tjugo minusgrader den dagen.

Vi startar från parkeringsplatsen vid Glänås besöksområde kl 11 söndagen den 30 januari eller för samåkning från Ödeshögs torg kl 10.30 och vi blir kvar ute i vassarna cirka två timmar.
.

Matsäck och varma kläder är naturligtvis ett måste.

Välkommen!

.

Att vandra runt i ett "arktiskt" landskap med så speciellt utseende och under extrema förutsättningar är spännande och för de flesta människor högst ovanligt.
Tåkerns vassar vintertid bjuder på den typen av annorlunda upplevelse i stort som i smått.

Skäggmes


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Havsörn

.

...
.
.
.
.
.
.
.
.

.

Ett foto från förra årets lyckosamma is/vassvandring på Tåkern.

24 januari - Förbryllande spår

.

Förbryllande spår. (Klicka på bilden för förstoring)

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag undrar över det spår jag mötte häromkvällen under en promenad i villaormådet där jag bor. Jag har fått för mig det omöjliga, att det kanske liknar spårtecken av en igelkott. Minusgrader och snö säger naturligtvis stopp och belägg för ett sådant tänk.

Det andra och avsevärt mera troliga jag tänker är att det kan vara från en råtta. Men det stämmer dåligt, får jag för mig, med stegen satta på detta sätt och så runda. Men , det är klart "fingrarna" och hälen kanske ändå säger just råtta. Det är min fot till vänster som "fungerar tändsticksask".

.

Jag har snöat in och behöver hjälp med förslag.

.