Sydvästvädret vräker in över bygden med regn och milda. Sliter och drar. Snön suckar och sjunker. Isen mörknar och vattras. Mer och mer av backen tittar fram.
Sorktunnlar. Tövädret öppnar en hemlig värld för främmande insyn.
.
.
.
.
.
.
.
Vattensorken som har levt ett ombonat och skyddat liv under snötäcket får nu passa sig, ty ormvråken sitter staty i den smäckra sälgbusken vid vägkröken vid Väversunda strandmad, beredd att ta varje svart nystan som pilar förbi. Det är rovfågelns tid igen för första gången sen vinterns intåg.
.
.
Ormvråken sitter staty - mörk och stadig..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag tar en sväng ner mot Tåkern. Igen. Kan inte låta bli. Jag spanar åter efter de första tecknen på vår. Jag hoppas på grågässen men finner inga. Nästa vecka kanske.
Men även utan dem finns mycket att upptäcka för den som har sinnen på spänn och gott om nyfikenhet.
.
Rester av ett rådjur.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Ibland framträder makabra ting ur snösmältan. Vintern har hittills varit en svår passage. Livet är hårt men det finns en mening med detta, biologiskt sett menar jag, även om man som människa -
oftast värjer sig mot sådant synsätt..
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar