30 juni - Cyperns ödlor

.

Jag bjuder på ett lite smakprov

av Cyperns många ödlor

.

Mera om själva resan kommer efterhand att dyka upp på min resesida

.

En kameleont i min hand

.
Taggsvansagam - Cyperns väktare

. En skyddsfärgad Lacertid

.
Egeisk nakenfingergecko
.
En vacker Lacertid

.

28 juni - Hemma från Cypern

.

Efter en veckas skön och varm avkoppling är vi hemma igen från Cypern.

Kort rapport kommer så småningom på resesidan.

.

17 juni - Tät sommar

.

Jag sitter i plastvilstolen. Med stugans eftersolvärme brännande på ryggen. Solen själv har gömt sig bakom de stora asparnas prasslande lövmassa. Små glimtar, blixtar, av ljus, sipprar igenom till ett sommargitter som sticker mina ögon.

Jag har just klippt gräset. Det har gått bättre idag trots att det var över en vecka sedan sist. Det saftigaste har försvunnit och ersatts av en torrare, gulare gräsgrönska.

Jag är lite svettig men myggen har ännu inte hittat mig. Jag tror att väggens solvärme förvillar dem.

.

Stararna flyger i formation nu. Täta bollar med brunare färg.

Även brunhökhonan gör långa utflykter; de allt större ungarna kräver mat.

Jag ser rådjur, förstås. Och harar. Flera stycken.

Bland dikesrenens hundlokor ser jag minst två buskskvättor på vägen hem. Men inte en enda törnskata. Ännu har jag över huvud taget inte sett någon sådan i år. De var samma sak förra året. De är verkligen på väg bort ur vårt landskap.

.

Sommaren är mogen och tät. Grönskan knappast genomsiktig. Fågelsången är snart över. Men jag hörde en svartvit flugsnappare sjunga även idag. Men det var nog sista gången för i år.

Den hane som kom till vår trädgård i Ödeshög runt den tjugonde maj, gav upp sin sång förra veckan. Den lyckades aldrig fånga uppmärksamhet från någon hona. Inte så egendomligt eftersom det var andrahandsprioritet därvidlag. Den hade sitt huvudsakliga intresse en bit bort. Där ligger nämligen redan förstahandsvalet och ruvar ut hans ungar.

Allt var bara en extra chansning innan allt är för sent.

Det troliga är nämligen att chansen aldrig återkommer.
.

15 juni - Grå flug och guckusko

.

Ord kan vara så vackra tillsammans

- Grå flug och guckusko -

.

Grå flugsnappare.

.

Och verkligheten bakom orden är än skönare.

.

Högt uppe i trädkronan, i solljuset, över de mörka grönskuggorna, sitter den grå flugsnapparen och sjunger.

Knappast virtuost; snarare tvärtom; så försynt och spetsigt att man måste ha tränat öra för att höra.

.

Nere i mörkret följer jag en lertrampad stig mellan hässleklockor och skogsnäva.

I en solglänta, så passande, blixtrar solen från backen. Jag är där. Hos blommorna.

.

Jag är på besök vid en av de få kvarvarande platserna i vårt län där orkidéen guckusko ännu har ett litet utrymme till övers. Jag räknar tretton blommor, alla respekterade och orörda. Det är detta som gäller ty oron för skövling finns inför visiten varje försommar

.

Med myggen svärmande och bitande drar jag mig sen tillbaka. Åter tillbaka till ljuset.

.

15 juni - Barndomens förväntan

.

Faksimil ur Corren den 14 juni 2010

Jag bläddrar, som oftast något ytligt och förstrött, i morgontidningen och blicken fastnar på ett foto från en skolavslutning i Rystad 1935. Kanske är mor med på bilden. Det stämmer ungefär med hennes ålder.
.
Det är en skara förväntansfulla, hoppas jag, barn som är uppställda i solen med kyrkan i bakgrunden.
Jag lägger speciellt märke till flickan som sitter längst nere till höger. Hon ser inte så glad ut. Det finns något av protest i hennes agerande. Jag undrar vad som ligger bakom. Hon sitter lite för sig själv med armarna instängt korslagda och utan leende trots fotografens ansträngningar.
.
Bakom henne står en flicka med rosett i håret. Hon håller sin kamrat i handen. Det är min moster; mammas yngre syster Ingeborg Pettersson, Inga kallad.
Min moster Inga gifte sig med Gunnar och fick tre barn: Björn, Rune och Maria. Men mitt i livet när barnen ännu var små rycktes hon bort i cancer och livet för mina kusiner blev inte någon dans på rosor precis även om allt till sist ordnade sig.
.
Men här är moster Inga ännu kvar i barndomens relativa trygghet med ett leende på läpparna och solljus i ansiktet; med livet och all förväntan framför sig.

.

14 juni - Don´t shoot the messenger

.

Det ligger nära till hands att man ibland låter irritation leda till tokiga tolkningar.

Så till exempel har jag och många andra "miljövänner" länge med fog sett illa på det som händer i våra ängs- och hagmarker med att hundloka med flera så kallade "trivial-arter" tar över. Kirskål, skräppor, nässlor är andra "oönskade" växter som etablerar sig i bevarandevärda biotoper, sprider sig snabbt över ytor av känslig natur och slår ut "viktigare" arter.

Häromdagen presenterades dessa åsikter under en guidning där jag själv var åhörare: Hundlokan kallades - en oönskad art.

Helt plötsligt såg jag det hela från ett annat perspektiv. Ibland är det just detta som behövs för att vakna, att man hör sina egna åsikter uttryckas från ett annat håll.

.

Hundlokan blommar storartat vackert.

.

Det är ju väl, tänkte jag således, att någonting ändå vill växa och ta över när vi människor skapar oreda och utslagning genom övergödning, försurning eller förgiftning. Mitt i eländet är det är ju ändå tur att växter som hundkäx finns.

.

Det är inte en adekvat eller rationell reaktion att "mobba" arter.

Som ornitolog kämpar jag för att höja statusen på storskarv till exempel. Det står jag för! Det är en vacker och intressant fågelart, menar jag med patos, trots att många hävdar motsatsen. Skarven är också ett svar på förändrade förutsättningar: människorelaterad miljöpåverkan av Östersjön med ökad så kallad "skräpfisk-tillgång". Se där bara förresten, hur jag uttrycker det - vadå skräpfisk?

Försvarar jag skarpsillen och storskarven följer också att jag vill och bör försvara även hundlokan, kirskålen och nässlan.

Alla dessa är arter som gynnas av människans sätt att påverka sin omgivning. De är växter, fiskar och fåglar som bär med sig viktig information till oss. De är budbärare och det är därför galet att låta irritationen gå ut över dem enskilt; det är rent av dumt att ogilla dem som arter.

Vi måste lära oss att skilja på orsak och verkan. Så måste även jag fortsättningsvis.

.

Don´t shoot the messenger.

.

.

11 juni - Regntid

.

Mariadöttrarnas kloster vilar under tunga Ombergsdimmor.

På morgonens "Väder" rapporteras 30 mm regn under det senaste dygnet från Malexander. Jag skulle förmoda att vi ligger där ungefär här i Ombergsbygden också.

Jag är på väg ut över slätten, till norr om Tåkern vid Källstad, där jag har ett skissärende för en utlovad akvarell, som börjar kännas besvärande aktuell att leverera.

Jag var här i höstas också för att dokumentera landskapets lokala möjligheter inför uppdraget men känner nu att jag vill bli lite bättre uppdaterad.

.

Det är ett besvärligt parti av Tåkernstrand för besök. Åtkomsten är nästan omöjlig. Många av de forna strandängarna mellan Källstad via Yxstad till Åsby och även söder därom ut mot Hångers udde är uppodlade eller av privat karaktär. Tät vass möter åker och skog och den blå bården är satt på undantag sedan årtionden.

.

Idag är det dessutom verkligen blött.

Just nu när jag åter är hemma i ateljén känner jag den råa lukten av blöta byxor och strumpor. Jag har vandrat i vatten och högt blött gräs.

Nu längtar jag åter efter sol och värme...

Rågen har gått i ax. Notera den subtila färgszoneringen i höjdled. Nederst den mörkgröna bladrosetten från övervintringen, däröver den blågrå mellandelens bladslidor och allra överst, den begynnande rostfärgen från axets fruktstrån.

.

Almarnas grenar hänger tunga av fukt och mogna frukter. Jag har svängt ner till Stugan för att kolla läget.

.

Näktergalen slår några "klack" från syrenhäcken som blommar intensivt och tungt.

Sädesärlans ungar flyger ut från altanhörnet. De har sökt regnskydd under mitt målarbord.

.

Sommaren går mot full mognad. Nu är det bara knappa två veckor till årets vändning mot höst. Det går förtvivlat fort.

.

8 juni - Dags att lämna in

..(Ett härligt foto taget av min dotter Hanna under konstrundan 2010)

.

Apan i mig vill annorlunda men nu kommer jag inte undan längre. Drömmandet och fjärrskådandet är över. Apan är den till vänster.

.

Min revisor har nämligen gett mig en sista respit till torsdag att ta tag i den ursvenska plikten - envars rätt att fritt få deklarera.

Ja, egentligen handlar det förstås för min del bara om att sammaställa underlaget. Men det känns som nog så plågsamt.

När det kommer till sådant är jag nämligen tämligen lat och en slarver. Det beror på absolut ointresse. Inte så, att jag inte vill betala min skatt. Det vill jag faktiskt gärna göra, men allt runt det däringa, är så mördande tråkigt att jag hela tiden hellre gör andra saker och så skjuter jag eländet framför mig så länge det går. Och nu går det alltså inte längre..

Jag vet att jag på fredag - när allt är inlämnat och klart - kommer att dra en stor suck av lättnad. Det blir det sista nödiga yttre betinget innan jag tänker ta lite sommarledigt.

Men än är jag förstås inte riktigt där.

.

7 juni - Under vår utflykt

.
Idag är det heldag i Tåkern med Ödeshögs femteklassare och jag leder en liten vandring i grupper. Sammanlagt 60 barn rör sig i området runt fågeltornet.

.

Vi lyssnar till trastsångare och rördrom, studerar skillnaden mellan fisktärna och skrattmås, doftar på majvivor och ängsnycklar, följer skuttande grodor och ser in i grågåsens vakande ögon.

Men det bästa av allt, och detta även för mig, är nog ändå den stora videbock, Lamia textor, som vi finner på en håläten sälgstubbe nära parkeringsplatsen. Det var verkligen länge sedan som jag senast såg denna praktfulla skalbagge och för barnen blir det förstås ett extra spännande minne.

.

...

.

Nu är det kväll. Vi hann precis undan regnet på vår utflykt. Det har strilat mjukt och fint i sex - sju timmar och allt gult tallpollen tvättas ur och hamnar i vattenpussarnas utkanter. Det är skönt med sommarregn och jag känner att det redan är lättare att andas. Rent och friskt.

.

.

6 juni - Släkten växer

.
För bara några år sedan fick jag reda på att jag har släkt i USA, bryllingar till min mor, ättlingar till min mormors moster. Sånt hade jag ingen aning om och faktiskt inte min mamma heller eftersom mormors mamma dog mycket ung och efterlämnade min mormor som tolvårig och äldst i en barnaskara som mycket sorgeligt skingrades i bygden.
Ingen vuxen fanns som förmedlade kunskap om släkten och det var ättlingarna i USA som hittade rötterna och oss som blev kvar i Sverige.
.
Och alldeles nyss fick jag mera släkt. Min syssling Gunnel Ahlberg från Krämarp i Tranås kommun besökte min ateljé med sin dotter förra året. Hon visade då kopian på ett familjekort från gården på udden vid sjön Sommen, där jag kunde identifiera min farfar Erik som var på besök hos sin stora syster Anna Maria, Gunnels mormor.
.
Gården Krämarp ligger oerhört vackert på den branta stranden vid sjön Sommen.
Här är utsikten från udden.

I förrgår ringde först syssling Gunnel och sedan hennes halvsyster Margareta, som dock inte är genetiskt släkt med mig, och ville att jag skulle komma på besök till Krämarp för att titta på en gammal grafiktryckpress för eventuellt övertagande, innan torpet, som nu sålts av henne skulle röjas ur.
Jag var där i förrgår och träffade mina två sysslingar Gunnel och Berit som bor på den vackra udden vid stranden av sjön.
Det blev en härlig dag med mycket spännande i bagaget. Tryckpressen som var nedmonterad i en stor amerikakoffert hamnade i bakvatten och blev kvar.

Mina två sysslingar Berit och Gunnel på trappan till gården Krämarp, där Berit bor idag.

Det var ett spännande möte och idag känner jag mig rikare.
Min släkt har vuxit och jag tänker komma tillbaka. Vi har en del att tala om och nästa gång tar jag med mig min far.

.

4 juni - Trött sångare

.
Jag sitter i gömslet ute i vasskanten längs spången från fågeltornet vid Tåkern. Det är varm sommarkväll och luften är förtätad av stämning och fjädermyggor.
Ladusvalorna häckar här inne i det kvava. Honan ligger förtroligt stilla och ruvar bara någon meter bakom min rygg och hanen sitter och småsjunger från en vassvippa bara någon meter framför mitt ansikte där jag står lutad ut mot ljusspaltens öppning med kikaren och spanar in livet från en vassvärlds stillhet.
.
Där ute på betet går grågässen med alla sina ungar bland korna, viporna gnäller över ibland alltför djärvt förskingrade dunungar på äventyr bland starr och smörblommor.
Solen är skarp och ungarna kringgärdas av lysande dunglorior.
.
Framför mig blänker en yta klarvatten fylld av gäddnate som just gått i blom. I kanten växer smalkaveldun och där inne ser jag en sothöna på bo. Hon nickar med huvudet, plockar fjädermyggor med sin elfenbensnäbb sträcker sig efter en rörbagge på ett strå och släcker sen det röda ögat totalt obekymrad eller snarare omedveten om min närhet.

Jag sitter och väntar på att vassångaren som upptäcktes här i går kväll ska börja sjunga. Förhoppningsvis är den ännu kvar. Under tiden nöjer jag mig gärna med ett par rörsångare och ett par sävsångare, sävsparvar, skäggmesar, rördromar och seglande brunhökar, fisktärnor och skrattmåsar.
.
En mycket trött vassångare; nyanländ och dessutom en veritabel "nattsuddare".
.
Plötsligt börjar det surra.
"rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr"
Vassångaren har börjat, men på baksidan av gömslet.
Jag smyger ut och ställer mig att lyssna.
Ännu är den lite loj och sången - det "eviga" surrandet på en ton - klipps av tvärt och ofta.
.
Den sitter så väldigt nära. Bara några få meter framför mig men ändå väl dold i den täta vassen.
Jag vänder och vrider mitt huvud och till slut upptäcker jag fågeln.

Oh, den verkar trött. Den är nyanländ efter en lång resa och en nattsångare, en "nattsuddare", som vänder på dygnet och nu vilar den sitt huvud mot ryggen och näbben pekar uppåt. Ögat är mest en svart springa som kläcks till liv då och då samtidigt som gapet öppnas och sången väller fram.
Den vickar på huvudet i sidled och sången faller och stiger i styrka. I halsvecket framträder ett mörkt och fjäderlöst parti som liksom vibrerar när sången pågår. .

Vassångaren är en sällsynt och ny fågel i Sverige. Den har hittat till Tåkerns stora vassfält sydostifrån och har sedan ett årtionde varit årsviss här med långsamt ökande antal. Utvecklingen på andra sidan Östersjön är ganska explosiv och utsikten för arten att definitivt etablera sig som stadig häckfågel i vårt land ser mycket gynnsam ut.

Förra året räknades drygt tio sjungande hanar in och flera par häckade i sjön. Under ringmärkningen vid Tåkerns fältstation fångas numera ungfåglar årligen. Arten har påbörjat en ny och förhoppningsvis långsiktig etablering - det har jag lärt mig med åren - inget står stilla i naturen.

.

2 juni - Spillkråka

.

Spillkråkan slår till vid bohålet. Sätter sig i profil på skuggsidan och avvaktar orsaken till vår närvaro.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Det är den första riktigt varma sommardagen då Johan från Gotland kommer på besök.

Tillsammans åker vi upp mot Skönatorpet i skogsbygden för att kolla läget hos spillkråkorna som jag fann häckande för precis en månad sedan. Då, den 2 maj, var det bobygge på gång och ett frenetiskt hackande i kärnveden.

(se "Skogens timmerman" från den 2 maj nedan i bloggen).

.

Boet finns i en solitär tall på ett hygge, perfekt för att komma åt av fotografisk anledning och det är just därför vi är här.

Vi vandrar in mot tallen. Det är tyst och stilla men efter en kvart kommer hanen "krickande" och landar i en ek. Han spanar på oss en stund där vi sitter ganska öppet men en bit bort.

Efter några minuters funderande flyger han till botallen och landar med ett smack i barken vid bohålet.

Han sitter på skuggsidan i perfekt profil, sticker fram sitt huvud då och då så att hjässan blänker knallrött i solen.

.

Johan får abstinenshicka eftersom kameran ligger kvar i bilen under vår kortvarigt tänkta rekognonsering.

.

Spillkråkan tjackar fram till bohålet och börjar mata små ungar med hulkande rörelser som tömmer krävan. Vi hör ungarna mycket svagt tiggande. Därefter han hoppar ner i bohålan och är borta några minuter.

Då han sen lämnar boet passar vi också på att ge oss därifrån.

.

Men Johan, han är snart tillbaka. Här kommer han att förbli hela eftermiddagen och kanske kvällen också men då med åtminstone två kameror beredda; en om halsen och en för fjärrutlösning på nära håll. Han är fotograf nämligen med fantastiska fågelbilder i bagaget och nu med nya på gång. Dessa ska bli spännande att se.

Och resten av dagen måste Johan få vara alldeles ensam med spillkråkorna.

.

1 juni - Inför Naturnatten

.

Inför Naturnatten den 5 juni som sker i Naturskyddsföreningens i Ödeshög regi är vi ute på plats i bäverlandskapet Lars, Christer och jag. Disevidåns övre lopp genom Renemokärret är platsen. Här sitter vi på en bäverfälld asp och funderar på upplägget under en fikastund.

Kl 19.30 på lördag kväll börjar det med samling vid Ödeshögs torg för samåkning och Lars leder sedan det hela.

.

1 juni - Skatmat

.
Häromdagen tvärs över en rondell vid Hjulsbro i Linköping kom en skata flygande förbi mitt framför bilen.

Den hade en orm hängande i näbben och jag tror det var en huggorm. Det såg tungt och besvärligt ut men å andra sidan skulle det komma att bli ett rejält skrovmål för de hungriga ungarna som nyss flugit ut.

.

.

.

.

Den verkliga opportunisten och generalisten, fågeln skata, är härmed exakt personifierad.

.

29 maj - Delaktighet

.
Vilket driv den har kråkan. Och vilket pressat och intensivt varningsläte när den far rätt upp i himlen inriktad på attack mot duvhöken som far över samhället.
.
"arrr - arrr - arrr - arrr -arrr"

Jag reagerar direkt och min blick spanar av himlen efter målet. Precis som alla kajor, kråkor och skator i närheten gör. Jag är delaktig i händelsen. Ett med naturen.

- Hur bär du dig åt?
Hur kunde du se att den där pricken som flög över långt därborta var en steglits, säger en följeslagare under vår vandring.
.
- Jag använder mina sina sinnen omedvetet. I det här fallet min hörsel. Lätet i kombination med allmän medvetenhet och kunskap berättar allt för mig. Jag är till och med beredd redan innan det hela händer, svarar jag.

...

Grannkatten far upp som en raket på spaljestolpen, rakt upp två och en halv meter utan problem, balanserar över tvärslån till garagetaket och fram till holken där blåmesarna häckar. Det är kväll och jag tar en ronda genom trädgården, där markfukten väter mina träskor och gör strumporna blöta. Jag schasar på den men katten känner sin övermakt högt där uppe och tittar tillbaka nöjd och stöddig. Sen spetsar den blick och öron. Jag följer signalen, spanar i samma riktning och hör ljudet.

"kff - kff -kff - kff - kff"

Katten tar ett språng och dunsar ner i gräset. Jag ser också vad den ser; en igelkott som kommer fram under rabarberna. Vi går båda fram till den och jag säger till katten att låta den vara ifred.

- Den har lika stor rätt att vara här som du och jag. Den är också delaktig i vår trädgård. Och katten lyssnar, håller med och vandrar vidare på sin upptäcktsfärd.

28 maj - En död råtta

.Det ligger en död råtta på gatan då jag kommer till ateljén på morgonen. Den är överkörd men ännu inte platt. Jag tar den försiktigt i svansen och lägger undan den bland buskarna.

.

Jag har en helt annan inställning till råttan som djur och medlevande idag mot för ungefär fem år sedan. Nu känns det nästan lite vemodigt och känslosamt att möta detta djur och mitt huvud blir fullt av återuppväckta minnen.

Vi hade en råtta som husdjur i över två år nämligen. En vild liten råttunge, ännu födsloblind, råkade komma i vår vård. Den växte upp i vår familj och blev en kär och älskad medlem i vårt hushåll. Det bästa av alla husdjur vi har haft - det är vi alla överens om i familjen. Så kan det faktiskt bli.

Den råtta jag finner död idag kan mycket väl vara en släkting till vår "Råttis". Samma fyndplats gäller och därför drar det lite i känslobanden.

.

Jag har tänkt skriva om den där historien med vår tama råtta. Jag har laddat i mer än två år nu men ännu inte kommit i mål. Just nu känner jag återigen att det vore viktigt. Den är verkligen värd en berättelse, värd att uppmärksammas - råttan.

.

27 maj - Problem efter gräsklippning

.
Ett vildbi - Sandbi? - flyger runt och letar. Men vilken sort?

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Skönt, gräset vid Stugan är nu kortat, igen. Jag fick igång maskinen idag. Den behövde tydligen lite solsken.
Och nu sitter jag i trädgårdsstolen och kisar mot solen efter förrättat arbete.

Jag observerar flera vackert rödbruna solitärbin flyga runt med alldeles gula pollenbyxor. De letar energiskt efter sina grävda larvgångar i gräsmattan under väggens värme.
Men microlandskapet är ju förändrat efter klippningen och de hittar inte längre. De landar, tränger sig ner mellan snittade strån, kommer upp igen och flyger vidare i snäva svängar.

Jag tänker: det går inte att ta absolut hänsyn till allt liv i alla situationer. Det är väl på gränsen till löjligt att ens tänka så. Men visst håller jag tummarna för att de sökande honorna till slut ändå hittar hem. Och nu under en så här kall vår är de viktigare än någonsin. De tål mycket bättre detta väder än våra tama honungsbin.

.

25 maj - Ett misslyckat men ändå lyckat besök vid Stugan

.

Min tanke är att åka ner till Stugan för att klippa gräset. Solen skiner nämligen ännu och regnet väntas ikväll. Men så får jag aldrig igång "Klippon", vilket är högst ovanligt. Möjligen "surade" jag ner den lite och trots att jag väntar en stund och passar på att steka mig en fisk från torgets fiskbil till lunch, så lyckas jag bara få till en hostning i maskinen då jag försöker igen en timme senare. Illa!

.

Gåsskit

Nu är det ju förstås så att trädgården vid Stugan är ganska vild och gräsmattan är stadd i ständig och stor förändring så ibland kan man ju faktiskt undra varför man behöver hålla på.

Grågässen till exempel, de har tagit hand om den, när jag inte är där. Gångar genom betet mot sjösidan och från vallen på andra hållet leder in till det späda gräsmattegräset som tydligen lockar enormt. Hela trädgården är full av gåsskit. Fem gäss äter som ett får har jag hört och fem får äter som en ko. Sammantaget blir det en hel del och det hjälper ju till att korta mina klippningsbestyr kunde man tro. Men gräset runt Stugan växer som bara den! Sen har jag också hört att en grågås skiter var tredje minut när den äter gräs men jag undrar jag om inte det är en överdriven beskrivning - en skröna rent av.

Gångar och jordhögar från vattensorkens arbete dominerar min gräsmatta vid Stugan.

Vattensorkarna är ett annat problem. Jag håller nästan på att bryta fötterna av mig då jag trampar omkring. Hela trädgården är underminerad och kringflyttad. Jordhögar växer upp på platser här och där och mängder med gångar penetrerar mullen.

Det här är en akvarell av en fångad vattensork från den 29 april 1989; ett mörkt, ja nästan svart exemplar, men vid Stugan ser jag många bruna individer också. En del vattensorkar lever nästan helt akvatiskt medan andra är mer terrestra av sig. Om de är av olika raser eller varianter vet jag faktiskt inte.

Mullsork är förresten ett annat namn på denna stora sork som jag också ser till och från raketa förbi ovan jord för att kasta sig ner i ett nytt hål varenda gång jag sitter stilla och filosoferar - och det händer ibland.

Talgoxägg och Bellis

Talgoxarna i en av holkarna vid Stugan har kläckt. Jag finner en äggskalshalva med typiska kännetecken. Alla de små tegelröda fläckarna på skalet betyder mes och storleken avgör resten.

Rede med fyra ägg av mindre strandpipare vid Tåkern.

Jag brukar inte fotografera och framför allt inte vilja visa bobilder. Det finns en etisk regel om sånt bland ornitologer och fågelfotografer - för att inte störa. Ändå gör jag ett undantag här.

Jag stannar till vid Holmen nämligen, för att se hur det går för de mindre strandpiparna där. Jag spanar i kikaren först. Ett tiotal grågåsfamiljer med gässlingar rastar på platsen där jag vet att strandpiparens bo finns och jag befarar att allt kan vara spolierat. Då jag kliver ur bilen och går fram i området lämnar gässen platsen snabbt och går ner i svämvattnet.

Jag hör några, "tiup", strandpiparens läte, från vattenbrynet och ser att boet ligger kvar intakt. Sen tar jag ett foto med telet och lämnar omedelbart. Än så länge verkar allt vara bra. Skönt.

På hemvägen under Omberg kan jag inte låta bli att fotografera den nya varningsskylten som har kommit upp. Platsen gör idag skäl för sitt lokalnamn "Grisabackarna". Aldrig trodde man väl att man skulle få uppleva det här i sin hembygd under sitt liv.

24 maj - Vårvicker

.

Vårvickern blommar vackert men smått. Den här för bygden rara lilla växten är uppförstorad. I verkligheten är den bara ca 5 cm hög och mycket svårfunnen och troligen förbisedd.
.

Igår kväll under gruppfotografering för Miljöpartiet inför valet i höst, i kvällsljuset på Ombergs södra sluttning, upptäckte jag i förbifarten den pyttelilla växten med sin i kvällssolen lysande lilla rödblå blomma bland örterna i det trampade växttäcket på utsiktsplatsen vid parkeringen nära Ellen Keys Strand. Det var en glad överraskning.

I floran står den som tämligen allmän. Men det konstaterandet gäller bara för kusten. Här i inlandet finns den endast på några få och troligen försvinnande lokaler som en relikt från den tiden även Ombergsbygden var en havsstrand.
.

Idag är jag tillbaka vid fyndplatsen med mitt skissblock för att dokumentera det lilla blomstret.

Jag minns för många år sedan att Lars och jag letade efter denna annuella vårväxt längre upp i sluttningen. Och jag tror jag minns att vi också fann den i några få exemplar. I övrigt vet jag att den finns vid Väderstad.

Den här lokalen mitt ibland turisternas rastbord är möjligen inte noterad tidigare.

.

Nu är det sommar i min bygd. Den blommande hundlokan under Ombergs Turisthotell är ett avgörande årstidskriterium.

23 maj - Rökig skotsk whisky

.
När klockan närmar sig två tidigt denna morgon och våra fruar med marginal har gått till sängs, bryter vi upp ur den ljumma natten, svåger Hans och jag, och avslutar det sista provglaset skotsk whisky.
.
Det är bland andra sorter också en avskedsgåva från arbetskamrater som jag bjudits på, en mycket unik flaska extra rökig (80 ppm) Islay från Bruichladdich Destillery med en total utgåva av blott 1 000 flaskor.
.
Sånt ger mig kvarstående rysningar längs ryggen och jag känner stor tacksamhet över att ha fått äras provsmaka en sån delikat vara.
.
...
.
Regnet som har smattrat in på altantaket under kvällen har efterträtt två veckors sommarvärme som drivit fram syrenerna här i Västerås tidigare än hemma i Ödeshög.
Rödstjärten, som jag noterat här förut, sjöng också denna varma sommarkväll. Ja, ända in i mörkret. Oh vad jag saknar den barndomens fågel hemmavid.
.
Klockan var väl 23 då Annelie undrade vad det var för katt som kikade in genom altanglaset. Det visade sig vara en grävling. Den blev lika överraskad som vi och vände och försvann i hiskelig fart över gräsmattan. Jag förmodar att den varit på jakt efter trädgårdens alla mördarsniglar. Hans visar senare under dagen på de "rivmärken" i gräset han har noterat. Jag skulle tro att det är grävlingen som har gjort dem just när den fångar sniglarna, kanske slår den på och rullar snigeln med den kloade tassen. Är det nån i etern som vet?

.

20 maj - Åska

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Det är ångvarmt ute. Åskan mullrar.

Hela dagen har regnet hängt i luften.

Förmiddagen ägnar jag mig åt guidning. En liten grupp glada "gossar" har anlitat mig för en personlig sväng vid Tåkern. Det hela blir mycket trevligt.
.

Ruttnande sutare. En doftande påminnelse om vinterns hårdhet.

.

På spången alldeles nära tornet intar vi äggmackor till doften av en massa ruttnande sutare; rester efter den svåra isvinterns syrebrist i sjön; det ger en extra krydda åt det hela.

.

Vi har tur med skäggmesarna. Två eller tre par håller oss sällskap på nära håll under födosök och bobesök vid piren.

.

Men, nu måste jag stänga ner - åskan närmar sig.

.

Kanske, trots allt, gör jag en kvällsvisit bland Tåkerns nattsångare. Man vill gärna utnyttja ett sånt skönt läge.

Kärrsångaren är här - ja, allt är egentligen här - återstår gör endast rosenfinken. Om det nu kommer någon hit.

.

19 maj - Etapp 3 - Hemfärden

.

.Rund toppmurkla, Morchella rotunda

(Se historien från början den 18 maj - nedan)

.

Med återseendet av den sällsynta svampen rund toppmurkla ännu i tankarna, sätter jag mig på cykeln för färd hemåt mot Ödeshög efter en dag full av upplevelser.
Jag styr ner mot Holmen där jag stannar till vid översvämningen för att spana efter de mindre starndpipare som nyligen är upptäckta här.

Vid häckplatsen av mindre strandpipare.

Jag står länge och spanar ut över lerstranden utan att se annat än rödbenor, drillsnäppor och tofsvipor av vadarslag, tills jag ser en rörelse inte mer än tio meter framför mig. En smygande doldis rör sig ryckvis tätt efter backen bland strån och örter uppe på åkerkanten. I kikaren ser jag att det är mindre strandpipare. Då först, när jag får in den i kikaren ser jag ännu en individ som ligger blickstilla. Aha, där är ett bo.En fågel ruvar uppenbarligen. Jag drar mig försiktigt tillbaka efter att ha skjutit iväg ett par fotoskott genom telet.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Fem vinbergssnäckor förlustar sig i en sybaritisk orgie. Hanar och honor är de alla såsom det är hos sniglarna, hermafroditer alltså. De skjuter kärlekspilar rakt in i varandras kroppar. Här försiggår en frustande ljudlös lust utan like.

Jag genar över mossen även om där finns gott om spetsigt punkagrus. Längs vägrenen och i diket ser jag hundratals och säkert ännu fler vinbergssnäckor. Överallt finns de. Hitförda en gång för länge sedan av Alvastras munkar såsom varande "fisk" och därför tillåtna att ätas under fastan.

Jag tar den vackra vägen över Broby kulle.

.

Det går en alldeles nyanlagd cykelväg från Dags mosse-korset rakt upp över Broby kulle bort till Heda-Alvastra vägen. Den pröver jag och håller tummarna för att slippa punktering. Spetsigt sprängrus är inte bra!

Det går. Däcken håller. Och vägen är gudomligt vacker med utsikt in över Ombergs fond och blommande fågelbär och häggar i förgrunden. Backarna är fulla av gullvivor och mandelblom och näktergalen sjunger så det knakar.

Kabblekorna blommar frodigt i diket längs cykelvägen mellan Hästholmen och Ödeshög.

Jag fortsätter bort över Uckleby och Västra tollstad till Hästholmen där jag kopplar på den asfalterade cykelvägen som går fram till Ödeshög. Vägrenen är full av alla sorter träd och buskar. Det är därför en mycket vacker väg och längs hela sträckningen går ett porlande vattenflöde fyllt av kabblekor.

.

Jag spanar efter öringyngel i det porlande vattnet.

Jag tar flera korta pauser, glider ner på byxbaken till vattnet för att spana efter öringyngel. Men det enda jag finner är sötvattensmärlor och bäcklöpare, inte så pjåkigt det heller, och så hela bottnen fulla av krypande husmaskar - nattsländornas inbyggda larver.


När det dunklas är jag åter hemma efter en dag full av upplevelser och motion. Jag är lycklig!

Etapp 1 och 2 - se nedan.

.

19 maj - Etapp 2 - Vid Stugan

.Efter att ha ägnat ett par timmars hårt arbete åt säsongens första gräsklippning, jag är förvissad om att jag är förstådd med denna innebörd, lastar jag ryggsäcken i kanoten vid kanalen och paddlar ut i lugnt vatten. Jag smyger fram, lågt och ljudlöst, tillåter knappt ens några droppar från paddeln att störa stillheten. Jag har faktiskt blivit lite av specialist efter många års vana.

Det är varmt, riktigt varmt nu, jag skulle tro några grader över tjugo och jag sitter halvnaken och låter vänsterhanden driva runt i vattnet som nästan känns badvarmt; det är så, att vattentemperaturen i Tåkern nästan följer lufttemperaturen eftersom vattendjupet är så ringa.
Mjuka tag, långsamt glider jag framåt, lyssnar till fågelsjöns alla läten och fjädermyggornas högstämda ton. Jag överraskar en räv som vilar sig vid kanten. Den skuttar iväg med höga hopp.
.
En lärkfalk jagar..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.

Falken som kommer in över mig cirklar runt och snappar nattsländor i sina gula klor. Den är just anländ från Afrika och undrar förmodligen över var alla trollsländor håller hus. Den får nöja sig med smått ännu några dagar.
.
Jag ser en rörelse mellan jättegröens bladknippen vid kanalkanten. Jag spejar in med kikaren och upptäcker en snok. Det är en helmörk variant. Den saknar helt nackens gula markeringar och är oljigt svart och oändligt försiktig. Tungan spelar och via kroppens vibrationssinne känner den förstås min närvaro eftersom kanoten trycker undan vattenmassa på ett onaturligt sätt. Den ligger därför blickstilla och litar på sin "osynlighet". Jag glider sakta in mot den och får ett par närbilder, innan den ger sig iväg, simmande rakt ut på vattnet.

.
Snoken simmar iväg snabbt och smidigt.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Den håller huvudet över ytan för att hålla koll på mig. Men vore det nödvändigt kunde den enkelt dyka och försvinna simmande under vattnet..

.

.

.

.

.

.

.

.

Ute i en läad vasskant ankrar jag farkosten mellan vasstrån, vänder huvudet mot solen i söder och lägger mig en stund på bottnen. Så drömmer jag mig bort från världen.

.

Jag vaknar av skäggdoppingars nära skorrande och ett par skäggmesar besök nästan vid mitt huvud. Solen har gått i moln men det är ännu varmt där nere i kanoten. Klockan har mycket egendomligt hoppat över en timme och jag paddlar lika försiktigt hemåt igen.

.

Näckrosbladen börjar lägga sig över vattnet och de första aggregaten av näckrosbaggar samlas vid stjälkinfästningen på de ännu oätna och ljusgröna solfångarna. Men de flesta bladen är ännu på väg upp genom vattnet. Det är som att kika rakt ner i ett stort akvarium.

.

Jag har lastat allt på cykeln. Är färdig för hemfärden men jag tar en sista titt vid Karnstugan, min granne, Tåkerns fältstation.

.

Ibland undrar man om meningen med små egendomliga händelser och upplevelser.

Slump, öde eller system.

Mitt i gräsmattan finner jag nämligen svampar som jag nyss har lärt känna för första gången i mitt liv, ett exemplar av den där sällsynta murklan: rund toppmurkla dyker upp framför mig.
Så märkligt!

(Se nedan under den 18 maj)

Jag går runt stugan ett varv och finner ytterligare två stycken.

Är det underligt om man undrar ibland.

.

Etapp 1 nedan och Etapp 3 ovan

19 maj - Etapp1 - Cykelturen till Stugan

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

Jag cyklar längs gamla Riksettan - gamla E4 också för den delen. Det är maskrostid. Endast få bilar kör förbi. Alla ljud kommer till mig rent och klart, lukterna också: balsampoppeldoft, svinskit och maskrosnektar.

.

Jag lånar Ullas cykel. På den finns en korg på styret, generösa däck, ingen stång som stör och bara tre växlar att hålla reda på.

Sen bär det iväg med ryggsäck på ryggen, kamera och kikare om halsen och alldeles för varmt klädd.

Jag tar vägen österut, gamla Riksettan, mot Hejla backe. Dit är det ungefär 12 kilometer. Klockan är nio.

Solen börjar värma mig till svettighet redan i första lilla motlutet. Först åker jackan av, sen tröjan, och när jag slutligen kommer i mål är det med bar överkropp, men då är vägarna så små och obefolkade att detta kan kännas nästan acceptabelt.

.

Vy från bron över Disevidån vid det gamla brännvinsbränneriet.

.

Under bron vid Disevidån flyger två ladusvalor ut och in, lärkorna sjunger, gulsparvarna "zipp-sjunger" och jag noterar årets första buskskvätta. .

.

.

En överraskning. En spansk skogssnigel - "mördarsnigel".

Redan vid Ödeshögs femtioskyltar tycker jag mig se en sån där "mördarsnigel" på vägkanten. Vår ort har hittills klarat sig bra från dessa ovälkomna gäster, ty tidigare har jag sett dem endast vid Östgötaporten. Men okej då, tänker jag, här finns de nu på ännu en plats. Sen, på vägen vid gamla motell Tåkern, ser jag många. Vägrenen är full av dem. Tre lokaler känner jag nu alltså till. Det är en början. Snart har vi dem på allvar också i Ödeshög. Jag tycker mig märka en tendens till att arten slår till vid kommunikationsknutar. Det vore intressant att fundera vidare på det och sen följa upp den vidare spridningen lokalt.

Ebbe i Ryket.
.
- Är du ute och tränar för Vätterrundan, säger Ebbe. Han möter mej något misstänksam på vägrenen med käppen beredd då jag tvärar in och stannar men skiner upp då jag tar av hjälm och solglasögon.
- Jag har varit ute och huggit lite ved, säger han. Jag måste ha nåt att göra en sån här vacker dag.
.
- Hör, säger jag, där sjunger den första törnsångaren.
.
- Det var allt en liten rackare. Den hade jag inte sett själv inte.
Men tala om för mej vart alla kråkorna har tagit vägen. 1953 var jag ute och jagade kråkor med grannen och hans berguv. Han satte upp den på en stör med en lång lina påfäst. Så ryckte han i snöret och uven tappade balansen och flaxade med vingarna; Kajsa hette den visst; först kom mesarna och varnade och då visste vi att kråkorna var på gång också.
Vi sköt 36 kråkor första dagen och sen tio till dan därpå, skryter Ebbe.
.
- Då är det ju inte underligt då, kontrar jag, att kråkorna har försvunnit.
.
- Ebbe skrattar gott och önskar god färd.
Och jag funderar vidare på det där med kråkorna. Nån har jag väl sett. Men inte är det många hittills. Kajor däremot. Alla med mat i näbben och målinriktad flykt till de nykläckta i boet.
.

De vackra beteshagarna vid Ryket.

Jag cyklar vidare. Följer vägens asfaltband som vindlar genom försommarlandskapet. Värmen stiger, solen brassar och fåglarna sjunger. Jag börjar längta till kaffet som hägrar hos "Dockan" vid Hejla affär. Jag är snart där.

Vid varje hus och gård längs vägen, lika säkert som amen i kyrkan eller ett blommande äppelträd, sjunger en svartvit flugsnappare.

Efter kröken vid Millingstorp öppnar sig hela slätten. Alla vindkraftverken snurrar. Hämplingar käkar ur maskrosbuketternas omogna frön, lyfter parvis, med elektriska läten. Traktorerna kör på smala hjul; det är dags för sprutan, rapsen börjar blomma och rapsbaggarna ska bekämpas.

Jag ser den i ögonvrån, den nedre om du förstår hur jag menar, en svart larv som kryper på asfaltkanten. Vad var det där?

Jag svänger runt och tillbaka, parkerar cykeln och tar ett par närbilder. Jag tror att jag känner igen det lilla livet. Visst är det en hona av Lampyridae, en lysmask, som förirrat sig bort ur gräset. Men helt säker är jag inte - funderar på om det möjligen kan vara en larv av en asbagge, eller nåt liknande. Nej, jag bestämmer mig för: Lysmask, hona.

Jag är framme vid affären i den gamla nedlagda OKQ8-macken vid Hejla, gamla "ÖstgötaRasta", där det brusade av kommunikationer och liv för tio år sedan. Idag en stor asfaltplan och en liten industri. Det känns som tillbakagång, bakvatten och sel. Det är minimala tidsperspektiv ibland på människobaserade monument. Denna "turistfälla" fick tio åroch den var redan så lönsam, sades det.

Jag handlar falukorv och en liter mjölk. Det får räcka. Sen tar jag en köttbullemacka och en kopp kaffe och sätter mig i solgasset och relaxar några minuter. Jag är snart hemma vid målet.

Från Hejla har jag utsikt rakt in mot Röks by och kyrka. Här ligger också byskolan som var min första arbetsplats på 70-talet. Den som gav mig möjlighet att flytta till det efterlängtade landskapet under Omberg. Här fanns den arbetsplats för mig som låg närmast den lockande fågelsjön Tåkern.

Vid Runnestad ser jag Tåkerns silverband.

I trädgården sitter en rörsångare och sjunger från hallonhäcken. Så nära var den sitt mål, Tåkerns vass, att den hade behövt bara 200 vingslag ytterligare. Men kanske den inte visste.

.

Åkerkanten är full av vackra blå blommor i en tät matta. Jag tar några foton. Också med blomman i handen.
Det är trädgårdsveronika, Veronica persica. Är den ursprungligen från Persien? Kanske. Den unge bonden på Runnestad gård kallar den säkert ogräs. Men i så fall ett mycket vackert sådant!

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

Jag svänger in på Tåkernvägen vid Renstad gård. Hör in näktergalarna som klapprar från dungarna.

Ser ännu en gulärla som sitter sjungande i den första blommande rapsen. Finns där ett hemligt tecken?

.

Jag passerar över diket som en gång var Disevidåns nedre lopp och utflöde i Tåkern och ser äntligen min Stuga, faluröd, inbäddad i grönska och med vallen framför, full av sol.

Jag är framme vid mitt mål.

.

Etapp 2 och Etapp 3 - se ovan

.