14 juni - Tåkerns ägretthägrar

Vi sitter bänkade på första parkett vid det forna strandhaket på Tåkerns västra kant. Här har vi en magnifik utsikt över sjön och de vida vassarna. Vädret är också det magnifikt och den svaga vinden från sydväst dämpas av Omberg och en frodigt grön strandskog bakom ryggen.

Det finns väldigt mycket att säga om både bredden och djupet i dagens upplevelser men jag tänker ta en liten del i taget och ämnar börja med fågellivet framför oss.

Lärkfalksparet som häckar alldeles norr om där vi sitter är fullt sysselsatta med trollsländefångst. Himlen är full av svärmande fyrfläckiga trollsländor och de blir till lätt fångst för de skickliga falkarna som enkelt nyper den ena sländan efter den andra med en fot, plockar bort vingarna, böjer ner huvudet och äter sitt rov direkt i luften.

Fiskgjusarna visslar över våra huvuden och över vasshavet seglar ett stort antal bruna kärrhökar. Vi ser dem i alla riktningar.

Vid det öppna vattnet, en från i vintras nyanlagd "blå bård", rastar skrattmåsar och ett par skogssnäppor. De senare är honor som redan påbörjat sitt retursträck söderöver och lämnat över det vidare ansvaret om ungarnas vård till hanarna.

Ägretthägern landar för födosök i pölen framför oss men lyfter snart igen.

Över vassarna sträcker ägretthägrar fram och tillbaka. Alltid är det någon som passerar mot horisonten och en del landar för födosök i vår närhet. Det är en upplevelse att se alla dessa pampiga vita fåglar på scenen, en stor nyhet, att ägretthägern numera är en väl etablerad svensk häckfågel. 

Det började för blott något år sedan på Gotland och i fjol skedde det även hos oss, i Tåkern. För första gången någonsin häckade nämligen ett antal ägretthägrar i Tåkerns vass 2021 och ringmärkning av flera ungar skedde. Det var just härute, i de enorma vasfälten framför oss, som deras boplattformar i vassen upptäckte. I år, 2022, är det åter på plats med, som det verkar, ett ytterligare utökat antal par.

Vi ser när hägrarna kommer nära att de alla tycks vara häckande fåglar. De har nämligen mörka näbbar och vi ser till och med den smaragdgröna tygeln framför ögat på en fågel som landar alldeles nedanför oss.

Häckande ägretthäger har mörk näbb med maragdgrön tygel.

Icke häckande ägretthägrar, unga som gamla, är också helt vita, men de har istället gula näbbar.

- Vi är med om en föreställning som man inte kunde ha en aning om för bara tio år sedan, säger Sverker och berättar om sina första möten med ägretthägrar i sjön Engure i Lettland för några årtionden sedan. Det är där ursprunget till våra tåkernfåglar finns.

13 juni - På bröllop

I lördags, den 11 juni 2022, i underbart sommarväder blev vi alla nära släktingar bjudna på bröllop i det fria vid stranden av Åsunden i södra Östergötlands Kindabygd. På Rimforsa strand ordnade Karin och Micke fest i två dagar med fantastisk middag, glam och dans, avkopplande övernattning samt bad och bastu.

Det här är ju mer privat än jag annars brukar berätta men jag vill ändå tala om för er alla mina läsarer vad som timat de senaste dagarna. 

Våra underbara döttrar Hanna,  Karin som brud och Emma. Tack för er kärlek.

Jag och Ulla är så glada och lyckliga över våra tre döttrar och deras härliga familjer, med makar och sju barnbarn. Ni är alla vår stora lycka.

7 juni - En doldis som tagit steget ut i ljuset.

Det finns uppgifter från 1950-talet om att gråhakedopping observerats i Tåkern. Jag minns att det var vid Yxstad strand på nordvästra sidan av sjön som man noterade en individ vilken snabbt försvann in i vassen från en öppen vattenglänta.

Sen dröjde det in i 1970-talet att arten återfanns men då verkligen med besked. I och med att vi i Tåkerns fältstation började projekt skäggmes blev det fortsättningsvis alltmer täta besök i de enorma vassområden som bredde ut sig i sjöns västra delar. Själv lärde jag efterhand känna igen och hitta i alla de små kanaler och öppningar som fanns i den svårtillgängligt lodräta miljön där man inte såg åt något annat håll än uppåt och där man faktiskt lätt kunde komma vilse.

Under dessa turer hittade vi många par  av gråhakedopping. Så var det alltså. Det var i den miljön de höll hus. Som mest uppskattades beståndet till mer än hundra par och med ens blev gråhakedopping den vanligaste av doppingar i Tåkern. Sedan dess har en minskning emellertid skett i sjön och jag tror personligen att Tåkerns stora bestånd av gädda, och riktigt stora glupska sådana, allvarligt bidragit till minskningen. Ingen fiskar längre gädda professionellt. Förr drogs flera ton årligen upp ur vattnet, bl a för export till Frankrike.

Redan för ett par år sedan klev vår doldis fram i ljuset. Det var när det anlades en våtmark vid Holmens strandmad i sydvästra hörnet av Tåkern. Man lät helt enkelt den gamla invallningen förfalla så att en ny "blå bård" uppstod. Gråhakedoppingar valde snabbt att börja häcka här och för två år sedan byggde ett par sitt bo alldeles intill vägen, inte mer än 25 meter ut. Även i år finns doppingparet på plats och man kan stå vid den lilla parkeringsfickan och studera den på riktig närhåll, så lättillgängligt att jag som gammal älskare av den skygga gråhakedoppingen nästan skäms.

Gråhakedoppingen ruvar.

Igår kväll var Ulla med en sväng. Gråhakedoppingen låg på plats på dyboet, orädd men vaksam. Det blev några bilder som dokumentation av denna vackra fågel. Men, man måste passa på, snart är det kläckningsdags och då försvinner familjen ut i omgivningen.

7 juni - Första semesterdagen, på en strandäng vid Tåkern.

Jo, så känns det just nu, att den här dagen är min första semesterdag för året. (Jag som sedan länge är folkpensionär ser mig ännu som  yrkesarbetande - ett privilegium med det jobb jag har). Allt som var tänkt och planerat inför sommaren är avklarat och färdigt; det sista av beting igår då jag höll nationaldagstalet på Ödeshögs torg inför en publik om flera hundra gäster. Nu ska jag koppla av en tid framöver.

Jag började redan igår kväll med att åka ner till Lundtorps bete vid Tåkerns västra strand, satte mig i stolen, eller låg på mage och målade av ängsnycklar som stod framför mig i riklig mängd. De fanns i alla färger, från nästan vitt, över gulvitt, till rosa och karmin till violett gränsande mot ultramarinblått i motljus. Och storleken på blommande exemplar varierade från mellan tre centimeter i höjd på enstaka, förkrympta exemplar upp till hyacintstorlek av nästan tre decimeter.

Ur skissblocket.

Men innan jag går vidare med ängsnycklarna vill jag redogöra lite för allt det andra jag upplevde på plats.

1.    När jag svepte runt med kikaren över vasshorisonten kunde jag hela tiden räkna in mellan fem och tio bruna kärrhökar. Så allmän är den arten i Tåkerns vass - cirka 50 par.

2.    Ett par fiskgjusar och en gammal havsörn såg jag långt ut över sjön.

3.    Trastsångare hördes hela tiden sjunga från vassbältet.

4.    En ägretthäger sträckte förbi över vassen från det område där det fanns en kolonibildning av häckande par förra sommaren.

En ägretthäger mot skyhimmel. Akvarell från skissen ovan.

5.    Två rördrommar for upp ur vassen under intensivt bråk, jagande varandra länge.

Rördromar, akvarell från skissen ovan.

6.    Paret av lärkfalkar som årligen häckar i närliggande dunge var hela tiden på jakt efter fyrfläckiga trollsländor.

Lärkfalkarna jagar, akvarell från skiss ovan.

7.    Av fyrfläckiga trollsländor fanns tusentals, men de flesta höll till inne bland strandträdens vindmojnade hägn.

Fyrfläckig trollslända vilar i lä för vinden. Och där ute i den fria luften väntar lärkfalkarna.

Tillbaka till arbetet med ängsnycklarna. Jag rörde mig inom ett mycket begränsat område och var noga med att placera mina fötter, ty strandkärret var tätt bevuxet med denna fina orkidé. På avstånd uppstod nästan en rosalila ton över ängen. Storleken var mindre än normalt, tycker jag, kanske beroende på den relativt kalla våren. Endast få exemplar gick upp i hyacintstorlek och många var riktiga dvärgar, men ändå blommande sådana.

Två målningar ur mitt skissblock följer:

Och som jag sade ovan - mitt arbete är privilegierat! Inte underligt att man måste fortsätta.

5 juni - Till imorgon ...

Just nu snickrar jag på ett nationaldagstal; det som jag ska hålla kl 12 imorgon under den traditionsenliga sillunchen på Ödeshögs torg. Jag har ett tema klart, det kommer att andas positivism och naturligtivs har natur och kultur en given plats.

Välkomna!

3 juni - Besök på Ostmossen på Omberg

Suget efter utomhusstudier är stort nu och jag längtar ständigt ut i naturen och de vackra landskapen i min hembygd.

Idag blev det ett par timmars besök på Ostmossen, mest för att få höra rosenfinken sjunga i år igen. Nu gjorde den inte det vilket överraskade mig. Jag var så säker på att få höra den snärtiga busvisslingen i år igen, men icke! Kanske om någon dag igen, att den är kommen åter, efter sin långväga flyttning från vinterkvarteren i sydöstra Sibirien, Kina och Indien. Jag får ge den lite mer tid bara och hålla tummarna.

Men Ostmossen i sig är så vacker att det är nog ändå. Jag fällde ut min stol och satte mig mitt i grönskan och skissade och njöt i solen som sken varmt just då.

Först målar jag en översikt.

Grönskan är intensiv i mängder av nyanser. Trädens och buskarnas grönska går mest på vågrätt håll medan ängens gräs i förgrunden skapade en lodrätt struktur.

Sen målar jag detaljer. Kryper ner ända till backen, ligger på magen mest och målar några för området karaktäristiska blomster.

Klasefibbla.

Akleja.

Och en knoppig kärrtistel.

Över mig flyger ormvråken jamande hela tiden. Den är lite ruggsliten. När jag går genom örternas doft och färgprakt svärmar fjärilar upp för mina fötter, rutiga buskmätare, nässelmott ängsnätvinge, kamgräsfjäril, aurorahanar ...

och många puktörneblåvingar.

2 juni - I början av juni

Nu har grönskan tätnat. Sommaren går mot mognad och himlens ljus växer.

Maj månads sista afton for jag ner till Alvastra för att lyssna in sommarkvällens fåglar. Jag fick strax sällskap av vännen Göran som tänkte detsamma. 

Natten smyger in över Omberg vid Alvastra pålbyggnad.

Näktergalarna hade blivit fler, minst sex kunde vi höra samtidigt från parkeringen varav en var så nära att det nästan slog lock för öronen. Två gräshoppsångare fanns på plats men inte den flodsångare som Göran hört någon kväll tidigare. Törnsångare, sävsångare, lövsångare, svarthätta och trädgårdssångare vävde på sina melodier och årets första två kärrsångare klarnade sina strupar. Men framför allt gladde oss den kornknarr som snärpte mest hela tiden från andra sidan vassbältet. 

*

Idag, medan jag väntar på återbesök i ateljén efter helgens Konstrunda, smiter jag iväg en liten sväng till Omberg med skissblocket i handen. Jag landar i Mörka hål-kärret där jag sätter mig på spången och skissar två orkidéer som står halvt dolda i axagstuvornas blöta framför mig.

Två varianter av blodnycklar vid Mörka hål-kärret på Omberg. Det blev fel datum noterat under arbetet.

Den till vänster, den väl utväxta är ungefär två decimeter hög, med  karminröda blommor och med blad som nästan helt saknar fläckar. Men de som ändå finns där går igenom till bladens undersida och det får mig att känna att det nog ändå kan vara en ljus variant av blodnycklar. Den högra, den lilla krympta, har däremot blad som är tätt fläckade i purpur och då är det inte är någon tvekan om att arten är blodnycklar.

Jag letar förgäves efter flugblomster men vill inte lämna spången och då blir det genast svårare. Men, årets första fästing får jag med mig hem.

1 juni - Livets vatten

Att få dricka vatten ur en iskall klar källa är en ynnest, om det sker vid Hälle källor på Omberg till och med bättre än så. 

Hälle källor på Omberg.

Vägen dit är ungefär tvåhundra meter lång, snett uppför från Sjövägen i slutet av Älvarums skogsbete, det med de stora gamla ekarna. Längs stigen uppåt kan man högsommartid njuta av bland mycket annat flera ståtliga exemplar av den vackra buskvickern. 

Stigen till Hälle källor på Omberg.

Är det så att man som jag den här gången är kvar i vårens sköte kan man istället för buskvickerns röda blommor ta till sig av den vackra blomningen hos skogstry eller mycket annat av fagerkvalitet: till exempel strävlosta, bergslok, skogsbräsma och sårläka

Blommande skogstry.

Framme vid källan finner man under locket ett härligt vatten så gott och svalt att det nästan värker i gommen. Skopa finns på plats. Fyll din mage och eventuellt medhavt dryckeskärl för din fortsatta vandring. 

En skopa av himmelskt vatten.

Att du får dela med dig av den svala drycken till ramslöken som i samma vatten badar sina fötter är också en ynnest, som dessutom kan bidra med viss karaktär.

31 maj - Den eleganta rovfågeln Ängshök finns också i Östergötland

På vägen till dotter Karins familj i trakten av Linköping stannar vi numera nästan varje gång och spanar extra noga efter ängshökar.

Det började redan för något år sedan, att man upptäckte denna ovanliga rovfågel. Ett par häckade i en åker, så där som ängshökar ofta plägar göra, men många med mig trodde ett tag att boet  spolierades under det årets ensilageskörd. Efter konsultation fick jag emellertid det glädjande beskedet att ungarna faktiskt klarade sig. Skörd av åkrar där ängshöken häckar är ett bekymmer man försöker åtgärda genom samverkan med markägaren. Värre är det med predation av räv och grävling, som man försöker hindra genom stängsling och allra svårast sägs duvhöken vara.

Ängshökhane.

Ängshökarna är tillbaka också i år 2022, i samma område och hittills har man observerat en smärre samling bestående av som mest en handfull vuxna individer. Vilka av alla dessa som har eller kommer att skrida till häckning i år, och var, är inte lätt att utröna då det kommer till ängshökar. De kan nämligen vara väldigt hemliga och också överraskande mobila. Själva såg Ulla och jag en jagande hane nästan en mil väster om den kända platsen för några veckor sedan och Göran Lindell, som kan det mesta om ängshökar i Östergötland, berättade för mig att de kan flyga ganska långt i sin jakt på föda och ofta också kommer igång sent med häckningen.

- Den här veckan lägger de ägg, sa han häromdagen.

Studier av ängshök i närheten av Linköping. Mot mörk bakgrund, t ex en skogskant vid solnedgång blir upplevelsen av "mås" påtaglig då ängshökhanen gungar förbi synfältet.

Jag frågar Göran vad han tror om antalet par i Österötland i år.

- Jag har lämnat över ansvaret för Östergötlands ängshökar till Rickard Fredriksson, men jag skulle tro att vi har en dryg handfull par, varav hälften nog finns runt Svensksundsviken vid Norrköping.

Annars är det ju Öland som gäller för änsgshökar i vårt land. Där finns de mera rikligt och jag har själv varit där många gånger för att njuta av denna eleganta fågel när den kommer flygande med fjädrande lätta vingslag. 

Vill du veta mer rekommenderar jag länken:

länk

27 maj - Träsket, en av Tåkerns dolda sidor

Det finns många sidor av Tåkern; de oändligt vida vassarna, det överraskande stora öppna vattnet, strändernas och ängarnas, insekternas, fiskarnas, florans, fåglarnas förstås samt inte minst den offentligt turistiska sidans tusenhövdade och årliga människoskara.

För mig som sedan länge är inbiten tåkernräv finns möjlighet till åtkomst av en annars väldigt dold annorlunda del av Tåkern, det jag kallar Tåkernträsket. Tåkerns träsk definierar jag som bitar av ett nästan omöjligt virrvarr av vatten och tätt snårig vegetation som finns undangömda på enstaka platser i sjön. På vinterns is kan man ta sig dit men under vegetationsperioden blir besöken i stor sett omöjliga. Det kan med envishet och god kondition och iförd vadarstövlar gå att ta sig dit eller med kanot att tränga sig in en liten bit innan paddelmödan blir så stor att man faktiskt inte orkar längre. Där får man, också med möda, smidighet och styrka, vända i smala vattenblänk och sno sig tillbaka.

Allt detta är så annorlunda spännande och upplevelserikt att tankarna absolut går mot djungel.

Här följer fyra alldeles nytagna bilder som visar vad jag försöker beskriva. Tåkernträsket 1,2,3 och 4.

Fördolda skatter av många slag kan man också finna, sådant som överraskar även den invigde. Häromdagen till exempel mötte mig ett litet sällskap av dvärgmåsar. De var ute på nattsländefångst tillsammans med skrattmåsar och när skymningen föll försvann de alla ut över vasslanden norröver, möjligen mot ett boområde. 

Ingen annan visste om detta innan. Men ingenting är heller alldeles nytt under solen. I Tåkerns träsk finns alltid nyheter att upptäcka.

19 maj - En vecka kvar till Konstrundan 2022

Penslarna glöder. Det är endast en vecka kvar till vernissagen i Konststrundan - Konst runt Omberg - 2022.

Arbetet är intensivt och doften av oljefärg ligger tung i Ateljé Gebbe. Jag har ändå kommit så långt att jag något börjar luta mig tillbaka och känner att det räcker och duger även så här långt. Sen får jag se vad det blir till slut av mina fulla intentioner.

Länk till den officiella hemsidan om Konstrundan. Här finns allt som du behöver veta om utställare och platser, tider, kartor och digitalt material.

Jag hoppas att ni alla som läser min Naturlig dagbok eller på annat sätt nåtts av våra gemensamma ansträngningar, löften och inviter verkligen passar på. Det är tre år sedan senast och det är 20-årsjubileum. Vår Konstrunda är värdefull och sevärd!

Välkomna alltså till Ateljé Gebbe mitt i Ödeshög 26 -29 maj kl 11 -17.

16 maj - En ljuvlig försommarafton.

Äntligen tog jag mig tid att smita från måleriet i ateljén ett par timmar. Det var igår kväll när månen var full och vinden hade mojnat. Jag tänkte att jag vill lyssna till årets första näktergalar och åkte till lyssningsstopp vid Alvastra pålbyggnad, Kälkestad-Gottorp, Stugan, Ramstadbron och Väversunda mad vid Tåkern. Det tog mig nästan två timmar.

Allt blev oerhört nöjsamt och vackert. Solen gick ner och himlen blånade med kvardröjande ljus över Ombergsvalen. Alldeles vindstilla var det och viss värme dröjde kvar i luften som doftade blomster då jag klev ur vid Pålbyggnaden. Två näktergalar sjöng och längst ner på den brädade stigen sjöng en gräshoppsångare från vassen.

Vid Alvastra Pålbyggnad.

Tänk att jag hörde den! Jag som har förlorat, om inte hoppet så nästan hela hörseln. Men den måste ha suttit nära, bara några meter bort, innanför den stora björken. Jag fick vrida och vända på huvuden med händerna bakom öronen. Men, så gick det! 

Jag stannade vid Dags Mosse för att kontrollera om nattskärror var på plats, men ingenting hördes. Precis då jag skulle sätta mig i bilen igen hörde jag svagt en vaktel spela från vetet bort mot Kälkestad gård. Det var minsann tidigt!

Vid Gottorp sjöng tre näktergalar från olika håll. En av dem satt väldigt nära mig i buskkrattet där husen en gång stod. Månen ruvade som en silvrig boll bakom snåren och jag tänkte att jag kunde försöka hitta fågelsiluetten mot ljuset, så jag rörde mig långsamt längs grusvägen fram och tillbaka för att hitta sångaren i månens mitt. Så här kanske ...

Vid min Stuga sjöng ytterligare en näktergal och även en sävsångare strax bortom dassset. Den näktergalen har jag haft minst tre år i rad nu, samma buske.

Vid Ramstadbron hörde och såg jag endast grågäss och ån flöt lugnt och stilla.

Jag möter en rävunge, så rackarns liten att den inte borde vara ute på egen hand.

Efter Holmens strandvatten, alldeles där man kör in i mossens skugga, satt en rävunge vid vägkanten. Den var så liten och grå att jag först tänkte katt. Jag stannade och den hoppade ner i dikets skydd och kravlade sig sedan med viss möda upp på andra sidan och försvann in under träden.

Två bilar "blockerar " vägen vid Väversunda mad. I den första sitter vännen Bengt. Han har sällskap av ett par skådare som står vända mot betet.

- Vi njuter av dubbelbeckasinens spel, viskar Bengt. Adam upptäckte den för en vecka sedan. Hör! Där är den!

Det är i de våta stråken i det saftiga strandbetet på Ombergssidan av vägen som dubbelbeckasinen spelar, just då. Men trots att jag lyssnar intensivt, så hör jag ingenting. Här finns den gräns som jag tyvärr har passerat, dubbelbeckasinens fina fnitter är inte längre mitt. 

Men gräshoppsångaren hörde jag, trots allt!

10 maj - Konsten att spegla sig i natur

Under alridån längs kanalen vid Stugan finns tusentals och åter tusentals små smycken som glänser i metallblå färg; vackra ädelstenar i iriserande himmelsfärg, så blanka att jag kan spegla mig i dem. 

Blå allövbagge. Agelastica alni. Ser du min spegelbild?

Det är inte bara alarna som får sitt löv tillspillogivet denna vår. Mängden allövbaggar, Agelastica alni, spiller över på det mesta av bladverk i närheten, hagtornet är fullt, häggarna också liksom slån,  pilar och viden.

Både de vuxna baggarna och deras larver äter och äter, så hårt vid massuppträdande, att framför alarna kan bli helt kalätna till sommaren.

För trädens vidkommande blir det en sommar att utstå och överleva, vilket de nästan alltid gör, genom reproducerande bladsättning när invasionen av allövbaggar klingar av p g a matbrist och framväxande fiender i form av rovdjur, virus, bakterier och svampar.

Det är vackert att se på och förundras över och jag gläder mig nog mer, än både al och skogsfolk deppar tillsammans, åt naturens alla små under.

8 maj - En mild doft av bittermandel

När körsbären blommar sprider sig en mild doft av bittermandel över trädgården. Aromen kommer som mjukt böljande vågor i luften och överraskar mig när jag kommer runt hörnet, får mig att stanna upp och blunda en stund mitt i livet.

Den första körsbärsblommen är alltid kortskaftad och tät, möjligen också vackrast eller åtminstone mest efterlängtad.

7 maj - En får inte vara ifred för länge

Allt var ordnat och klart sedan i våras för ett besök i min ateljé idag. Ett gäng kulturhungriga medlemmar i AF:s Konstförening i Linköping var på väg hit. Då drabbas jag förstås av magsjuka. Mönstret går igen från tidigare eftersom jag drabbades av likartat problem under min senaste lilla satsning - en utställningshelg i december 2021.  

En får inte vara ifred för länge.

Jag hann ställa in besöket redan igår, så allt ordnade sig ändå i tid och att falla till föga och deppa ihop hjälper icke; det hade jag heller inte ork med, maginfluensa är en parasit som kräver total koncentration. Nu är jag emellertid på gång igen och är tillbaka i ateljén och här har jag just haft ett givande samtal över staketet med min granne, fiskhandlaren Jonny. Vi hade nämligen ett spörsmål att förvalta.

" Hej! Är i småland och jobbar med vårt bete till fåren. Har då dessa små humlor eller vildbin till sällskap. Har du någon idé om vad det kan vara, för de ser imponerande ut trots att de bara är något större än ett vanligt honunsbi. Hälsningar från Jonny i Nydala".

Svaret hade jag nästan klart innan bilden. Glödsandbi förstås, detta nya vildbi som verkligen tagit över bygden. Jag ser dem varje dag, många gånger och lite här och där, såsom jag tidigare har berättat om.

Men det var inte enbart detta vi samtalade om, Jonny och jag. Vi har nämligen haft parallella upplevelser knutna till glödsandbiet.

Innan jag blev sjuk, jag tror det var i onsdags, såg jag två stycken steklar som slogs med varandra i solgläntan i en rabatt i trädgården hemma. De var rödbruna i grundfärgen med lite spretiga ben, långa antenner och hade en spektakulärt tydligt getingfärgad bakkropp som riktig lyste i gult. Jag kände igen dem som s k gökbin. Gökbin lever som parasiter på andra grävande vildbin, därav namnet. När jag kom ut igen med mobilen i hand hade solen och gökbina försvunnit. Det blev dessvärre inget foto.

Akvarellskiss av gökbiet Nomada signata.

Istället har jag gjort ovanstående akvarellskiss av ett vildbi som liknar det jag såg. Arten på illustrationen heter Nomada signata och är en boparasit på just glödsandbiet. Jag kan förstås inte säga att det var just den arten jag såg men det är här som samtalet med Jonny kommer in.

"Tack för svar", skrev Jonny."Tack vare detta kunde jag googla och därvid se att vi även har Nomada signata på samma plats. En slogs med ett glödsandbi men jag hann inte fota innan de skildes åt och båda flög vidare. Bästa hälsningar Jonny".

Två oberoende observationer som båda talar i riktning mot att glödsandbiet nu har fått sällskap av sin efterhängsne följeslagare, gökbiet, parasiten Nomada signata.  

En får inte vara ifred för länge.

4 maj - Oljemåleri i ateljén

Konstrundan närmar sig med stormsteg - som alltid. Och jag arbetar hårt med ett gäng återanvända dukar, målar olja av bara tusan, för att ha åtminstone något nytt till vernissagen den 26 maj.

I olika stadier står mina verk uppradade lite här och där. Så sitter jag där framför dem och funderar om fortsättningen; gillar läget och fortsätter eller förkastar och börjar om i en ständigt fortgående process.

Men vad det här ska bli är nog svårt att gissa. Jag har emellertid en idè.

Så kikar jag ut genom fönstret och ser flugsnapparhanen klippa med vingarna i snöbollsbusken framför den gistna holken i linden. Han kom alltså i natt. Vilken resa han har gjort! Större än min.

3 maj - Bland sippor, guider och bin

Vid Stocklycke står guiden Kjell från "Naturum Tåkern på vift" och berättar för alla besökare om vad som finns att se på Omberg dessa dagar runt första maj när de första bokarna slår ut.

- Här har vi hålnunneört, säger han. Ett märkligt fynd av en växt från Skånes bokskogar som hittat ända hit till Östergötland och nu har naturaliserat sig i den södra bergsbranten och sprider sig sakta under bokarnas hägn.

- Med hjälp av Inga och Per-Emil som tog hit den med kärlek från Skåne, svarar jag. Nu ämnar vi emellertid jaga vidare med kartfjäril, men är öppna för andra förslag. Har du något att komma med?

- Jo, men du, det där glödsandbiet du brukar berätta/"skryta" om, det har jag funnit i trädgården hemma också, så det så! säger Kjell. 

- Jag förstår det, kontrar jag. Vi har gott om dem i vår trädgård, t o m så, att vi får vädra ut dem ur glasrummet numera och igår såg vi ett vid Vätterstranden nära Gränna, vid Kleven. Var än man går numera i trakten, undrar om de har hittat även till Omberg?

- Näej, mumlar Kjell, där går väl gränsen. Omberg lämpar sig nog inte så bra för dem.

Ulla och jag tänker söka efter kartfjäril längs Sjövägen. Vi startar vår vandring vid Storpissan och går bort till korset vid Bramsens väg.

Vandringen längs Ombergs Sjöväg är bedårande vacker och skön.

 Någon kartfjäril ser vi aldrig, kanske skulle vi ha väntat till eftermiddagens solläge. Däremot hittar vi nästan omedelbart ett glödsandbi. Det far runt framför fötterna på oss vid rastbordet nedanför Hälle källa. Även här allså! Var skall detta sluta? Kanske får Kjell rätt i sin undring om det finns risk för en utveckling som påverkar andra vildbin. 

Ett glödsandbi överraskar oss vid rastplatsen Hälle källa.

Glödsandbiet är ju stort, tungt och intensivt och har säkert en stor förmåga att ta för sig ordentligt av blommornas nektar; först av alla kanske? Jag har sett dem tränga sig före även honungsbin.