Som alltid när vi firar nyår med våra goda vänner Astrid och Bertil tar vi en stärkande promenad under årets första dag oavsett väder och andra möjliga omständigheter.
Eftersom det blev i Ödeshög i år passade vi på att åka ner till Naturum Tåkern vid sjön Tåkerns södra strand, där isen lägrat sig redan 5 cm tjock över vatten och smådjur och där snön just vid vår ankomst började falla småttig och blöt för att senare, mot hemfärden, avslutas i form av vackra "lovikavantar".
Naturum Tåkern är enligt min mening en av landets vackraste och underfundigaste byggnader ritad av den berömde arkitekten Gert Wingårdh och byggd med Tåkerns egen vass.
Den har blivit till en mycket lyckad satsning och besöks årligen av mer än hundratusen besökare och även idag i slaskande snöväder, gick vi ut längs spången genom vassen tillsammans med flera andra besökare mot Svanshals äng. Inte en dag utan gäster - fantastiskt.
Några av dessa gäster hade skridskor på fötterna. De berättade för oss att det igår, under nyårsaftonen, hade varit en alldeles galet slät skridskois på hela sjön och de ömkade sig för oss lite över snöslasket som nu hotade skridskoidyllen.
Imorgon med profetians återkommande kallväder skulle allt nämligen bli knaggligt och oskönt - men förträffligt bra för Lars Frölichs och min kommande traditionsenliga januaripromenad med Naturskyddsföreningen utan medar på fötterna - tänker jag i samma stund, en aning egoistiskt men praktiskt.
Själva går vi alltså västerut ut längs spången, där ängsnycklarna sticker upp som brunvissna hyacinter ur strandängens snötäcke.
Utanför ligger isytorna obrutna av människospår med tungt ockrafärgade vassväggar som fond och lätt virvlande snöfall däremellan. Allt blir så stilrent och vackert att det värker i mitt Tåkernhjärta, som ändå redan måste ha upplevt det mesta, men ändå inte - aldrig.
Fikarasten vid stängslet mot Svanshalsängen är rogivande och god. Korpen ropar på avstånd men annars är allt bara helt tyst och stilla. Precis som det ska vara just en sådan här vinterdag när snöfallet temporärt dämpar livet en smula. Frusna fingrar ingår i upplevelsen och förstärker känslan.
Min avsikt med besöket var att jag ville visa upp skäggmesar för vännerna och nog hade jag tänkt att promenaden egentligen skulle ha gått vidare ut över ängen, bort mot Svanshals storvass där gömslen och spänger mitt i skäggmesriket alltid ökar möjligheterna till intimt nära skäggmesmöten.
Men vi behöver inte gå så långt. Redan i den spångade ledens första vassfält, alldeles nära tornet, möter vi en hel flock skäggmesar under strängt födosök, tysta och koncentrerade.
Vassvipporna är mörka och droppande blöta och skäggmesarna har inte tid över för oss. En ranson av tusen stycken mikroskopiskt små vassfrön per dag, skalade i den lilla näbbkinken, (som jag döpt den till och som skäggmesens näbb äger), är nödvändig för överlevnad. Därför kan man med tillbörlig försiktighet komma arten extremt nära vintertid.
Eftersom jag hade knirkande broddar på skorna och inte ville skrämma skäggmesflocken, släppte jag fram Astrid, Bertil och Ulla till första parkett, två meter från fåglarna, och höll mig själv i bakgrunden. Jag har ju upplevt detta så många gånger tidigare. Jag lät alltså kameran vila och studerade sällskapet i vasstopparna på avstånd i min kikare istället.
Nu vill jag ändå inte undanhålla er en bild av denna vackra fågel och visar därför en som jag tog en solig snövinterdag i februari månad 2009 vid Tåkern; en skäggmeshane i sin prydno och som alltid vintertid, ätande just vassfrön.
Vår gemensamma dag idag idag blev en suverän förstadagsupplevelse på det nya året, tycker jag, och vill härmed passa på att uppmana er alla mina läsare att göra om vårt besök.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar