En av vårt lands allra mest sällsynta häckfåglar är berglärkan, som enligt Svensk fågelatlas, 1999 påträffades säkert häckande i endast elva "Atlasrutor" under den inventering som föregick publiceringen.
Berglärkan häckar i högfjällsmiljö och är troligen en under sent 1700-tal invandrad fågelart från nordöst. Den har liksom många andra högarktiska arter en cirkumpolär utbredning, d v s häckar överallt i ett band runt hela nordpolen och kanske är dess ursprungsområde egentligen Nordamerika.
Läser man i Rendahls, Fågelboken från 1957, finner man att berglärkan troligen var allmännare under 1800-talet och i början av 1900-talet och att artens kraftiga tillbakagång kulminerade under 1960-talet:
"Då vintern nalkas, drager berglärkan mot söder; hennes flyttningsvägar gå genom vårt land, och hon visar sig under dessa tider ej sällsynt på slätterna i södra och mellersta Sverige."
Idag är berglärkan dock en sällsynt övervintrare i Sverige.
Jag har ändå sett den några gånger i små sällskap längs landets södra kuster, där den överlever bland tångbankarna och i havsnära blötmarker, men inlandets slättbygder är inte längre en vinterplats för berglärkor såsom förr.
Att den västra Tåkernbygden då och då härbärgerar övervintrande berglärkor är därför en överraskning för många ornitologer idag. Det har hänt några gånger nu det senaste decenniet.
Tre gånger har jag således haft nöjet att kunna studera denna vackra och exotiska varelse i närheten av min Stuga och den senaste gången blev idag, när Ulla och jag åkte ner för att göra lite vintrig tillsyn.
Berglärkan knatade på med raska steg över snötäcket.
En brun fågel lyfte framför bilen vid Holmens krök, flög ut över åkrarna och landade därefter återigen på vägbanken bakom bilen. Jag tänkte nog först att det var en gulsparv men uppfattade den som aningen för stor och alldeles för ensam, och så flög den märkvärdigt lärklikt.
Så jag stannade bilen för säkerhets skull och såg direkt med kikaren för ögonen trots långt håll att detta var en berglärka, en utfärgad fågel med mycket gult i ansiktet och svarta horn, en hane alltså.
Dagens scoop var därmed grejat och den vaga anledningen till den halkiga färden, att se till Stugan, blev med ens mycket meningsfylld och värdefull.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar