6 januari - Vinterns behag

.
För somliga är den vinter som just nu pågår den första i sitt slag genom livet. Så är det till exempel för Arwa med döttrarna Joudy och Rory från Damaskus i Syrien som kom via en av dessa flyktingbåtar över Medelhavet i augusti 2015. Familjen med maken Ali som idag redan hittat ett praktikjobb har blivit våra verkligt goda vänner.

Att få vandra på sjön Tåkerns is en makalöst vacker och kall vinterdag kan då bli en overklig och magisk upplevelse och att få känna kylan nypa i fingertoppar och näsor en drömsk upplevelse.
För mig är känslan också overklig och fantastisk. Att få dela med sig av mitt älskade Tåkern är nämligen extra stort. 
Och till och med skäggmesarna bjöd på sig.

Arwa flankerad av döttrarna Rory och Joudy på Tåkerns is

6 januari - Besök av starar

.
Artmässigt  har det varit lite torftigt hittills vid fågelbordet trots att där bjuds både smakrika fröblandningar, en petflaska hampfrön, stampade äpplen samt kartonger laddade med mitt energirika specialkok av margarin, ägg, havregryn, druvsocker och russin.

Nåväl, när kylan anlände för en vecka sedan kom koltrastarna, en ensam första dagen och sedan, tills idag, ytterligare två.
Förutom dessa tre, enstaka grönsiskor och några talgoxar, ett par blåmesar samt enstaka nedslag av skator och kajor är det "täcklingar" som gäller för hela slanten; säkert hundra gråsparvar samt ett tjugotal pilfinkar därtill. 
Jag unnar verkligen sparvarna det dukade bordet, det är inte det, utan mera än längtan från oss innanför fönstret att få se något mer, något spännande.

Idag hände det. Plötsligt dök två starar upp. Ja! Äntligen!

Jag satt med kaffekoppen i handen vid tillfället och gjorde en intressant iakttagelse. Stararna landade i syrenen och satt där ett par minuter och studerade skådeplatsen där sparvar och koltrastar regerade ohotat innan de agerade samfällt.

Staren har tagit över matlådan från koltrasten som tålmodigt får vänta på sin tur medan denna äter sig mätt och nöjd.

De flög direkt ner till var sin låda specialkok, körde bort koltrastarna med omedelbar verkan och tog för sig som om de aldrig hade gjort annat.

En intelligent fågel, den där staren, tänker jag när jag ser hur det går till, att först sitta och studera scenen för att därefter agera kraftfullt och direkt. Det är lite av en kråkfågel över staren, och visst, där finns också en avlägset släktskap till kråkfamiljen.

Det är tredje vintern i rad, tror jag som starar kommer på besök. Hoppas att jag kan hjälpa till med överlevnad av livhanken, ty det är kallt nu, minus tretton grader och i natt skall det visst bli värre än så. Det är en tuff tid.

Tillägg senare om kvällen den 6 januari.
Plötsligt är åtta starar på plats. De har liksom kommit från ingenstans och det tyder väl på att ett glest  sträck av starar passerar, senfällingar som till slut ger sig av mot söder och opportunistiskt tar chansen till en rast med näringsintag när nu vinternattens kyla efterhand kryper ner mot tjugo minus.

Tillägg den 9 januari.
Sex starar är ännu kvar och ikväll, alldeles vid skymningen, kom en rödhake.

4 januari - Akvareller på gång ...

.
Det nya årets måleriarbete är i full gång. Just nu med några mellanstora akvareller på Arches 300 grams grängat papper. Bildkvaliteten på fotot är förstås långt från ok, men du får nog en aning.

Skissen är från början upplagd vid min målarstuga vid Tåkerns strand. Kanske blir det något och färdigt, eller så går den i putten, vilket händer ibland, men än så länge känns det bra för att gå vidare.

Senare tillägg:
Se den 26 januari 2016. Färdig och titlad "Nyis". Jag tycker själv att den blev till en av mina bättre akvareller någonsin.

2 januari - Min vackra kamelia börjar blomma

.
Jag fick det i augusti som födelsedagsgåva av goda vänner - ett kameliaträd, nästan två meter högt i kruka.
Jag har satt ner temperaturen så gott det går i mitt galleri där den också står så ljust som förmås. Över femtio knoppar har svällt efterhand, några har torkat och andra har fortsatt att utvecklas och min oro har räckt ända hit, att jag ändå skulle komma att misslyckas med förvaltingen av denna fantastiska krukväxt som är nästan femtio år gammal.

Jag tror att det är ett av de vackrast formade kameliaträd som man kan se och stort tack för det är naturligtvis den förre ägaren i Hästholmen värd.

För några veckor sedan började  knopparna visa färg.

Igår slog den första blomman ut. Så gudomligt vackert!

Min tanke är den att öppna min ateljé snart, någon gång i januari, och bjuda in alla som vill se underverket. 
Jag kommer att återkomma till detta men vill redan nu förbereda er på ett välkomnande utan like.

1 januari - Traditionsenlig promenad på årets första dag

.
Som alltid när vi firar nyår med våra goda vänner Astrid och Bertil tar vi en stärkande promenad under årets första dag oavsett väder och andra möjliga omständigheter.
Eftersom det blev i Ödeshög i år passade vi på att åka ner till Naturum Tåkern vid sjön Tåkerns södra strand, där isen lägrat sig redan 5 cm tjock över vatten och smådjur och där snön just vid vår ankomst började falla småttig och blöt för att senare, mot hemfärden, avslutas i form av vackra "lovikavantar".

Naturum Tåkern är enligt min mening en av landets vackraste och underfundigaste byggnader ritad av den berömde arkitekten Gert Wingårdh och byggd med Tåkerns egen vass.
Den har blivit till en mycket lyckad satsning och besöks årligen av mer än hundratusen besökare och även idag i slaskande snöväder, gick vi ut längs spången genom vassen tillsammans med flera andra besökare mot Svanshals äng. Inte en dag utan gäster - fantastiskt.

Några av dessa gäster hade skridskor på fötterna. De berättade för oss att det igår, under nyårsaftonen, hade varit en alldeles galet slät skridskois på hela sjön och de ömkade sig för oss lite över snöslasket som nu hotade skridskoidyllen.
Imorgon med profetians återkommande kallväder skulle allt nämligen bli knaggligt och oskönt - men förträffligt bra för Lars Frölichs och min kommande traditionsenliga januaripromenad med Naturskyddsföreningen utan medar på fötterna - tänker jag i samma stund, en aning egoistiskt men praktiskt.

Själva går vi alltså västerut ut längs spången, där ängsnycklarna sticker upp som brunvissna hyacinter ur strandängens snötäcke.

Utanför ligger isytorna obrutna av människospår med tungt ockrafärgade vassväggar som fond och lätt virvlande snöfall däremellan. Allt blir så stilrent och vackert att det värker i mitt Tåkernhjärta, som ändå redan måste ha upplevt det mesta, men ändå inte - aldrig.

Fikarasten vid stängslet mot Svanshalsängen är rogivande och god. Korpen ropar på avstånd men annars är allt bara helt tyst och stilla. Precis som det ska vara just en sådan här vinterdag när snöfallet temporärt dämpar livet en smula. Frusna fingrar ingår i upplevelsen och förstärker känslan.

Min avsikt med besöket var att jag ville visa upp skäggmesar för vännerna och nog hade jag tänkt att promenaden egentligen skulle ha gått vidare ut över ängen, bort mot Svanshals storvass där gömslen och spänger mitt i skäggmesriket alltid ökar möjligheterna till intimt nära skäggmesmöten.

Men vi behöver inte gå så långt. Redan i den spångade ledens första vassfält, alldeles nära tornet, möter vi en hel flock skäggmesar under strängt födosök, tysta och koncentrerade.
Vassvipporna är mörka och droppande blöta och skäggmesarna har inte tid över för oss. En ranson av tusen stycken mikroskopiskt små vassfrön per dag, skalade i den lilla näbbkinken, (som jag döpt den till och som skäggmesens näbb äger), är nödvändig för överlevnad. Därför kan man med tillbörlig försiktighet komma arten extremt nära vintertid.

Eftersom jag hade knirkande broddar på skorna och inte ville skrämma skäggmesflocken, släppte jag fram Astrid, Bertil och Ulla till första parkett, två meter från fåglarna, och höll mig själv i bakgrunden. Jag har ju upplevt detta så många gånger tidigare. Jag lät alltså kameran vila och studerade sällskapet i vasstopparna på avstånd i min kikare istället.

Nu vill jag ändå inte undanhålla er en bild av denna vackra fågel och visar därför en som jag tog en solig snövinterdag i februari månad 2009 vid Tåkern; en skäggmeshane i sin prydno och som alltid vintertid, ätande just vassfrön.

Vår gemensamma dag idag idag blev en suverän förstadagsupplevelse på det nya året, tycker jag, och vill härmed passa på att uppmana er alla mina läsare att göra om vårt besök.

31 december - Årsslut med reflektioner om kändisfaktorn och annat smått

.
Detta är ju egentligen som vilken dag som helst på året men ändå den sista då man skriver 2015. Och visst är det något extra, av både glädje och vemod. 
Åren rinner så snabbt undan numera att jag börjar, i både sinnet och det fysiska, mer avsluta än påbörja. Men ändå, just nu, känner jag fortfarande stor glädje och nyfikenhet i både livet och i mitt konstskapande.

Någon sa till mig häromdagen: "Du Gebbe, jag tycker att du målar allt bättre. Dina verk är verkligen nya och helt underbara och de äger sån mjukhet, improvisation och skicklighet.

Jag svarade tämligen osvenskt: "Tack för det min vän. Jag håller faktiskt med dig. Jag känner nämligen att jag fortsätter att utvecklas och den dagen det inte känns så längre är det väl dags att lägga penseln på hyllan och skulle det bli så, att jag inte själv inser när, hoppas jag att någon säger till mig på skarpen, att nu Gebbe är det dags att sluta!"

Jag har kommit en bit på väg i livet både som människa och konstnär. Som ung blivande artist fanns en dröm om mästerskap och berömdhet, inom rimliga gränser vill säga. När jag efterhand lyckligt och tursamt nått vissa delmål märker jag emellertid att jag också samtidigt hela tiden flyttar fram gränserna och suget och blir blind för vad som är vad även om mättnad och tillfredsställelse efter hand med ålderns rätt också infinner sig.

Till exempel fanns en vag och helt orealistisk dröm en gång om att få vara med om tidernas fest under Nobelveckan en gång i mitt liv. Många med mig tänker väl så. På något egendomligt, oerhört överraskande sätt kom detta faktiskt också att ske; inte bara att jag fick bli en sån där inbjuden "kändisdussingäst" utan en som kom att medverka och aktivt deltaga, jag fick känna mig värd detta erbjudande och förtroende.
Jag fick tre år av spännande arbete, fick röra mig i Vetenskapsakademiens inre rum, träffa vetenskapsmän och intressanta människor, inte minst tre årgångar nobelpristagare och fick delta i banketter och föreläsningar och i själva Nobelfesten och jag fick till och med vara med just det år då Tomas Tranströmer fick sitt pris. Vilken ära även för mig.

Jag tänker på allt det som hänt under min livsresa hittills, efter att jag har ringt till min far och mor inför Nyåret när pappa undrar om jag sett att jag var med i ett "Quiss" i Corren härförleden; vilket jag dock hade missat. Jag letar upp tidningen under diskbänken och finner detta:

Ännu en kändisfaktor är uppnådd, tänker jag. När man får vara med i en frågesport tillhör man de utvaldas skara. Förvisso sker det för mig i en regional tidning, inte i Dagens Nyheter eller "Vem vet mest" eller "Jepardy", men ändå!  Det finns många vidare steg att ta på kändisstegens framgångssaga.
Nästa är väl att bli en sån kändis att man är med som publik på Lets Dance, därefter för att dansa själv och sen dansa vidare i TV-reklamen för Spelbolag. Nej usch! Var går gränsen? När är man ute på hal is? När har man blivit helt fartblind? Skulle ett sommarpratprogram vara OK? 

Jag är helt nöjd med "min" nivå av lokalformat. Men kanske finns där ändå ett uns av "lite surt sa räven". Jag menar det där som jag sa nyss, om att flytta fram sina positioner och förväntningar.

*

För övrigt har vintern kommit på allvar. Vid fågelbordet är det fullt med sparvar: 90 % gråsparvar och resten pilfinkar. Enstaka talgoxar och blåmesar får kämpa hårt för att få plats och idag fanns även två grönsiskor med i sammanhanget.

För övrigt en gång till, så har jag fått tidskriften "Kungsörn" i min hand. 

Här har jag gjort omslaget och en illustrerad inledande artikel vid namn: "Kungsörn i Ombergsbygd". Det är förstås ett litet steg för mänskligheten men desto större för mig.

För övrigt en sista gång: Det blev inget norrsken, såsom förväntat under natten som var.

Gott Nytt År förresten. Vi ses 2016!

21 december - Vändet, nattljuset och löken

.
Idag vänder det. Jippi! Varje dag blir lite längre - det är gott att veta. Men vintervärmen ... suck ... den fortsätter att slå nya rekord i landet.

Igår kväll när vi åkte hem från goda vänner sydväst om Ödeshög efter att ha sett den obehagligt nödvändiga "1984" på Östgötateatern i Linköping såg vi att himlen i norr var lysande grön. En ljus båge välvde sig vackert konvext över horisonten över Omberg.

Norrsken över Ödeshög i natt igen ( Den här akvarellen är dock gjord från en natt någon månad tidigarer)

Norrsken igen! Och det trots att natten i stort sett är sommarvarm, d v s över tio grader plus.
Det känns märkligt och annorlunda med dessa återkommande norrsken så här långt söderöver och jag kan inte låta bli att reflektera över om där finns ett samband med vintervärmen.

Det är uppenbarligen stor aktivitet på solen just nu och solpartiklar och joner sugs in över de magnetiska polerna och skapar norrsken och sydsken i överraskande stor omfattning. Och att solvädret också bestämmer jordvädret är förstås självklart och välkänt. Nog kan jag väl tänka mig att den extrema vintermildnaden kan bero därav.

Hos de goda vännerna talade vi om trädgård och skörd och då fick jag veta att de hade problem med löken - den ruttnade helt enkelt.

Aha, så är det alltså, inte bara Ulla och jag har problem med ruttnande lök, och jag som trodde att jag gjort något fel, plockat för tidigt innan avmognad eller nåt sånt.

Ruttnande och möglig rödlök.

Vi fick en väldigt fin lökskörd i år, stora, fina och saftiga, men kanske blev det helt enkelt för bra, att det växte för fort i den blöta sommarens grönväder. Av alla våra lökar satta i torklådan i förrådet blev det till slut inget. Allt har fått kastas efterhand, allt har möglat och ruttnat. Förnöjelsen över en fantastisk skörd varade inte ens över årsslutet.

19 december - Värmerekord för december månad?!

.
Idag eller någon av de närmaste dagarna kan värmerekordet för december månad i modern tid komma att slås, enligt SMHI. 13,7 plusgrader tror jag att det ligger på nu och möjligen kan det komma upp över 14 grader i östra Småland. Vi får veta säkert snart.

Utanför ateljén är det just nu drygt tio grader och gråmulet med ganska frisk sydvästlig vind - Atlantväder med andra ord och långt ifrån den decemberkänsla man minns från sin barndom. Vintern känns väldigt avlägsen, det är bara mörkret som påminner om årstiden annars kunde det lika väl vara aprilvår, såsom jag har påtalat flera gånger redan.

Man läser i tidningarna om vakna huggormar och igelkottar. Sorgligt letalt. Och jag tror det var på Öland som man räknade nästan 150 blommande växtarter i veckan. Här i bygden kan man också finna flera udda blomster. Det märkligaste fyndet är nog den vackert blommande kabblekan vi, Sven, Janne och undertecknad, fann under exkursion vid Orrnäs i veckan.

Just som jag skriver detta fladdrar en yrvaken nässelfjäril runt i ateljén, även den offer för felprogrammering. Nu förbrukar den alla sina sparade energireserver och är säkert tillspillogiven även om jag försöker rädda den genom att placera den i min kallaste vrå.

Ur led är årstiden!

16 december - Dagens ros

.

Mitt hjärta gläds. Tack Ewa-Britt!

15 december - Underlig december

...
Allt är inte som det brukar; jag menar, så där kallt och vintrigt som det borde vara midvintertids men förstås inte alltid är. Men i år är det nog underligare än någonsin tidigare.

Jag vet att jag ibland, förr i tiden, när jag läste gamla nummer av den engelska tidskriften "Birds" som jag fick som medlem i föreningen Royal Society for Birds, försökte tänka mig in i de där engelska vintrarna man såg beskrivas i text och i bilder, med grönt gräs, regn och vind, frost som värst och med ett fågelliv som vi då inte var i närheten av vintertid i min del av Sverige: enkelbeckasiner, rödhakar, järnsparvar, doppingar, gäss och änder.

Sådana vintrar tänker jag på extra noga idag när jag far ner till Stugan för att lasta av en ny huggkubbe som jag fått av vännen Christer i Siggeryd. Jag ställer den vid vedflon, i skydd under en pressening, borstar av min jacka och vänder mig om till ett härligt högljutt oväsen när ett jättestort gäng sädgäss lyfter från åkrarna utanför och drar in över mig på stugbacken.

Minst tvåtusen sädgäss är det som lyfter där ute och sprids ut i olika riktningar och försvinner. Jag vet, att uppskatta sådana antal efter många års gåsräkningar, men tvåtusen sädgäss mitt i december överraskar verkligen och det känns som Skåne allra minst om inte ända till England.

Mera normal känns varfågeln som sitter staty i en buske vid Väversunda och fjällvråken som vakar över tåkernlandet från en asktopp belyst dagens sista låga soltråle.

Snart är det vintersolstånd och jul men det känns mestadels som vore det i april och egentligen är det ganska skönt, förädiskt skönt kanske.

151203 - Recensioner av boken KORP - på olika sätt.

.
Först ut var DN den 30 november 2015, med en mycket positiv och illustrativ recension av boken Korp.
En av mina korpbilder ur boken inledde artikeln där Göran som författare och huvudman naturligtvis, men även jag som illustratör, får stort erkännande för arbetet.

Idag den 3 december kom recension i Corren, Östergötlands och "min egen" regiontidning.
En mycket positiv kåserande recension även denna, med en slutsats om att boken Korp är betydelsefull, meddelar gedigen kunskap och är av stort läsvärde.
Mitt arbete i denna ganska omfattande recension avhandlas i löpande text med sju ord, tyvärr utan en enda av mina mer än fyrtio illustrationer ur boken trots att sådana står till buds för ändamålet.
Sådan är emellertid ofta illustratörens lott - väl känd och dokumenterad sedan länge. Och ve den som funderar på klagan och gnissel däröver.

"Boken är vackert illustrerad av Gebbe Björkman"

Härligt då med en recension såsom den i DN - den ger mig fortsatt arbetsglädje som tecknare och illustratör. Tack så mycket Åke Ekdahl.

1 december - Deltagande i Katrineholms decembersalong

.
Med ett verk, akvarellen "Volvos Värde Varar" deltar jag i Katrineholms jurybedömda Decembersalong.
Det är tredje året för salongen och första gången för mig.

Jag vill på detta sätt meddela alla min vänner om möjligheten och hälsar för salongens räkning alla varmt välkomna!

29 november - En upplevelse i advent

.
Precis när vi var på väg till ateljén igår, klockan var ungefär 10.30, för att öppna utställningen som pågår, såg vi redan på långt håll ett gäng seglande fåglar över kyrkan mitt i Ödeshög.
Jag fick en känsla av att det var frågan om trutar, så mäktiga och med så lugna vingtag, men när jag kom närmare blev jag brydd över storleken. Det hela påminde i storlek och beteende nästan om en flock seglande pelikaner.



Men det var förstås inga seglande pelikaner. Det var en flock hägrar, ett sammanhållet och tätt gäng av ungefär fyrtio fåglar som cirklade runt på mycket hög höjd över samhället på väg söderut inför vintern.
En så stor grupp sträckande hägrar har jag aldrig upplevt tidigare, åtminstone inte hemmavid, så jag kastade mig ut ur bilen, trixade fram ateljénycklarna, låste stressad upp porten med larmknappar och allt och hämtade kameran för att dokumentera. Men, trots att detta tog bara en knapp minut, var flocken redan borta i fjärran när jag åter kom ut.

Men minnesbilden har jag kvar och den var som så här. Märkligt!

23 november - Full fart i ateljén

.
Det är full fart i Ateljé Gebbe inför den 1:a adventsutställning som jag ställer till med kommande fredag, lördag och söndag. Som alltid är det mycket att ordna med rent praktiskt medan det mesta av det konstnärliga och illustrativa som tur är redan är avklarat. Inramningar och annat sånt som också hör konsten till är dock ännu på löpande bandet. 

Öppettider för denna utställning är som följer:

fredag 27 november     kl 15 - 19
lördag 28 november     kl 11 - 19
söndag 29 november    kl 11 - 19

Jag har mycket nytt att bjuda på. Boken "KORP" förstås, som jag verkligen rekommenderar som t ex julklapp, säljer jag till ett förmånligt pris, signerad och personligt akvarellmålad.
De sista exemplaren jag har kvar av den tidigare boken "PILFINK" går i samma anda.

 

Ett av fem nya grafiska blad.

Jag har tagit fram 5 grafiska blad porträttmotiv ur boken Korp i storlek 30 x 40 cm som jag presenterar som en spännande nyhet. Mycket begränsad upplaga finns.

Två nya grafiska blad är gjorda efter akvareller av gamla skrotbilar. Endast 8 blad av varje motiv finns. Prisvärt!

Sen alla kort, askar och brickor m m. Det finns gott om gedigna julgåvor med andra ord.
Jag bjuder också på glögg och pepparkakor och ett hjärtligt bemötande.

Varmt välkomna till en härlig mingelfest!

22 november - Temperaturskillnaden överraskar

.
Från "gårdagens" grönmilda november sjönk temperaturen över en natt till dagens midvinterläge.
Smultronen blev visst lika överraskade som vi och idag gäller andra förutsättningar än i förrgår då jag tog fotot. Nu visar termometern minus sju grader och smultronens långdragna saga är över för säsongen och ett tunt snötäcke och frost gör trädgården vintervit.

Nu danas andra blommor - frostblommor kan minsann vara lika vackra som andra blomster - kanske.

Som julgransglitter växer frostrankan ut över fönstret ...

... och jag tycker mig ana en seglande örn ...

... medan den kämpande lilla flugan till slut har dött i änden av sitt vindlande dimspår. 

18 november - Material till tidskriften "Kungsörnen"

.
Jag har just avslutat ett ideellt uppdrag och uppfyller därmed ett löfte som jag gav en fågelvän redan för något år sedan.
Jag har nämligen levererat en artikel: "Kungsörn i Ombergsbygd", text och bild, till tidskriften KUNGSÖRNEN:s nästa nummer - 2015.

På så sätt bidrar även jag till det förnäma arbete som ordförande Claes-Göran och många andra eldsjälar jämte honom gör för att förbättra kungsörnens status i landet.

Det blir en ca tre sidor lång artikel med en handfull nya örnmålningar i akvarell, även till tidskriftens 
omslag och nedan visar jag nu en av dessa.

15 november - Bronsibis är omslag på Vingspegeln nr 3, 2015

.
Saxat ur östgötaornitolgernas eget organ Vingspegeln som jag kommer att ha fyra omslag till under året:

"Bronsibis, Plegadis falcinellus
Det första fyndet av denna art i Tåkern gjordes vid Tovören där en fågel rastade 7-11.6 (Lars Gezelius, Karl-Martin Axelsson m. fl.)".

Bronsibis efter akvarell av Gebbe Björkman

Därav orsaken till ovanstående konvolut.

Bronsibis är en art som jag en gång för ett tiotal år sedan såg vid Skänninge och ett dessutom ett flertal gånger utomlands i Europa och Asien. Den är med kommande klimatuppvärmning möjligen en häcksfågelkandidat även för vårt land i en varmare och fuktigare framtid.

13 november - Jag fick mejl om en buskmus igår.

.
Det kom ett mejl igår, med en fråga om en liten gnagare som observerats av Inga-Britt Nilsson i Kilsbergen.

"Hej!

Läste en artikel på internet om brandmus. Jag hittade den när jag letade efter bilder på en mus jag såg och ville identifiera den. Fick en bild på den, inte så bra men den typiska över ryggen syns.Detta var i Kilsbergen i Närke, Tomasboda. Bilden är tagen våren 2015. Kan det vara en brandmus?"

Hälsningar

Inga-Britt Nilsson 

foto: Inga-Britt Nilsson

Fotot bekräftar att det är frågan om en buskmus, en sällsynt liten mus som finns i en isolerad förekomst just i Bergslagen. Den skiljs från brandmusen genom sin ovanligt långa svans. Den svarta strimman en s k "ål" på ryggen har annars arterna gemensamt.

Buskmus ville jag väldigt gärna se själv också.

9 november - Leverans av KORP

.
Nu har jag gjort de första utskicken till hugade spekulanter. Boken KORP av min gode vän författaren Göran Bergengren, rikligt illustrerad av undertecknad är äntligen färdig för publiken.

I torsdags kom tre lådor böcker till Ateljé Gebbe.
Det är alltid spännande att öppna ett paket. Det här kändes extra trevligt!

I skriveriet nedan kan du se hur jag erbjuder KORP och vad det kostar. Välkommen in med din beställning.

5 november - Boken KORP

.
Nu har jag det första exemplaret av boken KORP i min hand; ett resultat av det senaste samarbetet mellan författaren Göran Bergengren och mig.
Stolt och glad känner jag mig och jag ringer till Göran som också verkar nöjd och glad, liksom förlagschefen Tryggve. Vi diskuterar en eventuell fortsättning med att gemensamt presentera boken. Vi får se hur det blir med det. Något blir det nog i alla fall.

- Men vi får väl se först hur den tas emot av press och publik, säger Göran lite lugnt luttrad, innan vi kan yvas för mycket över vårt gemensamma arbete.

Drygt tvåhundra sidor tjock är boken och 42 kapitel tung med ett femtiotal svartvita illustrationer.

Göran och jag bjuder på utdrag ur två kapitel:

Kapitel 8 - Bonntant och korp

 Kapitel 22 - Vid spåmannens bo

Jag kollar med Bokförlag Ad Libris på webben; ett lågprispressarbolag som säljer boken nätledes för

252 kronor och beslutar mig för att saluföra den för 250 kr inklusive en originaltecknad korp och personligt signering på titelsidan för alla hugade spekulanter (frakt tillkommer förstås). Det kan väl va nåt att va sugen på!

Beställ per telefon 070 - 678 17 21

eller per mejl gebbe@telia.com - glöm inte adress.

Levereras med faktura.

Frakt till självkonstnadespris = 65 kr