Konstrundan 2011

.

(Anledningen till att det varit tomt på skriverier i min blogg den senaste tiden beror på följande)

Nu på torsdag den 2 juni drar konstrundan "Konst runt Omberg" igång för 11 året i rad.

Vi är 29 konstnärer som öppnar våra ateljéer för besök och det brukar komma sådär 3 000 - 5 000 personer under de fyra dagar som evenemanget pågår.

Ombergsbygden i sig är också en riktig attraktion så här års.

Jag vill naturligtvis hälsa även dig välkommen till Ateljé Gebbe mitt i Ödeshögs centrum.

Öppettider:

Torsdag - Söndag kl 11 - 17

26 maj - Föredrag "Sumatra"

.

Jag hälsade på hos PRO i Östra Tollstad i går eftermiddag. Jag visade mitt bildspel och berättade om "Resan till Indonesien"
Hela bygdegården var fylld och gensvaret var stort. Tack för att jag fick vara med.

26 maj - En hälsning från Island

.
Jag minns från förra gången, då Eyjafjallajökul spydde ut askmoln som stoppade flyget över hela Europa, att jag spanade upp i himlen för att försöka få syn på det där problemet. Men himlen såg lika oskyldigt blå ut som vanligt, tyckte jag.

Nu då, när Grimsvötn, ännu en vulkan på Island, en stund har vaknat och skickat askan två mil rakt upp i atmosfären, finns nu något att se?

Ja, kanske. På hemväg över slätten i motljuset över Omberg i väster blev himlen opak - ogenomskinlig.

Berget var alldeles ljusgrått och suddigt. Jag tror minsann att jag upplevde en hälsning från Island.
.

24 maj - Naturens självläkekonst

Jag fick ett mejl häromdagen:

Hej Gebbe,
Fick idag ett par fotografier av Rolf tagna på skogsbilvägen som var den huvudsakliga anledningen till att vi fick en trevlig dag tillsammans för drygt två år sedan. Jag tror med ledning av fotona att det ser bättre ut redan idag än vad du vågade tro på. Jag tror också att en cykeltur på vägen snart eller redan skulle kännas helt OK. Slänterna och vägmitt är vackert gröna igen och vägdikena skäms inte för sig.
Ok det är ingen Bauer-miljö (eller Gebbe-miljö) jag försöker få det till men jag hoppas att du idag kanske tycker att Rolfs "radikala" ingrepp för två år sedan, inte känns så fel idag.
Hoppas du har det bra i det vackra vårvädret.
Mvh
Bengt Palmqvist

skogsförvaltare

Linköpings stift Egendomsförvaltningen".

Alltså - bara att ge sig iväg upp till skogen igen för att kolla med egna ögon.

Det är vackert idag längs skogsbilvägen som jag bråkade om för lite drygt två år sedan.

Så här såg det ut då, i januari 2009.
Se berättelsen i min blogg från januari 2009
http://www.gebbe.com/dagbok2009_1.htm

Så här ser samma plats ut idag - maj 2011 - Vägen är ännu inte helt cykelvänlig. Makadam ligger ställvis ännu punkavänligt ytligt. Men nog har det hänt mycket på två år. Man häpnar!

Jag vandrar längs vägen. Letar efter tecknen. Det är gott att se hur snabbt naturen har ställt i ordning allting efter människans ingrepp. Vegetationen är på plats igen längs diken och i mittsträngen. Såren har läkts väldigt bra och snabbt- det måste jag hålla med Bengt om.

Skogstryet blommar.

Midsommarblomstren har börjat slå ut och som alltid finner jag att skogsnäva passar mycket bättre som namn i våra bygder.





















Flicksländan Pyrrhosoma nymphula lyser som en röd juvel.

I dikeskantens solgläntor dansar sländorna; guldtrollsländor i vilda, glittrande jakter och flicksländorna mera stillsamma och försynta.

23 maj - Striden om ett vatten

Forsärlan flyger ut från under bron och landar på ledningen som går över kärret. Den sitter stilla och fint, håller ett öga åt mitt håll, och den gula gumpen lyser som citron i sidljuset.

Forsärla, hona.

Jag står på bron över Disevidsån, där den kommer rinnande ner från skogsbygden. Här ligger det uppdämda Renemokärret med sina gäss, änder, tranor, skogssnäppor, vattenrallar och någon gång även skäggmesar, brunhök och rördrom. Här finns både bäver och utter och i den dränkta skogen runt om spelar sparvuggla och trummar flera arter hackspettar, till och med tretåig hackspett en gång.

Det var i mitten av 70-talet som dämmena längs ån byggdes; vid utloppet ur Bonderydssjön och på ytterligare några platser nedströms.
Det stora arbetet gjordes här, vid Storeryd. Här dämdes det så att Renemokärret blev till en långsträckt sjö istället för ett kärr.

Det gjordes i samförstånd för att berika skogsbygden med vattenspeglar. Alla var med: enskilda markägare liksom stiftet, jägarkåren och naturfolket.

Vattendom "behövdes inte", betongblandarna snurrade på och selvatten skapades till fromma för allt och alla. Så gick det till den gången för snart 40 år sedan.

Idag är det annorlunda. Nu har en stor strid blossat upp. Någon har rotat upp den gamla vattendomen och läst vad där står, och där finns inget om dämmen skrivet. Vattnet är ämnat att löpa fritt i Disevidsån.

Bekymmer, stress och juridiska processer hopar sig nu. Meningarna tar skilda vägar och klyver befolkningen i två delar - de som riggar upp skyborden med träkilar för fritt vatten och de som kommer efter och täpper till igen för vattenspegelns skull.

Agg och illvilja trampar i spåren och orden är hätska människor emellan.

Och allt har sitt urprung, säkert som amen i kyrkan även om det aldrig sägs rent ut, i en total oenighet om vindkraften i skogsbygden. Hämnden är allt annat än ljuv!

Jag mejlade till miljöchefen på Länsstyrelsen, Claes heter han och jag känner honom. Jag bad honom om ett snabbt interremistiskt beslut om åtminstone temporär vapenvila och åtgärdsstopp för naturens och miljöns skull. Det passar dåligt att reglera vattenstånd under denna tid på året, skrev jag.

Och sen ringde tidningen och ville veta mer om mina åsikter när man nu skrev om problemen.

Jag sa som jag tycker att jag bryr mig föga om själva grannfejden men desto mer om naturen och miljön, och därefter agerar jag.

Vad som kommer att hända med Disans lopp genom skogen fortsättningsvis är idag osäkert och svårt att gissa. Vattendomar är hårda och svåra ting och de kostar en helsikes massa pengar att styra med.

Jag kommer naturligtvis att göra vad jag kan för att skogen ska få behålla åtminstone Renemokärret som det är idag - en skön vattenspegel. Det är en av mina viktiga refuger i livet. Ett ställe att andas inspiration vid.

22 maj - Sommardagar

.
Det är ett förskräckligt liv utanför trädgårdshäcken och jag skyndar dit för att se.

En skata har igångsatt en dramatisk jakt på en nyligen flygg björktrastunge som kommit för långt bort från föräldrarnas "paraply" och kampen virvlar runt i säkert en minut innan den avslutas på kvarterets samfällda gräsmatta med några resoluta hugg av skatnäbben varvid den i mänskliga ögon makabra dödsdansen äntligen tar slut.
En av de vuxna björktrastarna har hela tiden förtvivlat men utsiktslöst försökt skydda sin unge, ty skatan är akrobatisk och dödligt envis.
Den har ju egna hungriga ungar, i vår sembratall, att ta ansvar för.

Det är ett vardagsdrama utmejslat och presenterat från den stora helheten och när det nu kommer i fokus ligger det nära till hands att man som åskådare vill gripa in och värna det svaga.

Björktrastungens skräckskrik snörper mitt människohjärta, men även så, finns antagligen inte utrymme för att göra något betydelsefullt. Och varför skulle jag ingripa förresten ? Skulle det göra något till eller från?
Så rekommenderar jag oftast andra att tänka i liknande fall - det bästa är till slut att låta naturen ha sin gång.

Vi sätter oss istället på altanen, Ulla och jag, med en kopp te, i sommarvärmen och ljuvligheten. Vi följer blåmesarnas matningsbestyr i holken under vindskivan på husgaveln.
Här kommer nästa hjärtsnörp att ligga nära till hands, funderar jag, då hela kullen blåmesungar alldeles snart ska ut i en skoningslös värld precis under skatboets fortsatt skarpa ögon och hungriga gap.

- Då kommer jag att använda mattpiskarn mot skatorna istället för mot grannens katt, säger Ulla, med en glimt av allvar i ögat.
.

12 maj - Litet föredrag

.
Jag hälsade idag på i Stava missionshus, halvvägs mot Gränna, söder om Ödeshög. Där höll jag ett litet kåseri om "Mitt Landskap". Ett tjugotal personer kom och lyssnade och sen var det dukat till kaffe.

Det blev en mjuk stund i en härlig bygd, maskrosorna målade vallen utanför i lysande solgult men över Vättern tätnade de grå molnen från en front i väster.

Regnet verkar vara på lut. Bra - det fattas verkligen rnederbörd.

.

16 maj - Vad visste man då om nu

.
Märkligt hur det blir med tiden.


Hur det som var viktigt en gång så totalt kan tappa i värde under livsresans lopp.

16 Maj - Sommar ändå

.
Himlen är svart på söderhimlen. Tunga regnmoln drar över bygden med små solglimtar som "powerbreaks".
(Apropå de ständiga reklampauserna i det nyss avslutade ishockey-VM i kanal 3).

Det är faktiskt sommar även om temperaturen är på gränsen, för igår såg jag årets första två tornseglare och nu börjar också hundkäxen att knyppla sin spets på dikesvallarna och då är det sommar enligt min definition - oavsett vädrets dagsform.

Varför uppfinna allt igen, tänker jag, och letar i boken "Min Tid" av Göran Bergengren. Den som jag illustrerade med tuschteckningar redan 1982.
Har jag inte där gjort en teckning med just tornseglare och hundkäx.

Men jag minns fel. Förvisso finns där en liten vinjett med tre tornseglare men inte alls som jag kommer ihåg den.

Och en illustration av hundkäxens sommarbroderi hämtar jag istället ur en annan och nyare bok som jag har illustrerat: "Vilda Växter i Norden" från 2007

Hur som helst - sommar är det ändå.

15 maj - Detaljer

.




















Klicka på bilden och ta en titt på "ogräset". Syna blomställningen i närbild!
Det är en mjukplister plockad från min trädgård i en rabatt där jag egentligen inte vill att den alls ska växa.
Jag upphör aldrig att förundras över skönheten i detaljer. Jag kan bli alldeles tårögd därav.

I det här fallet handlar det om en av våra vanligaste "ogräsväxter". Nästa gång kan det vara grönsångarens silversång eller porlandet i en bäck som får mig att lovsjunga livet och gåvan i att få vara med om allt detta.

11 maj - Syrener

.

Just for the record - bondsyrenerna har börjat blomma idag.

.

10 maj - Privat konstrunda

.
Under en egen liten konstrunda gör fem läckra damer ett besök i min ateljé idag.
ROG - kallar de sig - "Rehab Old Girls".
De har bestämt tid i förväg och besöker också Östergötlands ullspinneri.

(Gör som ROG, ring 070 - 678 17 21 för att se om det passar).

10 maj - Lite sommar i taget

.




















Lönnen regnar guld. Sommaren har återkommit och jag klipper gräset vid Stugan för andra gången. Det går betydligt lättare nu när det redan en gång är åtgärdat. I hagen varnar gässen. De första kullarna har kläckt och ute över åkrarna drar deras fjolingar runt i skränande gäng; jordbrukarnas ständiga irritationsmoment.

Flera av traktens tofsvipor har redan gett upp, exakt såsom tidigare vårar. Återkommande äggfördärv vid boläggning på dessa intensivt arbetade åkermarker på grund av harv, sådd och så det sista dråpslaget - vårvältning (så onödigt kan jag tycka), lämnar aldrig en minsta möjlighet till övers.
Så nu går de där, slättens tofsvipor som inte har kraft för ännu ett försök, i glesa flockar och eftersom tofsvipor säkerligen blir tämligen gamla, upp emot tio år säkert, så märks det hela i landskapet först med motsvarande eftersläpning i tid.
Rätt som det är och konstigt nog med stor överraskning för de flesta, så saknas de; är borta bara.

Idag är almen i frö. Det blir nästan lite känsla av höst, då de sen virvlar runt
och lägger sig i drivor.
(Goda att lägga på smörgåsen, eller i salladsskålen. Med fin nötsmak).

Idag skjuter min hamlade knäckepil nya skott. Och aspglansbaggarna har tydligen inte vett nog att skilja på asp och pil. Se så de skaver. Men det spelar förstås inte så stor roll. Pilens kraft och tålamod är oändligt.





















Idag blommar majsmörblomman på sista versen. Den ser så slarvig ut med sina ofullständiga blommor men så har den också skyndat för att förekomma sin släkting smörblomman och den täta sommargrönskan. Det är dess chans i livet.

Idag är det som sagt åter sommar och jag klipper gräset varefter jag sätter mig på trappan och njuter av allt detta.

8 maj - Naturvandring på Omberg

.
Gästföreläsare? - nej, det känns väl mera som typ föredrag inomhus i akademisk miljö, Bisittare ? - nej, då känns det som någon form av podium och domstol, Expert ? - nej, det blir för pretentiöst, "Sidekick" ? - det nya engelska modeordet för en person bredvid programledaren i radio eller TV , usch nej! - Gäst då ? - Javisst. Jag är ju medbjuden gäst på en av Lars Frölichs naturvandringar.
Det har blivit så en gång per år att jag finns med som hans "duellant".

Den här gången blir det upp längs "Ombergs motorbana" vid Ostmossen på östra sidan mitt på Omberg och det är ett underbart läge för en kort men intensiv promenad längs asfalten! En liten bit uppför berget bara, längre blir det aldrig då vi undervisar.
Lars berättar och jag kompletterar eller snarare duellerar.

Mycke´ folk är det; nästan femtio personer - och det känns som att det är gott att vara två.


Det blir ett ganska långt led då vi vandrar. Vädret är det bästa tänkbara och allt är bara så skönt och lyckosamt som det kan bli en perfekt majsöndag.

7 maj - En mycket tidig morgon

.
Det talades rätt mycket igår i fågelskådarnas olika nätverk om det massiva sträcket av smålommar över Västkusten. Från Halland till exempel talades om hundratals, ja till och med tusentals, smålommar som var på väg in över land och längs kusten för att komma vidare norröver.

Alltså tänkte jag som så, att några av dem möjligen kunde komma att passera över Vättern. Varför inte försöka få någon del av det hela idag på morgonen.

Mobilen på alarm, direkt in i understället utan frukost (den kan jag ta senare), vantar och mössa på och så iväg till Stora Lunds klippor vid Vättern där jag är på plats kl 0500 när solen alldeles nyss gått upp röd och varm bakom ryggen och vindkraftverken.

Vättern ligger blek och stilla. Stråk av pålandsbris vattrar vattnet i mörkare blått och morgondiset hänger över Västergötland.
Enbuskarna vaknar i ljuset liksom alla lövsångare som tar språng i krattet, alla i samma riktning - mot norr.

Det är inte smålommar jag hör kackla ute på sjön. Det är tre gravänder som "gaggar"; en hane stor och vit och med ordentligt röd knöl på näbbroten och därtill två mindre honor. Snart flyger de vidare över sjön, men mot söder.


Brevid mig på berget sitter Christer.

Det bara blev så. Inte så egendomligt faktiskt eftersom han är ute nästan jämt. En energisk man med en stor portion nyfikenhet och upptäckarlusta är han min vän.

- Jag paddlade på Sommen igår och jag var alldeles ensam, säger han. Jag hade hoppats på pilgrimsfalk men fick tji.

Precis sån är han.
Därefter riggar han till tuben, sätter sig tillrätta och hoppas liksom jag på en god sträckdag.

Nu blir det ingen notering av smålom. Och sträcket är väl lite tunt. Men en skön morgon är det och vi får höra vårens första gök ropa och småspovar spela när de kommer in över oss som sitter på berget.

Jag gör en liten summering av det viktigaste i sträcket som går över sjön:

Vigg 6, Knipa 4, Svärta 3, Skedand 2, Storskarv ca 20, Dvärgmås 1, Skrattmås ca 30, Fisk/Silvertärna ca 20, Drillsnäppa 4, Småspov 3, Strandskata 6.

6 maj -Konstrundan 2011 - nr 1

.

Akvarellstudie från Ombergs bokskog.

Äntligen är värmen tillbaka. Våren har segat och vintern har gjort ett litet besök den senaste veckan.

På ett sätt är det bra. Det gick så förtvivlat fort i påskas och jag kände att jag inte alls hann med.

Nu finns det tid igen och jag arbetar stenhårt inför konstrundan om en månad - Kristi himmelsfärdshelgen.

En bildidé jag har är att visa Ombergs bokskog x 4 - en för varje årstid. Den jag visar här är ett förslag som jag just jobbar vidare med. (Gråstick och blåton finns inte på originaltet. Det är fotografens fel på grund av slarv med ljussättningen)

.

4 maj - Fantastiska Vättern

.
Att en liten ynka akvatisk mask kan få ett så stort medialt genomslag är mysko, tycker säkert många som läser tidningen idag på morgonen runt om i landet. Själv blir jag mycket stolt och glad över att vara granne med - fantastiska Vättern.

Tasserkidrilus acapillatus.

Så heter det unika fyndet av ett nytt litet djur i Sverige. Och anledningen till uppmärksamheten är att denna lilla fåborstmask, endast ett par centimeter lång, tidigare är känd från och har namngetts vid Bajkalsjön, vilket knyter ihop vår egen sjö Vättern med denna legendomspunna sibiriska pärla.

Hundra meter ner på bottnen av kallvattenssjöar lever Tasserkidrilus acapillatus halvt nedgrävd i slammet.

Det var limnologen Martin Ljungman som artbestämde den.

"-Det är spännande att upptäcka första fyndet av en art i Sverige, säger han och tillägger:
att det viktigaste ändå är, att fyndet visar att Vättern är en ytterst värdefull och unik sjö med sitt näringsfattiga, klara och kalla vatten."(citat fr TT)

Det får räcka med en mask - att förvänta sig en Bajkalsäl i Vättern är nog att ta ut svängarna för långt.
.

3 maj - Mitt vårtal

.
Lätt yrsnö i luften idag på morgonen dämpar vårkänslan. Men björktrastarna gläds åt markfukten som underlättar jakten på mask.

Klicka på bilden om du vill ta del av det vårtal som jag höll i Hästholmen under valborgsmässoafton. Men förstå att det var ett manus som jag aldrig var slav under. Rätt mycket improvisation förekom.

2 maj - Möten vid Tåkern

.
Gläntan över bygden med Ödeshög/Hästholmen i centrum är knallblå och molnfri men runtomkring åt alla håll tornar cumulusmolnen upp sig alltmer. Draperier av hagel och störtregn släpar mot backen på sin vandring längs horisonten och jag är på väg ner till Stugan för årets första gräsklippning. Det gäller att passa på i solsken och samtidigt ha tålamod nog att vänta tills morgonens oönskade frost har töat bort.

KlippPiskan viner över ryggen och kommer att så göra sommaren ut. Ingenstans vet jag att gräset växer fortare och frodigare än här.
Fastän i början av säsongen, blir jag aldrig överraskad av att den täta mattan är nästan femton centimeter tjock, men det känns redan mer än nog.

Klippon är vinterställd i Kvarnstugans förråd, nerkyld och uttorkad. Jag får jobba med startsnöret mer än en timme i sträck så att skavsåren som uppstår på vänsterhandens långfingerinsida och mellanrummet mellan ring- och långfinger på högerhanden till slut går i blod. Det verkar bli ett offer tillräckligt stort för klipparen att slutligen starta och varva upp efter minst tusen suckar och besvärjelser. Härmed är emellertid det värsta faktiskt redan gjort för resten av året.

Det tar mig nästan tre timmar att komma igenom projektet.

Värre än gräslängden är faktiskt mullsorkarnas vinterarbete. Alla pilplantorna jag stack ner i höstas och mitt backatorpsäpple är helt söndergnagda.
Nu när snön är borta märker man att tunnlarna brett ut sig över hela ytan. Gräsmattan är alldeles underminerad och överallt får jag trixa med klipparen för att komma vidare. Lyfta, baxa och starta om - gång på gång.

Sen, när det äntligen är över tar jag lunch i solen som ändå värmer i lälägen, varefter jag börjar redigera de utspridda resterna av en väl utnyttjad vedstapel.

Jag börjar om från början, lyfter av och bygger nytt, reducerar och komprimerar för att skapa plats för påfyllning.





















Den vackra kvarlåtenskapen av en gulsparv finner jag längst nere på botten av den gamla vedstapeln.

Jag möter naturfotografen Bengt Ekman vid Kvarnstugan. Han kommer från sjön med paddeln i hand över betet.

- Jag fick problem, säger han. Det var ett stort hål i kanoten och jag upptäckte det inte förrän en bra bit ut i kanalen. Det fick gå ändå men allt är blött.

Bengt jobbar med fotografering till det bildspel som skall presentera Tåkerns fågelliv i det kommande Naturum Tåkern. Han tillbringar det mesta av sin tid i området just nu. Knappt tio minuters färdig programtid kommer att kräva dagar och månader i arbete.

- Jag fick nog några användbara bilder på gråhakedopping idag, säger han. Och två par årtor låg vackert i början av kanalen. Och kan du tänka dig, fortsätter han, att jag fick bilder av en stor bäver borta vid Bankudden häromdagen.

- Jo du Gebbe, säger Bengt, har du sett den där jordstjärnan som växer vid källaren där borta?

- Jag tror jag har funnit några exemplar av en sån svamp tidigare i området, svarar jag, men jag har aldrig artbestämt dem.

- Se här, pekar Bengt, på den skarpa kanten under sporkroppen.

Vad jag förstår måste det vara fråga om den ganska sällsynta arten kantjordstjärna, Geastrum striatum.

- Får jag ta ett foto av dig med svampen? frågar jag, och sen lägga in det på min blogg och berätta om ditt fotograferingsprojekt.

- Jovisst får du det, svarar Bengt, men du kanske borde kontrollera att uppgifterna om jordstjärnan är riktiga först.

2 maj - Vid falkarnas stup

.
Rödhaken följer mina steg. Han håller ett vakande över mig men sjunger ändå hela tiden. Jag är på väg längs branterna. Vitsippsmattan under bokarna är mättad och tillgängligheten minskar alltmer då jag stretar framåt mellan ris och liggträd. Över sjön ligger ett skimrande kvällsljus men i skogen mörknar det alltmer.

Rödhaken sjunger med ett vakande öga. Det är en ettårig hane, det skvallrar det ljusa vingbandet om.

Framme vid stupet sätter jag mig att vänta på en kall sten. Det är vindstilla. Solen dalar sakta ner mot horisonten och sjön är gråviolett med gyllene stänk. Det är tyst och mjukt.

Fiskmåsar tjinkar, en gärdsmyg smattrar, en tuva med utslagna gullvivor nickar i kvällskylan och bokbladen väver gyllene draperier mot horisonten

Framför mig har jag stalpet. 50 meter högt och rosafärgat med buketter av ljusgrön oxbär och gula lavar, sönderbrutet och kubistiskt. Oxel och lind hänger ut sitt grenverk ännu i knopp.

Jag ser den vassa kanten och vet att där bakom finns den hemliga skatten - falkboet. Jag sitter väl dold och alldeles tyst och stilla - ensamhetens privilegium.

Så sitter jag en halvtimme medan skymningen tar över och ögat klarnar. Jag har tänkt mig att få åtminstone en liten glimt av falken också, innan natten tar över.

Jag hör ett lätt vinande ur luften; ett stilla drag över himlen, skärper ögat och är beredd.

Det blir en sekundkort glimt av pilgrimsfalken som kommer fram långt där nere ifrån under klippan och omedelbart försvinner bakom bergskammen. Jag hinner se ett blänk av rosa solljus i en spetsig vinge, sen är det redan över.






Men för mig räcker det gott. Med ett ljust inre leende vänder jag åter hemåt i mörker

29 april - Kattugglebuskis

.
- Dom har ringt från kyrkogårdsförvaltningen, säger min vän kriminalpolisen i Ödeshög i telefonen. Han heter Kenneth.
Dom har hittat en falk. Har du möjlighet att hänga med bort för att kika på den om det nu skulle vara "Kronans villebråd, fortsätter han.

- Visst, svarar jag, men jag tror förstås inte på något "Kronans villebråd. Troligtvis är det en sparvhök, det brukar det vara men man vet ju aldrig.
















Ansiktet på en död kattuggla av så kallad "röd fas".

Ugglan ligger död inne i ett förråd. Den har kommit in genom en liten glugg mot taket och har inte hittat ut igen.
Det är en kattuggla av så kallad "röd fas" med tydligt brunröda markeringar i fjäderdräkten och just den rasen verkar vara mindre vintertålig än den grå fasen som är vanligare ju längre mot norr man kommer i landet.


- Kan du hålla den? frågar jag Kenny som har funnit fågeln, så får jag ta ett foto.
Och du kanske också ska vara med, säger jag till Kenneth, eftersom du var den som ringde till mig.

Så blir det lite, men ömsint "tjuv&polis-buskis" på fotomanér vid Ödeshögs nya kyrkogård med en dödförklarad kattuggla i centrum.

- Bäst att du gräver ner ugglan nu, säger jag till Kenny, och sen tvättar händerna. Bra att du tog kontakt förresten. Det är helt rätt gjort.

Jordflykt, lönnblom och vårtal

.

I ett dammoln på mossjordarna vid Tåkerns södra strand bäddas utsädet ner. Det är troligen det sista på slätten denna vår, nu när den gamla sjöbottnen äntligen torkat ut till traktorbäring.
Att några tidiglagda torfsvipekullar ryker all världens väg tillsammans med jordflykten är tyvärr försvinnbart i det ekonomiska sammanhanget.

Lönnblom.



















Jag stannar till vid Gottorp, där Disan makligt rinner under stenbron. Där står en gammal lönn. Det surrar ur trädet av humlor och bin. En lövsångare sjunger och flyger vidare till nästa träd.
Jag bryter en blommande kvist som jag tar med mig ner till Stugan där jag sätter mig att skissa av den. Akvarellådan har jag inte med mig, det får bli rödkrita för senare färgläggning i ateljén.

Det är ett förunderligt vackert stycke vår av det lilla formatet som jag håller i min hand. Skir grön grönska och en klase ljusgula blommor.
Att finna så skön blomning ur ett träd kräver nyfikenhet och närgångenhet.

Så hittar jag mitt tema till vårtalet i Hästholmen i morgon kväll, Valborgsmässoafton. Det får bli:

"Att se våren i det lilla".

28 april - Heidenstams landskap

.
"Heidenstams landskap"

(Layout, illustration och text av Gebbe Björkman.)

Lagom till Övralidsdagen har jag arbetat om den skylt som jag gjorde till Stiftelsen Övralid för några år sedan. Denna nya variant kommer att presenteras och försäljas som A1-plansch vid Övralid.

Det har med förlov sagt varit rätt så många illustrationsuppdrag de senaste månaderna. Detta är det sista i sikte och nu ska jag med stor glädje och iver ta ett ordentligt tag i mitt fria måleri.

28 april - Samtal om fåglar

.
Var det igår, nej men det var väl i tisdags, som jag besökte Atriumgården i Ödeshögs äldreboende för ett samtal om fåglar; även mitt minne åldras.
Ett trettiotal personer kom för att lyssna, eller för fikat, till mitt lilla kåseri om denna spännande djurgrupp och intresset syntes vara gott. Efteråt talade vi om gammalt och nytt och tiden drog iväg.


Samling efteråt
(foto:Samtidskultur)

28 april - Snäckätare och annat

.
I uppdraget från Jönköpings kommun som jag berättade om häromdagen, finns bland annat önskemål om två artbilder på skalbaggar som jag minns från min skalbaggssamlarera runt Tåkern från slutet av 60-talet och början av 70-talet.
Alltså kan jag leta fram ett par beläggsexemplar ur lådorna i den gamla bilkofferten i ateljén, den som jag ropade in på auktion i Bjälbo för länge sedan, och där jag ännu förvarar, eller snarare tyvärr förskingrar, den samling som jag ordnade så fint på den tiden, i och med att den nu är mera ängeräten än givande och vacker.

Jag har ännu namnen, de vetenskapliga namnen, ty annat fanns knappast allmänt tillstädes på den tiden, i färskt minne:
Cychrus caraboides, som jag påträffade till och från i diken och under liggved i strandskogen, samt Paederus palustris, den annorlunda och färgranna kortvingen som ibland under försommaren fullkomligt översvämmade Tåkerns strandmader

Nu, mer än 40 år senare har jag glädje av allt detta och kan med god insikt och fantasi göra lämpliga och, som jag tycker, mera levande illustrationer än annars, till glädje för kommande besökare vid Rocksjön i Jönköpings kommun.
(Som alltid kan du kika närmare på skalbaggarna genom att klicka på bilderna).

Cychrus caraboides
Snäckätare



Paederus riparius

26 april - Ateljéarbete

Sommaren pågår utanför ateljéfönstret men efter helgens utesvävningar blir det till att hålla sig inomhus en tid framöver.
Jag har just åtagit mig att göra ett tiotal vinjetter artbilder till Jönköpings kommun och besöksområdet Rocksjön nämligen. Det blev utan min förskyllan ett akutjobb som måste vara klart igår.

Annars har jag ganska nyssens sänt iväg Gotlandsskyltarna om Hejnum Kallgate till tryckeri i Blekinge; tre A1:or som skall invigas nu till sommaren. Kanske åker jag över om jag får en inbjudan.
Sen när allt detta är klart är det naturligtvis hög tid att avsluta allt måleri till Konstrundan. En månad kvar - Kristi himmelsfärds helg gäller. Att ha tid till av vara verklig pensionär är inte till att tänka på. Den tiden kommer väl tyvärr så småningom den också.

Nedan visar jag Gotlandsarbetet i lågupplöst format. Varsågod - en tjuvtitt!

25 april - Igelkott

.




















Ett av de tristare försommartecknen - trafikdödad igelkott - och där borta, bara tio meter längre fram ligger ytterligare en.

Och jag undrar varje gång - hur kan det gå till? Hur kan man missa att undvika att köra över en igelkott?
Är det ouppmärksamhet, för hög hastighet eller till och med illvilja. Jag struntar faktiskt i vilket. Det känns lika frustrerande ledsamt och onödigt varje gång.

Skärpning!

25 april - Påskvärme

.
Den värme som intog bygden redan för en vecka sedan, fortsätter att stegras. Påskhelgen som alldeles snart är överstånden har gått i sommarens tecken. Det känns som att det finns nåt lurt med det hela; bestående högsommarvärme i slutet april känns mysko och en aning oroande.

Värre pessimist är jag ju emellertid inte än att jag för fullt har njutit av det hela. Ansiktet är redan brunbränt och håret har vitnat i samma veva.

Vi har helt enkelt haft en underbar påskhelg med hela familjen, föräldrar, barn och barnbarn.

Omberg i försommarskrud. Bokskogen börjar slå ut redan nu, i slutet av april.

Vi har vandrat genom Ombergs blomstermattor under spädlövshängda bokar, lekt i trädgården med sandlåda, fotboll och boccia, suttit varje kväll på altanen i solnedgången utan tröja med ett glas vin eller öl i handen och också beundrat Vätterns stillhet och blanka vatten som gett två skuggor bakom oss på gråberget.

Ett spegelblankt Vättern med två solar och två skuggor bakom oss på gråbergets yta.

Det är försommar i ordets absolut mest konkreta betydelse och än anar man inget slut.