Några bilder från min ateljé just nu.
Varsågod!
Varsågod!
måndag 22 februari 2016
22 februari - På vårfronten knappast något nytt
.
Året tuggar på. Ljuset återvänder märkbart medan vädret pendlar mellan vinter och vår.
Jag känner att jag inte har något särskilt att rapportera om just nu men lämnar det här meddelandet som berättar om fortsatt liv ändå.
Året tuggar på. Ljuset återvänder märkbart medan vädret pendlar mellan vinter och vår.
Jag känner att jag inte har något särskilt att rapportera om just nu men lämnar det här meddelandet som berättar om fortsatt liv ändå.
Den senaste recensionen av boken Korp som jag känner till var inne i Sveriges Ornitologiska Förenings tidskrift "Vår fågelvärld" förra veckan.
Men mer kommer. Jag har just sänt iväg två illustrationer ur boken till en anmälan i Skånska dagbladet.
torsdag 11 februari 2016
11 februari - Arbete med fjärilar
.
Jag har fått förfrågan om och också tackat ja till att göra en dekal för år 2016 till Svensk Dagfjärilsövervakning.
Svensk Dagfjärilsövervakning är ett nationellt miljöövervakningsprogram som leds från Lunds Universitet på uppdrag av Naturvårdsverket.
Verksamheten möjliggörs av frivilliga landet runt som mellan den 1 april och 30 september räknar fjärilar enligt gemensamma och standardiserade metoder.
En årsrapport utkommer varje år.
Den allra första dekalen med motivet "Svartfläckig blåvinge" gjordes av min konstnärskollega och vän Måns Sjöberg 2010.
Alla som deltar i det ideella inventeringsarbetet får en årsdekal som utförs av konstnärer.
2016 kommer denna dekal att göras av mig. Jag har fria händer att inom ramen för dekalen göra vilken art som behagar mig mest och över detta kommer jag att fundera en stund innan jag skrider till verket.
Den 1 april bör den vara färdig eftersom inventeringarna börjar. Arbetet är ideellt även för min del.
Jag har fått förfrågan om och också tackat ja till att göra en dekal för år 2016 till Svensk Dagfjärilsövervakning.
Svensk Dagfjärilsövervakning är ett nationellt miljöövervakningsprogram som leds från Lunds Universitet på uppdrag av Naturvårdsverket.
Verksamheten möjliggörs av frivilliga landet runt som mellan den 1 april och 30 september räknar fjärilar enligt gemensamma och standardiserade metoder.
En årsrapport utkommer varje år.
Den allra första dekalen med motivet "Svartfläckig blåvinge" gjordes av min konstnärskollega och vän Måns Sjöberg 2010.
Alla som deltar i det ideella inventeringsarbetet får en årsdekal som utförs av konstnärer.
2016 kommer denna dekal att göras av mig. Jag har fria händer att inom ramen för dekalen göra vilken art som behagar mig mest och över detta kommer jag att fundera en stund innan jag skrider till verket.
Den 1 april bör den vara färdig eftersom inventeringarna börjar. Arbetet är ideellt även för min del.
onsdag 10 februari 2016
10 februari - Bakslag
.
Så var det dags. Det första bakslaget i vårvädrets herravälde väntar bakom rullgardinen redan tidigt på morgonen. Snön vräker ner i stora flak. Jag är dock varken förvånad eller besviken; något annat var ju inte att vänta.
Men snöfallet verkar råda med mycket snävt lokal variation, ty på vägen ner mot Stugan övergår flingorna alltmer i regn och där nere, på maderna runt Tåkern, är det ännu mitt på dagen barmark.
I samhället Ödeshög däremot, som har några tiotals meter högre altitud, har det nu mot kvällen kommit nästan en decimeter tung och våt snö. Allt är bara slask som emellertid hotar att frysa till under natten när temperaturen enligt prognosen skall sjunka under noll.
Imorgon kan det bli halt och besvärligt - huva! Men den dagen den sorgen.
Så var det dags. Det första bakslaget i vårvädrets herravälde väntar bakom rullgardinen redan tidigt på morgonen. Snön vräker ner i stora flak. Jag är dock varken förvånad eller besviken; något annat var ju inte att vänta.
Men snöfallet verkar råda med mycket snävt lokal variation, ty på vägen ner mot Stugan övergår flingorna alltmer i regn och där nere, på maderna runt Tåkern, är det ännu mitt på dagen barmark.
I samhället Ödeshög däremot, som har några tiotals meter högre altitud, har det nu mot kvällen kommit nästan en decimeter tung och våt snö. Allt är bara slask som emellertid hotar att frysa till under natten när temperaturen enligt prognosen skall sjunka under noll.
Imorgon kan det bli halt och besvärligt - huva! Men den dagen den sorgen.
måndag 8 februari 2016
8 februari - Den uthålliga varfågeln
.
Efter motionsbadet i Vadstena simhall som brukligt genomförs på måndagsförmiddagar tog vi svängen söder om Tåkern hem, efter att först ha besökt Centralkonditoriet i Väderstad vill säga.
Jag är ju så sugen på den där första tofsvipan. De är nämligen sedda i området redan för några dagar sedan och har jag nu höstat in den första lärkan redan, så vill jag också se vipan förstås.
Men inte heller idag blev jag lyckosam och vad Ulla beträffar, menar hon, att det gott kan vänta en stund ytterligare med våren.
- Vecka åtta, under februarilovet, vill jag ha snö för barnens skull. Så det så! säger hon.
Det vill inte jag. Jag är i detta avseende lite mer egoistisk tydligen och kan gott tänka mig en stegring av vårkänslorna i alldeles obruten följd framöver.
Nu blev det varken eller idag, eftersom en sydvästlig front drog in med hårdnande vind och lätt regn just precis mellan Renstad och Väversunda, där förutsättningarna är maximerade för lärksång och vipgnäll.
Så det blev inga vidare vårupplevelser vid det här besöket, bara en liten reminiscens av vinter istället dock en trevlig sådan - nämligen varfågeln - den som varit stationär hela vinter vid maden mot Omberg.
Idag satt den spanande från toppen av en böjlig videgren, ungefär så som jag skissat av den här ovan. Men snart lyfte den och ägnade sig åt ett verkligt kraftprov.
Den började ryttla i vinden nämligen, ungefär tre meter över madens tuvor. Sånt har jag i och för sig sett många gånger förr, men nu höll den på länge, väldigt länge. Vingarna fladdrade fortare än lärkvingar under sång, nästan som kolibrivingar, tänkte jag, och den slutade liksom inte. Över en minut i taget stod den alldeles blickstilla på samma ställe i luften, där endast huvudet vreds fram och tillbaka. Sen satte den sig att vila i toppen av den där busken igen. Och alldeles snart därefter var det dags igen. Tre gånger på samma sätt, sen försvann den bort över ängen.
Jag som ännu känner mig trött i armarna efter dagens avverkade fyrahundra meter i simning fattar förstås inte hur en sådan styrka kan vara möjlig. Jag menar, tänk dig att du hänger i romerska ringar och drar dig upp och ner tvåhundra gånger på en minut. Det är det arbetet varfågeln utförde idag; tre gånger på raken när vi satt i bilen och tittade på, om man utgår från att den slog lite drygt tre vingslag per sekund, vilket jag tror att den gjorde med råge eftersom vingarna egentligen aldrig kunde ses mer än som vibrerande skuggor.
Och därmed tänker jag vidare ytterligare ett snäpp. För att kunna utföra ett dylikt projekt måste det till energi, gott om sådan. En fångad mus, sork eller blåmes, relativt sett väldiga byten som denna ganska lilla fågel lever av vintertid, utgör vid en lyckad jakt förutsättningen där det ena ger det andra och på så sätt gör mödan och förmågan värd.
Efter motionsbadet i Vadstena simhall som brukligt genomförs på måndagsförmiddagar tog vi svängen söder om Tåkern hem, efter att först ha besökt Centralkonditoriet i Väderstad vill säga.
Jag är ju så sugen på den där första tofsvipan. De är nämligen sedda i området redan för några dagar sedan och har jag nu höstat in den första lärkan redan, så vill jag också se vipan förstås.
Men inte heller idag blev jag lyckosam och vad Ulla beträffar, menar hon, att det gott kan vänta en stund ytterligare med våren.
- Vecka åtta, under februarilovet, vill jag ha snö för barnens skull. Så det så! säger hon.
Det vill inte jag. Jag är i detta avseende lite mer egoistisk tydligen och kan gott tänka mig en stegring av vårkänslorna i alldeles obruten följd framöver.
Nu blev det varken eller idag, eftersom en sydvästlig front drog in med hårdnande vind och lätt regn just precis mellan Renstad och Väversunda, där förutsättningarna är maximerade för lärksång och vipgnäll.
Så det blev inga vidare vårupplevelser vid det här besöket, bara en liten reminiscens av vinter istället dock en trevlig sådan - nämligen varfågeln - den som varit stationär hela vinter vid maden mot Omberg.
Idag satt den spanande från toppen av en böjlig videgren, ungefär så som jag skissat av den här ovan. Men snart lyfte den och ägnade sig åt ett verkligt kraftprov.
Den började ryttla i vinden nämligen, ungefär tre meter över madens tuvor. Sånt har jag i och för sig sett många gånger förr, men nu höll den på länge, väldigt länge. Vingarna fladdrade fortare än lärkvingar under sång, nästan som kolibrivingar, tänkte jag, och den slutade liksom inte. Över en minut i taget stod den alldeles blickstilla på samma ställe i luften, där endast huvudet vreds fram och tillbaka. Sen satte den sig att vila i toppen av den där busken igen. Och alldeles snart därefter var det dags igen. Tre gånger på samma sätt, sen försvann den bort över ängen.
Jag som ännu känner mig trött i armarna efter dagens avverkade fyrahundra meter i simning fattar förstås inte hur en sådan styrka kan vara möjlig. Jag menar, tänk dig att du hänger i romerska ringar och drar dig upp och ner tvåhundra gånger på en minut. Det är det arbetet varfågeln utförde idag; tre gånger på raken när vi satt i bilen och tittade på, om man utgår från att den slog lite drygt tre vingslag per sekund, vilket jag tror att den gjorde med råge eftersom vingarna egentligen aldrig kunde ses mer än som vibrerande skuggor.
Och därmed tänker jag vidare ytterligare ett snäpp. För att kunna utföra ett dylikt projekt måste det till energi, gott om sådan. En fångad mus, sork eller blåmes, relativt sett väldiga byten som denna ganska lilla fågel lever av vintertid, utgör vid en lyckad jakt förutsättningen där det ena ger det andra och på så sätt gör mödan och förmågan värd.
onsdag 3 februari 2016
3 februari - Besök hos Ombergsblomster i förvårstid
.
Jo, nog kan man finna blomsterminnen från sommaren mitt i vintern. Lite förändrade till utseendet förstås och knappast doftande som då men likafullt rester av blommor som var ... och faktiskt ännu är.
Jag stannar vid parkeringsplatsen till Ombergsliden. Liften går upp och ner och skidfolket tjoar i backen därborta där snön är tjock och isig efter snökanonernas idoga arbete. I skogskanten där jag nu står är det emellertid redan barmark, mörkt och fuktigt.
Jag är här av en alldeles speciell anledning; ett udda besök kan tyckas, men intressant och spännande i sin minimala utsökthet.
Jag tänker nämligen söka upp skogsknipprotens vinterståndare. Jag vet att de står alldeles vid kanten bortom diket, ett tiotal inom några kvadratmeter under trädens häng, men nu när allt är dovt umbrafärgat är de inte så lätta att finna om man inte vet precis var man ska söka. Men jag vet just precis eftersom jag var här i somras när flocken stod i vacker blomning, i den subtila färgskala som är skogsknipprotens alldeles egen med grundfärg i grönt parat med ytterst försiktiga anslag av rosa, gult och vitt i olika doser.
Men det finns skönhet också i detta döda, bruna och halvruttna framför allt i formen. Jag hukar mig ner och tecknar med blyerts i skissblocket. Hemma i ateljén blir det inget svårt jobb att kompettera med akvarell. Allt går ju i brunt.
Det ovan skrivna är från igår.
Idag när solen kommer fram på eftermiddagen får jag för mig att försöka hitta en vinterståndare av orkidén flugblomster i Mörkahålkärret. Det mesta är slaget på sensommaren och myren är helt snaggad. Men efter en hel del letande finner jag till slut ändå en ståndare av denna lilla sällsynthet. Inte mer än knappt två decimeter hög är den och med fem fruktballonger har den fått stå kvar i lieskydd av en vitmossetuva armerad med krypvide.
Jag gläder mig åt att fruktsättningen verkar ha blivit god och att Gorytes-steklar uppenbarligen varit närvarande för befruktning i somras!
Nyckelkomplexet är svårt. Hybrider och mellanformer är många bland dessa orkidéer och att artbestämma efter en vinterståndare som ovan låter sig knappast göras, åtminstone inte av mig. Jag kan väl ändå gissa på en sumpnyckel eller vaxnyckel eftersom jag tror att ängsnycklar inte finns på plats här. Men där kan jag ha fel förstås och känner att jag måste kolla upp bättre till sommaren.
För orkidén Jungfru Marie Nycklar är det en lång väg till sommarens blomning. Men 2016 års anlag står redo mitt i frosten i skogskanten intill Mörkahålskärret; ett blomskott, det stora till vänster samt ett vegetativt som kommer att samla kraft och energi för 2017 års kommande blomning om det vill sig väl: det lilla till höger.
Och så här blir Jungfru Marie Nycklar i akvarellerad helbild.
Hemvägen går över slänten vid Turisthotellet. Är där möjligen på gång någon blåsippa?
Jo på gång är de första helt visst. Knoppen ligger laddad, blå och färdig. Inte mera än så dock, men med gynnsamt väder och solsken ett par dagar framöver kommer det inte att vara långt borta ändå.
Jo, nog kan man finna blomsterminnen från sommaren mitt i vintern. Lite förändrade till utseendet förstås och knappast doftande som då men likafullt rester av blommor som var ... och faktiskt ännu är.
Jag stannar vid parkeringsplatsen till Ombergsliden. Liften går upp och ner och skidfolket tjoar i backen därborta där snön är tjock och isig efter snökanonernas idoga arbete. I skogskanten där jag nu står är det emellertid redan barmark, mörkt och fuktigt.
Jag är här av en alldeles speciell anledning; ett udda besök kan tyckas, men intressant och spännande i sin minimala utsökthet.
Jag tänker nämligen söka upp skogsknipprotens vinterståndare. Jag vet att de står alldeles vid kanten bortom diket, ett tiotal inom några kvadratmeter under trädens häng, men nu när allt är dovt umbrafärgat är de inte så lätta att finna om man inte vet precis var man ska söka. Men jag vet just precis eftersom jag var här i somras när flocken stod i vacker blomning, i den subtila färgskala som är skogsknipprotens alldeles egen med grundfärg i grönt parat med ytterst försiktiga anslag av rosa, gult och vitt i olika doser.
Men det finns skönhet också i detta döda, bruna och halvruttna framför allt i formen. Jag hukar mig ner och tecknar med blyerts i skissblocket. Hemma i ateljén blir det inget svårt jobb att kompettera med akvarell. Allt går ju i brunt.
Det ovan skrivna är från igår.
Idag när solen kommer fram på eftermiddagen får jag för mig att försöka hitta en vinterståndare av orkidén flugblomster i Mörkahålkärret. Det mesta är slaget på sensommaren och myren är helt snaggad. Men efter en hel del letande finner jag till slut ändå en ståndare av denna lilla sällsynthet. Inte mer än knappt två decimeter hög är den och med fem fruktballonger har den fått stå kvar i lieskydd av en vitmossetuva armerad med krypvide.
Jag gläder mig åt att fruktsättningen verkar ha blivit god och att Gorytes-steklar uppenbarligen varit närvarande för befruktning i somras!
Nyckelkomplexet är svårt. Hybrider och mellanformer är många bland dessa orkidéer och att artbestämma efter en vinterståndare som ovan låter sig knappast göras, åtminstone inte av mig. Jag kan väl ändå gissa på en sumpnyckel eller vaxnyckel eftersom jag tror att ängsnycklar inte finns på plats här. Men där kan jag ha fel förstås och känner att jag måste kolla upp bättre till sommaren.
För orkidén Jungfru Marie Nycklar är det en lång väg till sommarens blomning. Men 2016 års anlag står redo mitt i frosten i skogskanten intill Mörkahålskärret; ett blomskott, det stora till vänster samt ett vegetativt som kommer att samla kraft och energi för 2017 års kommande blomning om det vill sig väl: det lilla till höger.
Och så här blir Jungfru Marie Nycklar i akvarellerad helbild.
Hemvägen går över slänten vid Turisthotellet. Är där möjligen på gång någon blåsippa?
Jo på gång är de första helt visst. Knoppen ligger laddad, blå och färdig. Inte mera än så dock, men med gynnsamt väder och solsken ett par dagar framöver kommer det inte att vara långt borta ändå.
tisdag 2 februari 2016
2 februari - Vårkänslor redan!?
.
Det började med den där plogen över skyn just när jag lämnade mitt sociala umgänge med kompisarna i fiket vid torget i Ödeshög.
Den kom över gråhimlen från sydväst, där solen blekade fram ur molnen, i full fart med den mäktiga medvinden i ryggen, säkert i en hastighet av upp emot hundra kilometer i timmen och försvann inom en halvminut mot fjärran Tåkern i norr. Det var tjugotvå grågäss. De första för året; ett vårtecken redan i tidig februari.
Men egentligen fanns tecknen där redan igår. Det var nämligen då jag mötte Benny på Ramstadbron och han meddelade att han hade hört grågåskackel någonstans ifrån utan att ha fått syn på fåglarna.
Det var som ni förstår alltså helt nödvändigt att idag ta den där svängen ner i området för att kolla läget; allt annat var uteslutet. Man får inte missa det där första!
Vid Sjöstorps bete kommer en fågel rakt emot bilen på medelhög höjd. En duva?
Just när fågeln försvinner över taket ser jag vad det är - en gammal pilgrimsfalk. Hastigheten, ljusfrånvaron och perspektivförkortningen till trots får jag den avgörande glimten precis i sista ögonblicket för att klara av bestämningen.
Det är vinterns första observation för mig egendomligt nog, ty jag vet att åtminstone ett par har övervintrat på Omberg och jag har trots alla dessa regelbundna besök missat dem hittills. Men, bättre sent än aldrig är ett i sammanhanget mycket gångbart om än utslitet talesätt.
Vägen över Dags mosse är seg och motsträvig, hjulen suger sig fast och vägbanan börjar ge vika. Sprickor dyker upp i vägbankens längsriktning som ett tecken på att tjällossningen redan har börjat.
Ett mjukt ljus strålar ner från himlen över barmarksjordarna vid Kälkestad. Solen glimmar i plåttaken och små flockar av grågäss dyker upp ur diset och försvinner över trädbården runt sjön.
Det är på gång nu. Intåget. Åkrarna ligger redo för att ta emot med höstvete och spillsäd. Vipor har dykt upp i Skåne och Claes-Göran har sett en sånglärka i Västergötland.
Men visst är det tidigt. Det är nog flera vintrar kvar ännu att genomlida. Sånt vet man ju och förstår i hjärtat fastän man inte riktigt vill.
Det började med den där plogen över skyn just när jag lämnade mitt sociala umgänge med kompisarna i fiket vid torget i Ödeshög.
Den kom över gråhimlen från sydväst, där solen blekade fram ur molnen, i full fart med den mäktiga medvinden i ryggen, säkert i en hastighet av upp emot hundra kilometer i timmen och försvann inom en halvminut mot fjärran Tåkern i norr. Det var tjugotvå grågäss. De första för året; ett vårtecken redan i tidig februari.
Men egentligen fanns tecknen där redan igår. Det var nämligen då jag mötte Benny på Ramstadbron och han meddelade att han hade hört grågåskackel någonstans ifrån utan att ha fått syn på fåglarna.
Det var som ni förstår alltså helt nödvändigt att idag ta den där svängen ner i området för att kolla läget; allt annat var uteslutet. Man får inte missa det där första!
Vid Sjöstorps bete kommer en fågel rakt emot bilen på medelhög höjd. En duva?
Just när fågeln försvinner över taket ser jag vad det är - en gammal pilgrimsfalk. Hastigheten, ljusfrånvaron och perspektivförkortningen till trots får jag den avgörande glimten precis i sista ögonblicket för att klara av bestämningen.
Det är vinterns första observation för mig egendomligt nog, ty jag vet att åtminstone ett par har övervintrat på Omberg och jag har trots alla dessa regelbundna besök missat dem hittills. Men, bättre sent än aldrig är ett i sammanhanget mycket gångbart om än utslitet talesätt.
Vägen över Dags mosse är seg och motsträvig, hjulen suger sig fast och vägbanan börjar ge vika. Sprickor dyker upp i vägbankens längsriktning som ett tecken på att tjällossningen redan har börjat.
Ett mjukt ljus strålar ner från himlen över barmarksjordarna vid Kälkestad. Solen glimmar i plåttaken och små flockar av grågäss dyker upp ur diset och försvinner över trädbården runt sjön.
Det är på gång nu. Intåget. Åkrarna ligger redo för att ta emot med höstvete och spillsäd. Vipor har dykt upp i Skåne och Claes-Göran har sett en sånglärka i Västergötland.
Men visst är det tidigt. Det är nog flera vintrar kvar ännu att genomlida. Sånt vet man ju och förstår i hjärtat fastän man inte riktigt vill.
För alla detaljernas skull stannar jag vid vägkanten längs grusvägen som leder rakt ner mot min stuga. Jag är lite nyfiken nämligen.
Och visst finns de där, tuvorna av nygrönskad sandlosta; den senaste i listan av östgötska blomster, en art som jag själv fick äran av att upptäcka sommaren 2015.
Fast visste man inte kan man nog knappast förstå, av fotot ovan menar jag, att detta diminutiva gröna gräs är en exklusiv raritet i min hembygd. Ibland blir känslan av att veta en hemlighet emellertid alldeles överväldigande. Man känner sig utvald.
lördag 30 januari 2016
31 januari - Vi möts vid Naturum Tåkern
.
Söndag 31 januari är det en stor besöksdag vid Naturum Tåkern.
Allt sker i ett samarbete mellan Naturum, Ödeshögs Naturskyddsförening, Tåkerns fältstation och Tåkerns Vandrarhem.
Programmet är som följer:
10 - 16 Naturum Tåkern är öppet för besök. Information, film och utställning.
11 - ca 12.30 Guidad vandring med Lars Frölich och undertecknad. En kortare bit för dem som efter en stund vill tillbaka till Naturum, övriga vandrar vidare upp till Tåkerns Vandrarhem för ...
13.00 Gratis sopplunch på Tåkerns vandrarhem i Naturskyddsföreningens regi - anmälan vid vandringens början.
10 - 14 Vinterfågelräkning och ringmärkning vid fågeltornet
11 - 14 Kaffe och våfflor finns att köpa i annexet
13 - 16 "Slabb" i barnens Naturum Tåkern
Se vidare:
http://www.visitostergotland.se/sv/products/187943/Vinterfaglar-inpa-knuten/
Välkomna hälsar också Gebbe Björkman!
Söndag 31 januari är det en stor besöksdag vid Naturum Tåkern.
Allt sker i ett samarbete mellan Naturum, Ödeshögs Naturskyddsförening, Tåkerns fältstation och Tåkerns Vandrarhem.
Vi lär oss om vass.
Vi hoppas förstås på att få se skäggmesar.
10 - 16 Naturum Tåkern är öppet för besök. Information, film och utställning.
11 - ca 12.30 Guidad vandring med Lars Frölich och undertecknad. En kortare bit för dem som efter en stund vill tillbaka till Naturum, övriga vandrar vidare upp till Tåkerns Vandrarhem för ...
13.00 Gratis sopplunch på Tåkerns vandrarhem i Naturskyddsföreningens regi - anmälan vid vandringens början.
10 - 14 Vinterfågelräkning och ringmärkning vid fågeltornet
11 - 14 Kaffe och våfflor finns att köpa i annexet
13 - 16 "Slabb" i barnens Naturum Tåkern
Se vidare:
http://www.visitostergotland.se/sv/products/187943/Vinterfaglar-inpa-knuten/
Välkomna hälsar också Gebbe Björkman!
tisdag 26 januari 2016
26 januari - Återblick på skäggmestävling
.
Hej!
Den 7 januari initierade jag en liten tävling på skoj. Den finns presenterad under detta datum nedan i min "Naturlig dagbok" och jag lade också ut den på Facebook.
Jag tog bilden en vinterdag i Tåkerns vassar och där bland alla strån och vippor finns en flock skäggmesar mer eller mindre gömda i virrvarret. Jag undrade om du som läsare kunde få grepp om hur många de var. Detta var alltså tävlingsuppdraget.
Jag fick in drygt tiotalet svar, som föreslog mellan 5 och 17 individer.
Det var ingen lätt uppgift eftersom fotot är tämligen lågupplöst och därför menar jag att alla deltagare har lyckats väldigt bra.
Här är nu facit; oåterkalleligt och enväldigt. Som förklaring vill jag anföra att jag verkligen själv har lusläst bilden i högupplöst version och kan nog säga att jag därmed är nästan hundraprocentigt säker på ett adekvat resultat.
För att få fram en rättmätig vinnare har jag gjort så, att jag först har räknat alla rätt inringade skäggmesar varefter jag dragit bort de felringade och därmed har jag fått fram en slutsiffra. På så sätt blir det säkert bäst och mest rättvist.
Vinnare blev Ola Freijd som hittade 17 riktiga skäggmesar av 19 och bara hade ett fel, alltså 16 rätt totalt. Fantastiskt bra gjort!
Grattis Ola! Nu skickar jag dig såsom utlovat en enkel liten skäggmesskiss som "pris" och vill passa på att tacka alla er andra också som så välvilligt deltog i lekandet!
Hej!
Den 7 januari initierade jag en liten tävling på skoj. Den finns presenterad under detta datum nedan i min "Naturlig dagbok" och jag lade också ut den på Facebook.
Jag tog bilden en vinterdag i Tåkerns vassar och där bland alla strån och vippor finns en flock skäggmesar mer eller mindre gömda i virrvarret. Jag undrade om du som läsare kunde få grepp om hur många de var. Detta var alltså tävlingsuppdraget.
Jag fick in drygt tiotalet svar, som föreslog mellan 5 och 17 individer.
Det var ingen lätt uppgift eftersom fotot är tämligen lågupplöst och därför menar jag att alla deltagare har lyckats väldigt bra.
Här är nu facit; oåterkalleligt och enväldigt. Som förklaring vill jag anföra att jag verkligen själv har lusläst bilden i högupplöst version och kan nog säga att jag därmed är nästan hundraprocentigt säker på ett adekvat resultat.
För att få fram en rättmätig vinnare har jag gjort så, att jag först har räknat alla rätt inringade skäggmesar varefter jag dragit bort de felringade och därmed har jag fått fram en slutsiffra. På så sätt blir det säkert bäst och mest rättvist.
Vinnare blev Ola Freijd som hittade 17 riktiga skäggmesar av 19 och bara hade ett fel, alltså 16 rätt totalt. Fantastiskt bra gjort!
Grattis Ola! Nu skickar jag dig såsom utlovat en enkel liten skäggmesskiss som "pris" och vill passa på att tacka alla er andra också som så välvilligt deltog i lekandet!
26 januari - Efter festen i Ateljé Gebbe.
.
Det blev en lyckad tillställning i min ateljé gångna lördag - söndag. Många besökare blev det och tillställningen gick också runt ekonomiskt efter betald annonsering; det är nämligen sånt man aldrig kan räkna hem innan så jag är nöjd med min satsning på en "Januarifest".
Kamelian och Bosse från Hästholmen.
Bosse var den forne ägaren till detta vackra blomsterträd. Han berättade att han köpte den från England för trettiofem år sedan och gör bedömningen att kamelian är ungefär 45 år gammal vid det här laget.
Jag var aningen nervös inför uppvisningen; skulle jag få godkänt av honom för skötseln eller ej.
Han var nöjd!
- Att många knoppar rasar måste man räkna med, kommenterade han min oro över att endast ca 25 knoppar av 150 hittills lyckats hela vägen till blomning.
Nöjda var också mina gäster, sånt märker man direkt. Kamelians sköna blomsterprakt gav förstås upphov till många suckar av beundran och diverse frågeställningar men mina konstverk drog också blickar till sig och i övrigt hade vi en trevlig och tämligen opretentiös samvaro och helt enkelt.
En av mina akvareller, "Nyis" är helt färsk och den fick, enligt min mening, även den berättigad uppmärksamhet.
Korparna - en grafisk svit om fem porträtt med endast 10 numrerade och signerade ex. vardera är hämtade ur Korpboken. Flera såldes.
Efteråt, hemma om kvällen igen, ägnade vi oss: Karin , Micke och jag, åt lite whiskyprovning runt köksbordet. En skön avslutning på en intensiv helg.
Det blev en lyckad tillställning i min ateljé gångna lördag - söndag. Många besökare blev det och tillställningen gick också runt ekonomiskt efter betald annonsering; det är nämligen sånt man aldrig kan räkna hem innan så jag är nöjd med min satsning på en "Januarifest".
Annonsen.
Kamelian.
Bosse var den forne ägaren till detta vackra blomsterträd. Han berättade att han köpte den från England för trettiofem år sedan och gör bedömningen att kamelian är ungefär 45 år gammal vid det här laget.
Jag var aningen nervös inför uppvisningen; skulle jag få godkänt av honom för skötseln eller ej.
Han var nöjd!
- Att många knoppar rasar måste man räkna med, kommenterade han min oro över att endast ca 25 knoppar av 150 hittills lyckats hela vägen till blomning.
Nöjda var också mina gäster, sånt märker man direkt. Kamelians sköna blomsterprakt gav förstås upphov till många suckar av beundran och diverse frågeställningar men mina konstverk drog också blickar till sig och i övrigt hade vi en trevlig och tämligen opretentiös samvaro och helt enkelt.
En av mina akvareller, "Nyis" är helt färsk och den fick, enligt min mening, även den berättigad uppmärksamhet.
Korparna - en grafisk svit om fem porträtt med endast 10 numrerade och signerade ex. vardera är hämtade ur Korpboken. Flera såldes.
Efteråt, hemma om kvällen igen, ägnade vi oss: Karin , Micke och jag, åt lite whiskyprovning runt köksbordet. En skön avslutning på en intensiv helg.
onsdag 20 januari 2016
20 januari - Liten notis inför helgen
.
En liten artikel, eller notis om man så vill, är det i dagens Östgötatidningen inför helgens "Fest i Ateljé Gebbe", där jag bjuder på konst, signerad korpbok och en vackert blommande kamelia mm.
Tycker som sagt att det är värt att uppmärksammas och bjudas på, att den fantastiska kamelian blommar så vackert hos mig.
Faksimil ur Östgötatidningen 20 januari 2016, text och foto: Pernilla Alsén.
Notera dock att utställningen är mellan 11 - 15 både lördag och söndag. Inget annat gäller.
Välkomna!
En liten artikel, eller notis om man så vill, är det i dagens Östgötatidningen inför helgens "Fest i Ateljé Gebbe", där jag bjuder på konst, signerad korpbok och en vackert blommande kamelia mm.
Tycker som sagt att det är värt att uppmärksammas och bjudas på, att den fantastiska kamelian blommar så vackert hos mig.
Faksimil ur Östgötatidningen 20 januari 2016, text och foto: Pernilla Alsén.
Notera dock att utställningen är mellan 11 - 15 både lördag och söndag. Inget annat gäller.
Välkomna!
måndag 18 januari 2016
18 januari - Hördu koltrasten!
.
Allvarligt samtal med en koltrast.
-
Hördu koltrasten. Vad håller du på med? Varför
beter du dig så korkat vid fågelmatningen här hemma? Jag har ju ordnat det väldigt
bra och förberett med gott om ätbart på många olika platser i min trädgård. Det
finns rum för både dig och andra koltrastar och ändå lägger du ner massor med
tid och energi på att jaga bort dina fränder och stressa runt som en tok.
Jag blir uppriktigt ledsen och besviken på dig, att du inte unnar någon
av dina kompisar ens ett uns av tillgänglighet och mat nu när det är så kallt
och bistert att svältdöden faktiskt hotar. Hur kan du bara vara så egoistisk
och känslokall?
-
Hoppsan! Men du då människa. Nu låter du ganska
hemmablind, tycker jag. Du anklagar andra för sådant som du inte ser hos dig
själv. Nej, inte är du så mycket bättre, det har jag lärt mig att förstå av den
senaste tidens notiser varje dag i alla slags
media. Du gör ju precis samma sak; jagar runt, kör bort, stänger ute och klagar
över de som kommer hit och vill dela ditt eget dukade bord, trots att här
verkar finnas resurser i överflöd.
-
Jo, du har nog en poäng där, koltrasten. Jag har
kanske inte tänkt riktigt på det sättet.
Och jag erkänner gärna, när det gäller koltrastar, att jag gillar när det
är fler individer som samsas om utrymmet vid matplatsen i min trädgård. När jag
sitter i köksvärmen och njuter av skådespelet utanför vill jag se så mycket
variation och rikedom som möjligt. Det blir väsentligt mycket trevligare och
intressantare på så sätt.
Och därför vill jag nu be dig koltrasten om att försöka ta lite mera
hänsyn och att vara mera inbjudande och empatisk i fortsättningen. Kan du tänka
dig det, att släppa till lite utrymme och resurser för andra?
-
Okej då människa. Har du sagt det så. Jag ska fundera
på saken och försöka bättra mig men då vill jag att också du tänker på samma
sätt, tar steg åt rätt håll mot en varmare och mjukare värld. Jag höll på att
säga medmänskligare, fastän jag är koltrast.
Det är möjligen lite mot både din och min natur men om du önskar att jag
som koltrast ska klara det här så bör ju du människa, med ditt skrytsamma intellekt
och ofta egensinninga självgodhet inte behöva vara sämre. Överenskommet alltså!
-
Tack så mycket koltrasten. Det var ett givande
samtal.
onsdag 13 januari 2016
13 januari - Vågar jag säga: "Ett vårtecken"
.
Tuffingen blåmes sjunger vid ateljén från den stora asken idag.
Även jag känner av det ökande ljuset. Jag brukar säga att det är ett första vårtecken när talgoxe och blåmes sjunger men Ulla protesterar högljutt och menar att det är långt kvar till vår.
Förvisso!
Men ändå. Det är ett tecken!
Tuffingen blåmes sjunger vid ateljén från den stora asken idag.
Även jag känner av det ökande ljuset. Jag brukar säga att det är ett första vårtecken när talgoxe och blåmes sjunger men Ulla protesterar högljutt och menar att det är långt kvar till vår.
Förvisso!
Men ändå. Det är ett tecken!
13 januari - Omslag
.
Omslag i väderleken blev det till idag, det var förväntat, från gårdagens blötväder till morgonens sex minusgrader och isgatan utanför porten är förrädiskt snorhal.
Omslag kan också vara något helt annat och jag sneddar improviserat in på tankens tvärgata som plötsligt öppnar sig hur alla dessa nysvenskar ska lära sig ett helt främmande språk. (Ulla jobbar ideellt mer och mer via Röda Korset för att hjälpa de asylsökande som inte har rätt till SFI och hon lämnade just ateljén och gick dit igen. Därför hängde associationen kvar en smula i sinnet).
Jo alltså - omslag - kallas ju också det som omger en bok, en tidning eller en tidskrift och det är dit jag är på väg trots tankens irrvägar.
Jag håller 2015 års sista nummer av Östgötaornitologernas tidskrift Vingspegeln i min hand. Den är färsk och doftar trycksvärta. Och ett ideellt uppdrag är därmed avslutat; nu är årsserien komplett: kungsfågel, svarthuvad mås, bronsibis och strömstare.
Hur många år har jag medverkat på detta sätt? kan det vara tio?
Omslag i väderleken blev det till idag, det var förväntat, från gårdagens blötväder till morgonens sex minusgrader och isgatan utanför porten är förrädiskt snorhal.
Omslag kan också vara något helt annat och jag sneddar improviserat in på tankens tvärgata som plötsligt öppnar sig hur alla dessa nysvenskar ska lära sig ett helt främmande språk. (Ulla jobbar ideellt mer och mer via Röda Korset för att hjälpa de asylsökande som inte har rätt till SFI och hon lämnade just ateljén och gick dit igen. Därför hängde associationen kvar en smula i sinnet).
Jo alltså - omslag - kallas ju också det som omger en bok, en tidning eller en tidskrift och det är dit jag är på väg trots tankens irrvägar.
Jag håller 2015 års sista nummer av Östgötaornitologernas tidskrift Vingspegeln i min hand. Den är färsk och doftar trycksvärta. Och ett ideellt uppdrag är därmed avslutat; nu är årsserien komplett: kungsfågel, svarthuvad mås, bronsibis och strömstare.
Hur många år har jag medverkat på detta sätt? kan det vara tio?
tisdag 12 januari 2016
12 januari - En vanlig vinterdag
.
Efter morgonens sociala fika på det lokala kondiset drar vi iväg ut över Tåkernbygden Lars och jag, att spana in naturläget inför den kommande köldperioden som mot kvällen är i antågande. Vi reser således iväg i tö och kommer åter efter tre timmar med köldnyp i nästippen och början till återfrusen stöpsnö.
Jag har gjort en akvarellstudie med miniatyrer över en del av dagens upplevelser. Allt är gjort ur mitt huvud och bygger på "interna" bildminnen.
Ändå är mycket annat inte redovisat: t ex två ringduvor i Hästholmen, knipspel även det i Hästholmen, några bergfinkar här och där samt Bengt Andersson på lärkjakt.
A. En fjällvråk kommer in i kikarfältet ryttlande över Väversundamaden. Den attackeras plötsligt av en varfågel som lyfter från en salixbuske, tar höjd över vasslandet och faktiskt till slut stressar iväg vråken genom sin envishet och efterhängsenhet.
B. Idag ser vi endast en ormvråk. Den glider iväg bort från oss vid Gottorp och jag fångar den från aktern i min skiss.
C. Vi besöker Naturum Tåkern helt kort för ett samtal med personalen om vår förestående isvandring (31 januari kl 11.00).
En kort promenad ut över isen blir besvärlig och aningen osäker. Regnet och tövädret de senaste dagarna har nämligen gjort isen sjöblöt och stöpig. Mina kängor suger vatten.
En skäggmes hinner vi se på långt håll, en hona som födosöker i vassvipporna, innan vi vänder åter upp på "torra" land.
D. Vid Holmens gård ser vi flera bofinkar vid fågelmatningen. Jag tror att jag sett övervintrande bofinkar i detta område runt Dags mosse de senaste tio åren i sträck. Ändå en ganska "modern" företeelse som aldrig upplevdes i min ungdom.
E. Hemma vid fågelbordet i Ödeshög, när vi äter nylagad spagetti och köttfärssås som hustru Ulla bjuder på efter avslutad odyssé, konstaterar vi att stararna är kvar som utlovat. Tre stycken den här gången. De upplevdes heller garanterat aldrig under min ungdom.
F. En flock gråsiskor furagerar på vinterståndarna längs vägen över Dags mosse.
G och H. Vi spanar länge resultatlöst efter den berglärka som Camilla upptäckte och fotograferade vid Ramstadsbron vid Tåkern igår. Långt därute på åkern rinner en flock snösparvar omkring på osynliga ben mellan stråtuvorna. Vi räknar dem till minst ett tiotal och vi hoppas och tror att berglärkan också finns kvar därute tillsammans med dem men hållet är för långt för våra prismor.
När vi senare vänder tillbaka hittar vi berglärkan bland snösparvarna till slut, och efter att vi har visat oändligt tålamod kommer hela flocken samlat flygande rakt mot oss och landar på vägen endast tjugo meter bakom bilden. Berglärkan är med! Snyggt jobbat!
Jag kan inte låta bli att spekulera över om det möjligen kan vara samma individ som återkommit från förra årets övervintring på samma plats. (Se länk nedan).
http://naturligdagbok.blogspot.com/2015/02/6-februari-besok-av-berglarka.html
I. I Ombergslidsdiket vid Väversunda står ett djurspår skrivet i stöpsnön. Det kommer från Ombergshållet och leder rakt in i och igenom kulverttrumman under vägen och fortsätter ut mot Tåkerns vass. Spårstämplarna är brett ansatta, ett ganska kortbent djur alltså och på några platser finns en antydan till parvis ansatta spårstämplar.
Det är emellertid alldeles för kraftigt för minkspår, återstår alltså utter att spekulera om. Men därmed är det nog för tillfället.
Efter morgonens sociala fika på det lokala kondiset drar vi iväg ut över Tåkernbygden Lars och jag, att spana in naturläget inför den kommande köldperioden som mot kvällen är i antågande. Vi reser således iväg i tö och kommer åter efter tre timmar med köldnyp i nästippen och början till återfrusen stöpsnö.
Jag har gjort en akvarellstudie med miniatyrer över en del av dagens upplevelser. Allt är gjort ur mitt huvud och bygger på "interna" bildminnen.
Ändå är mycket annat inte redovisat: t ex två ringduvor i Hästholmen, knipspel även det i Hästholmen, några bergfinkar här och där samt Bengt Andersson på lärkjakt.
B. Idag ser vi endast en ormvråk. Den glider iväg bort från oss vid Gottorp och jag fångar den från aktern i min skiss.
C. Vi besöker Naturum Tåkern helt kort för ett samtal med personalen om vår förestående isvandring (31 januari kl 11.00).
En kort promenad ut över isen blir besvärlig och aningen osäker. Regnet och tövädret de senaste dagarna har nämligen gjort isen sjöblöt och stöpig. Mina kängor suger vatten.
En skäggmes hinner vi se på långt håll, en hona som födosöker i vassvipporna, innan vi vänder åter upp på "torra" land.
D. Vid Holmens gård ser vi flera bofinkar vid fågelmatningen. Jag tror att jag sett övervintrande bofinkar i detta område runt Dags mosse de senaste tio åren i sträck. Ändå en ganska "modern" företeelse som aldrig upplevdes i min ungdom.
E. Hemma vid fågelbordet i Ödeshög, när vi äter nylagad spagetti och köttfärssås som hustru Ulla bjuder på efter avslutad odyssé, konstaterar vi att stararna är kvar som utlovat. Tre stycken den här gången. De upplevdes heller garanterat aldrig under min ungdom.
F. En flock gråsiskor furagerar på vinterståndarna längs vägen över Dags mosse.
G och H. Vi spanar länge resultatlöst efter den berglärka som Camilla upptäckte och fotograferade vid Ramstadsbron vid Tåkern igår. Långt därute på åkern rinner en flock snösparvar omkring på osynliga ben mellan stråtuvorna. Vi räknar dem till minst ett tiotal och vi hoppas och tror att berglärkan också finns kvar därute tillsammans med dem men hållet är för långt för våra prismor.
När vi senare vänder tillbaka hittar vi berglärkan bland snösparvarna till slut, och efter att vi har visat oändligt tålamod kommer hela flocken samlat flygande rakt mot oss och landar på vägen endast tjugo meter bakom bilden. Berglärkan är med! Snyggt jobbat!
Jag kan inte låta bli att spekulera över om det möjligen kan vara samma individ som återkommit från förra årets övervintring på samma plats. (Se länk nedan).
http://naturligdagbok.blogspot.com/2015/02/6-februari-besok-av-berglarka.html
Berglärka 6 februari 2015 vid Holmen/Ramstad, Tåkern
I. I Ombergslidsdiket vid Väversunda står ett djurspår skrivet i stöpsnön. Det kommer från Ombergshållet och leder rakt in i och igenom kulverttrumman under vägen och fortsätter ut mot Tåkerns vass. Spårstämplarna är brett ansatta, ett ganska kortbent djur alltså och på några platser finns en antydan till parvis ansatta spårstämplar.
Det är emellertid alldeles för kraftigt för minkspår, återstår alltså utter att spekulera om. Men därmed är det nog för tillfället.
söndag 10 januari 2016
10 januari - Besök av rödhake
.
I morse, i blåtimmen innan ljuset var väckt, innan sparvar och starar och till och med koltrastarna var på plats vid maten, så var rödhaken där, igen.
Enda möjligheten att komma åt för denna späda fågel är att vara tidigt eller, för den delen, sent ute. Nu satt den ensam i fettlådan och käkade för fullt när jag kom ner i köket och kikade ut genom rutan. Det dröjde emellertid inte länge innan den första koltrasten dök ner med en duns och dansade runt ett varv, varvid rödhaken snabbt försvann igen in i busksnåret.
Det var igår kväll jag såg den första gången. När allt var tyst inför natten och timmen alltså var blå så satt den där mol allén och överraskade mig.
Var kommer du ifrån? tänker jag.
I morse, i blåtimmen innan ljuset var väckt, innan sparvar och starar och till och med koltrastarna var på plats vid maten, så var rödhaken där, igen.
Enda möjligheten att komma åt för denna späda fågel är att vara tidigt eller, för den delen, sent ute. Nu satt den ensam i fettlådan och käkade för fullt när jag kom ner i köket och kikade ut genom rutan. Det dröjde emellertid inte länge innan den första koltrasten dök ner med en duns och dansade runt ett varv, varvid rödhaken snabbt försvann igen in i busksnåret.
Det var igår kväll jag såg den första gången. När allt var tyst inför natten och timmen alltså var blå så satt den där mol allén och överraskade mig.
Var kommer du ifrån? tänker jag.
torsdag 7 januari 2016
7 januari - Vinterns obehag och en liten minitävling
.
Jo alltså - i kontrast till hur jag jag rubricerade gårdagens skriveri i min naturliga dagbok väljer jag idag att polarisera totalt. Annars är det faktiskt så att bilderna härrör från samma två besök i Tåkerns fantastiska vintervass, dagarna 5 och 6 januari, med oerhört fin vinterstämning och mycket köldslagen väderlek.
Och, för att återkomma till rubriksättningen är denna nog bara mer av en konstruktion.
Dagarna är korta och man måste skynda sig något om man vill vara med under soltimmarna. Redan vid tre på eftermiddagen sänker sig solen under vassbården som färgas nästan orange i medljuset och mörknar till bränd umbra på skuggsidan varmed snön blånar snabbare än ögat hinner med.
Snökristallerna glittrar som himlens alla stjärnor i de sista låga strålarna.
Harspåren rinner kors och tvärs över isvidden, rävlöpan går mera bestämt rak, vattennäbbmössens korsstygn skyndar mellan skyddande vassruggar och minkens spår leder förnöjt in i skydd under en av de upp och nervända ekorna vid stenpiren.
Men det är ändå ett spår mer än alla de andra som tilldrar sig mitt intresse denna gång; det av en vattenrall.
Jag känner medlidande med fågeln. En så fullständigt frusen sjö med iskall temperatur och kärv snö är naturligtvis förödande för en vattenrall och den kommer nog knappast att överleva mer än några dagar ytterligare.
Förra vintern sågs och överlevde troligen ett exempar just här längs det öppna diket vid spången genom vassen under tornet och kanske är det samma individ som försökt igen. Må se om trägen vinner.
Jo alltså - i kontrast till hur jag jag rubricerade gårdagens skriveri i min naturliga dagbok väljer jag idag att polarisera totalt. Annars är det faktiskt så att bilderna härrör från samma två besök i Tåkerns fantastiska vintervass, dagarna 5 och 6 januari, med oerhört fin vinterstämning och mycket köldslagen väderlek.
Och, för att återkomma till rubriksättningen är denna nog bara mer av en konstruktion.
Dagarna är korta och man måste skynda sig något om man vill vara med under soltimmarna. Redan vid tre på eftermiddagen sänker sig solen under vassbården som färgas nästan orange i medljuset och mörknar till bränd umbra på skuggsidan varmed snön blånar snabbare än ögat hinner med.
Snökristallerna glittrar som himlens alla stjärnor i de sista låga strålarna.
Harspåren rinner kors och tvärs över isvidden, rävlöpan går mera bestämt rak, vattennäbbmössens korsstygn skyndar mellan skyddande vassruggar och minkens spår leder förnöjt in i skydd under en av de upp och nervända ekorna vid stenpiren.
Men det är ändå ett spår mer än alla de andra som tilldrar sig mitt intresse denna gång; det av en vattenrall.
Jag känner medlidande med fågeln. En så fullständigt frusen sjö med iskall temperatur och kärv snö är naturligtvis förödande för en vattenrall och den kommer nog knappast att överleva mer än några dagar ytterligare.
Förra vintern sågs och överlevde troligen ett exempar just här längs det öppna diket vid spången genom vassen under tornet och kanske är det samma individ som försökt igen. Må se om trägen vinner.
Skäggmesar i vassen.
Det är riktigt gott om skäggmes i Tåkerns vass i år. Överallt ser och hör man dem äta sig fram genom vassbältet och även helt nära Naturum. Jag möter många ornitologer med kraftiga objektiv på kamerorna under promenaderna och jag tänker att de alla är på jakt efter skäggmesporträtt.
Själv är jag teleobjektivlös under besöket och lyckas med normalobjektiv endast fånga en distanserad översiktsbild av en skäggmesflock i vassen.
Jag får en idé!
Jag undrar vem som lyckas räkna in flest skäggmesar i fotot ovan. Kanske ska vi ha en liten minitävling.
Förslag: Den som får ihop högst antal verkliga skäggmesar i fotot ovan vinner en liten skäggmesstudie i akvarell som jag kommer att göra för ändamålet. Lotten får avgöra vid lika antal.
Gör så här: 1 kopiera bilden 2 ringa in individerna 3 sänd en kopia av detta till min e-post.
gebbe@telia.com
Jag meddelar om en vecka ungefär.
onsdag 6 januari 2016
6 januari - Vinterns behag
.
För somliga är den vinter som just nu pågår den första i sitt slag genom livet. Så är det till exempel för Arwa med döttrarna Joudy och Rory från Damaskus i Syrien som kom via en av dessa flyktingbåtar över Medelhavet i augusti 2015. Familjen med maken Ali som idag redan hittat ett praktikjobb har blivit våra verkligt goda vänner.
Att få vandra på sjön Tåkerns is en makalöst vacker och kall vinterdag kan då bli en overklig och magisk upplevelse och att få känna kylan nypa i fingertoppar och näsor en drömsk upplevelse.
För mig är känslan också overklig och fantastisk. Att få dela med sig av mitt älskade Tåkern är nämligen extra stort.
Och till och med skäggmesarna bjöd på sig.
För somliga är den vinter som just nu pågår den första i sitt slag genom livet. Så är det till exempel för Arwa med döttrarna Joudy och Rory från Damaskus i Syrien som kom via en av dessa flyktingbåtar över Medelhavet i augusti 2015. Familjen med maken Ali som idag redan hittat ett praktikjobb har blivit våra verkligt goda vänner.
Att få vandra på sjön Tåkerns is en makalöst vacker och kall vinterdag kan då bli en overklig och magisk upplevelse och att få känna kylan nypa i fingertoppar och näsor en drömsk upplevelse.
För mig är känslan också overklig och fantastisk. Att få dela med sig av mitt älskade Tåkern är nämligen extra stort.
Och till och med skäggmesarna bjöd på sig.
Arwa flankerad av döttrarna Rory och Joudy på Tåkerns is
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
