16 maj - En ljuvlig försommarafton.

Äntligen tog jag mig tid att smita från måleriet i ateljén ett par timmar. Det var igår kväll när månen var full och vinden hade mojnat. Jag tänkte att jag vill lyssna till årets första näktergalar och åkte till lyssningsstopp vid Alvastra pålbyggnad, Kälkestad-Gottorp, Stugan, Ramstadbron och Väversunda mad vid Tåkern. Det tog mig nästan två timmar.

Allt blev oerhört nöjsamt och vackert. Solen gick ner och himlen blånade med kvardröjande ljus över Ombergsvalen. Alldeles vindstilla var det och viss värme dröjde kvar i luften som doftade blomster då jag klev ur vid Pålbyggnaden. Två näktergalar sjöng och längst ner på den brädade stigen sjöng en gräshoppsångare från vassen.

Vid Alvastra Pålbyggnad.

Tänk att jag hörde den! Jag som har förlorat, om inte hoppet så nästan hela hörseln. Men den måste ha suttit nära, bara några meter bort, innanför den stora björken. Jag fick vrida och vända på huvuden med händerna bakom öronen. Men, så gick det! 

Jag stannade vid Dags Mosse för att kontrollera om nattskärror var på plats, men ingenting hördes. Precis då jag skulle sätta mig i bilen igen hörde jag svagt en vaktel spela från vetet bort mot Kälkestad gård. Det var minsann tidigt!

Vid Gottorp sjöng tre näktergalar från olika håll. En av dem satt väldigt nära mig i buskkrattet där husen en gång stod. Månen ruvade som en silvrig boll bakom snåren och jag tänkte att jag kunde försöka hitta fågelsiluetten mot ljuset, så jag rörde mig långsamt längs grusvägen fram och tillbaka för att hitta sångaren i månens mitt. Så här kanske ...

Vid min Stuga sjöng ytterligare en näktergal och även en sävsångare strax bortom dassset. Den näktergalen har jag haft minst tre år i rad nu, samma buske.

Vid Ramstadbron hörde och såg jag endast grågäss och ån flöt lugnt och stilla.

Jag möter en rävunge, så rackarns liten att den inte borde vara ute på egen hand.

Efter Holmens strandvatten, alldeles där man kör in i mossens skugga, satt en rävunge vid vägkanten. Den var så liten och grå att jag först tänkte katt. Jag stannade och den hoppade ner i dikets skydd och kravlade sig sedan med viss möda upp på andra sidan och försvann in under träden.

Två bilar "blockerar " vägen vid Väversunda mad. I den första sitter vännen Bengt. Han har sällskap av ett par skådare som står vända mot betet.

- Vi njuter av dubbelbeckasinens spel, viskar Bengt. Adam upptäckte den för en vecka sedan. Hör! Där är den!

Det är i de våta stråken i det saftiga strandbetet på Ombergssidan av vägen som dubbelbeckasinen spelar, just då. Men trots att jag lyssnar intensivt, så hör jag ingenting. Här finns den gräns som jag tyvärr har passerat, dubbelbeckasinens fina fnitter är inte längre mitt. 

Men gräshoppsångaren hörde jag, trots allt!