1 februari - När skäggmesen kom till Tåkern - 1972

Såsom jag tidigare har berättat har jag fått låna en bunt svartvita negativ av min vän naturfotografen Christer Elderud. Han har ett arkiv med tiotusentals bilder och jag har fått möjligheten att jobba vidare med ett antal tidigare opublicerade bilder. Jag scannar, rensar från damm och repor och lägger dem färdiga i en mapp i min dator för kommande planer. Jag kommer att ha stor glädje och användning av detta unika material, tänker jag.

Fotona jag bearbetar har en minsta gemensam nämnare. De handlar om skäggmesar och om mitt eget tidiga engagemang i arten framför allt under åren från 1972, då skäggmes för första gången sågs i Tåkern, och de följande åren fram till 1980.

Det är faktiskt med en aning våta ögon som jag studerar materialet. Jag minns hela den spännande tiden, då nästan allt mitt fokus fanns i Tåkerns enorma och dittills okända vassvärld. Det blev ett liv med skäggmesar.

Jag presenterar några utvalda bilder som aptitretare för vad som möjligen komma skall. De är alla från den 1 juli 1972, ett par dagar efter första upptäckten, och vi är på väg ut i den trånga kanalen, genom tät vegetation, till vassbältet där skäggmesarna finns. Vi vill försöka fånga några för ringmärkning.

Tack Christer för den spännande bildserie som följer:

På väg ut i kanalen.

Vi stakar allt längre ut.

Väl framme där vassbältet tar vid börjar vi spana efter skäggmesar.

Jan-Ove Wilbäck, Janke, var den som av en händelse upptäckte skäggmesarna för första gången i Tåkern. Detta hände om kvällen den 29 juni 1972 då han tillsammans med botanikern Lars-Åke Gustafsson paddlade ut för att leta växter. En sensation var ett faktum och utvecklingen har sedan dess burit vidare.

Näten spänns. 

Tåkerns första skäggmes är fångad och ringmärkt. Det är en hona som har sin familj på plats. Jag kallar henne Skäggmesarnas egen Eva. Hennes ättlingar lever nämligen vidare än idag i Tåkerns vassar och hon är troligen anmodern till de flesta skäggmesar av idag, kanske alla.

29 januari - Vänner man minns

De två senaste veckorna har ännu några människor i min omgivning gått vidare till drömmarnas land.

En vana som kommit med åren är att jag även tar del av dödsrunorna i tidningen under morgonkaffet. Jag vet att jag har det här gemensamt med många i min ålder. Jag kommer nu att nämna ett par personer vid namn, något som jag inte brukar göra, men undantaget är fyllt av saknad, värme och erkännande. Så många i vänkretsen nästan samtidigt blir väldigt tungt.

Ulla Langström var alltid på plats vid varje Konstrunda allt sedan starten runt sekelskiftet. Hon var en varm och lågmäld kvinna som alltid uttryckte beundran för min konst. Tack Ulla för alla dina besök!

Rolf Maller, läkare och Rotaryvän. En vänlig och fin man med stor repertoar och brett intresse också för konst, även för min. Årlig besökare på Konstrundan tillsammans med hustru Marianne..

Ulrik Lohm var en kunnig naturmänniska bosatt på gården Hånger på andra sidan Tåkern. Han visste det mesta om folk och folkliv vid fågelsjön sen gamla tider, samlade litteratur i ämnet, undervisade doktorander vid Linköpings universitet i Tema Vatten och blev med tiden en vän till mig om än lite på avstånd, allra först genom vårt gemensamma engagemang i att en planerad stor Riksväg 40, för nu ganska många år sedan, aldrig kom att dras mellan Omberg och Tåkern. Vilken kamp och vilken seger Ulrik!

Lars Croon blev en stor "samlare" av mitt måleri. Vid varje utställning kom han glad, beundrande och mycket vänlig. Och alltid köpte han med sig något till sitt hem i Malmslätt i Linköping. Jag var där hos honom, levererade en stor akvarell och såg då att väggarna var fyllda inte bara av min konst utan med verk ur många händer. Han hade förutom konsten också ett stort intresse i scouting och i ämnet Nordamerikas indianer.

Den stora akvarell som han inhandlade, en slags fågeldagbok över ett upplevt år, hade han en hemlig plan för. 

- Jag ska donera ditt fantastiska konstverk till Naturum Tåkern när de snart kommer att öppna. Jag tycker verkligen att den hör hemma där och om de inte kommer på det själva tänker jag ordna med det, berättade Lars för mig.

Stort tack Lars för din generositet!

25 januari - En kvällstur genom skogen

Det är nära fullmåne ikväll och vinden har mojnat. Det glittrar i billjuset från kristaller i isen och snön, när jag kör, oändligt sakta, längs grusvägarna genom Lysings häradsallmänning i Holavedsskogens norra utkanter, alldeles söder om Ödeshög, min hemby. 

Suget kom när månen gick upp och väckte min längtan efter ugglerop. Kunde det vara så dags, igen? 

På kvällstur genom Lysings häradsallmänning.

Turen går söderut från gamla Riksettan vid Rök och Hejla, in mot skogen, över Ingvaldstorp och vidare till Eje. Där hade jag fantastiska upplevelser av häckande berguvar för flera år sedan, men nu är det helt tyst och dött i det gamla stenbrottet. Jag stannar på vägkrönet vid Göjeryd och hör en kattuggla, jovisst äntligen en uggla, ropa svagt på avstånd från någonstans vid Sättra ängar. Vid Perstorp svänger jag av in på den mindre vägen till höger, mot Lorabadet. Framme stannar jag för en kort promenad, eftersom jag tidigare år här har haft förnämliga upplevelser av både sparvuggla och kattuggla. Men kvällens tänkta promenad blir kort, eftersom vägbanan är ishal som en skridskorink; och inte hör jag några ugglor heller. Lorasjöns sydspets då? Vid Geviken? Där brukar ju pärlugglan alltid ropa. Men nu är det tyst som i graven. Det enda jag hör både här och lite överallt där jag stannar till under kvällen är ljudet av droppar som faller mot skarsnön under träden. Det låter som ljudet från en stillsamt trummande hackspett. Vägen går över tassemarkerna vid Svinmossen förbi gården Gransjömaden där en person jag känner bor kvar. Han är en av få innebyggare på skogen idag. Sen går färden tillbaka hemåt över tallmoskogen, där nattskärrorna spelar i sommarkvällen, bort till den lilla gömda skogsgölen Järplången där myggblomstren bor i vitmossan och när ljusen från boningar möter igen vid Bonderyd och Bro vet jag att jag strax är hemma. Sista biten går över Renemo och Sjögetorp vid Visjön och sen är jag ute på allfartsvägen igen.

24 januari - Då jag ringmärkte skäggmesar

Jag var hemma hos min gode vän Christer Elderud igår och jag fick ta del av hans enormt digra förråd av fotonegativ. Jag är nämligen på jakt efter bilder från skäggmesmärkningen vid Tåkern under 1970-talet.

Christer, utbildad fotograf och journalist, har varit medlem i Naturfotograferna i stort sett från första början och hans bilder och reportage om framför allt natur har varit en viktig del i Tåkerns fältstations arbete. Jag och alla i vårt gamla gäng har Christer att tacka för mycket också när det gäller personlig utveckling och presentation.

Generös, som Christer är och alltid har varit, öppnade han sitt arkiv och vi letade fram ett femtiotal negativremsor från den tiden.

Jag själv med en ringmärkt skäggmeshane i Tåkerns vintervass 1976.

Idag har jag för första gången gett mig på att direktframkalla foton via scannern i min ateljé. Det blev ett foto från Tåkerns vintervass 1976 då jag nyss har ringmärkt en vacker skäggmeshane som ett första, men ändå lyckat, försök.

21 januari - I enklaste laget

Det var bara för att komma ut och se mig omkring som jag lämnade ateljén en stund just när eftermiddagen slocknade. Jo just, jag behövde tanka bilen också. 

Från Hästholmen körde jag vidare mot Väversunda, svängde av mot kyrkan och tog krökarna bort mot Lövängsborg och Holmens dämme innan jag sneddade hem i mörker över Dags mosse.

Holmens dämme i vintrigt kvällsljus.

Vid Tåkernkanten hann jag stanna till en kort stund för att fästa det ytterst enkla motivet framför mig - "snöig is, tunn vassbård och skymningsmörk skogsudde". Jag hade en bil i hasorna och fick bara någon minut på mig. Det räckte precis men blev förstås inte mycket att yvas över. 

Flera rådjur var på vift i landskapet och på vägen vid Dags mosse satt en hare på vägen. Den var inte så villig att ta språnget ut över snövallarna så jag fick lite tid för studier. Ögat lyste illrött i billjuset

Sammantaget blev det ett par akvarellskisser från kvällens utflykt - av det enklare slaget.

18 januari - Årets lodjursjakt i Östergötland

Inlagd artikel från Corren den 20 januari 2024

Det har blivit en rejäl kapning av antalet lodjur som får skjutas under licensjakten i Östergötland 2024 jämfört med 2023 års tilldelning på 28 lodjur bara i vårt eget län. Förra årets jakt väckte berättigad anstöt bland breda folklager och Gunilla Wetterling och jag skrev ett inlägg och initierade ett upprop via Corren och kunde till slut lämna in en lång lista med namnunderskrifter mot jakten på lodjur till Länsstyrelsen. Insändare dök upp i alla regionala tidningar i snabb följd. Se nedan ett av flera skriverier i Naturlig dagbok.

Gebbes Naturliga Dagbok: 9 februari - Upprop mot lodjursjakten. (naturligdagbok.blogspot.com)

Alla inläggen behandlade den bedrövliga och i många stycken oetiska troféjakten på ett av vårt lands mest älskade och skyddsvärda däggdjur. Merparten av den stora allmänheten var besvikna och förbannade. Licensjakten på lodjur kom sålunda under luppen över hela vårt land. Protesterna blev allmänna och allvarliga och de flesta krävde helt enkelt ett slut på företeelsen. 

Efter alla protester 2023 är det lätt att förstå att Naturvårdsverket och i förlängningen alla länsstyrelser fick kalla fötter och huvudvärk inför 2024 års tänkta licenstilldelning i kommande lodjursjakter. I Östergötland har man till slut landat på 4 djur istället för föregående års 28 st. 

Faksimil ur Corren från veckan som är.

Detta är ett steg åt rätt håll menar nog de flesta, även om många och också jag, tycker att fyra lodjur är fyra för många. Men okej då, kanske kan man tolerera en symbolisk tilldelning även på denna vackra representant för våra fem stora. Därmed blir inte allt bara svart eller vitt och den traditionellt så starka jägarkåren, trots varande i minoritet, får ändå något för sitt lystmäte.

Det känns som att naturen och förnuftet till slut har gått segrande ur striden. Så här måste det bli också i fortsättningen, det är något vi måste fortsätta att jobba för. Inga steg tillbaka nu! 

Men vargjakten den bedrövliga, den fortsätter ... men den kampen är nog svårare.

17 januari - Akvarellen lockar

Jag längtar efter att måla akvarell igen eftersom hela hösten gick i oljemåleriets tecken. Nu letar jag bland skisser och foton i mitt digra arkiv och bestämmer mig för att lägga upp en höstvintersvit från Dags mosse, som lockar mig med det "fula" efter allt ljust och färgrikt som jag arbetade med senast. Platsen bjuder verkligen in till dylikt måleri; ett fantastiskt område för sugna konstnärer att söka motiv ur.

Långt ifrån färdigt ...

Det här kan nog vara något åt det hållet, tänker jag och arbetar vidare.  Hur det kommer att bli som färdigt, och om, blir en senare fråga. Den som lever får se. Det hoppas vi på!

15 januari - Fjärde vintern, var ska det sluta?

Vilken vinter vi har! Idag är det åter bistert kallt och smockat med ny snö. Det är fjärde snönläggningen för säsongen och då menar jag med rejäla omgångar av flera decimeters djup och med töväder däremellan. Var ska detta sluta? Ännu är vi ju bara i mitten av januari.

Inte en fågel har visat sig vid matningen idag. De ligger lågt och dolt för att klara sig när nordanvinden sveper ner med storm i byarna och piskar luften med stickande snö. Däremot har kanadagässen, som alltid försöker sig på övervintring i bygden med Vätterns öppna vatten inom nära räckhåll, idag till slut gett upp. Plog efter plog har dragit söderut i den starka medvinden. 

Dagen idag har gått i snöskottningens tecken och överallt i nätverken berättar folk om detta. Det är mäktiga drivor runt hus och hemman och många bestämde sig tidigt på morgonen för att undvika vägar och gator och stanna hemma resten av dagen trots väntande arbete. Alla Ödeshögs skolskjutsar ställdes in och även den stora farleden E4:an var ofarbar då det var som värst.

Först nu, för en halvtimme sedan, när skymningen så sakta börjar komma har snöröjningen klarat av drivorna hemma hos oss, så att jag kan ta en sväng till ateljén. Vinden mojnar nu och himlens töcken lättar. 

Temperaturen faller snabbt. Prognosen utlovar rejält med minusgrader för de kommande dagarna.

11 januari - Subtila vårtecken

Än är det långt till vår men ljuset är på väg tillbaka, så snabbt att det märks från vecka till vecka. 

När jag kliver ur bilen i ateljén flyger två korpar över himlen i typisk parflykt. Där finns vårkänslor så det verkligen smittar, så jag stannar en stund mot väggen, i solen, och njuter medan de voltar, skorrar och klonkar förbi högt i det blå.

Sen går jag ut med sopor och då sjunger blåmesen från de översta kvistarna i en av trädgårdens hamlade lindarna. Vilken härlig början på en vinterdag.

10 januari - Exotiskt hemmavid

Ett besök på Tåkerns is är i vår familj ett absolut måste. 

Tåkerns is täcks av frostrosor.

Det sker varenda vinter sedan evinnerlig tid, minst ett par gånger per år, att vi med skridskor eller skidor på fötterna eller blott i varma kängor, med barn och barnbarn eller utan, i sol under blå himmel eller i grått vinterdis, i djupt eller tunt snötäcke och alltid i skönt varmfodrad klädsel, neddragen mössa och tjocka vantar, ger oss hän i upplevelsen.

Alltid med färdkost av något slag: kaffe, te och choklad med mackor eller korv och ibland med ryggan packad för korvgrillning vid en vedbrasa i någon läad vassvik, där vi njuter sittandes på sedvanligt ihopvikt vassmatta à la Gebbe. Bättre än så blir inte livet.

Juletids sista lussekatter sitter fint precis som jag själv gör på min hopvikta vasstron, helt torr och varm om ändan. 

Att vandra genom Tåkerns täta, stora och 3- 4 meter höga vassfält är oerhört spännande. Vintern gör det möjligt att nå ända in i Tåkerns annars så gömda och svåråtkomliga livsrum.

Så in i vassen ... 

Mängder av spår leder över snötäcket, in och ut ur vassarna, från fåglar, rävar, rådjur, fältharar, minkar, utter ibland, möss, sorkar och näbbmöss samt idag också från vildsvin.

Här har ett vildsvin passerat.

Här finns skäggmesarna som man kommer väldigt när vintertid. Idag såg vi endast enstaka och dessvärre också en slaktplats i en videbuske i vassen. Varfågeln hade lyckats knipa en skäggmeshane vars fjädrar nu låg utspridda i snön.

Vid varfågelns slaktplats. Fjädrarna avslöjar bytet - en skäggmeshane.

Och vi säger varje gång, att den här var den bästa av dem alla. Vi känner hur lyckliga vi är som har detta så nära inom räckhåll. Att känna Tåkern har blivit ett stort privilegium för oss och vi vet att detta är exotiskt i ordets sanna bemärkelse.

Vi utgick idag från naturum Tåkern.

Har du inte prövat detta tidigare så vill jag meddela att det nu är helt perfekt. Utgå gärna från naturum Tåkern med skidor, skridskor eller i bara kängor, det kvittar lika vilket, ty isen ligger där slät och stabil, 15 cm tjock idag, under ett tunt snötäcke. Allt är som gjort för en unik upplevelse.

9 januari - Skiss om kvällen

Jag gör en runda runt Omberg och sydvästra Tåkern när skymningen anländer och ser en älgtjur beta vid Broby och två gärdsmygar som far in under ett mot marken lågt liggande uthus vid ett hemman på Dags mosse; så långt har dessa alltså lyckats överleva. Solen går ner alldeles orange över Hästholmen och temperaturen har stigit till 2 grader plus. Det och ett par snabba akvarellskisser var väl allt som finns att berätta om dagens "äventyr". 

Jag märker att ljuset allt snabbare är på väg tillbaka nu. Det känns som om dagen är minst en kvart, kanske en halvtimme, längre än som mörkast. Skönt att konstatera.

3 januari - Omberg nu och då

Nu känner man av vårt arktiska grannskap. Vintern är här såsom när jag var barn, med kyla och ostliga snövindar. Det är nästan att man har glömt bort hur det var bara för några decennier sedan, när skidor och spark var vintermåsten och snö och is på gator och trottoarer var självklar vardagsmat.

Vi har blivit bortklemade och avvanda med tilltagande klimatuppvärmning, anser jag. Media varnar för katastrofväder med braskande rubriker och vädervarningar i olika färg. Löjligt nästan, säger jag, vis av ålder.

Under turen upp över Omberg på nyårsdagen tog vi tillsammans med vänner en stående fikapaus vid Sjövägen med den kända utsikten norröver bort mot Västra väggar och Mullskräerna, troligen den mest fotograferade av alla. Det var härligt friskt och njutbart.

Där var nyröjt, för utsiktens skull och man kunde se bergsbranterna blåna bortöver och vindbyarna vandra över vattnet. Allt var helt tyst; inte ens korpen ropade denna dag.

Den utsikten inspirerade mig medan jag gjorde illustrationerna till vandringsleden "Det istida Omberg". Den tycker jag att du ska avnjuta detta år och varför inte någon vinterdag som denna. Stigen utgår från Stocklycke parkering och är markerad med vitt. Förstås!

2 januari - Två triviala vinterskisser

Säsongens tredje snövinter är här, alla med rejäla töväder däremellan och nu sjunker temperaturen ner mot bisterkyla. Ur den klarnande kvällshimlen faller lätt snö då jag tar min tur genom Tåkernbygden. Jag har med mig skissboken och akvarellutrustning; kör så långsamt som det går på den isiga grusvägen över Dags mosse, stannar, spanar och kryper vidare på ettans växel. Jag släpper över tre närgångna rådjur, kliver sen ur och studerar en brunfärgad djurväxel tvärs över väg och humusmörka diken; den gav mig nämligen felaktiga vibbar om utter, men det var blott blötmagade vildsvin som passerat. 

Mörkret kommer, men kanske, tycker jag ändå, några minuter senare än förut, eller så är det just det att jag vet. Snön ljusar i alla fall upp när jag sätter mig tillrätta med rutan nervevad åt passagerarsidan och vänder mig ut mot slätten - beredd med papper och penna. 

Två triviala landskap på horisontalen fäster jag på bokens rynkiga blad. Just det vanliga och nästan fula lockar mig ikväll; det och det borttonade luftperspektivet över den platta slätten när kvällsgrånaden ökar. Så får det bli, snabbt och enkelt. Så har även 2024 fått sin början. Jag är igång.

26 december - Vad har vi gemensamt idag - Viggo Johansen och jag?

Viggo Johansen - en av de skickliga Skagenmålarna - är idag troligen mest känd för sina soliga landskapsmålningar från Jylland även om han målade väldigt mycket annat av stor kvalitet.

Viggo Johansen, Målning från Jylland med kor.

Det berättas att hans kära hustru ibland fick övertala honom om att "förfina" innehållet i motiven:

"Patron Knudsen vill gerne ha dette billed for sin samling men de måtte vaere kor paa:"

Alltså fick Viggo kohandla med sin målarsjäl och sätta dit några i sin målning; de blev mer lättsålda så.

...

Jag har också målat kor. Inte så ofta och inte så träffsäkert som Viggo Johansen förvisso, men ändå. Ett par exempel är dessa, en akvarell till ett omslag samt en olja från öländsk strand

Men det var nu inte detta som jag egentligen avsåg i rubriken, utan snarare förhandlingssättet att förändra ett motiv efter en presumtiv köpares villkor.

Jag la ut fyra små vinterakvareller dagarna innan jul i Facebook, med ett erbjudande om snabb och prisvärd affär. Alla verken såldes innan dagen var till ända, vilket ju är alldeles fantastiskt, men den sista dock mot löftet att " Kan du måla dit en örn eller en falk som liksom flyger över Omberg".

Före ...

och efter.

Jag gick med på upplägget. Jag gjorde som Viggo Johansen. Och inte känner jag att jag förlorade min målarsjäl särskilt mycket; lite kohandling får man stå ut med även som konstnär.

Gott Nytt År önskar jag härmed er alla mina läsare!

7 december - Mot årets slut

Jag tar en paus nu. Det har varit mycket mot slutet av året och jag behöver tid för återhämtning och vila. Så tänker jag och släpper vidare uppdateringar i min Naturliga dagbok fram till mitten av januari. Skulle det hända något spännande fram till dess blir det eventuellt en liten blänkare men annars kommer det att vara lugnt en månad framöver i min blogg. 

Jag vill passa på att önska alla mina trogna följare ett gott slut på 2023, en riktigt God Jul och ett fint år 2024.

Vi ses!

1 december - Julmarknad i Naturum Tåkern idag!

Idag mellan kl 15 - 21  är det fullt vinterös vid  Naturum Tåkern. Bland mycket annat kommer en JULMARKNAD att vara på plats, en premiär, med deltagande av olika "naturaktörer". Jag har lovat att vara med också. 

Ungefär så här kan de små skäggmesverken väl tänkas arta sig.

Och jag har alltså lovat att sitta på plats och måla små skäggmestavlor, inramade och klara för 800:-, i ett antal begränsat till maximalt 10 st sammanlagt. Får se hur det går och hur det kommer att gå att över huvud taget ta sig ner till platsen. Vi har nämligen fått åtminstone 35 cm nysnö i Ödeshögsbygden de senaste två dygnen. Det har redan i advent blivit en vinter vi nästan glömt bort att förstå.

 Här kommer en officiell inbjudan:

Julmarknad på Naturum Tåkern

1 december klockan 15-21

Juliga naturaktiviteter tillsammans med marknadsstånd med lokalt hantverk är en hållbar jul för oss. Juligt pyssel blandas med försäljning av julklappar och stämningsfulla lyktvandringar, allt i hållbarhetens tecken. Läs mer om aktiviteter och utställare på www.naturumtakern.se. Kom och starta julen på ett hållbart sätt på Naturum Tåkern.

24 november - Litet reportage i tidningen

Och som grädde på moset efter "Tåkernpriset" blev det även en uppföljning i tidningen.

Faksimil ur Corren, reporter Sune Johansson.

23 oktober - Reaktioner på anmälan om Tåkernpriset

Gensvaret på meddelandet om att jag fått mottaga Tåkernpriset 2023 har minst sagt varit mäktigt . Ungefär femhundra personer har varit inne i olika nätverk och gratulerat mig. Länsstyrelsen i Östergötland publicerar följande presentation:

"I tisdags delade Tåkernfonden ut Tåkernpriset 2023 till Gunnar ”Gebbe” Björkman, konstnär i Tåkernbygden sedan flera årtionden. Med hjälp av sin penna och pensel har Gebbe i kombination med sin gedigna kunskap om naturen och pedagogiska ådra skapat såväl stämningsfulla målningar av naturlandskapet som detaljerade artbilder från Tåkern.

Gebbes landskapsmålningar förflyttar betraktaren rakt ut i vassen, strandskogen eller strandängen. Dimman lättar, och vi kan förnimma doften av blöt jord och tjattret av hundratals fåglar. Även om man inte är vid sjön Tåkern så förmedlar konstverken känslan av att vara där - eller en vilja att vara där.

Alla som en gång besökt Tåkern har sannolikt sett Gebbes pedagogiska avbildningar av djur och växter på informationsskyltar och broschyrer. De väcker nyfikenhet och sprider kunskap om sjöns naturvärden samt en förståelse för varför den är värd att bevara.

– Gebbe har under lång tid bidragit till att komplettera människors upplevelser av naturen genom sina konstverk. Genom att skildra främst Tåkern i sin konst skapar han bestående bilder som i flera generationer bidragit till sjöns fascinerande mångfald, säger landshövding Carl Fredrik Graf.

Priset delades ut den 21 november på Linköpings slott av landshövding Carl Fredrik Graf, ordförande i Tåkernfonden.

– Det är en stor ära att få mottaga detta pris, en bekräftelse på det jag jobbat med under lång tid, säger Gebbe. Jag känner väldigt starkt för Tåkern och bygden kring sjön. Det är ett motiv som ständigt varierar och ger inspiration. Jag gör inga exakta avbildningar av platser, utan vill framför allt förmedla en känsla."

Motivering

Konstnären Gunnar "Gebbe" Björkman tilldelas Tåkernpriset 2023 för att han genom sitt konstnärskap levandegör naturen vid Tåkern och på så vis sprider såväl känsla för som kunskap om sjöns fascinerande mångfald.

Ödeshögs kommun uppmärksammar de hela med följande inlägg på Facebook:

"Stort GRATTIS till Gebbe Björkman, konstnär i Ödeshög och Tåkerbygden som igår fick ta emot Tåkernpriset 2023

Priset delades ut på Linköpings slott av landshövding Carl Fredrik Graf, ordförande i Tåkernfonden."

Några generösa omdömen från nätet:

Stort grattis Gebbe och fortsätt med det du gör för att synliggöra Tåkerns mångfald på ditt enastående sätt - Frank Runtegen

Grattis Gebbe! Väl värd priset du som visar upp Tåkernbygden på ett fantastiskt sätt! - Maria Taberman

Grattis, så välförtjänt! - Jonas Grahn

Grattis Gebbe! Hatten av för dig! Mycket välförtjänt!! - Sofie Hellman

Du är väl värd denna utmärkelse. Stort grattis Gebbe. - Svante Bergqvist

Äntligen! Varma gratulationer från oss. - Mia Högberg

Hjärtliga gratulationer Gebbe! Hälsning från Watamu vid Indiska oceanen. - Jan Lagerlöf

Stort Grattis! Bästa mottagare av priset! - Gabriella Saxner Johansson

Stort grattis till en värdig pristagare! - Elisabeth Nilsson (tidigare landshövding i länet).

Inte en dag för tidigt! Grattis! - Lisa Syren

Grattis! - Andreas Norlén (Talman i riksdagen)

Grattis, du är en hedersknyffel! -Börje Ekstam

Stort grattis! - Martin Modeus (Ärkebiskop)

21 november - Prisutdelning på slottet

Idag är jag inbjuden till lunch på Linköpings slott tillsammans med representanter för Tåkernfonden under värdskap av landshövding Carl Fredrik Graf, tillika ordförande i nämnda fond.

Landshövdingen i Östergötland, Carl Fredrik Graf, överlämnar Tåkernpriset till undertecknad.

Ändamålet med tillställningen är att tilldela mig "Tåkernpriset", vilket innebär att jag får mottaga ett trevligt diplom samt en prischeck på 10 000 kr.

Glad och ärad tackar jag förstås hjärtligt för denna förnäma utmärkelse och framför allt för den fina motiveringen. Den gör mig extra stolt:

"Konstnären Gunnar "Gebbe" Björkman tilldelas Tåkernpriset 2023 för att han genom sitt konstnärskap levandegör naturen vid Tåkern och på så vis sprider såväl känsla för, som kunskap om, sjöns fascinerande mångfald".

15 november - Öringsafari

Imorgon, torsdag den 16 november, leder jag en öringsafari till Ålebäcken mellan Hästholmen och Omberg. Vi träffas vid P-platsen intill Sverkerkapellet med oömma kläder, stabila skor eller stövlar och med ficklampor. Kl 18.00 gäller. Anmälan och kostnad - se vidare genom att klicka på bilden.

11 november - En solig hälsning till grannen

Jag sänder en varm och solig hälsning till närmsta grannen.  Så nära men ändå ... men visst älskar vi varandra, trots allt.

Utsikt över Vättern och Västergötland från Omberg i Östergötland. 

8 november - Recension av utställning

På kultursida 7 i dagens Corren, finns en recension av min utställning på Galleri R i Linköping, vilken pågår nästan en vecka till. Den är skriven av kulturjournalisten Sievert Sjöberg som följt mitt konstnärskap under lång tid. 

Klicka på bilden för läsbarhet.

Faksimil signerad Sivert Sjöberg. Corren den 8 november 2023.

Tacksam och stolt tar jag emot hans ord. Det är ju inte alltid som recensioner är enbart positiva men det är faktiskt den här.

Ytterligare en knapp vecka återstår innan allt är över. Passa på att göra ett besök på galleriet. Jag vill ju att också du ska få ta del av mitt skapande. Jag tycker att det är värt det, menar jag något hemult med hakan oblygt utstucken.

7 november - Elvarum på Omberg

Elvarum eller Älvarum ligger på en höjd ca 245 möh på den södra halvan av Omberg, men utsikten över Älvarums udde, Vättern och Västergötland döljs effektivt av skog, planterad gran mest men även planterade ekdungar med en ålder av nästan precis 70 år.

Lars leder vår vandring, men även han luras först av de nya hyggen som förändrat landskapet sedan senast han var här. Stigen in är också nästan obefintlig och snårigt övervuxen och tycks idag mest användas av vildsvin. Man får således anstränga sig något för att komma rätt.

När vi närmar oss det gamla bostället finner vi allt tätare bestånd av dansk körvel, en ettårig växt med smak och doft av anis eller kanske lakrits genom en eterisk olja känd som ingrediens i den "danske kungens droppar". 

Fröställningar av dansk körvel i förgrunden vid Elvarum. Arten sprider sig numera snabbt över Omberg.

Enligt sagor och myter ska det ha legat ett slott med elva rum här på Omberg och med fantasins hjälp kan man möjligen föreställa sig älvorna som dansade. 

Men i sanning var Elvarum istället och för inte så länge sedan en bebyggd gård där bland andra kronojägare bodde. Under mitten av 1800-talet ska Elvarum ha varit känt för sin stora och bärrika körsbärsträdgård. Man ordnade då speciella körsbärsdagar, en i juli och två i augusti, en slags skördefest. Då vankades körsbär och brännvin och man dansade och hade roligt, sades det.

Här är grunden till Elvarums boningshus.

Vi finner stengrunden nästan dold under buskar av måbär eller möjligen vinbär och Lars pekar på hörnstenen, som vi trampar förbi. Strax intill står en ganska stor idegran ständigt mörkgrön. Planterad ekskog står tätt intill oss och körveln är nästan invasivt närvarande.

På den gamla åkern, idag bevuxen med planterad gran, troligen, av  mellaneuropeisk proviniens av utseendet att döma, sätter vi oss på några fallna stammar och intar vår färdkost.

Lars berättar och visar.

Där kommer materialet fram ur Lars ryggsäck, kartor, anteckningar och artiklar i en välordnad mapp.

Från 1200-talet finns det belägg för bebyggelse här, säger Lars, som  inte med säkerhet kan svara på om det var med kopplingar till Alvastra kloster som då var relativt nyetablerat. Elvarum var emellertid den äldsta av de drygt tio "gårdar" som fanns uppe på berget och här fanns verksamhet och folk åtminstone under hela 1800-talet. När det revs eller vittrade bort kan Lars inte svara på.

Att Omberg var annorlunda på den tiden mot idag är dock helt klart. Berget var brukat både här och där och betat över stora områden så att skogen var gles och hagmarkslik.

6 november - Digital recension i kortform

Mer vågad färgpåläggning av östgötske konstnären "Dit vill jag." Foto: Gunnar ”Gebbe” Björkman I decennier har Gebbe Björkman tillhört de mest namnkunniga östgötakonstnärerna. Han har haft en lång rad engagemang på många håll runt om i Sverige. Faksimil ur Corren digital 6/11 av recensent Sievert Sjöberg. Full artikel kommer i tryck i morgon 7/11

6 november - Ätlig kastanj

Snart nog, åtminstone inom något årtionde eller så, kan vi förhoppningsvis skörda ätliga kastanjer i Ödeshög. Det blev en något längre historia än tänkt och den började med att jag här i Naturlig dagbok berättade att det fanns ett alldeles ensamt träd av arten ätlig kastanj, (väl skilt från och inte giftigt som vår vanliga hästkastanj), planterat i utkanten av vårt samhälle. 

Här är länken till det reportaget.

Min vän Göran Kidfelt hörde av sig när han hade läst om mitt upprop och meddelade att han hade flera småträd av ätlig kastanj hemma. Han hade drivit upp dem själv och erbjöd mig att få ett exemplar så att kommunens initiativ skulle bli framgångsrikt, d v s  kunna ge välmatade kastanjer istället för tomma gallfrukter eftersom nödvändig korsbefruktning saknades hittills.

Till Konstrundan i maj hade han med sig det utlovade trädet. Detta har jag nu haft hemmavid över hela sommaren eftersom planteringen har uteblivet av olika skäl. När Göran för ett par veckor sedan undrade hur det hade gått och om jag kanske ville ha ytterligare ett träd, fick jag ändan ur vagnen, igen. 

Jag tog alltså kontakt med Ödeshögs gatuchef Per Andersson och sa, att nu snarast, innan tjälen kommer, måste planteringen ske av den ätliga kastanjen och så passade jag på att överraska honom att inte bara ett, utan två fina exemplar numera fanns till förfogande.

Fredrik från kommunen är klar för plantering av de båda ätliga kastanjerna.

Idag har det skett. Fredrik Landstedt slog en signal i morse och sa att han var beredd. Vi åkte ut med träden till platsen och bestämde hur planteringen skulle ske. 

De båda nya ätliga kastanjerna är på plats idag och där bortom står det tidigare så ensamma trädet och väntar på bröllop.

Snart ringde Fredrik igen och meddelade att det var klart. De båda telningarna var ordentligt planterade och uppstagade. 

Jag önskar träden ett stort lycka till och skänker en tacksam tanke till vännen Göran. Kanske finns tid att smaka i framtiden även för mig. Rostade kastanjer är en delikatess!

2 november - Förberedelser

Nu bär det iväg mot Linköping med allt material inför utställningen som börjar på lördag.

Det senast avslutade verket, en liten olja från en kanotfärd på Tåkern i somras och som jag kallar för "Vägen ut" har stått på extra varmluftstorkning under natten och om jag är försiktig kan jag idag nästan nudda färgskiktet utan någon skada skedd. Det lyckades! Jag har tur med marginalerna, eller är det möjligen den långa erfarenheten som talar?

Sammanlagt kommer jag att visa nästan 30 tavlor. Nu drar jag en första suck av lättnad. Hängning och pressmöte står på tur.

Galleri R i Linköping den 4 - 16 november!