Nu har jag tagit en rask promenad, en fyrtiofemminutare, runt om samhällets utkanter. Jag är tillbaka igen, pigg och ventilerad men något fuktig på ryggen.
Mina sinnen och kroppen har fått sitt.
Jag vände så ofta jag förmådde mitt ansikte rakt mot solen som var stark så det nästan värkte i mina snålljusställda vinterögonen.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Så här skulle jag kunna tänka mig min egen tallkottkörtel, om jag vände blicken inåt, mot centrum av min skalle.
Där skulle jag finna den, en ynka liten kropp med livsviktig funktion. .
.
På så sätt har min egen mini-lilla endokrina körtel: epifysen/tallkottkörteln, Corpus pineale, knappt så stor som en liten ärta och formad som en stående ananas eller en tallkotte, sugit åt sig en behövlig portion ljus.
Den kallas också för "det tredje ögat" och jag tror mig minnas från biologilektioner för länge sedan att det finns djur som har tallkottkörteln så nära hjässhuden att dagsljuset kan tränga igenom för att tas om hand att producera styrande hormoner för igångsättning av brunst, dygnsrytm och andra tidsrelaterate processer.
Detsamma gäller hos oss människor trots att epifysen ligger så långt inbäddad i huvudet som möjligt är.
Detalj från min plansch...
.
.
.
.
.
.
.
.
Sålunda upplyst och sugen, är jag tillbaka i ateljén och har återfått kraften i mitt arbete. Blyertsteckningen fyller ut tomrummen i den akvarellbaserade illustrationen undan för undan. Jag kan inte räkna alla strecken och jag funderar förstås inte heller över dem. Det går med intuition eller om man så vill med rutin. Tid att tänka finns inte när pennan dansar över de vita mellanrummen och trollar fram en helhet.
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar