De gamle vid havet. och havet är Kattegatt, där vi sitter på Själlands nordudde vid Gilleleje strand, dit vi tagit oss med färja via Helsingör och vidare med rälsbuss. Vilken trevlig och annorlunda resa tillsammans med svåger och svägerska.
Båstad var vår utgångspunkt.
Sättra ängar avsattes under mitten av nittonhundratalet då markägaren som sedan en tid insett kultur- och natur-värdet av de förnäma beteshagarna och ängslyckorna inte tyckte sig ha tillräckligt god ekonomi för att förvalta klenoden på bästa sätt. Länsstyrelsen kontaktades och fick ta över varvid ett av Östergötlands finaste naturreservat bildades 1970. Skötselplaner och ytterligare åtgärder vidtogs efterhand vid detta Östergötlands största fastmarksprojekt.
Länk till information från Östergötlands länsstyrelse.
Idag var vi där, vandrande genom ängarnas fantastiska blomsterprakt och hagarna med grov ek och hasselbuketter. Det är alltid en stor upplevelse att komma hit. Har du provat?
Jag hade ingen riktig kamera med mig och fick aldrig några bra foton på rikedomen av olika dagfjärilsarter. Nämnas kan dock ett hundratal slåttergräsfjärilar, vilka dominerade totalt och uppenbarligen tryckte tillbaka den annars så allmänna luktgräsfjärilen som endast sågs i enstaka exemplar, flera exemplar av både silverstreckad - och ängs-pärlemorfjärilar noterades, kål och rovfjärilar likaså, mindre guldvinge, en vinbärsfuks samt enstaka citronfjärilar och en mängd olika blåvingar, varav jag fick ett någorlunda foto av en som visade sig bli till en midsommarblåvinge, dock inte publicerbar.
Örtrikedomen på Sättra ängar är fantastisk.
Men mest ändå var det sommarfloran som imponerade. Örtrikedomen per kvadratmeter är oerhört rik i Sättra ängar och kan väl närmast jämföras med den på gotländska "ängen" som Sättra ängar påminner väldigt mycket om.
Klenoden i områdets flora är den sällsynta finnögontrösten, Euphrasia officinalis ssp. officinalis, som här har en av sina få och förekomster i vårt land.
Idag vid Tåkern, nära Naturum Tåkerns P-plats, hittade jag en gall av den sällsynta och mycket vackra borrflugan Urophora cardui på en åkerstistel. Det skedde under sökandet efter getingspindel på en plats som föreslogs av guiden Hanna. Alltid något, eller hur?
Fyndet är numera inlagd på artportalen och gallen finns att beskåda "live" på Naturum, omhändertagen av guiden Johan, som kan visa en bild på själva flugan om du ber! Passa på i morgon med hälsningar från mig.
I förrgår fick talgoxparet i vår trädgård ut kull nummer två. Jag vill berätta om detta speciellt eftersom det på Facebooks fågelgruppsida, från "välrenommerat" håll bestämt sagts att, talgoxar och blåmesar inte har någon andra kull. Den diskussionen ägde rum för något år sedan och jag var inne i den med åsikten att "det har talgoxar och blåmesar visst, om än inte alltid". Ett dödläge uppstod mellan "experters" bestämda åsikt och min och allmänhetens empiriska erfarenhet.
Jag talade den gången med kompisen Göran B., som med mer än femtio års erfarenhet i studier och ringmärkning av mesar nästan skrattade bort förnekandet och sa att det för honom kändes självklart med två kullar för talgoxe .
Vi har ett par talgoxar häckande i vår trädgård varje år och även om det inte alls är säkert att det är samma individer som återkommer tyder det på att hos oss finns tillräckligt med föda och plats för arten ska lyckas med sin häckning. I år blev det i en holk som jag satt upp på andra sidan av grannhäcken och den kullen kom lyckligt på vingar för cirka en månad sedan.
Efter hand började jag ana att en ny kull var på gång i en holk i andra hörnet av vår trädgård. Det smögs och var hemligt och trots att holken satt vid husväggen där vi passerar varje dag undrade jag länge om tillståndet, faktiskt ända till för en dryg vecka sedan då ungarnas pip därinne ifrån berättade sanningen.
Nyflygg talgoxunge.
I Hjalmar Rehndals "Fågelboken", den 6:e reviderade upplagan 1957, från en tid då kunskapen om fåglars häckning, bon, ägg och ungar stod på topp efter ett sekels äggsamlande som självklar ingrediens i studiet av fåglar, sägs klart: " Två kullar om året kläckas hos talgoxe, den första lägges i södra Sverige i början av maj, den andra vid midsommartiden".
Nog sagt om detta. Dagens ornitologer har förståeligt nog en minimal kunskap om just den delen av fåglarnas liv som handlar om bo, ägg och ungar eftersom det länge varit tabu med studier och dokumentation i facket.
Jag kan förstå att talgoxens normala andra kull kan "försvinna" ur sammanhanget; det var ju nära så även hos oss. Inte en sångsnutt, knappt ett ljud hördes. Paret behövde inte markera revir, allt var invant och klart, det var bara att sparka igång, helt utan stora åthävor. Juli månads täta grönska och frodighet hjälpte också till med att dölja det mesta av skeendet. Det måste nog till ett tålmodigt öga och öra för att förstå sammanhanget. Så kan den "moderne ornitologen" komma att tvivla.
Senare tillägg:
Efter en ordentlig ventilering på Facebook, med flera i ämnet insatta ornitologer, kom vi fram till någon slags "kompromiss". Vi enades om att blåmes och talgoxe kan ha en andrakull men att detta idag uppenbarligen inte är normen. Uppgifter om att det rör sig om ungefär 15 - 20 % andrakullar av de bägge arterna finns i moderna studier. Intressant är en undersökning som tyder på att andrakullar var vanligare förr än idag, beroende på sämre synkronisering mellan häckningsstart och födoförekomst med anledning av pågående klimatförändring, vilken gör att våren kommer tidigare, med ibland brist på lämplig föda, en uppgift som min vän Johan Träff också har berättat om för mig, då gällande halsbandsflugsnapparnas häckningsstrategi på Gotland.
Kan det vara så också, att jag med min förankring i 60-70-tal inte hängt med fullt ut i förändringen? Möjligt! Det är som jag säger att varje dag är ny med nya rön, man kan aldrig omfatta allt och att lärandet är en aldrig slutförd process. Nyfikenheten består!
Jag fick en fråga från Lasse för en vecka sedan. (Hoppas att du läser det här nu). Efter ett inlägg om fjärilar och hampflockel på Omberg, som jag skrev i juli 2021, undrade han om det möjligen var dags för en tur till berget, för att studera fjärilar, nu i år. Eftersom jag inte var hemma vid tillfället svarade jag att jag inte visste säkert, men lovade återkomma.
Längs Bramsens väg på Omberg står täta bestånd av hampflockel, ännu i knopp.
Men nu vet jag. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig längre än så. Efter förmiddagens regn, när det började ljusna från väster, tog jag vägen till Omberg för att utröna läget med egna ögon.
Hampflockeln visade sig ännu vara i knopp. Endast ett fåtal blomklasar hade slagit ut. Det är någon vecka, upp till fjorton dagar kvar, innan de rika bestånden lockar och bjuder upp till fjärilsdans.
Men visst har det börjat så smått. På Sjövägen vid Älvarums storekar och upp längs Bramsens väg låg solen på under eftermiddagen och några arter fjärilar luftade sig. Flest var förstås luktgräsfjärilarna. Jag såg ett tjugotal av dem.
Luktgräsfjäril.
Silverstreckad pärlemorfjäril var relativt allmän den också. Nästan lika många som luktgräsfjärilarna till antal. Men än är det förstås bara i början av det kommande skådespelet.
Silverstreckad pärlemorfjäril, hane.
Jag såg även en storfläckig pärlemorfjäril som dock hann undan mitt fotoförsök samt en hane av ängspärlemorfjäril.
Ängspärlemorfjäril.
För andra gången hade jag tur att finna en almsnabbvinge i området. Det är minsann inte allom givet, eftersom den sällan håller sig nere på marknivå, utan mest uppe i almträdens höga kronor. Den här satt som snabbvingar så ofta gör, "på huvudet" med de antennlika bakvingespröten uppåtriktade. Så kan den med lite tur undkomma födosökande fåglar och bålgetingar som siktar in sig på det "felaktiga" huvudet.
Det är synd om almsnabbvingen i dessa dagar. Almträden har dött ut så snabbt, att det idag mestadels återstår bara grå skelett på Omberg och i hela landskapet.
Död almskog på Omberg. Det var just här det började för snart tjugo år sedan, vid Ellen Keys på södra Omberg. Vi fattade inte vad som hände då, när de fina almarna började vissna och skjuta kvastar av nödskott på stammarna, men vi blev tyvärr snart varse.
Endast almkratt återstår snart, upp till tio år gamla telningar, och att dessa duger för almsnabbvingar att reproducera sig i är väl knappast troligt.
Almkratt är snart allt som återstår av Ombergs en gång så rika almskog.
I övrigt då?
Jo, borrflugan Urophora cardui, som jag fanns som förstafynd i Östergötland på åkertistel förra året finns kvar. Jag har ännu inte sett någon imago (vuxen individ) men på samma plats längs Bramsens väg är det gott om larvgaller även i år.
Gall av borrflugan Urophora cardui på åkertistel.
Och i backen upp svärmade mängder av Blodröd ängstrollslända.
Så det är snart dags för dig Lasse att göra en visit på det rika Omberg. Kanske ses vi där!
Alldeles nyss kom vi hem från en veckas semester i Blekinge, Ulla och jag. Vi var där tillsammans med dotter Karins familj, maken Micke och barnen Hannes och Love. Det blev en härlig vecka i en vacker, spännande och jämfört med Östergötland väldigt annorlunda bygd, alltför sällan besökt; det var verkligen på tiden!
Vi hade hyrt en liten gård som var ansluten till ett turistnätverk, alldeles på gränsen till Småland, norr om Karlshamn, med Ire naturreservat och Lobergen inom nära räckhåll. Tomten var en fridfull glänta i ett frodigt, vilt och stenigt landskap med närhet till hela blekingska kusten inom en knapp timmes bilresa söderöver och den gjorde vi hela vägen från väster till öster. Norr om oss, i Småland, låg den cirkelrunda kratersjön Mien, skapad av en meteor för cirka 120 miljoner år sedan. Från den rann den vackra Miån söderut nedom backen vid vårt hus, ner mot Karlshamn och havet.
Jag tänker att det nog blir någon slags rapport från resan när jag landat färdigt, men tills vidare är det här skriveriet mest till för att meddela er läsare att jag är tillbaka på plats i mitt hemmalandskap.
Vi tog oss tid, del av en dag, Micke och jag, att skissa en smula i terrängen runt Miån.
Historien är kortfattad den, och jag har berättat om den tidigare, att ett företag ansökte om markberedning för en industrianläggning i Ödeshögs tätorts utkant för cirka tjugo år sedan. Planen var att omhänderta giftigt material, typ slipers och behandlat trä. Verksamheten godkändes i KF och länsstyrelse trots protester av många och även av undertecknad. Nu gick som tur är allt om intet. Ett jordlager hann dock skalas av över en stor yta och ett par lass med behandlat trä anlände men därefter tog det stopp. Företaget gick vad jag förstår i konkurs och försvann.
Planet är nere på grundvattennivå och glaciärlera troligen från Yoldiatid avsatt för 12 000 till kanske 8 000 år sedan kom upp i dagen.
Här och var är leran fortfarande öppen men mestadels är den idag täckt av vegetation. 2/7-2023
För ungefär tio år sedan uppmärksammade undertecknad och Kjell Antonsson att området hyste ett enormt bestånd av blommande dvärgarun, en kustart och pionjär på blottlagda lerstränder med ytterst få inlandsförekomster.
Häromdagen var jag där för att fotografiskt dokumentera området igen. Det mesta av äldre bildmaterial från tidigare besök försvann tyvärr i en datorkrasch för några år sedan.
Med mig den här gången var biologen och botanikern Andreas Göransson från Linköpings universitet.
Biologen Andreas Göransson.
Jag hade lagt ut några bilder på starrarter nämligen och Andreas blev intresserad av att komma själv och titta närmare på den s k Carex flava-gruppen - Knagglestarrarna, som jag fann flera olika arter av, möjliga hybrider inkluderade. Samtidigt kunde vi ju leta vidare efter dvärgarun som jag inte kunde återfinna vid mitt besök.
Så blev det. Igår var vi där.
- Jag tar med mig beläggsexemplar hem av de här starrarna, sa Andreas. Jag kan be Anders Svensson titta nämare eftersom här verkar kunna finnas hybrider.
Här är ett foto med några olika exemplar. Bilden har valsat runt även i botaniska nätverk i FB och Torbjörn Tyler har varit vänlig att arta en av dem till grönstarr, den lilla, trean från vänster.
Efter insatsen på Heda marken i lördags där jag som vanligt satt och målade publikt på små akrylminiatyrer är det dags att göra något annat.
Video av Ganga Roslin Bladh, vilken visar hur jag arbetar med en vinjettmåling i boken "Korp" av Göran Bergengren, en bok rikt illustrerad av undertecknad. Finns till salu med originalmålning mellan pärmarna.
Vid det alternativa högsommarväder som nu råder utomhus med svalka, regn och blåst känns det skönt att dra sig inomhus en stund, plocka fram någon duk från gömmorna, klämma ut oljefärg på en palett och jobba med breda grepp. Jag letar och finner ...
... en riktigt stor olja som jag blir sugen på att arbeta vidare med. Den kan ju bli något att ha till min utställning på Galleri R till hösten, tänker jag.
Imorgon, lördag den 1 juli, händer det igen. Den genuina och fina hantverksmarknaden i Heda öppnar kl 10.00. Det blir vad jag förstår den 30:e gången i ordningen och jag har varit med från allra första stund, t o m under det första planeringsstadiet, då för snart ett halvt liv sedan.
Alltid första lördagen i juli månad.
Ett år endast har jag missat. Det var när en av mina tre döttrar bestämde sig för att gifta sig just den 1 juli, det återkommande datumet för Heda marknad. Annars är det så att jag varje år har funnits på plats med min disk belamrad av kort, brickor, muggar och små konstverk bland mycket annat, som med hjälp av hela min härliga familj brukar hitta hem till alla er besökare på lätta fötter.
Det där med de "små konstverken" har blivit min signatur under Heda marknad. Jag sitter och målar publikt på plats, direkt och ärligt, helt utan skrupler och ångest. Det brukar vara mycket uppskattat att få vara med på den resan.
"På hemliga vägar" - Marknads målningar i akryl under Heda marknad 2023.
I år har jag ett tema som jag kallar "På hemliga vägar". Stigar och vattenstråk bär genom improviserade landskap. De är målade i akryl och säljs i en enkel men vacker vit ram för blyga 600 kr - att ta med hem som minne eller blivande present.
Jag håller alltid ett lite extra lågt pris på Heda marknad. Bara så att du vet!
Vi ses imorgon. Välkommen!
Ni som har följt mig genom åren har troligen noterat att jag under alla år med skrivandet i min Naturliga dagbok ofta återvänt till min otur med utter. Jag har varit ute åtskilliga vändor vid lämpliga vattendrag såsom Stångån och Svartån och sjöar som Noen, Loren och Tåkern under alla årstider och alla tider på dygnet. Jag har åkt själv eller tillsammans med den som nyss blivit lyckliggjord, till forsar, dammar, kvarnar, sel, stenskravel, vassar och nipor.
Jag har t o m insamlade utterskitar i en plastburk här i ateljén och har tagit hand om och skickat in tre trafikdödade uttrar. Jag har således varit nära många gånger, gäckande nära, ibland bara en huvudvridning bort eller ett par spårstämplar ifrån, men misslyckandet har följt mig.
Jag har förklarat i min dagbok och tröstat mig med, att tids nog blir det också min tur att kunna uppleva det där efterlängtade mötet med ett undflyende däggdjur. (När jag säger så räknar jag bort det möte jag hade med utter i en kraftverksdamm i Extramadura i sydvästra Spanien. Det var långt håll och fel miljö helt enkelt.)
Utterspår vid min målarstuga vid Tåkern.
Min längtan efter just utter skapades redan när jag som åttaåring i sällskap med min pappa vandrade iväg till Mjölby realskolas aula, för att få se den alldeles nya filmen "Det stora äventyret" av Arne Sucksdorff.
En svartvit film fylld med vacker naturromantik och skrämmande spänning, som handlade om två pojkar, i min egen ålder vid den tiden, som räddade och tog hand om en utter som fångats i en fälla. På den tiden betraktades utter som ett "skadedjur" belagt med skottpengar. Jag ryser ännu av detta obehag men också av välbehag i längtan efter gamla tider och minnen som åter väckts till liv.
Hur märkligt kan det inte bli. Idag fick min längtan och min ideliga missräkning med detta fantastiska djur ett slut, men inte såsom förväntat, utan nästan med ett uns antiklimax inblandat.
Vid Fågelsta, fem kilometer söder om Motala längs RV 50, långt från vattendrag, kommer en utter plötsligt uppspringande i full galopp på vägbanan framför min bil mitt i solskenet. Den passerar så nära, att jag måste bromsa ganska hårt för att inte kollidera med den. Allt är över på ett ögonblick men jag har uttern för alltid inbränd i min näthinna.
Så var det gjort - det där med uttern! Nu går jag vidare.
Vid min lilla påbörjade, ännu fattiga äng vid ateljén börjar det mesta se visset ut. Torkan tär på själva livet. Det kom visserligen fem nya millimetrar regn i förrgår men det förslår förstås inte långt. Det skulle behöva regna en vecka. Åkrarna på slättens höjder och sandiga partier visar nu oåterkalleliga torkskador och där första ensilageskörden är kapad reser sig blott gröna ruggar av lusern, där sådana finns, tack vare deras meterdjupa rotsystem.
Jag har förresten nyss varit nere vid Vättern för ett snabbdopp, det behövdes i hettan, och i Hästholmsviken var det vad jag hörde tjugotvå grader i vattnet - redan! Sådana temperaturer i vår normalt så kalla sjö brukar inte gälla förrän i början av augusti, efter en lång någorlunda varm sommar. Ytvattnet kändes faktiskt blaskvarmt och snart börjar väl algblomning, "vattenloppor" och annat oönskat skräp dyka upp även här.
Jag slänger ett öga på min torra äng. Knappt ett grönt strå, allt har gulnat, några rotfibblor står ännu i blom, medan i stort sett alla prästkragarna har blivit bruna och gräsens vippor glänser magert moget i motljuset. På kanten, strävande ut mot asfalten, finner jag den växt som emellertid verkar klara det mesta.
Det är revfingerörten den sega. Den ger upp sist av alla, har till och med ork att skicka ut sina tentakler långt ut över den sterila asfalten i jakt på nya domäner. Vilken överlevare!
Den finns i gräsmattan hemma också. Många önskar den åt fanders, det märker man på sociala nätverk, men hemma hos oss får den lov att vara. När den kilar in sina revor i odlingslådor och rabatter brukar dock måttet vara rågat och då märker man att den minsann har sett om sitt hus - en kraftig pålrot går på djupet och man får ta i allt man orkar om man ska få med sig något väsentligt av den upp till ytan.
Visst måste man beundra revfingerörtens överlevnadsförmåga.
Vi brukar inte yvas över regn, vi som bor i nordliga land, mera över sol. Men efter en månads värme och torka utan en droppe kändes det skönt i natt att vakna till suset av nederbörd. Klockradion blinkade. Aha, det har åskat också.
Det var under småtimmarna som jag nu steg upp med ett leende på läpparna, tittade ut under rullgardinen och kunde se plasket av droppar på altanens brädor. Äntligen!
Det har regnat hela dagen och i brist på den mätare i plast som var trasig redan efter vinterfövaringen men ännu inte ersatts gissar jag att ungefär 15 mm har kommit. Det lindrar en del men hjälper knappast torkade beten och brunbrända åkrar.
Mot Omberg skissade jag några snabba och vilda skisser i "boka" jag stöttade i knäet. Inget ville torka och det fick bli som det blev, ingen kvalitet alltså, men ärligt och direkt.
Sen for jag långsamt vidare på berget mot Borghamn och köpte rökt fisk till lunch. Allt vilade i regnet. Det enda som hände var väl att koltrastarna hoppade framför mig på vägen, lyckliga över att daggmaskar åter blev tillgängliga.
På vägen över Omberg körde jag genom låga moln som vilade mot stupen i väster. När man är mitt i dem inser man först inte att det faktiskt är just moln, men jag hade ju ritat dem lågt liggande över berget redan i mina skisser.
Första gången fick jag frågan för flera år sedan av en person här i samhället som undrade vad det är för fågel som sitter hela dagarna i ända och liksom tutar ett huit eller tui ungefär.
- Hela tiden varannan sekund från morgon till kväll den senaste tiden. Jag blir nervös på den, det blir nästan outhärdligt och jag orkar snart inte mer. Kanske om du vet vem det är och berättar, att det kan kännas något lättare att då stå ut.
Häromdagen igen. Den här gången i Linköping, hemma hos dottern Emma med familj, när de alla utom jag, som höll ställningarna hemma i Ödeshög, höll till i trädgården hela dagen för att duka och förbereda äldsta barnbarnet Ellas kommande student.
"... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít ... ".
Så kom jag dit lite senare, igår, och satte mig på deras altan.
- Hör ni rödstjärten? Den varnar hela tiden, antagligen för att ungarna precis har flugit ut.
-Va? Är det en sån som låter. Då fick vi alltså svaret och vi som nästan önskade den döden.
Jo, så var det alltså vid båda dessa tillfällen och kanske några till som jag har glömt bort, att det är den vackra rödstjärten som har det där lite vassa och tydliga "huítet" som tränger igenom även på ganska långt håll. Och det är dess varnings- och lockläte och kommer flitigt till användning nu någon vecka framåt, när ungarna lämnar holken eller bohålet i trädet.
Sen satte sig hanen på en torrgren på andra sidan gatan och sjöng några fina strofer ...
- Hör ni? Nu sjunger rödstjärten också.
Men ingen hade tid att lyssna. Festen var alldeles för nära.
Rödstjärtens hane.
Man får tya lite för glädjen att ha en vacker och skönsjungande fågel i sitt hägn. Jag skulle gärna vilja ha ett par i vår trädgård. Men här är inte tillräckligt lummigt från stora gröna träd.
Rödstjärten är en favorit!
Dagens mål för oss i tisdagsklubben är Kastad kulle. Den ligger på Östgötaslätten en halvmil söder om Vadstena vid den gamla Riksväg 50 och är en i nordsydlig riktning utsträckt oval formation som sticker upp över slättens platta golv med ca tjugo meter i höjd.
Det bär brant uppåt mot kullens topp. Här får man nästan en känsla av ett pastoralt medelhavslandskap.
Kastad kulle är geologiskt en så kallad drumlin, det vill säga en bildning från glaciär tid runt en kalkstensskålla vilken blivit lossryckt ur underliggande lager och bäddats in av grus och sand.
Utsikten över slätten från den kalkgrusiga Kastad kulle är vacker och unik. I den södra änden har grus utvunnits tidigare och området har även använts som avstjälpningsplats för sten och bråte.
Kastad kulle har alltid ansetts vara en udda utmark i bygden och har därför använts som ett "hopabete", en allmänning, för nära tio gårdar runt om, där kritterna kunde släppas att beta fritt gemensamt. Sedan cirka tjugo år tillbaka är Kastad kulle ett skyddat naturreservat med särskilda skötselåtgärder, erkänt för sin intressanta geologi och unika flora.
Vid ingången till reservatet finns informationstavla och rastplats. Här tar vi vårt fika idag med en energiskt sjungande törnsångare som sällskap.
Kastad kulle hotades tidigare av igenväxning, vilket åtgärdades vid reservatsbildningen. Vi finner dock att stora delar av reservatet ånyo och säkert ständigt är i behov av ytterligare röjning och kanske utökat bete. Slånbuskage och vildrosor breder årligen ut sig och kräver dylika åtgärder.
Uppe på toppen av Kastad kulle finns en domarring och en gravsättning.
Då vi stod högst uppe på kullen kom en bivråk seglande över oss. Den vred hela tiden på huvudet, spanande efter humlor och getingar.
På kullens norra ände finner vi i de betade backarna ganska gott om äkta pimpinell, Poterium sanguisorba, som är en mycket sällsynt och kalkgynnad torrmarksväxt. Kanske får du lite associationvibbar till en visa av Bellman: "Rött vin och pimpinella ..."? Jo, så är det. Det är den här växten han avser och den användes för att "rena", klarna, vinet. Pimpinellan är en tämligen oansenlig växt med blommor som nästan ser vissna ut redan som "prunkande".
Inlägg
Alla kommentarer
