20 mars - Vårdagjämning

Vårdagjämning - Tänk att vi redan är där. Igen!

Det är ett ljuvligt ord. Så mycket förhoppning, ljus och skönhet ligger inbäddat i begreppet. Det är så avgörande stort och viktigt framför allt för oss i Norden. En liten lutning på jordaxeln är allt som är och som skapar förutsättningen för årstidsfenomenet och livet på jorden som det ser ut hos oss idag.

När man är ute och reser söderöver i världen och berättar att man kommer från Sverige, landet som skär polcirkeln, får man alltid frågan om kylan och mörkret. 

- Är det inte kallt däruppe? Kan man verkligen bo där?

Det är svårt att redogöra för det hela. 

Jag brukar berätta att Sverige är ett långt land mellan syd och nord. Vänder man Sverige upp och ner på kartan hamnar sydspetsen i Italien.

Där jag bor, säger jag, är det inte någon större skillnad mot Mellaneuropas klimat. Ibland på vintrarna har vi knappast ens snö.
Men, i norra delen av landet, fortsätter jag, är det ofta extrem kyla och djup snö vintertid. Det är så stor skillnad att det generellt inte går att berätta hur klimatet är i Sverige, bara så där.

Just nyss  hörde jag på väderleksrapporten att Nikkaluokta hade 34 minusgrader i natt igen och att det kommer att falla två decimeter nysnö under dagen i Jämtland. I Skåne är våren långt kommen redan och här hos oss, i södra Mellansverige som jag brukar definiera lokalen, är det också vår; en vår som emellertid inte riktigt har bestämt sig, snön faller några tiotal mil norröver och det är nästan så, att man kan känna doften av den ända hit och ändå blommar Omberg alldeles blått av sippor.

Koltrastarna som aldrig övervintrade i mitt landskap när jag var barn ligger idag på femte plats i övervintringsligan bland fågelbordsfåglar. Inget är statiskt i naturen. Även klimatet rör sig.

Idag, i vårdagjäåmningens vändpunkt, hoppas jag att vintern är över för i år hos oss. 

Jag förstår och håller med. Koltrasten har tröttnat på äpplen och dragit till skogs av längtan till kärlek och mask.

Och, alldeles utanför ateljédörren kravlar sig idag faktiskt en liten daggmask framåt över asfalten. Spåret leder bakåt från höstens grävarbete runt husväggarna. Nu har det kommit ett behagligt och stilla vårregn och nu är det tid för masken att söka sig vidare i livet. Den är på väg mot gräsmattan ett par meter längre fram mycket målmedvetet och jag passar på att hjälpa den på traven en smula.

Därmed är det förhoppningsvis dags att avskriva vintern för gott för i år, i min hembygd vill säga. Koltrasten kan förnöja sig. Maskarna är på plats. Allt är förberett.

19 mars - Rädda Vättern

.

Jag har nyss via Facebook anmält nedanstående ärende. Jag har där bett alla mina vänner läsare att informera sig och därefter dela meddelandet till så många vänner och bekanta som möjligt. Det är kraftsamling som gäller nu och alla röster behövs!

Det gäller nämligen att aldrig vila. En liten paus kan man ta när man måste, men sen "måste man på´t igen". Intressenterna som anges i de tre hoten har stora resurser att vara uthålliga i sin framställan och tyvärr har de många gånger också stöd från statsmakten, som nästan alltid, i de fall där exploatering står mot natur- & miljöresurser, verkar vilja prioritera "näringen" i första hand.

Just nu finns tre allvarliga hot mot sjön Vättern under utredning med förödande utbyggnad som möjlig följd. Vättern är en av Europas viktigaste färskvattensreservoarer och borde självklart ha högsta prioritet som natur- och miljöresurs. Men så är det skandalöst nog icke idag!
Dessa är de aktuella hoten:

1. Fracking av naturgas i Motalavikens alunskifferlager
2. Utökad försvarsflygverksamhet med alltfler skjutningar över sjön
3. Planerad stor gruva vid Norra Kärr alldeles invid sjön

Ett stort engagemang mot dessa tre hot finns formerat under Aktion Rädda Vättern och flera stormöten och aktiviteter har avlöst varandra. Protesterna är väldiga och samstämmiga. Trots det går exploateringsprocesserna vidare med statens goda minne.

Närmast kan du ta del av information i Kunskapskanalen i SVT onsdag den 2 april kl 16.50, 18.00 samt 18.35
Tre av föredragen från ett stormöte i Gränna sänds då och nu vill vi vädja om att du lyssnar, tar del och för informationen vidare.

Hjälp till med att sprida detta budskap genom att gilla och dela. Tillsammans kan vi rädda Vättern från dessa hotande verksamheter till en mycket bättre framtid.

Läs mera:


Aktion Rädda Vättern

14 mars - Vårens ansikten

.
Jag sitter i ateljén och målar det sista på en akvarell om en sparvuggla, som bygger på en härlig upplevelse från förra våren då jag åkte upp i skymningen till Lorasjön söder om Ödeshög, där sparvugglan spelade för fullt medan solen sjönk bakom skogen. Det var en av många gånger under vårarnas lopp; en säker plats.
Jag tog några mörka, suddiga foton, dock möjliga för underlag och studium. 
Än har jag inte varit där denna vår, men det finns gott om tid - ända in i april är gångbart - och jag väntar bara in den perfekta aftonen.

Detalj av akvarell - Sparvuggla.

Sparvugglespelet är ett av vårens många ansikten, en lite trolsk och ljusskygg skumraskaffär, svåråtkomlig och spännande, något man ständigt kan gå och längta efter och se fram emot.

Hästhovsblommen, den första, i dikeskanten är ett annat ansikte man ständigt vill se in i. Den går fort över i excesser och överdrifter. Det är den första sparsamma man längtar efter och nu, precis just nu, är den tiden här. 

13 mars - I väntan på bakslaget

.
Det känns lite kymigt nu när man vet att bakslaget är på väg ner över landet med kyla och snö i sällskap.
Det var på något sätt bättre förr när SMHI inte var lika säkert i sin prognos och med bara någon dags framförsikt och YR.no inte ens var påtänkt i landet.
Numera vet man tio dagar i förväg ungefär hur det kommer att gå. Man bli mera förberedd förstås men samtidigt finns tid att ladda upp för mera ångest, i det fall man känner sig väderkänslig.

Det är precis så det är just nu, när solen strålar från en klarblå himmel och temperaturen redan så här tidigt om förmiddagen har nått upp till tio plusgrader, att jag känner just ångest inför helgens kommande drastiska temperaturfall och snöprognos och en vecka som fortsatt kommer att gå alltmer i vinterns tecken.
Och ändå vet man ju! Jag menar, det är ju samma sak varje år. Någon direkt överraskning är det ju inte.

För ett par dagar sedan såg jag en rekordtidig mindre guldvinge. Sliten och blek fladdrade den runt i en solglänta på Omberg. Den kommer nog att få problem liksom de där videfuksarna som jag såg däruppe på berget ungefär samtidigt.

Det är så det är. Uppstickarna tuktas. Klimatet sätter gränsen för förekomst och utbredning. Allt är i sin ordning.

I förrgår såg jag en sävsparv sittande i kaveldun vid Tåkern. Den var nästan helt vårfärgad men ärligt talat kanske inte riktigt lika fin ändå, som den jag nu har snickrat till i ateljén. 

Det handlar om "brämfällning". I vinterdräkt täcks vårelegansen hos många tättingarter av fjäderbräm i skyddsfärgat dova grågulbruna färger. Efterhand nöts dessa bräm bort från fjäderspetsarna och vårstassen kryper fram i ljuset.
Sävsparven är en karaktärsfågel för våta marker, sjöstränder och lugnt flytande vattendrag där videt står tätt i starren och vass och kaveldun dominerar. Den övervintrar också i Tåkerns vassar, ibland i mängd, men det var faktiskt länge sedan. Under senare år har övervintrande sävsparvar varit mycket fåtaliga så jag förmodar att den jag såg var en nykomling.

Men igen då, snart tar våren en paus, så jag och naturen får förbereda oss för ett vintrigt bakslag. Usch och fy!

11 mars - Kärlek till våren

.

I grusbacken vid Alvastra under Ombergsbranten lättar vårens första humla framför mina fötter. Citronfjärilar och nässelfjärilar flyger över gräset och ett par nyckelpigor parar sig. Om de nu inte hade det avklarat redan till hösten så är det säkert bra att förstärka chanserna även på vårkanten. 
Vi är här för att leta efter bibaggar i slänten men finner inga.

Kanske undrar du vad det är som glittrar i fotot här ovan. 
Jo, nyckelpigorna passar på under en skyddande kungsljusrosett som är alldeles luddig för att kunna stå emot vinterkylan och nu när nattens frost smälter i solen bildas tusentals glittrande vattendroppar.

10 mars - Rekordtidig vår med överraskande fynd

.
Så här varmt har det inte varit i mars månad på åtminstone 50 år meddelade SMHI igår.
I Linköping, där jag först var på ölmässa och senare umgicks med barn och barnbarn, var det igår vid lunchtid ungefär 18 grader varmt!

Vi åkte tillsammans ut mot Tinnerölandskapet och Rosenkällasjön. Det blev en helt ljuvlig vårutflykt med messång, trädkryparsirr, sångsvansrop och knipspel. 
Och minsann hittade vi också en första vårsolande huggorm vid dikeskanten nära bilen. Jag letade länge och lyckades till slut finna den där den låg alldeles stilla och välgömd i gulgräset. Barnbarnen blev väldigt upphetsade förstås och så även jag.

Dessa tre bilder av huggormen vi såg, har svärsonen Jakob Järpenmyr tagit. Tack för att jag får visa dem här.

Och något tidigare under helgen var det Omberg som gällde.

Jannes och min vandring på Omberg är här markerad med rött.

Janne och jag gjorde en liten vårexkursion på Ombergs södra delar. Vi besökte platser som för mig var tämligen okända och tidigare knappast besökta. Tänk ändå, att det finns områden av berget som ännu idag efter ett långt liv med Omberg faktiskt känns obekanta för mig.

Blåsipporna börjar slå ut i solgläntorna. Om en vecka kommer här att vara blått.

Och här kommer nu en spännande observation vi gjorde, som jag gör en utförlig beskrivning av nedan:

Vårens första "nässelfjärilar" dansar i solen ovanför Stora Klint på Omberg noterar vi, Janne och jag, varvid jag också slänger iväg några foton med teleobjektivet på avstånd.

Men nu, när jag tar fram korten för att lägga in dem här i min naturliga dagbok blir jag överraskad och ytterst tveksam till om det verkligen är nässelfjäril och inte en av fuks-arterna, körsbärsfuks eller videfuks, som vi har sett. 
Jag lägger ut fotot på FB-sidorna "Vi som gillar fjärilar" och "Intressanta fynd av insekter". Det var som jag anande. Nässelfjärilarna vi såg visade sig bli något helt annat.

Jag lägger tacksamt och löpande ut kommentarer från nämnda sidor och konstaterar samtidigt att det inte alltid är så lätt det här med artbestämning av fjärilar:

1. Max Allan Niklasson Detta skulle jag nog bedöma till körsbärsfuks

2.  Janne Svantesson Helt klart en videfuks! Grattis!!

3.  Max Allan Niklasson Fast är inte så säker på det, känns trots allt som att andelen svart på framvingen är för lite?  Sedan tycker jag färgen inte är tillräckligt varm.

4. Janne Svantesson Grundfärgen tycker jag passar mycket bra på vide o det svarta kantbandet ser helt perfekt ut för vide, Snygg individ!

5. Jan Lundgren Jag har för mig att jag läst någonstans, men har glömt var, att de här båda arterna kan skiljas på de blåa fläckarna på bakvingens översida. Hos körsbärsfuks ska de vara halvmånformade och mer eller mindre fristående medan de hos videfuks ska vara förenade med varandra. Om detta är en "säker" karaktär så borde väl det här fotot vara en körsbärsfuks??

6. Janne Svantesson Det är inga hållbara karaktärer med dagens kunskaper. Fotot visar en finfin videfuks. Grundfärgen bl.a. Går mer åt det gula hållet på körsbär

7. Bisse Falk Nja för mig är det en körsbärsfuks..

8. Jan Lundgren Nu kommer jag ihåg var jag läste det. Det var under en rapport i AP i början på mars i år och det var en dansk som stod för det "tvärsäkra" utlåtandet. Rätt eller fel Janne, men för honom är det väl "dagens kunskap". Jag tycker nog också att det är en videfuks, men har inte tillräckligt med kunskap för att vara tvärsäker!

9. Bo Söderström Mkt knepig individ men den djupt rävröda grundfärgen i kombination med diffus övergång mellan svart sömkant och den röda bakvingen ger för mig videfuks. I stället för de ljusa halvbågarna har denna individ spridda mörka fjäll. Men sömkanten är ovanligt smal. Förutom Mats nyckel ovan skrev jag en artikel i Fauna & Flora om skillnaderna i utseende hos arterna (omkring 2006). Videfuks hade ju inte setts i Sverige sedan 1960-talet när Rolf och jag upptäckte den åter 2004.

10.Bo Söderström De senaste två somrarna har det varit rejält inflöde österifrån vilket nog kan förklara det mesta. I Stockholmstrakten verkar det vara en av de vanligaste och tidigaste dagfjärilarna numera. Men där vi fann den 2004 kan det ju ha funnits en populationsspillra under alla år sedan 60-talet.

10. 

11.Freddy Persson För mig är detta en självklar Videfuks o inget annat. Den diffusa svarta fläcken samt den vackert rävröda färgen ger mig en självklar Videfuks. Utav de jag har sett så är det ingen snack om saken. Men det är ändå bra att det diskuteras kring dessa arter så att andra lär sig hur man ser skillnad på dem. Bra jobbat Janne Svantesson med artförklaring.

12.Janne Svantesson Har lagt ut en bild på en videfuks för att visa hur dom blå bågarna varierar mellan dessa två nämnda arter!! I mit tycke en värdelös karaktär för skilja dessa två arter på!! Vi här i Blekinge har förmånen att kolla på dessa juveler varje vår i antal så man lär sig med tiden. Vi behöver inte längre kolla på benfärgen för att avgöra vilken art det är.

13. Janne Svantesson Inte världens bästa foto(har fotat av dataskärmen med mobilen) Ge akt på gulare grundfärg, gula bågar innanför det svarta kantbandet ffa den markerade svarta fläcken på framvingens ovansida längst ner i hörnet. På vide är denna mer diffus. M.m. Jämför bilderna

14. Gebbe Björkman Tack Janne för din experthjälp. Jag undrar bara - hur du kan finna en körsbärsfuks bara så där, att plåta vid behov och lägga ut.

15. Janne Svantesson De du  Tog årets första besök vid Nässjön, Blekinge . Mycket bra lokal för vide o körsbär, Ligger bara ett stenkast hemifrån! Stack ifrån mitt i artdiskutionen vi hade!!

16. Gebbe Björkman OK - Jag kommer, efter all denna initierade information från flera håll, att notera denna individ som min första observation av videfuks. Med andra ord, två individer den 8 mars vid Stora Klint på Omberg i Östergötland. Stort tack för all fantastisk hjälp och info till alla!

17. Janne Svantesson Det kan du göra med gott samvete
Påföljande  information:
Efter att min bild således diskuterats runt i expertpanelen är det dags att sammanfatta resultatet. 
Det är alltså arten VIDEFUKS som jag observerat. 2 individer spelflög i slänten ovanför Stora Klint på södra Omberg den soliga och varma förmiddagen 8 mars 2014 och detta är min första egna observation Tack för all hjälp och information!

En kvällstur ner till Stugan vid Tåkern igår fick avsluta en rekordtidig vårdag. Ute på slätten såg jag flera traktorer som plöjde och gödslade och jag hörde också om någon bonde i trakten som vårsådde under helgen och nu förväntar sig två skördar under året. En ny era i så fall för Sverige om det skulle lyckas!

Sprängörtens rotstammar är redo för en ny säsong.

Tranorna ropade vid kanalen, tofsviporna spelade över betet och sprängörtens giftiga och övervintrande jordstammar som skvalpade runt vid vattenkanten började skjuta nya skott och gjorde sig därmed redo för rotslående och tillväxande.

När solen gick ner bakom kanalens alkratt började gärdsmygen sjunga.

Jag plockade med mig en bukett hästhov hem till köksbordet. Det tillhör vårens första nödvändighet. Nu är vi redan här - och ännu är det bara i början av mars månad.

7 mars - "Uppdrag korp"

.
På något sätt kommer ett foto av flygande korpar som jag har tagit att ingå i en collagevinjett till TV4:s "Gladiatorerna".
Jag vet inte hur och riktigt när och egentligen inte heller varför. Men, så är det och jag har fått betalt och allt sånt, så nu väntar jag bara på att få se vad det blir.

Mer spännande och utmanande än så är att jag fått förfrågan att illustrera en kommande bok om "Korp". Jag säger inte mer just nu, ty allt är ännu lite löst upphängt i verkligheten och jag själv kanske allra lösast.
Men allt beror på mig och resultatet och jag ser fram emot uppdraget med stor spänning och nyfikenhet och känner att jag är riktigt sugen på att börja skissa korpar med glödande penna.
Det kräver jag nämligen av mig själv numera, att jag inte bara löser det för stunden, snickrar till något av rutin liksom, utan att jag verkligen går in i projektet till hundra procent, annars kan det kvitta lika.

Den här snabba korpskissen ur huvudet är bara ett torftigt första försök. Bättre kan jag hoppas på men då gäller förstås att lägga massor av tid på skisser och studier åt olika håll. Sen får man se hur det blir. Det vet jag inte än.

7 mars - Två snabba havsörnar

.

Jag gör ett mycket kort besök vid Sättuna fågeltorn vid Roxen idag och obsar direkt två havsörnar över sjön och då far ett par tankar genom mitt huvud.

För det första - att åka ut i naturen idag, till en fågelsjö som Roxen eller Tåkern till exempel, och därvid nästan med visshet kunna säga att man kommer att se havsörn, är stort. Vi som var med redan på femtio och sextiotalet vet, och aldrig kunde vi drömma om dagens scenario.

För det andra - Irlands första häckande havsörnpar, introducerade för några år sedan från Norge, fick ut sina första två ungar 2013. Nyligen hittades en av dessa skjuten. Det gamla hatet kvarstår in i vår moderna tid. Fy och usch!

För det tredje - Min gallerist i Linköping, som jag besöker under förmiddagen, frågar mig om det finns möjligheter att se havsörnar vid Tåkern nu och jag svarar honom: " Du behöver inte åka längre än till Roxen. Jag kommer just därifrån och har sett två stycken".

För det fjärde - tänker jag att även om min gallerist varit på plats där vid Sättuna idag, men ensam, hade han kanske ändå inte fattat att han just sett två havsörnar. Det är nog inte alltid så lätt för en som inte vet och förstår.
Jag menar, det är ju inte som på NaturTV, i slow motion och med extrem närbild, som naturen upplevs på riktigt!

5 mars - Under nymånen

.
Jag höll låda och "teater" för Ödeshögs pensionärer igår. Det var för fjärde året i rad, som jag ställde upp med underhållning och kunskapsspridande på Solgården.
Det har tidigare handlat om "Fåglar", "Nobelarbete" samt  "Akvarellmåleri i praktiken".
Det var absolut fullsatt igår och jag kände att mitt besök var mycket uppskattat.

Utgångspunkten för mitt framträdande bestämde jag så sent som på morgonen. Det var då jag fann silverfisken på toalettgolvet i ateljén. Denna lilla urinsekt, som jag skrev om i gårdagens Naturliga dagbok, fick bli huvudperson i en historia som ledde in i insekternas spännande värld under 40 minuter.

Igår kväll kände jag mig trött och utslagen och hes. Min förkylning efter Turkietresan är inne på sin tredje vecka nu och konditionen har gått ner till ett bottenläge. Torrhostan går mig på nerverna och mest har jag velat ligga kvar i sängen men sånt håller ju inte i längden.

- Ta tag i dig nu, sa Ulla. Ta en promenad. Det skulle du må gott av. Stäng av TV:n!

Jag masade mig ur TV-fåtöljen, där jag just sett makalöse bolltrollaren Ronnie O´Sullivan vinna Welsh Open i Snooker i finalen mot Ding Junhui med ett fantastiskt maxbreak i sista framet där både vänster och höger hand kom till användning. 

Nu var det min tur. Att göra något själv. 
Huttrande och gäspande tog jag på mig jacka, reflexväst och gåvänliga skor och vandrade ut på promenad i mörkret.
Det var en stilla sen kväll, vinden drog lite svagt i ryggen och svärtan var nästan kompakt under halvtäckt himmel.

Men så dök den upp i en glänta mellan molnen. Månen. Så vacker att det värkte till i hjärtat. Nytänd, med lite varm glöd i det silvriga låg den lutad på sidan och vandrade på skrå mellan molntrasorna.

Så vände det. Jag fick kraft. Under den 40 minuter långa ensamma vandringen under nymånen kände jag hur själen och kroppen återhämtade sig. 
Jag kom hem svettig och trött. Fylld av tillit inför framtiden och med huvudet fullt av nytända idéer ställde jag mig i duschen och lät tristessen och tröttheten rinna av mig och tänk plötsligt hostade jag även mindre.

4 mars - Silverfisk

.
En liten silverfisk smyger undan när jag öppnar toalettdörren i ateljén. Den överraskas av ljuset som den skyr och rör sig ryckvis framåt, liksom glider, eller "simmar" över golvet tills den försvinner in i skydd under kåpan till handfatets avlopp vid golvet.
För mig får den gärna vara där. Jag har sett den några gånger förut och jag tror att det kan vara samma individ. Den har inte på något sätt stört mig eller ställt till någon skada.

Silverfisk, nattsmyg - Lepisma saccharina

Den är inte mer än en knapp centimeter stor, glänsande som i silver, spolformad med små ben och långa antenner. Tre borst sticker ut längst bak och familjen heter därför på svenska just borstsvansar.
Silverfisken tillhör en grupp ur-insekter som har en utvecklingshistoria vilken går mer än 300 miljoner år tillbaka. I vårt land finns endast två arter och dessa påträffas inomhus men i sydliga länder lever silverfiskar även ute i naturen och några av dem kan bli flera centimeter långa. Gruppen har i motsats till mera "moderna" insekter inte anlag för vingar.

Silverfisken lever av allehanda organiskt material som innehåller eller kan spjälkas till socker: hår, matrester, hudflagor, tapetklister m m och egentligen gör den nog lite nytta som renhållare.
Den är långsam i tillväxt och reproduktion och kan bli flera år gammal och under den tiden lägger honan upp till ett hundratal ägg. Nymferna ser ut som små miniatyrer av de vuxna och de tillväxer långsamt genom att då och då ömsa skinn.h tillväxer långsamt genom hudömsning då och då

3 mars 2014 - Skillnaden mellan liv och död

.
Det är en avsevärd skillnad mellan liv och död. I bild blir detta ganska påtagligt.

Att få ynnesten att från första parkett kunna studera en livs levande vild räv under sorkjakt är oerhört stort. 
Att tvingas bevittna sju skjutna rävar upphängda som makabert skryt på en bodvägg för allmänt beskådande är något helt annat.
Den person som vakade ut dessa dödade rävar hade också en levande vacker räv för ögonen just i skottögonblicket och jag kan inte låta bli att undra över - Hur man kan, och varför?

En sak kunde jag förstå. Det är den om människan som jägare för födans skull, även om det knappast är adekvat för en modern svensk. Men att döda för dödandets skull eller därför att man tror att man gör "nytta" i naturen som så kallad "viltvårdare". Det  är för mig obegripligt med allt vi kan om natur idag.

Bilden på de skjutna rävarna har ett par år på nacken idag och jägaren och jag har talat om saken. Han hänger upp rävarna på frånsidan insynen idag, alltid något. 
Men, jägarkåren av idag har uppenbarligen en mängd etiska och ekologiska uppgörelser att ta tag i framöver för att jakten fortsättningsvis ska kunna accepteras och inordnas i vårt moderna samhälle med den bredare och mera ekologiska syn på natur och miljö som har företräde idag. 
Förbi måtte den tid vara då jägarna är den grupp som ensamma bestämmer över jakten. In med den i historiens mörka garderob och försvinn för evigt!
Låt oss börja med att rösta så att minoriteten jägare som sig bör också blir en minoritet  i riksdagen.