13 december - Nobel avslut 2010

.

Efter en hel veckas Nobelfestligheter i Stockholm är jag åter hemma i ateljén, gräsligt förkyld och trött..

.

Jag lämnade kameran hemma och körde med mobilen. Dåliga batterier, mörka lokaler och knuffande trängsel medförde att kvaliten på bilderna blev därefter. Men alla möten finns där förvisso och jag känner mig upplyft och rikare idag.

.

Den första kvällen, på tisdagen, bjöd Kungliga Vetenskapsakademien in till vickning. Ulla hade också den stora äran att vara med. Det var en trevlig s k cock-tail-mingel med vin och snittar..

Ulla tillsammans med professor Ei-Ichi Negishi

.

.

.

.

Alla "mina tre" kemipristagare fanns på plats och jag hade personliga samtal med dem alla.

..

Professor Richard F. Heck med fru.

.

.

.

.

.

.

Ulla hittade fram till en av de två nobelpristagarna i fysik - professor Konstantin Novoselov.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag missade tyvärr att få ett "se-bart" foto av professor Akira Suzuki men visar istället en bild av den kanske populäraste deltagaren under mingeln. Det är den rekordunge fysikpristagaren, Konstantin Novoselov, endast 36 år gammal. Runt honom var det hela tiden en mängd människor - inte minst en svans av unga och förväntansfulla damer..
.
Under onsdagen var det föreläsningar i Aula Magna på universitetsområdet. Jag var där i publiken och lyssnade till de tre kemipristagarna.

.
Professor Ei-Ichi Negishi underhåller.

.

.

.

.

.


Professor Ei-Ichi Negishi visade sig vara också en stor estradör som även fick publiken att skratta..

På torsdagskvällen innan själva Nobeldagen, var jag inbjuden till champagne-vickning på Nordiska Museet.

Mängder av människor gick uppför de många trapporna in i den pampiga entrén, passerade en noggran identitetskontroll och check av inbjudningskort, skakade hand med Nobelstiftelsens ordförande Michael Sohlman för att mötas i en två timmar lång snitt-ätande och champagnedrickande röra av folk, kändisar, journalister samt tre konstnärer, en kalligraf och en bokbindare - alla delaktiga i de nobeldiplom som nobelpristagarna kommer att erhålla ur Konungens hand i morgon.
...
Mina nya vänner.

.
.
.
.
.
.

.

..
. .
Framför allt till bordet där snittarna med Kalix-löjrom stod dukade hittade vi fram fler gånger:
Fysikdiplomets Jean-Louis Maurin, kalligrafen Annika Rücker, ekonomidiplomets Sture Berglund, nobeldiplomens bokbindare Ingemar Dackéus samt undertecknad.
.
Nästa år har både Jean-Louis och Sture lämnat diplomvärlden. Två nya konstnärer kommer att inbjudas, jag tar emellertid hand om ytterligare två år - 2011, fysik med fullkomlig medverkan alltså också Nobelfest med middag och slutligen 2012 lämnar även jag plats efter att ha genomfört ekonomiserien.
.
Nu lägger jag årets Nobelarbete till handlingarna och kommer inte att ägna det mera tid och kraft förrän det är dags någon gång i maj månad nästa år igen. Lite skönt faktiskt!

Nedan finns en länk till Nobelstiftelsens officiella hemsida där du faktist i bildkavalkaden som bild nr 3 kan se de två japanska nobelpristagarna i Kemi visa upp sina nobeldiplom, som alltså äger verk av mig.

Nobelstiftelsen

.

7 december - Det är dags

.
... att åka till Stockholm och Nobelfestligheterna.
Banketter på Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen, Champagnesupé på Nordiska Museet, föreläsningar och massor av spännande möten.

3 december - I backspegeln

.
- När du nu ändå är hemma, kan du väl ta och dammsuga toaletter och sovrum, säger hustru Ulla, alldeles innan jag skjutsar henne till tåget för vidaretransport till Västerås och svärföräldrarna.

- Jovisst, muttrar jag tillbaka tystlåtet och oartikulerat, väl medveten om att hustru Ulla, trots alla mina propåer om att vi delar allt hemarbete lika, står för det mesta av initiativen av hushållets alla små arbetsmöjligheter.

Nu är det alltså dags, att ta tag i det där jag lovade nyss.
Tänk så det blivit, funderar jag, medan dammsugarn susar och jag försöker sträcka slangen in under den ganska låga sängbottnen för att nå in mot mitten, till dammtussarna som samlats runt stödbenet.

- Hur många år sedan är det som jag elegant och lättsamt krälade in under åbäket liggande på mage för att komma åt alla de minsta skrymslen och vrår, tänker jag. Tio år? Knappt!
Idag skulle jag inte komma under med rondören runt magen ens om jag försökte, och försöka förresten, är faktiskt inte heller att tänka på längre, tänker jag. Jag ids inte att komma ner så lågt.

Usch så man chanserar!
Tiden går.
Tankarna går bakåt i tiden.

Jag köpte en dröm häromdagen. En som jag önskat mig länge och alltmer. Ett gårdagsminne: En Rolling Stones box med samlade singlar från 60- och 70 talen.
Det var min musik - faktiskt mer än The Beatles. Stones var råare och vildare och jag minns somrarna i Lysekil, i det numera nedbrunna Societetshuset med gänget (Mallo framför allt, Mick, Lasse och Dagge, Klas, Stan, Jolls och de andra), bowlingmaskinen, jukeboxen och uppsluppenheten efter diskpassen på hotell Lysekil, då vi samlades till förfest, fast det ordet var förstås inte uppfunnet än, och hur vi diggade Stenarna (mest) så det ekade mellan väggarna.
Redan då, 1964 och 1965, hände det ibland att även vi grabbar sminkade oss med mascara, eller om det var sotig kork, runt ögonen och fixade upptovat stort hår. Någonstans har jag ett foto kvar av "Mick och mig" men jag vet nu inte var. Mina vuxna barn skulle förvånas!

Jag hade alla LP-arna, av Stenarna menar jag, men min lillasyster, tio år yngre, tog med dem till sina klassfester när jag gjorde lumpen på Gotland och därmed var de på något egendomligt vis förbrukade för gott.

Nu dånar återigen the Roling Stones "It´s all over now", hårt och samtidigt elegant med Phil Spectorbakgrund och allt, fast det kände jag inte till på den tiden, i min ateljé från CD-spelaren. Jag undrar vad mina unga grannar på våningen ovanför tänker. (Har gubben därnere fått stora fnatten?).
Jag har maxat volymen och väggarna skakar.

Duns!

I tjugo år har den uppstoppade duvhöken hängt där på väggen men nu får den nog. Den far i golvet med en smäll. Det räcker nu, menar den, med alla återblickar och mögliga historier från förr.
Och han har nog rätt, duvhöken, vi är nämligen lika gamla och dammiga båda två; från 40-talet, om ni nu insisterar på att veta. Men han är död och jag lever än. Så det så!
.

2 december - På jakt efter kylan

.
Jag sätter mig i bilen och åker söderut längs Tranåsvägen ner över skogen mot Holaveden.

Jag är på jakt efter ett köldhål och förutsättningarna ser goda ut för en bra chans att ligga allra lägst i länet, idag också.

Igår slog nämligen Ödeshög Horn i södra Östergötland, inofficiellt visserligen, med 1 minusgrad. Och sånt måste noteras med viss stolthet.

.

Skälabykärret där Annika noterade minus 26 grader vid passagen igår. (se från den 1/12 nedan).
Här är det inte riktigt lika kallt idag som igår men man ser också att en molnsky börjar dra in över nedanmånens skära i söder. Något varmare väder är alltså på väg och utsrålningen har minskat lite.
.
.
.
.
.

Vid starten är det 16 grader kallt men redan i samhällets södra utkanter visar biltermometern på minus 18 grader. Sen sjunker temperaturen grad för grad för varje kilometer jag kör in i skogsbygden ... 19 ... 20 ...21 ...22 ... 23 ...


Vid Boets kors visar bilens termometer på 24 grader kallt - värt att ta kort på.

Allra lägst temperatur under min temperaturodyssé når jag strax söder om Boet, utanför Hans vid Hagen. Där slår termometern under några sekunder ner till minus 25 grader, men den mätarställningen försvinner lika fort igen och jag hinner aldrig dokumentera med foto.

Snötyngda smågranar indikerar snötäckets tjocklek på cirka 40 - 50 cm
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
.


Strax innan Vagnsjön svänger jag av in mot Lysings härads allmänning. Det är en smal men en väl plogad, liten och mycket vacker skogsväg som skär rakt genom "välskött" produktionsskog av blandad karaktär.
Här fanns gott om tjäder för trettio år sedan men idag är det tomt på sånt. Rationalitetsnivån är alldeles för hög numera. Det har gått utförpå trettio år, menar jag, men där är vi ju förstås inte överens alla "skogens män" och jag.

Jag noterar dessutom och desvärre, att ett nytt stort hygge är på gång här inne. Enstaka röda målade ringar har undantagit några mäktiga furor och stora lövträd men i övrigt kommer allt annat att fällas under vintern. Jag har förstått att det här kommer att göras plats för en vindkraftpark om cirka 12 stycken mega-verk. Till våren redan kommer jag säkert att märka skillnaden också genom den breddning och kraftiga förstärkning av skogsvägnätet som måste till i området för att kunna bära vindkraftsmonstren och detta blir väl nästan det värsta ingreppet i den vackra skogsbygden, enligt min åsikt, men är kanske ett "nödvändigt?"offer för framtiden.

Småbjörkarna böjer sina smäckra stammar i vanmakt över gammelskogens förskingring och snövinterns envetna hårdhet.

Ljuset anländer sakta över skogen. Mellan stammarna ser jag i backspegeln att solen glittrar i rosa-orange och framför mig lättar himlen mot ljust turkos.

Jag stannar till på vägen där jag ser att en älg har passerat alldeles invid ett jakttorn.

.

.

.

.

.

.

Jägaren Linder har redan parkerat där före mig.

Han har tagit vägen över skogen ner till slätten för att köra hem en ensilagebale till rådjuren som mår väldigt illa just nu.

.

- Jag har jakten här, säger han, och jag måste ju se om en älgkalv har följt med förbi här. Vi har en sån kvar att skjuta nämligen.

- Är det istället en ensam tjur som har gått förbi här då, frågar jag.

- Nej du, säger Linder. Det är nog ett hondjur. Titta här, så ser du att det är väldigt spetsiga klövar.

.

1 december - Brrrr!

.

- 18 grader !

då jag hämtar tidningen

(- 24 i skogen - Rudolf)

(- 26 vid Skälabykärret - Annika)

.

30 november - Kort visit på Omberg

.
Omberg ligger inbäddat i djup kallsnö.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.


Johan har rest hit från Gotland och vi passar på att göra ett besök på berget för att om möjligt försöka få syn på den tretåiga hackspetten jag såg häromdagen. Men fågeln uteblir tyvärr. De hack vi hör från området visar sig tillhöra mindre - respektive större hackspett.
Förutom någon enstaka mes är det i övrigt helt stilla i skogen; djupfryst skulle man kunna säga.
.
Vi ser två havsörnar på avstånd.

.

.

.

.

.

På återvägen kommer två havsörnar upp från Vättern vid Borghamn. De passerar rakt över bilen och lägger sig sen på skruv över bergets östra sida.

Tåkerns sista sångsvanar flyr vintern.

.

.

.

.

Vid Hästholmen kommer en blandad plog av sångsvan och kanadagås. Jag lägger mig alldeles under dem. De friskar på med 100 km/h i medvinden och jag kan knappast hänga med dem.

Men kolla in bilden!

Jag får ofta frågan när det gäller fågelflockar om det är en ledarfågel som tar täten i plogen. Mitt svar är nej. Det skiftar och varierar väsentligt beroende dels på tillfälligheter men också på vilken individ som känner sig mest på alerten vid tillfället. Just när jag tar fotot ovan är det faktiskt en årsung sångsvan som leder gruppen! Några ögonblick senare har det skiftat igen. Böljande rörelser fortplantar sig kontinuerligt genom fågelflocken och plötsligt spetsar en ny individ. Ingen vill ligga först och ta hela motvinden.

30 november - Anders braskar

.

Rustika gamla lador på Dags mosse.

.

Fjorton grader kallt och ännu bara november.

Venus sticker ett vasst hål i östers turkoshimmel.

Jag kliver ut i träskor för att hämta tidningen.

Det är ännu tyst vid fågelbordet.

Havregrynsgröten puttrar på spisen.

Jag bläddrar i tidningen och läser att förra året var jordens varmaste år, globalt sett, sen man började med temperaturmätningar av modernt snitt.

Det är inte lätt, i tider som dessa, att känna sig som profet för klimatsmarthet. Man får gliringar från höger och vänster.

.

"Anders braskar och julen slaskar" och lite motsägelsefullt till detta: "När stubben bär hatt i Anders natt blir det en sträng vinter" vidare: "Vättern ska ryka fem gånger innan den lägger sig" och "Det måste snöa sju gånger före jul innan vintern är här." och slutligen: "Det blir lika många yrvädersdagar i mars som solskensdagar i advent".

.

Jag är nog lite trött på alla dessa gamla uttryck som "folk" ännu sätter sin lit till. Har all gammal mossa från bondepraktikan någonsin haft ett empiriskt stöd och berättigande så är det nog kört vid det här laget. Allt verkar stå på näsan klimatiskt sett numera.

Nej , jag skiter i alltihop och låter tiden och vädret ha sin gång, en dag i taget och om tre veckor vänder ljuset åter.

.

29 november - Arktisk bygd

.

En snål ostan sveper över Slätten. Det är elva grader kallt men bitvinden förstärker kyleffekten rejält.

Jag är på väg till Väderstad där jag har bestämt träff med Christer på Centralkonditoriet för en mjukstart.

Väldiga drivor kantar vägen och skrapor och skopor arbetar hårt med att röja efter flera dygns ymnigt och omöjligt snöfall.

Vinden driver en bitande dimma och slingrande ålar av iskristaller som polerar vägbanan till förrädiskt silverblänk.

..

Det är gott att kliva in i värmen med en kopp kaffe och en skiva nybakad surdegslimpa med leverpastej och smörgåsgurka.
Vi samtalar om vintern förstås, Christer och jag, det blir så ett sånt här år, då höstmånaden november har klätt sig i arktisk skrud.

- Ska vi åka ner till Hovtornet, säger jag efter en stund.

- Nej, vi tar Glänås förstås, menar Christer. Jag har inte varit där på så länge.

Kenneth har plogat körvägen ren så vi kommer ända ner. Det är tur det för annars hade åtminstone jag fått vända. Christer med sin fyrhjulsdrift klarar förstås det mesta.

- Det är nödvändigt för mig att ha den här bilen, säger han, om man bor som jag gör. I morse såg jag inte ens brevlådan.
Och sen går han bort till bordet bredvid och talar om behov och funktion med snöröjarna som just kommit in för en paus i arbetet .

Tornet är ispansrat, snödrivorna pulsiga och skuggans mörka vasshav rasslar i vinden.
Där ute över sjön drar ljuset en skarp linje.
Vi spanar efter en råk, efter svanar, efter liv men finner inget.
Aldrig tidigare har vi varit med om att hela Tåkern är isad redan i november.
- Det finns inte. Inte i mannaminne, säger Christer, samtidigt som en flock svanar flyger in och sedan vänder tillbaka igen under berget långt därborta i ljuset.
Längs hela horisonten bubblar dimmolnen från Vättern upp som bomullsremsan i mellanrummet av ett gammeldags innanfönster.

- Det är säkert inga havsörnar kvar i dag, säger jag. De har nog dragit vidare, närmast mot Vättern och sen vidare söderut.

- Ja, och snart kallar Länsstyrelsen allmänheten till en "Örndag vid Tåkern". Då får det väl bli tommeprat. Ungefär som den där om "Ormtjusaren Lindeman", fortsätter Christer.

En ensam, vilsen och utsatt skäggmes flyger helt plötsligt förbi framför tornet; stretar våldsamt i motvinden men lyckas till slut nå vassen på andra sidan udden. Det känns som en desperat utflykt; livet ställt på sin spets och ännu är vinterns slut minst tre, kanske fyra, månader avlägset.
.
Christer spårar.

Vi pulsar ut på spången genom vassen. Ingen har gått före oss. Inte ens minken. Han håller sig nämligen under plankorna; i det mörka och vindskyddade utrymme som byggts upp med snövallar som väggar.
.
.

Vid stigen, där brädningen upphör har minken tagit tio snabba språng ner under nästa utrymme. Det gäller att leva snålt och försiktigt.
.
Isen är fast men skrovlig och till största delen täckt med hårdpackade drivsnö. Skridskoisen känns avlägsen och öppen sjö kommer vi knappast att få uppleva mer denna vinter. Troligen kommer Tåkern att ligga åtminstone en bit in i mars månad.

*

- Ska vi ta Hästholmen också, säger Christer, medan vi ändå är på gång.

- Okej, säger jag, vägen över Väversunda då i så fall, så kanske vi kan spana in någon varfågel och fjällvråk på vägen.

Vättern kokar.

Knappen, eller "Sketaknölen", som ortsborna benämner klippan i gattet vid Hästholmen, simmar i ånga . Vattnet bort mot Omberg och Strands bokskog försvinner i dis. Ovanför detta finns ett skickt med klar luft men däröver tar dimmolnen vid; ett inversionsfenomen. Molnen färgas ockrarosa av solen som står lågt.

Vi vandrar runt en stund men blåsten tränger rakt genom kläder och mössor och vi känner med stor bestämdhet att det är dags att dra sig hemåt nu; vi längtar inomhus igen. Det räcker med vinter för idag, om detta är vi helt eniga. En arktisk vinterdag i november tar på krafter och psyke och ännu är vi inte helt uppdaterade.

29 november - Lite nobel uppdatering

.

Champagnesupé nästa.

.

28 november - Värre vinter än önskad

.

Jag har egentligen inget som jag önskar skriva om just nu men för dokumentationens, kalenderns och vädrets skull, gör jag det ändå.

Snörosor på altanfönstren är naturligtvis vackra men kanske inte helt önskade så här i november.
.
.

.
.
.
.
.
.
Det känns som för mycket - med vintern menar jag. Det är ju ännu bara november och nu närmar vi oss halvmetern i snötäcke eftersom det ånyo vräker ner och yr i vinden. Det är kämpigt - mindre för oss välskyddade människor i landet Sverige, som kan gå in i värmen, tända ljus och mysa.
.
Ödeshögs kyrka alldeles utanför ateljén suddas nästan ut ibland av
snöstormen.

..
.
.
..
.
.
.
.
.
.

I naturen är det hårdare. Koltrastarna och björktrastarna som har valt att chansa på övervintring har gjort sig helt beroende av vår hjälpsamhet med utlagda äpplen. Men de får skynda sig. Redan efter en timme är allt fruset till sten.
Rådjuren pulsar i djup snö. Jag har sett dem stå vid viltstaketen läng motorvägen, vilsna och utsatta.

Jag hoppas på varmare väder igen. Det räcker med vinter för mig om den kommer till julen först.
.

26 november - Sträng vinter

.

Ulla och jag åker ut i skogen för några tallkvistars skull. Hemma sätter vi dem torrt som adventsdekoration i ett Höganäskrus. Det är tradition i detta. Ulla har städat allrummet och jag har fejat köket. Advenststjärnor och stakar är på plats. Glöggen ångar på spisen.

Det är tio grader kallt och 35 cm snö i bygden och jag läste just att på andra sidan Vättern, vid Mullsjö, är det över halvmetern eftersom det ligger i snövinden från sjöns vatten - kondenssnö.

Jag träffar Ragnar i butiken. Han berättar om nya utterspår. Jag blir sugen på att komma ut och leta i åarna runt samhället; till helgen kanske. Men nu först - glögg.

24 november - Vilse i snöstormen

.

- Vad sjutton är det där, tänker jag, då jag kliver ur bilen hemma för att gå in i det varma köket och äta lunch.

Vinden och snöyran viner i luften. Jag har redan skottat två gånger men drivan framför porten är redan halvmeterhög igen.

- Det ser ju nästan ut som en häger eller en rödrom med de där rundade vingarna, funderar jag, för en rovfågel är det ju inte.

Fågeln vinglar i ovädret, svänger fram och tillbaka mjukt men obestämt. Det är långt håll och konturerna av den suddas ut allmer.

Sen med ens kommer jag på det.

Det är en uggla; jord- eller hornuggla. Så självklart!

- Stackars den, tänker jag, så vilse i snöstormen och kanske på svältens yttersta brant. På väg vart? Var finns överlevnaden? Det måste vara dåligt ställt när en uggla ger sig ut att flyga på dagen mitt i ett vinteroväder. Hoppas den hittar tillbaka till det försvinnande livet.

24 november - Skogsmöss och Västerbottenost

.
Större skogsmus, Apodemus flavicollis. Artens vetenskapliga namn betyder: " Musen med gul krage".

En stor och mycket alert mus som hoppar stort och klättrar suveränt.
Varmbrun ovansida och skarp gräns neråt mot den vita magen skiljer den från dess mindre släkting.
Ett gulbrunt bröstband mellan frambenen är också typiskt.

- Det verkar vara gott om större skogsmus i år, sa Lars igår vid vår fikastund.

-Jag har tagit ganska många i fällorna inomhus redan.Och det är bara större skogsmus; ingen enda mindre skogsmus eller husmus eller ängssork för den delen heller. Och inte någon näbbmus ännu i år, fortsätter han.

- Det stämmer kanske, replikerar jag, för jag har tagit en enda fångst i mina fällor i år. Och det var också en större skogsmus, i förrådet.

- Mina skogsmöss verkar föredra Västerbottensost, säger Lars. Det är det jag gillrar fällorna med och inget annat tycks fungera.

- Men hur kan du veta det. Dom har väl förkärlek för den sortens ost endast en enda gång i livet, funderar jag. För sen är det väl för sent att ångra sig, eller?

- Nej du, svarar Lars, där har du fel. Dom är duktiga på att inte fastna. Jag måste ligga på knä och justera slagarmen till yttersta gräns om jag ska lyckas. Annars är dom där och smyger iväg osten hur skickligt som helst.

- Ja jag unnar dom då verkligen några extra smakprov av den delikatessen, säger jag. Det gör kanske inget om du visar mer fördragsamhet och ger lite rabatt på justeringen.

23 november - Akrobatiska sidensvansar

.

- Vad gör sidensvansarna här, tänker jag. Det finns ju inte ett enda rönnbär kvar på hela Omberg.

En ansenlig flock sitter högst uppe i en stor sälg som lutar över kanten ut mot Vättern. Jag stannar och avvaktar.

En efter en singlar fåglarna ner till en av bergets mäktiga idegranar. De surrar runt i trädet med väldig frenesi, balanserar på vajande snötäckta grenar, hovrar som kolibrier under barrmassan och flyger sen tillbaka upp i trädtoppen för någon minuts återhämtning.

Idegranens röda frukt.
(Se nedan under kommentarer,
senare red.)
,

Det är idegranens röda bär som är orsaken.
Allt på idegranen är giftigt. Allt utom det illröda fruktköttet. Den gröna och hårda nöten inne i frukten är också giftig men den passerar obemärkt rakt genom fåglarnas hela tarmkanal och kommer ut inbakad i en slemmig spillning.
(Nu är förstås det här med giftighet ofta relativt. Det som är farligt för oss människor behöver ju inte alls vara farligt för t ex fåglar).

På så sätt sprids idegranen. Den tar bärätande fåglar till hjälp. Sidensvansen är en av dessa nödvändiga transportörer.
.
En akrobatisk sidensvans, på jakt efter idegranens läckert röda bär.

Jag förvånar mig ibland över sidensvansens smidighet. Den ser så flegmatisk och rund ut. Men skenet bedrar. Den är och måste vara akrobatisk för att kunna komma åt alla bär som hänger och dinglar.

I maj månad, när sidensvansarna återvänder från söder kan man få uppleva hur de likt grå flugsnappare sitter på spaning högt i träden för att sen kasta sig ut i lufthavet och fånga flygande insekter på ett ekvilibristiskt vis. Såna är de sidensvansarna. Också. Jag har lärt mig att skenet kan bedra.

22 november - Tretåig hackspett

.
Det är ännu skum mörkerdag då jag svänger av vid Alvastra och tar vägen upp på Ombergs södra sluttning. På ospårad vinterväg kör jag längs den grå vintersjön bort till "Utsikten" där jag parkerar bilen, tar på mig utrustningen och vandrar vidare.

.
Den blöta snön fryser. Det är minus två grader och ovanligt nog lä på västsidan av berget. Spridda snöflingor dansar ner i den knappa dagern. Vätterns grå vatten smälter oskarpt in i den lika grå himlen. Det är tyst, nästan helt tyst. Endast allra högst upp i trädtopparna, där vinden från nordost lyckas komma åt, susar det något. Jag hör en nötväcka ropa och en gröngöling, en gång. Annars är det bara jag och tystnaden. Inte ens korparna finns med idag.

Jag väntade tills idag, då jag kunde komma loss tidigt på morgonen och för att få några rejäla timmar till förfogande. Jag hoppades att fågeln skulle vara kvar.

Här är det. Här går stigen ner bland mäktiga granar, döda, döende och levande. Jag slirar ner längs den branta stigen, in i Storpissans granurskogsreservat.

.

Inga spår finns kvar att gå på från lördagens besök av Peter och Ellen. Snön är ny och vit. Jag var själv här tidigare i höstas tillsammans med Magnus Wadstein och letade sällsynta trädsvampar. Och jag har också varit här flera gånger tidigare vintrar och letat efter tretåig hackspett. Men med den avsikten har jag aldrig varit lyckosam.

Men den här gången vet jag att chansen är stor, ja nästan oundviklig eftersom allt är förberett och förankrat och jag är spänd och mycket förväntansfull då jag stannar i den ännu morgonmörka vildskogen och lyssnar med händerna kupade bakom öronen.

Döda träd står på parad eller ligger i brötar kors och tvärs. Här gick höststormarna från väster hårt åt barrskogen. Barkborregangreppen var monumentala och idag är skogen ett historiskt dokument från tiden innan människosläktets stora skogspåverkan. Här har nämligen naturen inom ett mycket begränsat område fått råda fritt till båtnad för svampar, lavar, skalbaggar, tvåvingar, fågelliv och mycket annat.

Barkborren är en av dessa viktiga nyckelarter. Med denna "pionjär" i grunden finns förutsättningar för ytterligare ett hundratal arter att följa efter. En av de barkborreberoende arterna är den tretåiga hackspetten; en norrlandsfågel, taigazonens egen hackspett, med endast en ytterst liten population ner mot södra delen av vårt land. Östergötlands slätter är öken för fågeln men "arken Omberg" kan ändå locka enstaka förbisträckande individer att göra ett övervintringsförsök. I år är det så dags! Äntligen kan jag komma att få se denna norrlandsfågel i mina egna hemmamarker.

Jag hör något!

Ett dämpat hackande i en murken trädstam. Det har inte den kraftiga och nästan lite metalliska klangen som de större hackspettarterna, spillkråka, gröngöling och större hackspett bjuder på. Det här är mera åt mindre hackspett eller till och med nötväcka.

En silhuett i dunklet - tretåig hackspett.

Jag stegar långsamt och försiktigt in från stigen över granlågor och under granrishäng mot det lockande ljudet som tilltar i styrka. Och så! Jag ser en rörelse på en stor granstam framför mig. Och så äger jag då plötsligt upplevelsen av en tretåig hackspett på "mitt eget berg". Äntligen suckar jag och mitt hjärta bankar av lycka.

.

.

Endast tio meter framför mig sitter den. Inne bland grenarna på en mäktig gran som ännu bär gröna barr hela vägen mot toppen, men där barkborrarna redan har börjat sitt ännu för mänskliga ögon, nästan osynliga angrepp. Den sliter i barken, hackar och plockar.

Ögat blänker till i blixtens sken. Men fågeln bryr sig knappast.
.
Jag smyger försiktigt allt närmare...
nio, åtta, sju, sex meter...
där stannar jag för hackspetten börjar se lite orolig ut nu.
.
Jag tar skydd bakom en gran och lutar kameran mot stammen. Rackarns vad mörkt det är i skogen. Det är egentligen inte fotoljust men jag måste ju ändå försöka. .
.
Under en dryg timme står jag där hos den "tretåige", fotograferar och antecknar. Den byter position med jämna mellanrum, arbetar sig upp till åtta meters höjd, knappt synlig längre, hasar baklänges neråt mot roten igen, flyger som en mörkgrå skugga under snögrenarna till ett annat träd ett tiotal meter bort, en helt död gran, hackar tre gånger, testar förutsättningarna, kanske lyssnar efter resonans och eko och far därefter vidare till en smal aspstam, provar igen men är inte nöjd och kommer åter tillbaka, nära mig. Här finner den ro.
.
Perfekt kamouflerad, egentligen omöjlig att se om man inte vet, sätter sig den tretåiga hackspetten några meter bort i en död gran och börjar arbeta intensivt.

Ser du fågeln?
Mitt i bilden och på stammen något till vänster. Annars, klicka på bilden och kika på förstoringen och du kan se det minimala reflexblänket från kamerablixten i dess öga..

Hackspetten har funnit något intressant. Under femton minuter sitter den på samma plats i intensivt arbete.

Den börjar med att flaga loss bark med snabba hugg från sidan parallellt med stammen från bägge håll. För att komma åt vrider den kroppen utåt och sträcker på ena benet. (Kanske finns här förklaringen till den bortrationaliserade "nedflyttade" extra baktå som andra hackspettar har. Fotens vridmoment kanske underlättas med en tå mindre att ta hänsyn till).
.
Med frekventa hack, ca tjugo - trettio stycken per tio sekunder, går fågeln loss på barken. Den vassa och spetsiga näbben koncentreras på ett allt trängre hål som går in i den gulvita veden. Efter femton minuter har den uppnått sitt mål, pillar fram detta och sväljer varefter den snabbt flyttar sig vidare till en ny plats. Den vänder ut bakkroppen ett par gånger åt sidan och en låter vit liten spillningsdroppe skickas iväg. Däremellan petar den fram smått från den ytligare röda barken, antagligen barborrelarver, som sväljs upprepat och direkt. Säkert slinker även spindlar och andra kryp ner samtidigt.
.
Födosökandet är ständigt och koncentrerat. Fågeln har mutat in ett bra vinterrevir, ty här finns gott om lämpliga döende träd och bra vedförråd inom ett begränsat område. Men det slår mig ändå hur intensivt den måste arbeta för att få ihop tillräckligt av proviant. Den flyger runt, testar, hackar stort eller smått hela tiden och jag förstår efter denna upplevelse att det bara är en mycket speciell karaktär av skog som ger de optimala förutsättningarna för denna intressanta gäst hemma hos mig - den tretåiga hackspettens behov är döende gammelgranskog.
.

19 november - Besökare

.

Lätt yrsnö idag. Lastar tre oljor för transport till Tranås. Jag undrar om Vagnsjön, Klinten, har lagt sig. Det visar sig snart.

.

Jo då, Vagnsjön ligger!.

.

Jag noterar att besökarantalet på denna bloggsida "Naturlig dagbok" idag kommer att passera fantastiska 25 000 sen starten, den 23 mars 2009. Vid kvällens summering blir det knappt hundra personer per dag och antalet ökar hela tiden.

Jag vet att många av er är trogna följare och jag "anstränger" mig för att hålla min Naturliga dagbok levande och intressant. Jag satsar ungefär en timme om dagen på min hemsida och blogg men detta är inget självändamål eller något onödigt arbete. Det blir en skön avkoppling från måleriet och ger mig själv många nya uppslag och idéer.

Sen kan jag också avslöja att arbetet jag har lagt ner på min hemsida och blogg blev en av de viktiga inkörsportarna till det hedervärda uppdrag som jag nu gör åt Nobelstiftelsen och Kungl. Vetenskapsakademien. Inget dåligt resultat!

..

18 november - Samlingsutställning i Tranås

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

I morgon tar jag vägen till Tranås. Dit är det inte mer än knappt två mil men det går uppför nästan hela vägen. Genom skogen och mellan sjöarna.

Jag kommer att ta med mig ett par akvareller till vår samlingsutställning. Och vi, det är Ombergsbygdens kulturarbetarförening.

.

16 november - Brevglädje

.

Tänk vad trevligt det kan vara med brev! Som dagens skörd till exempel:

Inkomster och två trevliga inbjudningar på samma gång. Kan det bli bättre?

..

16 november - En vanlig grå novemberdag

...

Dagen är grå, oerhört grå, knappast något ljus slipper genom den mörka skyn. Mitten av november kan kännas tung och lång och igår var en sådan typisk novemberdag.

Det var alltså igår.

.

Jag sätter mig i bilen och åker till min rammakare i Motala. Jag har några landskapsmålningar att ordna till och ytterligare en liten akvarell, en talgoxe, som jag har gjort till en kompis. Den är min del av en bytesaffär. Jag fick för precis ett år sedan en liten snidad talgoxe av honom och nu är det hög tid att jag sköter min del av avtalet. Jag bekostar en paspartout runt om så att det ser gediget ut.

.

Talgoxe, till en kompis.

Jag har gjort den ungefär på samma sätt som hans elegant täljda, sittande på en stubbad gren med huvudet lite bakåtböjt.

.

.

.

.

.

.

Naturligtvis tar jag vägen söder om Tåkern då jag vänder hemåt. Bara för att hålla koll på läget och låta mig lida, och njuta, av snålljuset över kullarna mot Heda.

.

En ganska stor flock sångsvanar betar tillsammans med gäss innanför vallen vid Holmen på Tåkerns södra strand.

På Holmens kornstubb går en stor flock sångsvanar tillsammans med gäss. Sammanlagt är det ungefär sjuttio svanar som sliter och drar i halmrester och boss. Det blev till slut också en skörd på denna vårvattendränkta teg. Här häckade mindre strandpipare och tofsvipor, krickorna brusade och grodorna lekte.

Fördelen med den sena sådden och vattensjukan som ännu anas är att stubben blir kvar; det är för sent och blött för plogen. Spillda korn blir lämnade åt fågellivet och jag önskar det kunde vara mycket mer av sånt "slarv" på Östgötaslättens leriga åkrar. Men inte! Redan i september/oktober är höstsådden för det mesta avklarad. Rationellt, tidsbesparande och tomt och livlöst för djurlivet.

Ja, nu är det ju ändå inte helt livlöst där ute på slätten. Under resans gång kan jag faktiskt räkna in hela fem olika rovfågelsarter och nu, hemma i ateljén igen, tar jag mig för att återskapa de ögonblickliga minnesbilderna som jag bär i mitt huvud. Det är ju så här enkelt och skissartat man faktiskt oftast upplever sin omgivning. Talgoxen här ovanför är ju mera en tillrättalagd och ofta orealistiskt uppställning, en typisk illustration. Men, det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Studie av sparvhök

.

.

.

.

.

Studie av fjällvråk

.

.

Studie av ormvråk

.








Studie av blå kärrhök

.

.

.
Studie av havsörn

15 november

.

Faksimil ur Corren

14 november 2010

rep. Gunilla Rech

Fortfarande pust!

11 november - Pust

.

Nu är jag tillbaka efter sejouren i Stockholm. Mina tre konstverk till nobelprisen i kemi är lyckligt överlämnade. Allt är klart!

Nu är jag bara tom och trött - sitter vid hemmadatorn med ett glas vitt vin och kopplar av. Imorgon om jag orkar kommer jag att lägga in några bilder från träffen idag.

Tills dess tänkte jag som så, att jag kanske jag kan mäkla lite - förmedla en länk till SVT play och några filmsnuttar där jag medverkar - bl a den senaste från igår - den som handlar om ämnet Nobeldiplom.

Håll till godo och tack för all visad support!

länk

.

10 november - Snö och TV-besök

.
Jag ägnar mig åt tung snöskottning på morgonen. En decimeter blöt och skinande vit nysnö har nästan suddat ut gårdagskvällens skottningsbedrift, då jag lassade iväg drivor som var upp till 70 cm höga framför garageporten. Det känns nästan som ett sisyfosarbete. Samma visa varje snövinter.

- Varför ska alltid just vi få dom där värsta drivorna, tänker jag och stänger öronen från grannarnas putslustiga kommentar.

Vid matplatsen väntar fåglarna på ny påfyllning..

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag skrapar fram fågelbordet och fyller på med frön. Fyra domherrar, gråsparvar, pilfinkar, grönfinkar, talgoxar, två entitor, blåmesar och två nötväckor hänger över axeln. Ja, och så skatparet förstås, men dem sjasar jag vänligt men bestämt bort, varefter de återvänder så fort jag vänder ryggen till.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Ännu finns lite kvar att klippa ner i trädgården. Vintervädrets plötsliga mäktighet har överraskat. Längs förrådsväggen slokar sönderfrusna blommor. Det är en sort som jag inte har något definitivt namn på. (När vi planterade dem sades de vara någon slags småspritiga solrosor, men jag vet inte jag). Hur som helst hinner de knappt börja blomma om hösten innan vintern slår ut dem. Det blir ett något meningslöst liv på våra breddgrader men jag nänns inte ta bort dem för gott.

I ateljén får jag besök av SVT Östnytt under förmiddagen. Reporter Anna-Stina och fotografen Johnny anländer med snö på fötterna. Jag bjuder på kaffe först för välkomstvärmens skull och sen arbetar vi ungefär en timme med reportaget som ska klippas ner till cirka två minuter.

Anna-Stina och Johnny från SVT Östnytt är på besök.

Det ska bli till ett inslag under kvällen eller kanske till i morgon kväll - osäkert vilket - om mitt ärofyllda uppdrag att måla Nobeldiplom.

Jag hoppas att det blir bra. Jag känner mig avspänd och bekväm. Det blir värre i morgon, känns det som, att åka till Kungl. Vetenskapsakademien och svara upp mot förväntningarna på mina verk inför en samlad skara. Ja, jag har gjort vad jag kan!

.

9 november - Vilken tuffing!

.
Vitgröe, Poa annua,
är en riktig tuffing i växtvärlden.
Här blommande i den första snön.

På väg tillbaka till ateljén efter den sociala fikastund vi ägnar oss åt varje tisdagförmiddag, Lars och jag, kan jag inte låta bli att förundras över det lilla gräset som blommar i snön vid husväggen.
Jag går in och hämtar kameran för att dokumentera det hela.

Det är vitgröe, Poa annua, och allt stämmer bra med flororna:
"Ettårigt gräs som blommar under februari - november".

Dess tålighet och okräsna behov gör att det används i fröblandningar för golf-greener bl a. Men i övrigt betraktas och bekämpas det väl mest som ett "ogräs" i åkerbruk och trädgårdsodlingar.
Det har gjort människan sällskap över hela jorden och påträffas idag på alla kontinenter, t o m Antarktis.

Jag gillar vissa tuffingar!

.