28 mars - Besök vid Disevidån

. Jag läser ett mejl som jag fick under helgen:

"Hej Gebbe! Nu ser jag forsärlan vippa omkring på broräcket! Visst e livet härligt, kram Lotta".

Hon är inte hemma, Lotta, och inte Arne heller, när jag anländer till den gamla kvarnen mitt i Disevidåns strömmande fåra där de bor så idylliskt men jag har fått lov att traska omkring en smula för att försöka få syn på den sen i lördags anlända första forsärlan.

Det hade förstås varit gott med en fika där på altanen och att samtidig kunna njuta av forsärlan på broräcket men jag är välkommen igen säger Lotta i telefonen när jag ringer.

Vattnet brusar. Nej, dånar. Och den stadiga träbron vibrerar av gyllenbrun kraft.

Vattnet väller ner under träbron.

..

.

..

Jag går runt i trädgården längs strömmande vatten en stund; spejar och kikar och framför allt lyssnar efter forsärlans genomträngande "zi-ritt".

Men det vill sig inte idag. Åsträckningen är lång och forsarna många och fågeln kan vara var som helst där vid vattnet, säkert inte långt borta, men så här tidigt, de första dagarna efter ankomsten, är rastlösheten påtaglig.

.

..

.

..

.

.

.

Två orädda gräsänder kontrollerar mina förehavanden noga.

En kelsjuk katt. .. . . . . . . . . . . . Lottas och Arnes kelsjuka katt kommer tassande fram till mig. Ögonen lyser i samma färg som stenvallens gula mossa. Den stryker sig mot mig, hissar svansen av kättja men får till slut mer än nog av återhållsamhet och hugger in i min handrygg så att blodet sipprar ut ur tre små hål. Vårkänslor styr även över katter.

27 mars - Resa mellan vinter och vår

Årets första bofink sjunger









Det första jag hörde vid ateljén på fredags morgon var bofinken. Den satt i en av lindarna vid kyrkan och sjöng intensivt och nytt. Jag var på plats endast en kort stund för diverse uppdateringar inför helgens bortavaro.

Bofinken är Sveriges näst vanligaste fågel så upplevelsen är ju inte på något sätt unik men trots allt en härlig markering på vårens steg framåt.

........................................................................................................... En vårblek och sliten nässelfjäril, årets första, dansar förbi. .................................................................................................................................. Annars var fredagen en resdag, med en mellanlandning i dotter Emmas familj för några timmars barnvakt, varvid jag passade på att gå en dryg halvmils promenad med barnbarnet Alva i vagnen upp och ner längs Stångån mellan Hjulsbro och Hackefors.

Överallt spelande ringduvor, vårkråkor och skator, kanadagäss knipor, gräsänder och koltrastar. Våren segar på trots nordanvinden. I himlen hänger snödraperier under luddiga "vintermoln" men inget verkar nå ända ner till backen............................................................................................................................................................................ Mellan Nyköping och Södertälje passerar den nästan "obligatoriska" havsörnen högt över trafiken. ...................................................................................................................... Resan går vidare mot Stockholm och vi anländer om kvällen till dotter Hannas familj i Hägerstensåsen.

Lördagen ägnas åt lite shopping och sånt och på kvällen går vi på lokal på söders höjder på Kocksgatan. (Där bodde jag många gånger i ett vindskrypin som hyrdes av Grafiktryckarna på 80-talet). I korsningen ligger en tapasrestaurang som vi gästar. Hemvägen går ner längs Katarinavägen med den sköna kvällsutsikten över Slussen och Gamla Stan.

Utsikten från Söders höjder i Stockholm.

Denna dag, söndag, blir en hemresedag, men först hinner jag ta en lång barnvagnspromenad med Naemi. Vi är ute en och en halv timma, Naemi sover hela tiden, och jag vandrar nya spännande vägar i omgivningen runt Hägersten och Axelsberg. Jag imponeras över hur mycket natur som ännu finns kvar mellan hyreshus och villor. Många och långa promenadstråk går längs små gångvägar genom ekskogar och tallberg.

"Naturliga" promenadstråk i Stockholms närhet.

Mesarna sjunger överallt, och nötväckorna. Kråkor och skator är allmäna. Jag hör gråtrutar ropa från hustaken, sparvar tjirpa från hagtornshäckar och i skogen snarkar de första björktrastarna i duett med doande ringduvor. Koltrastar prasslar bland bruna höstlöv och grönfinkarna sjunger. Stockholms "vildmark" är på vårsprång trots den envisa och kyliga nordanvinden.

Och nu, när jag till slut drar mig hemåt igen luttrad och besviken över datorstrul under redigeringen av detta inslag möter jag yrande snö i luften. Det pendlar ännu mellan vinter och vår..

23 mars - Nykläckt

.
En nykläckt väddnätfjäril kryper ur puppan. Mina illustrationer till plansch nr två till Gotland är därmed avslutade.

En nykläckt väddnätfjäril.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
..
.
.
.
Och nu är jag redan igång med plansch nr tre; den om orkidén guckusko. Redan och redan förresten. Jag har en vecka på mig med reproarbete och textinlagor inkluderat. Maffigt värre!
.

22 mars - Isskap och blåsippor

.
Hårda vindstötar lyfter markiserna utanför ateljéfönstret. Det varma ljuset blixtrar stroboskopiskt in genom fönstret och försvårar arbetet vid mitt ateljébord där puppor av väddnätfjäril håller på att kläckas i min illustration till Gotland.
Telefonen ringer. Det är Stefan Rosengren, fotografen. Han kommer förbi om en stund om det är okej för mig, på sin resa hem till Sörmland från Jönköping.

Så ser jag åter chansen att tillsammans med honom smita en stund från allt tålmodigt pill och krökt rygg, ut till våren som sveper in över bygden idag med en frisk och varm sydväst; till denna ständiga längtan ut.

- Vi åker upp till Omberg, föreslår jag, för att se om vi "kan gräva fram" vårens tidigaste blåsippor. Jag vet stället där man kan finna de allra första.

Men på vägen dit, vid Sjöstorp, kommer jag med ett nytt litet förslag.

- Vad tror du om att åka ner till Stora Lund vid Vättern för att kolla om inte isen känner för att gå upp nu i den starka vinden.

- Absolut, svarar Stefan, det låter spännande. Vid Sverkerkapellet har jag varit några gånger men detta känns lite nytt.
.

.
.
.
.
.
.
.
.
.


Isen som ligger lagrad över kustbergens mörka hällar smälter både från ovan och nedan och droppar ner i kvillrande rännilar som blir till små bäckar vilka sträcker sig som glittrande ormar ända ner till sjön.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

Naturfotografen Stefan bland gnistrande berg av is.

.

- Oj! utbrister vi båda, då vi kommer fram över bergklacken. Vilken otroligt vacker syn!

.

Det är ännu mycket vackrare än förväntat. Isen ligger i vallar uppresta mot de svarta men mjukt rundade profyrklipporna. Stora block av turkos klaris ligger på lut och mängder av smärre block är travade till flera meters höjd.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

En glasklar massa av turkosgnistrande isblock har tryckts upp över strandhällarna till flera meters höjd.

.

Stora Lunds naturreservat har blivit en arktisk kust. Det kunde lika gärna vara Grönland. Fantisera och res!

Vallar av krossis glittrar och och klirrar. Solen och vinden smälter effektivt och ibland glider allt, slingrar och rasar i kaskader av ljus och ljud.

Utanför trycker fastisen på med hjälp av vinden som får grepp i en blåsvart råk rakt över bergudden och överallt ihop, mot horisonten, dallrar Västergötlands blåa bård i den relativa värmen.

- Jag ska försöka ta mig ut på isen en bit, säger Stefan. Tror du att det går?

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

Stefan är ute på upptäcktsfärd i det farliga isskapet utanför Stora Lunds Vätterkust.

*

På Ombergs sydsluttning har värmen och solen gjort sitt vårarbete i god ordning. All den nya snön från häromdagen är bortblåst och vallen under bokarna är torrgräsd och mjukvarm då vi går runt och letar efter de ultramarinblåa blomsterögonen vi hoppas finna.

Vi ser att någon har gått före oss och krafsat fram knoppar och blad ur lövmassan och gräshalmen men vi får gå en liten bit längre in innan vi finner vad vi söker: vårens första "riktiga" blåsippor.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

-

-

.

Ett härligt vårsteg är taget. Ombergs blåsippor har börjat blomma - på korta skaft!

.

21 mars - Vattenskap

.
Två dygns isigt vinterbakslag känns ändå hanterbart, så här i efterskott, med en dag av kraftig föhnvind från väster. En kvarts meter nysnö har smält bort i ett vårnafs och min hembygd har plockat ner en färgglad himmel speglad i sitt vattenskap; detta dygn då natten just förlorat kampen om ljuset.

Den blå spegeln.

.
.
.
Den bruna spegeln.

Den gula spegeln.

.


.


.

19 mars - Lärkor i vinterlandskap

.
Vi färdas genom ett återuppståndet vinterlandskap på väg till simhallen i Vadstena med tre av våra barnbarn.
Luften är kylig men solen är varm och den djupa, vita nysnön från igår suckar och sjunker, varvid smältvatten rinner ut över asfalten och bländar med sina stickande spegelytor.
Södervända dikeskanter är åter barmark och där, bara där, på de smala remsor som omger vägbanan, håller lärkorna till. Det är små flockar, men väldigt många, och alla är i farlig närhet av bilarna; ett ständigt fladder i ögonvrån.

Lärkor.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Detta är den möjlighet som står till buds just nu för överlevnad på en nyvintrig slätt för de lärkor och skogsduvor som inte vill ge sig.
Alla tofsviporna och de flesta av gässen har vänt tillbaka en stund och avvaktar nästa vårliga framstöt.
Men lärkorna är tuffa och okräsna och nöjer sig med det minsta åtminstone några dagar.
Jag har sett lärkor hugga in på stelfrusna rapsblad i brist på annat.
.
Nu hoppas jag ändå på snar vårlig rekonstruktion; helst innan också lärkorna drar sig tillbaka igen.
.

18 mars - Bakslag

.
En småsur överraskning väntar på morgonen när rullgardinen slår opp. Hela den från igår snöfria trädgården är täckt av ett tjockt lager nysnö och flingorna är ännu täta i luften.
Jag väntar tills kl 9 då det ändå verkar upphöra, varvid jag tar på mig kängor och vinterjacka och går ut för att ta tag i snöskottningen.

Jag mäter snödjupet till nästan 25 cm.

.

..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Hos grannarna är det också full fart. Alla är lika egendomligt skojfriska och nästan upprymda av eländet som ligger mer än vristdjupt över hela infarten.
Alla talar om den där värmen på tio grader som utlovats till i början på nästa vecka.

- Det här var väl onödigt!

Det blir ett styvt jobb med snösläden och det tar mig en och en halv timma att rensa rasket. Då är jag genomsvettig och andfådd men nöjd och hoppas att detta blev sista gången för säsongen.

*

Och så till en liten återkoppling från igår.
Det blev ingen observation av Merkurius på kvällshimlen. Över Omberg tätnade nämligen molnen oturligt när det var så dags.
Det var snöfronten som var på väg in - men vidden av detta fattade jag inte just då.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Den moniga kvällshimlen sedd från Appuna kyrka igår kväll hindrade en tänkt observation av planeten Merkurius.

17 mars - Engagemang

.
Igår hade jag besök i ateljén. 17 personer från Folkungakretsen av Sveriges Turistförening var här på studiebesök.
Jag tror det blev lyckat.

foto/collage -
Margaretha Wärnberg
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Och nu alldeles strax åker jag iväg till Skänninge, där jag ska visa mitt bildspel från Indonesien i församlingshemmet.
Jag börjar kl 19.00 men tänker vara tidigt ute. Jag har en extra plan nämligen - att stanna vid den västvända backen innan Appuna kyrka för att vända mig om och se in i kvällshimlen över Omberg - där kan man ikväll vid halvsju-tiden se planeterna Jupiter och Merkurius i konjugation strax över horisonten (alltså alldeles nära varandra).

Det är minsann inte så ofta man har bra chans på Merkuris som alltid ligger så nära solen. Tyvärr ligger lite tunna moln därborta, ser jag då jag tittar ut genom fönstret, men jag tänker försöka ändå.
Imorgon får du veta om jag lyckades.
.

15 mars - Spännande marker i grannskapet

.
Rakt söder om Ödeshög blott några mil ner i Småland finns marker som ligger själsligt långt från mitt landskap och ändå bara runt hörnet.
Lars och jag åker dit idag på morgonen, startar i gryningen, svänger höger vid Boetkorset ner mot Duvebo och länsgränsen, genom Adelöv och upp genom skogen till Hullaryd där vi svänger österut mot Linderås, men bara någon kilometer, för att sen vara framme vid sjön Noen och Noån som lämnar densamma mot söder just här.
.
Utsikt från Deglaberget.

.

.

.

Solen står orange bakom äspet då vi parkerar bilen på den lilla grusvägen där skarsnön ännu ligger drivad och isig. Vi vandrar fram mot ån genom ett vackert skogsparti till en bergklack - Deglaberget - riggar till utrustningen och sätter oss att spana. Vi har inte yttrat ett ord, eller slamrat med metall eller trampat sönder någon is. Vi är tysta som små möss.

Lars har talat om detta länge nu, att ta med mig hit. Han har själv och tillsammans med andra vänner varit här flera tidiga vårmorgnar. Och han har sett utter vid ett par tillfällen, senast för en vecka sedan, på nära håll och länge och tycker att det kanske kan vara min tur nu. Han är emellertid lite orolig för vinden.

- Den blåser från väster, från fel håll, säger han.

Det är kallt. Termometern visar minus åtta grader och i selet ligger genomskinlig nyis och liggvassen är knasterfrostig. Vi sitter på skuggsidan men är väl påpälsade. Likväl tränger kylan sakta in och molar i kroppen eftersom vi måste sitta absolut tysta och vara stilla.

Så blir vi "fångade" i en dryg timma medan solen stiger och lättar på mörker och skuggor. Skogen på andra sidan dalen färgas allt ljusare, himlen bleknar och soldiset stiger ur sjö och snö.

Vattnet är blygrått.

.

.

.

Allt är stilla men inte tyst. Överallt ropande gröngölingar, det är verkligen deras tid nu, och trumningar av större hackspett. Två gärdsmygar sjunger så det ekar över berget, entitorna filar, rullande grönfinkar, domherrar som småvisslar och från vassen hörs årets första sävsparv.

Noån.

.

...

.

.

Snatter hörs från gräsänder överallt i den meandrande ån, ett par knipor dyker, grågäss kommer över skogen och landar skränande. Jag hör en häger passera långt bakom oss. En stare landar i aspen över oss och börjar sjunga. Vi hör bofinkar passera mot norr.

Korp.

.

.

.

.

På vintern kommer korp-paren nödvändigt glest och spejande. Idag far de runt mot blåhimlen tätt som limmade, rollande, kråande och småtjafsande. Fem par är uppe samtidigt för att markera sina revir i intensiv spelflykt. Där är det inte långt kvar till äggläggning.

Sen kommer tranparet; från söder längs ådalen med klingande rop, på spelknyckande vingar och med kroppar bågspända som armborst.

Lyssna till stämningen vid Deglaberget denna tidiga morgon den 15 mars 2011.

.

Tranparet landar på maden under högljutt trumpetande. Sen går de runt "sina ägor" en timma för att därefter åter försvinna bort över skogen mot näringen, ty häckningsterrängen är ännu isig och mager.

Vi drar också vidare, något längre nedströms Noån, till kvarnarna och forsarna.

Lars vid en av Noåns kvarnar.

.

.

.

.

.

.

..

.

Tre gamla kvarnar ligger på rad med bara några hundra meters mellanrum längs åsträckningen och vi besöker dem alla.

Vid Deglaberget blev det aldrig någon utter idag men ännu finns chans, säger Lars som berättar att utter har setts överallt i åsystemet, också här i kvarnmiljön. Och spillning och spår av utter ser vi åtminstone på flera platser.

Sen gäller det bara att ha lite flyt också men den får jag visst spara till nästa gång.

För så blir det. Trots att vi spanar väldigt noga uteblir uttrarna helt denna morgon.

Men vi njuter istället av många andra härliga upplevelser - vädret, våren och intressanta fåglar inte minst och som sagt - den som spar han har - kvar...

Sångsvanar

.

.

.

..

Kniphane

.

Strömstare

14 mars - På liv och död

.
Jag sitter i fönstret mot baksidan av huset. Jag har tagit en paus från det tunga, nästan hypnotiska illbligandet på TV från naturkatastrofens Japan.
Huvudet är fullt av surrealiskt apokalyptiska bilder och filmsekvenser av ofattbart naturraseri.
Jag låter blicken vandra ut att vila över trädgården.
Här är allt tyst och stilla.

Det fladdrar till vid oxbärshäcken. En grå skugga lösgör sig och glider upp mot prydnadslönnen på grannens tomt.
Det är en sparvhök, en hona. Hon sätter sig stilla med nickande huvud. Ett vitt band över ögat, två kritvita, riktigt blaffiga nackfläckar och en rad vita rundlar på vingtäckarna lyser genom krattet, annars smälter hon in perfekt med sin bruntonade grånad.
Hon är stor, för att vara sparhök alltså.
.
Sparvhöken jagar koltrast

.
.
.
.
.
.
Jag följer hennes blick snett nedåt och ser koltrasthanen på bottnen av häcken. Han kacklar; jag hör det svagt genom treglasfönstret, och stjärten slår intensivt och rytmiskt.

Sen är jakten igång. Runt häcken. Upp och ner. Koltrasten snor och snärjer, parerar attackerna. Sparvhöken gör det ena utfallet efter det andra; försöker överraska och smyga, men trasten utnyttjar den täta häckens kvistiga skydd och håller sig hela tiden på andra sidan.

En minuts jakt följs av två minuters vila. Båda behöver det - rovdjuret och bytet. Sen är det igång igen.
.


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
. .
.
.
. .
Sparvhöken försöker med alla metoder:
överraskande attack från luften, tålmodig väntan och smygande promenad.
.
Sparvhöken flyger ner till backen, kommer gående i smyg i skydd av komposten och hallonhäcken. Men koltrasten ser faran och sticker iväg några meter åt andra hållet. Höken lyfter igen, flyger över och runt för att komma åt från andra sidan men då är redan koltrasten i skydd åt mitt håll till.
Så pågår det minut efter minut.

Jag har ropat på Ulla.

- Kom får du se!

Hon står bredvid mig en stund men tycker att det är obehagligt att skåda.

- Ska du inte gå ut och avsluta det hela, säger hon.
.
Men jag låter naturen ha sin gång.
(Vore det en katt, hade jag inte tvekat en sekund och kattvännerna må kanske undra över den partiskheten. Men en katt får ju maten serverad inomhus på silverfat medan sparvhökar och andra inhemska rovdjur inte har annan möjlighet att bli mätta än att själv stå för jakten).

Ungefär femton minuter pågår kampen. Den är en långtidstest i beslutsamhet och tålamod - på liv och död.
Vem vann? Koltrasten.

Sparvhöken lämnade till slut scenen och drog vidare mot förhoppningsvis lättare fångster.
.

11 mars - Det fina i kråksången

.
Vårkråkan sjunger.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

.

Bland all fågelsång som jag njuter av under min lunchpromenad i solen idag: steglits, grönfink, nötväcka, talgoxe, entita och blåmes, utmäker sig kråksången.

.

Det flesta åhörare skulle väl knappast kalla det sång eller kanske ens lägga märke till det hela men för mig är det absolut en vårlig milstolpe.

.

"kraa ... kraa ... kraa"

.

Tre gånger bjudet åt gången men med lite varierat tempo och tonfall, det är det fina i kråksången.

.

Ser man kråkan sjunga så där vackert kan man också notera hur den bugar för varje "kraa"; häver sig framåt och slår ut stjärten i full bredd. Det är speciellt.

Våren är till även för en känslosam kråka.

.

10 mars - Triangeldrama från i somras

.
.


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Väddnätfjäril .
.
Detta är en konstruktion som jag inte har upplevt helt och fullt, det är sant. Men som illustratör med pensel och penna har man stora möjligheter att fritt fantisera även inom ganska snäva yttre ramar. Min uppgift är att beskriva väddnätfjärilens liv och leverne.

Den här bilden ska läggas in centralt på en av planscherna som jag gör för naturområdet Hejnums Kallgate på Gotland; det är skyltar som jag arbetar febrilt med just nu för att de ska bli färdiga för uppsättning under våren.
Runt omkring "triangeldramat" i mitten kommer andra händelser i fjärilens liv att beskrivas, med ord och bild; en miljöbild är viktig förstås och sen parning, äggläggning, larvnystan, puppa samt kläckning.

Ett ganska mysigt pill med sommarfärger från akvarellådan.

9 mars - Våren kan upplevas på olika vis

.
Vindkraftverkets vingar bågnar under vindtrycket. Sydvästen pressar in 6-gradig kulingvind över slätten och snön suckar, sjunker och dunstar bort så snabbt att man upplever det på plats med blotta ögat..

Lars ringer på morgonen och meddelar att vi hade rätt igår, att våren skulle släppa loss sina krafter för fullt idag.

- Jag såg två tofsvipor vid Holmen och en vid Väversunda, säger han, och dessutom mängder med sädgäss.

Jag har egentligen inte tid, mitt arbete med gotlandsskyltar ligger över mig, men de första viporna på våren kan jag bara inte missa, det är liksom en tradition.
Och jag har ju inte längre en evig räcka av återstående vårar kvar att uppleva..

Vårens första vipa fotograferad idag vid Stora Lund.

.


.



Alla sädgässen och grågässen som rastar vid Holmen och Väversunda ser jag förvisso men någon tofsvipa till övers för mig blir det inte trots att jag spanar så ögonen tåras i vinden.
Jag måste nog ta ett säkraste ställe, tänker jag, och åker ner till Vätterkusten vid Stora Lund, förbi Ombergs golfbana. Där brukar de första trippa omkring på tysta, ännu öde greener..
.

De första viporna för säsongen. Åtta stycken har anlänt till Stora Lund.

..

Där går de, vårens första vipor. Åtta stycken på betesmarken bredvid golfbanan. Jag lyfter på hatten, symboliskt, för nån hatt har jag inte, och ropar tyst för mig själv - hurra!

En kvinna kommer gående längs vägen och viporna lyfter.

- Har du sett årets första vipor, frågar jag.

- Jovisst, svarar hon. Det är för härligt. Men den första vipan såg jag faktiskt redan igår.

*.

När jag nu ändå är här passar jag på att åka ner till vätterkanten för att kika på isläget.

Råkar med grå sjö skvalpar mellan kärnis och grönskimrande travar av isblock.
Med den här hårda vinden kan det mycket väl hända att Vättern snart går upp igen, förstår jag. Ingen sjö går fortare upp än denna. Det hela kan ske över några timmar.

Isen börjar spricka upp och råkar av grått öppet vatten växer sekund för sekund.

..

Ett gäng unga militärkillar badar; alltså med dykarutrustningen på. Jag antar att de är kustjägare, eller nåt sånt. I vilket fall är de här för att träna isdykning.

.

Det är kallt i vattnet, svarar de, då jag frågar, och isen är så slät och klar undertill att det är svårt att veta vad som är is och vad som är vatten.

- Jaha, säger jag. Och våren kan upplevas på många olika vis ser jag. Det är ju ni verkligen ett gott exempel på. Får jag ta med er i min blogg förresten?

- Jovisst men självklart! Det är nåt i stil med "Gebbe" eller?

9 mars - De svenska brandmössens uppgång och fall

.

En brandmus

.

Jag fick brev från Naturhistoriska riksmuseet igår som meddelade att de tre sista (?) brandmöss som jag sänt in hade anlänt och tillvaratagits och nu också har preparerats enligt följande:

.

"En har blivit ett platt skinn"

"En har blivit skelett"

"En väntar på att hamna i sprit"

.

hälsningar Peter Nilsson

.

Den sedan tidigare insända brandmusen är redan redovisad som skinnlagd och den har jag också fått bilder på.

.

Brandmus nr 1 under preparering

.

.

.

.

..

.

.

.

Blev därmed den svenska "brandmussagan" all? Brandmusens uppgång och fall. Vilket öde i så fall.

Men nån glädje eller kanske snarare nytta blev det väl med det hela trots allt. Fyra stycken på olika manér tillvaratagna individer som preparat för forskning och dokumentation av ett nytt däggdjur i landet Sverige; inhysta i Naturhistoriska riksmuseet. Och vårt land berikades för en kort stund med ett nytt däggdjur - en sällsynt företeelse.

.

Och så är en av de insända brandmössen numera också "bar-codad", d v s genetiskt kartlagd och dokumenterad som beläggsexemplar för sin art för all framtid.

Det blev väl på så sätt en ganska trevlig slutvinjett för brandmusens rapsodiska uppträdande i Sverige.

.

Läs gärna mer i min sammanställning om brandmössen. En länk finns i spalten till höger här i bloggen.

.

8 mars - Skogens egen timmerman

.

Arbete av spillkråka. (foto av Ragnar Mjärdner)

.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

.

- Vem har gjort det här? frågar Ragnar. Han kommer med kameran till ateljén på morgonen och vi laddar över en knippa bilder som han tog häromdagen vid Ermundeby uppe i skogen.

- Utan tvekan spillkråka, svarar jag, men jag har då aldrig sett maken till gediget hackspettsarbete.

Spillkråkan har jobbat hårt för att komma åt hästmyrorna.

(foto av Ragnar Mjärdner)

.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

Att spillkråkan, vår största hackspett, i sin jakt på hästmyror ger sig på rötskadade granar och andra träd är ju ingen nyhet precis. Det ser man ofta i skogen.

Men att finna en al och en gran med dessa monumentala hackarbeten har då jag aldrig gjort. Så jag undrar inte alls över att Ragnar har funderat över utföraren.

Det är inte bara vidden och djupet som imponerar utan även jämnheten och mjukheten, nästan som att timret vore raspat och putsat med sandpapper.
Här har skogens egen timmerman varit extra noggrann och tålmodig.

.

8 mars - Våren är verkligen på gång nu

.
En frisk men mild sydvästlig vind kommer att blåsa in över norra Götaland, meddelar SMHI i morgonvädret på radion.
När jag hämtar tidningen noterar jag också den friska vinden, men mild är den då rakt inte, inte här i Ödeshög i alla fall. Istället är den krispigt kall och tränger in under jackan och får mig att huttra vid postlådan och fingrarna att stelna.
.

Isen ligger kärnklar och stadig i hela Vättern. En iskall vår väntar.

Anledningen till detta kalla läge är Vätterns tillstånd. Vinden har svept upp från Jönköping, sex mil söderöver och på låg höjd slickat isytan och sugit upp denna bitande kyla.
Det är ett gammalt känt fenomen att våren blir kall och sen de år som Vättern ligger.

Trots detta gör vi ett vårförsök Lars och jag, då vi sätter oss i bilen och färdas norrut mot Omberg och Tåkern.
Jag såg ju det första grågåsparet på maderna igår och idag tror vi båda att där redan kan ha anlänt betydligt fler.

.

Med solljuset i ryggen sträcker grågässen in över bygden.

Redan vid Sjöstorp ser vi det första vårtecknet - tre ringduvor - flyga över oss. Och sen vid Väversunda vid Tåkerns västra del, är de faktiskt redan fullt av grågäss på starrängarna.

.

Gässen kommer i flock på flock från söder.

Från en dag till nästa är alltså Tåkernbygden full av grågäss i tresiffriga tal. Och om mindre än en vecka kommer här att vara fyrsiffriga antal, om vintern inte får för sig att gå till motangrepp. Och det är faktiskt inte bara grågäss som vi ser. Fem stycken sädgäss hänger också med i intåget mot sjömarkerna.

Och skogsduvan då? Den, som brukar vara vårens första vårfågel. Jo men visst, vi ser också en sådan.

Våren är verkligen på språng nu och varje dag kommer att erbjuda nya spännande möjligheter och upplevelser för den som kan och vill följa med.

7 mars - På plats

.

Grågåsenkarlen håller koll på mig; honan står på tegen brevid och kacklar lite oroligt.

.

Grågåsen är vårfågeln som är riktigt på hugget, den verkliga vårscouten. Det behöver inte vara många sydvästvädersdagar i rad mot slutet av februari eller i början av mars, förrän de står där, det första paret, på maden vid Väversunda.
Idag är det den dagen - de första två grågässen har anlänt.
.

7 mars - Porlande smältvatten

.
Ringduvan sjunger.

Det var igår söndag.
.
Högt uppe i det avlövade lövskogstaket på kanten av sjön sitter en ringduva och tutar in våren. Jag är inte säker på att den är ett "äkta" vårtecken, jag menar om den har kommit inflyttande de senaste dagarna, eller om det är en stannfågel, men sjunger gör den likväl, på ringduvors vis och det känns som vår.

Vi är på besök hos goda vänner på andra sidan Vättern och vi går en liten promenad.

Snödrivorna smälter, mesar och grönfinkar sjunger och vattnet porlar i diken och brunnar. Alla människor ler och stannar extra länge för en pratstund med varandra i solvärmen.

Smältvattnet porlar.

4 mars - Skydda skogen

.

Man skulle säkert kunna sitta hela dagarna vid datorn och klicka in till hemsidor med upprop för angelägna hjälpbehov vad gäller humanitära, miljörelaterade eller skyddsvärda projekt av alla de slag.

Här nedan ser du loggan till ett av dem alla. En som jag prenumererar på för att hålla mig uppdaterad om vad som händer miljömässigt med den ur naturvårdssynpunkt hotade svenska

skogsmiljön.

Klicka in på den här länken och lägg din röst för urskogen i Änok. Snabbt gjort och mycket viktigt och det är bråttom!

.

"Ett akut hot ligger över fjällurskogen i Änok - ett av landets absolut vackraste fjälldeltan.

Änokdeltat är ett storslaget urskogslandskap, unikt i sig självt men också värdefullt som en del av en vidsträckt sammanhängande helhet av väglös vildmark. I Änok möts naturreservatet Pärlälvens fjällurskog och världsarvet Laponia, där bland andra Kvikkjokk-Kabla fjällurskog och nationalparken Sarek ingår.

Trots detta har Skogsstyrelsen utfärdat tillstånd för kalavverkning av 40 hektar urskogsartad skog mitt inne i Änokdeltat, endast en kilometer från gränsen till världsarvet Laponia. Länsstyrelsen skulle kunna ge ett formellt skydd åt området, men det kräver landshövdingens underskrift. När som helst kan avverkningarna påbörjas."

3 mars - Jag längtar efter en livs levande utter

.

Det närmaste jag har varit levande uttrar har varit några döda ena, och det är ju med förlov sagt inte riktigt samma sak eller alls lika upphetsande.

Jo förstås, sen har jag de senaste åren också sett en hel del spår och spårtecken.

.

Den första uttern minns jag från realskoletiden i början av 60-talet. Den var trafikdödad. Alldeles nyligt död med färskt blod i nosen, låg den på diskbänken i biologisalen en morgon när vi elever anlände. Jag hade flera gånger i den vevan njutit av Arne Suksdorfs fantastiska filmepos "Det stora äventyret", första gången tillsammans med pappa i Lagmansskolans aula, där två tama uttrar spelade en huvudroll och jag var helt tagen av den genomgripande upplevelsen, som ärligen kom att avgöra mina kommande livsval. (Jag ville också bli sån som de båda bröderna i filmen, säkert gärna med tam utter också).

.

Att nu få se en utter, död visserligen, men ändå så märkvärdigt "levande" med vattendroppar på pälsen och en annorlunda doft, att kunna stryka med handen över den våta kroppen och pilla på de styva morrhåren, öppna ögonlocket och ännu se in i ett nästan livaktigt öga, var stort.

.

Att hålla i handen den söndertrasade pälsrest av utter som jag samlade in vid E4:an över Markaån häromåret för vidarebefordran till Riksmuseum i Stockholm var mindre upphetsande, destomera ledsamt också eftersom Sture, som bor där, hade ytterligare en död en i frysen - två trafikdödade uttrar på samma plats under ett år känns tragiskt mycket.

.

Utterpår? vid Renemo.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

Under fikat i tisdags berättade Lars att han hade varit vid Svartån under Deglaberget i Aneby helgen innan och sett färska spår av utter. Såsom alltid, enligt Lars, en säker lokal. Och han hade blivit inspirerad därav att åka till Disaån vid Storeryd för att försöka finna spår även på hemmaplan. Han fann vad han sökte. Vid brofästet fanns både tassavtryck och kanor men ingen spillning. Dagen därefter besökte jag platsen men vädret hade gått hårt åt spårtecknen och jag kunde bara med hjälp av viss fantasi fotografera några möjliga objekt.

Då, när vi satt på fiket och resonerade om utter mindes jag ett mejl som jag mottagit några dagar innan från en avsändare jag var osäker på "S", som meddelade följande: "Nyss ny tomtart = utter // S". Jag hade rådbråkat min hjärna en hel del om indentiteten där Sture var ett möjligt alternativ och beslöt nu att på plats slå en signal på numret i mobilen. Tyst i luren. Inget svar.

Sen några timmar senare ringer min polare Sven från Mjölby. Det är han! Och han har sett utter från sin bostad och t o m lyckats fotografera den - lyckosten!

.

.

.

.

.

.

.

(foto - Sven Lennartsson)
Utter i Svartån mitt i Mjölby.

Jag känner att tecknen tätnar. De finns utter i alla de tre små åarna genom Ödeshögs kommun och jag har sett spår även längs Vätterns is. Det närmar sig - ögonblicket - då även jag kommer att berikas med min första observation av en alldeles levande utter.

Jag längtar!