5 maj - Min skäggmeskompis är borta

"Min bostad, tegelhuset vid Kyleberg, blev ett verkligt nav för naturintresserade. Alla kom och gick som vore de hemma. En dag stod Lars-Åke Gustafsson och Jan-Owe Wilbäck på förstubron. Det var om eftermiddagen den 29 juni 1972. De ville ha mina råd om vilken kanal som var bäst lämpad för att ta sig ut i syfte att studera och samla in växter från Tåkern. Lars-Åke var tidigt en mycket framstående botaniker, vilket var udda i sammanhanget, där allt annars kretsade kring fåglar och ringmärkning och Janke var min polare under fältstationens pågående inventeringar. Jag berättade om de flatbottnade stakekorna som låg under alarna vid Renstad kanal. De gick nog för sig att få låna några timmar för ett så lovvärt ändamål. Prova att hitta dit.
De kom tillbaka igen mot kvällningen denna förunderliga sommardag, med andan i halsen och upphetsning lysande i ansiktena.

”Vi tror att vi har sett skäggmesar”.

Dagen därpå den 30 juni for vi ut i ekan Janke och jag, stakade oss fram genom kanalen till vassbältet där de förmodade skäggmesarna hade observerats. Nästan omedelbart fick vi kontakt med flera individer. De var alla ungfåglar, ganska olika de skäggmesar som då fanns att tillgå i fågelböckerna; inte konstigt alls att Janke och Lars-Åke varit osäkra.

Undertecknad och Janke på skäggmesspaning i Tåkern 1972. foto - Christer Elderud.

Nu var de här, skäggmesarna, som vi under flera år hade längtat efter och fantiserat om. Nu hade de äntligen hittat till Tåkern och från den här dagen blev sjön aldrig mer som tidigare. En enastående historia om en fantastisk fågelart tog här sin början och den som var med som upptäckare, var Jan-Owe Wilbäck, då Janke kallad, idag Janne Vilbäck läser jag i dödsrunan.

Janke i ekan, Tåkern i juni 1972. foto - Christer Elderud.

Nu är han borta, min gamle skäggmesvän Janke. Mörkt sammetsögd och med mjukt dalmål i rösten, en ödmjuk och vänlig själ som syntes ganska exotisk i vårt sällskap av killar med genuin Mjölbydialekt. 

Jag fick veta om hans bortgång igår. Han dog lugnt och stilla hemma i Borlänge dit han tidigt flyttade tillbaka. Det gjorde att vi tappade det mesta av kontakten, men jag har ofta, i mina många möten med Tåkerns skäggmesar, tänkt tillbaka på den märkliga dagen i juni 1972. Det var nämligen inte bara Tåkerns historia som skrevs om. Det gjorde även min!

9 mars - Lappuggla i egen bygd

Nu har lappuggla åter setts i närheten av Ödeshög. Den 2 mars noterade Adam Hermansson en individ som satt i en al på en fuktig öppning/röjning vid sidan av vägen i skogsbygden någon mil söder om samhället.

Lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög den 2/3-24. Foto - Adam Hermansson.

Adam var vänlig nog att meddela mig om fyndet och senare samma dag såg han åter ugglan i området men eftersom jag var bortrest blev det inte av för mig att besöka platsen förrän någon dag senare.

Lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög den 2/3-24. Foto - Adam Hermansson.

*

Så sent som på 1980-talet var lappugglan en mycket ovanlig fågel i Sverige. Man visste inte mycket om artens häckningsbiologi och utbredning. I verket "Våra svenska fåglar i färg" från 1962 ansågs den inte ens vara årsviss som häckfågel i vårt land.

"Lappuggla" illustration B. Hallberg i Våra svenska fåglar i färg från 1962.

Min bokförfattarkompis Carl-Fredrik Lundevall och jag hyste på 1980-talet långt gångna planer på att sätta oss på ett tåg upp till fågelmålaren Mats-Åke Bergström. Med honom hade han ett samarbete genom  boken "Våra Vanligaste Fåglar" och Mats-Åke var just den person som visste hur man kunde lyckas få se den mytiska och rara lappugglan - "Den store grå i skogen". Men vi kom aldrig dit, andra ting kom emellan och snart nog blev Carl-Fredrik med ålderns rätt allt mera skröplig tills han en dag fann för gott att lämna livet och följaktligen allt det där med drömmar och upplevelser också. 

Ända in i dessa dagar tänker jag på Carl-Fredrik och hans hustru Elsie och på de drömmar om lappuggla som vi bar men som aldrig kom att uppfyllas. Så överraskad han skulle vara om han hade fått leva vidare in i dessa dagar. 

Noterbart är att lappugglan aldrig kom med i boken Våra Vanligaste Vilda Fåglar som Carl Fredrik och Mats-Åke arbetade med. Fågeln var nämligen så sent som 1988, då boken kom ut, ännu en väldigt ovanlig art i vårt land.

Något hände emellertid under 2000-talen, väldigt svårförklarligt men ändå så typiskt när det kommer till natur, där ingenting verkar vilja stå stilla. Från att ha varit en unik Norrlandsfågel, med en cirkumpolär utbredning i Tajgazonen, hos oss från Ryssland till norra Skandinavien, började den från 2000-talet dyka upp allt oftare söderut i vårt land. 

Utvecklingen har gått fort och idag finns häckningar av lappuggla i hela vårt avlånga land och för varje år upptäcks allt fler individer och häckningar, ända nere i Skåne och Halland.

Även Östergötland har fått del av lappugglornas uppdykande. Så minns jag t ex den överraskning som den trafikdödade ugglan utanför Skänninge skapade bland oss fågelkunniga för ungefär 15 år sedan. Andra individer noterades efterhand, bland annat vid en valltork, mitt på slätten utanför Motala. 

Den 24 april 2019 ringde Ronald Lillevars om en lappuggla som plötsligt satt på en stängselstolpe alldeles nära huset han besökte. Den berättelsen är värd sin egen historia och den har du här i en länk som finns under bilden på den lappuggla som Ronald fotograferade vid tillfället.

Ronald Lillevars bild av lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög 2019.

Efter mina senaste besök i området har ryktet spritt sig och igår fick jag ännu en uppdatering om lappuggla berättat för mig. Jag har ännu inte kollat upp meddelandet dock, att lappuggla sågs av ett par lokalboende också under 2023 i området.

Med alla dessa observationer under en följd av 5 år inom ett väldigt begränsat område är jag idag mycket benägen att tro att lappugglorna faktiskt häckar där någonstans. Täta granskogar finns det gott om, hyggen och öppna inägor samt fuktiga sankmarker dessutom. Allt ser ut att kunna passa perfekt för ett häckande lappugglepar.

Jag har lagt in observationerna i Artportalen och kommer att försök följa upp med fler besök. 

Lappuggla, akvarell av undertecknad.

Själv såg jag min första och hittills enda lappuggla i Västmanland norr om Skultuna där ett par häckade under åren efter 2015. Lyckan var fulländad. Jag hade kameran med den gången år 2017 men avståndet till fågeln var långt och bilden blev i stort sett oanvändbar, så jag fick göra den här akvarellen istället, en möjlighet jag har som konstnär.

1 februari - När skäggmesen kom till Tåkern - 1972

Såsom jag tidigare har berättat har jag fått låna en bunt svartvita negativ av min vän naturfotografen Christer Elderud. Han har ett arkiv med tiotusentals bilder och jag har fått möjligheten att jobba vidare med ett antal tidigare opublicerade bilder. Jag scannar, rensar från damm och repor och lägger dem färdiga i en mapp i min dator för kommande planer. Jag kommer att ha stor glädje och användning av detta unika material, tänker jag.

Fotona jag bearbetar har en minsta gemensam nämnare. De handlar om skäggmesar och om mitt eget tidiga engagemang i arten framför allt under åren från 1972, då skäggmes för första gången sågs i Tåkern, och de följande åren fram till 1980.

Det är faktiskt med en aning våta ögon som jag studerar materialet. Jag minns hela den spännande tiden, då nästan allt mitt fokus fanns i Tåkerns enorma och dittills okända vassvärld. Det blev ett liv med skäggmesar.

Jag presenterar några utvalda bilder som aptitretare för vad som möjligen komma skall. De är alla från den 1 juli 1972, ett par dagar efter första upptäckten, och vi är på väg ut i den trånga kanalen, genom tät vegetation, till vassbältet där skäggmesarna finns. Vi vill försöka fånga några för ringmärkning.

Tack Christer för den spännande bildserie som följer:

På väg ut i kanalen.

Vi stakar allt längre ut.

Väl framme där vassbältet tar vid börjar vi spana efter skäggmesar.

Jan-Ove Wilbäck, Janke, var den som av en händelse upptäckte skäggmesarna för första gången i Tåkern. Detta hände om kvällen den 29 juni 1972 då han tillsammans med botanikern Lars-Åke Gustafsson paddlade ut för att leta växter. En sensation var ett faktum och utvecklingen har sedan dess burit vidare.

Näten spänns. 

Tåkerns första skäggmes är fångad och ringmärkt. Det är en hona som har sin familj på plats. Jag kallar henne Skäggmesarnas egen Eva. Hennes ättlingar lever nämligen vidare än idag i Tåkerns vassar och hon är troligen anmodern till de flesta skäggmesar av idag, kanske alla.

21 april - Den blå Scilla-mattan

Så här är läget just nu i vår trädgård. 

Den blå blomstermattan breder ut sig i många trädgårdar, också i vår. På den här bilden är det rysk blåstjäna, Othocallis siberica, som dominerar totalt. På annat håll i vår trädgård har ett par olika arter av vårstjärnor spritt sig in från grannens samt med lite hjälp av inplantering av undertecknad dessutom. Vårstjärnorna tillhör släktet Scilla, och där finns totalt ett tiotal arter, "sparrisväxter" varav de flesta kommer från trakterna runt Turkiet. 

Men! rysk blåstjärna är alltså ingen Scilla. Kom ihåg detta nu!

Ulla suckar och vill inte har mera lektion, säger hon när jag berättar om allt det här under en fikapaus i trädgården. "Vill jag säga scilla om alltihop, så gör jag, även i fortsättningen"!

Nåväl. Lite så är det att många av de här arterna nu sprider sig i vårt land också utanför trädgårdar och planteringar; de håller på att försvenskas och några generationer framåt i tiden kommer de säkert att bli helt accepterade som "inhemska" arter, blivit integrerade helt enkelt. Det är så det brukar gå till.

Beståndet av rysk blåstjärna, Othocallis siberica, i vår trädgård besöks av mängder av honungsbin. De kan vara lite svåra att hitta i bilden, men de finns där.

Den här ryska blåstjärnan är ganska lätt att skilja från de andra. Den har en nickande d v s nedåtriktad blomma och den har blå ståndarknappar som ger ett blått pollen och man ser att honungsbinas pollensäckar blir alldeles blåfärgade därav.

Hör ni, nu när det är så himla vackert vill man ju verkligen inte för något i världen vara med om ett sånt där eländigt bakslag igen; den där "7:e vintern innan våren har satt sig", såsom Åke på fiket brukar säga. Men, trist nog, på söndag redan kan det bli snöblandat regn. Tvi vale, säger jag bara!

27 februari - Upprop mot Östergötlands lodjursjakt

Det är nära nu till den skamliga lodjursjakten som är planerad att starta i övermorgon. Vi som sörjer och på det starkaste protesterar önskar lodjuren ett rejält och snabbt töder så att all spårsnö försvinner och försvårar slakten.

Idag var det ett stort reportage av journalisten Claes Nilsson i Corren om eländet; både en central framsida och en helsida i A-delen samt digitalt med en nätupplaga. Vi tackar Corren och reporten för detta. Vi har därmed nått ett av våra delmål, att se till att jakten INTE smyger obemärkt förbi. Nu vet många fler vad som så sorgesamt är på gång.

Framsida i Corren 27 februari 2023. Foto: reporter Claes Nilsson (faksimil).

Sid 4 i A-delen i Corren 27 februari 2023. Foto och text Claes Nilsson (faksimil).

Tidigare i min blogg har jag berättat om upplägget av protesten, så jag upprepar inte det här, utan hänvisar dig till att scrolla ner. Vad som däremot inte har presenterats är den lista med namnunderskrifter som sändes in till Östergötlands länsstyrelse och också presenterades för vår landshövding. Här är den:

Gebbe Björkman, konstnär, Gunilla Wetterling, biolog, Henrik Ekman, journalist, Nicklas Jansson, biolog, Hawkey Franzén, kulturarbetare, Kjell Antonsson, biolog, Bo Boa Axelsson, kulturstofil, Göran Tunemar, hemmansägare, Lars Frölich, naturguide, Ingrid Bergengren, biolog, Annette Rhann, frilansjournalist, Morgan Johansson, konstnär, Eva Mattsson, författare, Ganga Roslin Bladh, konstnär, Bengt Nyström, naturintresserad, Anders Jörneskog, kommunekolog, Kerstin Nyström, undersköterska, Börje Ekstam, biolog, Karin Nyström, studerande, Ulla Björkman, lärare, Jan Petersson, Lena Wistedt, läkare, Sven Lennartsson, lärare, Lars Wistedt, Christer Wiking, skogsbiolog, Ulf Eriksson, naturintresserad, Peter Östergrens, fotograf, Barbro Nelly, fotograf, Jerker Hindrikes, östgötamas, Staffan Bergfeldt, advokat, Susanne Hasselqvist, butiksanställd, Elisabeth Ramstrand, kyrkomusiker, Eva Vogel-Rödin, konstnär, Agneta Widén, Joakim Tollin, projektledare, Bo Antberg, naturvän, Ann Fällström Antberg, naturvän, Rurik Bladh, konstnär, Alexander Hadad, konstnär, Håkan Larsson, pensionär, Christina Larsson, pensionär, Michael Nilsson, naturintresserad, Rickard Fredriksson, biolog, Tomas Håkansson, lärare, Håkan Lundberg, biolog, Anders Tingvall, ekolog, Bror Olovsson, naturintresserad, Anders Sandberg, veterinär, Ulf Aschan, naturvän, Peter Hansen, naturintresserad, Pia Tingvall, verksamhetsutvecklare, Ulf Hjulström, Ulla Mathiasson, Börje Mathiasson, Staffan Gustavsson, fotograf, Lelle Karlsson, landsbygdsbo, Björn Grip, Stig Holgersson, biolog, Benny Amberin, rovdjursspårare, Tommy Eriksson, pensionär, Karin Forsell, Kjell Bäcklund, designer, Judit Rogulla, Sofie Andersson Söderbaum, Mikael Calmsund, ingenjör,  operationstandsköterska, Oliver Andersson Hjort, servicetekniker, Christer Davidsson, naturvän, Birgitta Davidsson, naturvän, Cecilia Nordström, rovdjursintresserad, Peter Hederberg, miljöingenjör, Anton Hedström, Alvin Johansson, naturintresserad, Björn Ljunggren, auktoriserad revisor, Anders Fredriksson, fotograf, Helene Brännstrom, sjuksköterska, Ronny Gustafsson, elmontör, Vera Frankova Karlsson, markägare, Håkan Karlsson, markägare, Marianne Silfverlåås, ideell skogsväktare, Ingemar Ander, naturvän, Ami Gadh Lund, Kjell Lund, Christer Felix, djurvän, Ann-Christine Sporrong, pensionär, Britt Agnrud, naturintresserad, Nils Petter Gregerson, professor, Pälle Boquist, Örjan Larsson, pensionär, Eva Siljeholm, biolog, Elisabeth Palm, socialpedagog, Jonna Palm, studerande,Stefan Westberg ornitolog, Ann-Christine Johansson, Stig Johansson fågelskådare, Ingrid Tagesson, Olle Hagberg, pensionär, Christer Nilsson, överläkare, Malice Ivkov, överläkare, Niklas Storm, naturfotograf, Ulla Richter, naturintresserad, Ulf Hjulström, Lars Liljeqvist, fotograf, Per Erik Wester, Bella Grewal, fil mag biologi, Karin Lindgren, Lena Wahlstedt, Christina Österberg, naturintresserad, Göran Österberg, naturintresserad, Camilla Linusson, Utomhuspedagogik, Bengt Andersson, naturintresserad, Stig Bagge, platschef, Christina Isbjer Bagge, adjunkt, Elna Lundgren, student, Svante Söderström, Civilekonom, jägare, Rebecka Vik, författare, Mikael Sandberg, rovdjursintresserad, Gunborg Rapp, naturintresserad, Fredrik Sunnermalm, Consulting Director, Katarina Widerström, naturintresserad, Karin Wilhelmsson, lärare, Nils-Åke Andersson, naturintresserad, Katharina Manntz, fårägare, Anna-Karin Åkerman, psykolog, Anita Nilsson, Bengt Sveider, naturintresserad, Lars Ander, pensionär, Bertil From, jazzklarinetist, Birgitta Malm, pensionär, Madeleine Askelöf, biolog, Tord Nilsson, biolog, Ann-kristin Hellman, pensionär, Monica Schöld, naturintresserad, Marcus Israelsson, smed, Sofie Schöld, biolog, Eva-Britt Kemmer, pensionär, Mathias Bohman, Ingenjör, Maria Hultsberg, bibliotekarie, Erik Habermann, psykolog, Chris Henriksson, arbetsterapeut, Susanne Westman, miljövän, Malin Gröndahl Maass, naturvän, Lena Lindeberg, civ ek, Ulla Lundén, lärare, Susanne Hägg, Djurvän, Barbro Odlander, skogsägare, Gunilla Pettersson, naturintresserad, Eija Lövgren, fotograf, Kirsi Hårsmar, pensionär, Tuula Persson, pensionär, Rolf Lövgren, läkare, Ingela Christiansson, naturintresserad, Johan Linder, fårägare, Mårten Lundgren, naturfotograf, Anna-Lena Lundgren, Sverker Kärrsgård, jägmästare, Karin Hessland, geolog, naturintresserad, Agneta Lundgren, naturintresserad, Kjell Eriksson, Elna Lundgren, student, Rebecka Vik, biolog och författare, Staffan Gezelius, kommunaltjänsteman. Jessica Pettersson, naturnjutare, Erik Adolfsson, Birgitta Larsby, naturälskare. Brittmarie Genet, Monica Sivenius, djurvän, Roland Wicksell naturintresserad, Lena Johansson, Monika Samuelsson, naturintresserad, Christer Johansson, Gabriella Saxner Johansson, Camilla Carlsson boende på landet, Vibeke Mathiesen, fotograf, Lena Udd, skogsboende, Magnus Hedin, skogsboende, Elisabet Löfgren, landsbygdsbo, Anders Löfgren, landsbygdsbo och jägare, Gunilla Stålmarck, naturvärnare, Pernilla Hook, naturvän, Emanuel Öberg, landsbygdsbo, Christer Nillson, naturvän.

Tack till er alla som tog er tid att signera uppropet. Det gör skillnad!

28 juli - Två flugor i en smäll

Nördiga jag har kollat upp två små vackra flugor, funna de senaste dagarna och härmed dokumenterade i ett par vilda akvarellskisser.

Borrflugan Anomoia purmunda.

Den första är borrflugan, Anomoia purmunda, som uppträdde i flock, dansande med sina vackert brokiga, viftande vingar och gröna ögon, på en av mina mistlar i trädgårdens äppelträd. De höll sig just där och bara där, på mistlarna, vilket får mig att undra om inte den också är en värdväxt precis som det i vetenskapslitteraturen angivna hagtornet. Vad vet vi om detta?

Den andra hade jag glömt, men minnet kom tillbaka när jag fick svar i nätverken, att det var den tvåbandade getingflugan som jag hade funnit där vid Örnslid på Omberg; minnet, att jag hos den numera bortgångne vännen Åke Lidegran läste in mig på denna blomfluga redan 2017, efter ett besök i hans Gumby äng hade grumlats av tidens tand.

Blomflugan Tvåbandad getingfluga, Chrysotoxum bisinctum

Två flugor i en smäll är väl inte så pjåkigt? och så vackra dessutom. Det finns ju några tusen tvåvingar att välja på så här har jag att göra. 

2 september - En historia om en skolflicka och hennes herbarium

Jag avslutar en historia jag började berätta i Naturlig dagbok den 17 juli 2016 (länk). Det är en berättelse om en skolflicka, hennes herbarium och om en växt som idag inte längre finns kvar i vårt land - gaffelglim, Silene dichotoma.

Gaffelglim 

Hon hette Inga och växte upp i skuggan av Rökstenen. Hon dog efter ett långt och rikt liv för snart tio år sedan men innan dess bad hon mig förvalta ett herbarium med växter som hon samlade in när hon gick i klass 3:4 i Vadstena Samrealskola år 1935. Det var ju så på den tiden, att alla elever måste pressa och artbestämma ett antal växter för att få godkänt i naturkunskapen och helst skulle detta ske i hembygdens hägn. Materialet presenterades i ett snyggt herbarium som nagelfors och godkändes av läraren innan avslut och betyg.

Ingas hebarium

Ingas samling omfattar knappt hundra arter, allt från hennes omgivning runt gården, vars folk, Ingvaldssönerna förresten är nämnda på Rökstenen, samt vid Tåkern och på Omberg. Växterna är de vanliga i sammanhanget: åkerogräs, vägrensblommor, arter från skog, äng och hagmarker samt två orkidéer från Omberg och gul näckros från Tåkern.

Herbariet är av det från den tiden standardiserade formatet med kraftig, marmorerad pärm och allt är prydligt skött med välskrivna etiketter i svart tusch, där ändå ett par ledsna rättningar i rött måste ha retat henne, tänker jag. Nästan hundra år har passerat, arken har gulnat och blommorna bleknat, somligt har lossnat och smulats till damm, men det mesta är ännu i gott skick och oftast väl bestämningsbart, så Inga kan vara stolt över sitt verk. 

I herbariet är det ett blad som sticker ut. Mitt i samlingen finner jag nämligen ett ark med arten gaffelglim, men namnat med dåtidens ”klynneglim”, insamlat av Inga den 25 juli 1935 på en åkerren i Röks socken. Gaffelglim är idag troligen helt utgången ur den svenska floran. I Artportalen är den senast noterad 2008 i Östergötland och 2010 på Gotland. Den östgötska lokalen besökte jag för ungefär tjugo år sedan, en grustäkt med grundvattensamling nära Varv i Motala kommun, där arten växte i strandgruset. Den gången tog jag några foton som ligger till grund för den idag bifogade akvarellillustrationen.

Ingas insamlade gaffelglim

Bakgrunden till Ingas fynd av gaffelglim i Röks socken kan man läsa om i den Virtuella floran och är i korthet denna:

Gaffelglim var förr vanligare och fanns i odlingslandskapet från Skåne till Uppland men påträffades ända uppe i Norrbotten. Den följde med klöverfröblandningar som köptes in från utlandet och växten spred sig därmed i vallar och odlingar. När importen av utsädet avtog försvann i samma takt gaffelglimmet och arten är idag alltså helt borta. Ingas fynd har därmed blivit till ett intressant naturhistoriskt tidsdokument.

Igår den 1 september fulländades berättelsen i och med att jag fick ett trevligt och givande besök av botanisten Anders Svensson från Kisa, som var på valideringstur runt om i västra Östergötland. Validering, godkännande, av ovanliga arter sker alltid av experter som Anders så att allt i sista änden blir korrekt.

Vi drack en kopp kaffe och samtalade en god stund efter att han studerat och också godkänt en sällsynt växt vid Stora Lund, ett första-fynd för Östergötland - arten borsttåg.

Vi kom att tala om Ingas herbarium och hennes fynd av gaffelglim.

- Jag kan hjälpa dig med det, sa Anders

Och så berättade han om sin kontakt med Åke Ryling på Oskarshamns museum dit han sänt alla herbarium han själv har fått ta hand om.

Botanisten Anders Svensson med Ingas herbarium.

- Jag kan se till att Ingas herbarium också kommer dit. Där kontrolleras hela materialet och digitaliseras, så att det för alltid bevaras och kommer att finnas tillgängligt för framtida studier och forskning.

Vilken bra idé! Ett åtagande kom därmed slutgiltigt att uppfyllas - mitt löfte till Inga att hennes herbarium skulle få finnas kvar och komma till både nytta och glädje. Vilket härligt avslut på en god historia.

26 december - En extra julklapp

Jag fick ett e-brev på själva julafton, som gladde mig mycket. En extra julklapp!

Jag hade blivit utvald till årets Bouleprofil 2019 men eftersom Coronan begränsat det mesta av verksamhet och styrelsemöten hade inte beslutet tagits och förmedlats förrän nyligen, 2020.

Årets Boule Profil brukar utses till distriktsårsmötet varje år och delas ut då. Distriktsårsmötet 2020, när detta skulle ske i mars blev det inställt. Ett nytt försök att få till mötet, gjordes i november, men samma sak då, det blev inställt. Därför presenteras 2019 års Boule Profil på detta sätt. GRATTIS.

Ett guld, två brons och en kvartsfinal blev mitt fantastiska facit under Boule-SM 2019.

Brevet var underteckat av vår ordförande i Östsvenska Boueförbundet, Jan-Åke "Jågus" Gustafsson, som meddelade att det var mina stora framgångar under Boule-SM i Linköping sommaren 2019 som låg till grund för ett enhälligt beslut, vilket också inkluderade motiveringarna "gentlemannaskap och långvarigt engagemang i sporten".

Nog är jag mycket glad åt mina medaljer och framgångar i tävlingar, men jag blir faktiskt ännu gladare och framför allt väldigt stolt över att få bära epitetet årets Bouleprofil som ju innebär så mycket mer än bara vinster på banan.

SM 2019 är överståndet.

Så härmed vill jag framföra mitt varma tack till styrelsen och alla hundratals medlemmar i ÖSBF, Östergötland, Småland, Öland och Gotland för att just jag får bära denna ära med tillhörande vandringspris.

Länk till ÖSBF

9 juni - Glada tankar

.
Min hembygds nyaste rovfågel röd glada är på plats på allvar nu i Östergötland. Allt oftare ser jag den också tätortsnära hemma hos mig och även om jag själv inte känner till något om häckning eller ej, är jag förvissad om att några par häckar också i Ödeshögs kommun nu för tiden.
Efter en lite trög start har det alltså tagit fart ordentligt med etableringen, till stor glädje för mig och andra naturälskare och förhoppningsvis också för alla andra, ty en så pampig, vacker och gammelsvensk rovfågel vill man gärna älska, eller hur?

För två dagar sedan kom en glada över vägen vid Järnstad en halvmil öster om samhället. Den hade mat i klorna och var på väg in i skogen på södra sidan av E4. Och där, tänker jag, väntade ungarna på mat. Det kändes så rätt.

Under en färt till Kindabygden för en vecka såg Ulla och jag hur ett par ormvråkar över sin häckningsdunge tävlade om reviret med ett par glador. Det var kamp på allvar och fåglarna tumlade om varandra i kamp om herraväldet. Nya tider kan komma även i fåglarnas värld. 

För några månader sedan ropade Ulla, som var i trädgården, på mig att komma till fönstret omedelbart. Jag har berättat om detta tidigare i mitt skriveri, att där var en glada helt nära och alldeles rakt över vår egen trädgård.

För ett par dagar sedan hände det igen i Ödeshög. En glada låg lojt seglande rakt över kyrkan mitt i samhället, skruvade i vindarna runt tornet, svängde av och försvann långsamt bort. 
Det var inte bara jag som såg just den. 
Per-Åke kom att berätta för mig att han sett en stor rovfågel med kluven stjärt samma dag. Vi är fler som är observanta.

Medn dagens händelse tar nog första priset.
När jag stod och pratade men en god vän nära torget för bara ett par timmar sedan, blev det plötsligt ett förskräckligt liv på både kajor och skator; så där hysteriskt skrikigt. Ja, ni vet.

Upp från en gårdsplan mitt i byns centrum lyfte en glada med en kajunge i klorna. Med en svans av kajor efter sig kom den sen lugnt och majestätiskt precis över huvudet på oss och flög iväg bort över Lysingsskolans tak. 
Gladorna är nära nu och det väcker många glada tankar.

19 maj - Besök på en undangömd plats.

.
Under vår exkursion i temat Ombergs storgräs passade Lars och jag också på att besöka en undangömd plats på Omberg idag, vi smög nämligen fram till drakblommans egen lilla vrå, alldeles ovanför störtriskens stup högt ovan Vätterns vatten.

Blommande drakblomma vid Kråkeryd sommaren 2014.

Historien om drakblomma i Östergötland är i korthet den att Bert-Inge Nyström med sonen Bengt under letande längs Vätterbranterna i Ödeshögs kommun år 1970 återfann den oerhört sällsynta drakblomman vid Kråkeryd. Den hade då varit bortglömd under lång tid och många botaniker inte minst den numera bortgångne botanikern Lars-Åke Gustavsson hade ägnat många år åt envist men resultatlöst sökande. 

Länk till ett besök hos drakblommorna vid Kråkeryd

En annan enveten sökare efter natur är biologen Hasse Sandberg, numera verksam framför allt i Sörmland. Under en kanotfärd på Vättern under 1980-talet spanade han i kikaren in blommande drakblomma i Ombergs branter, men lyckades aldrig återfinna den från landsidan. 
Först senare, på 2010-talet återfanns arten blommande nära Oxbåset på Omberg av naturguiden Olof Rosenqvist. Ett mycket efterlängtat fynd.

Till den plasen nära Oxbåset tog vi oss idag, Lars och jag, längs en slingrande stig genom snår och stenskravel ovanför branta stup. Väl framme överraskades vi av att vildsvinnen tyvärr hunnit dit före oss under våren. De hade bökat upp en del av den platå som är drakblommornas eget viste. Ledsamt är detta men blir kanske naturligt accepterat på sikt att vildsvinen alltmer frekvent tar för sig av både det ena och andra på berget, drakblommor och Sankt Persnycklar är nutida exempel och man känner att fenomenet nog är här för att bli långsiktigt trots den ambition som tidigare fanns, att hålla Omberg "grisfritt".

En triangel av öppen brant mitt i busk- och träd-skiktet markerar platsen. Väldigt lokalt finner man här en mycket rik torrängsflora bestående av bland annat drakblomma, färgmåra, blodnäva, säfferot, getrams, lundtrav, harmynta, kungsmynta, vippärt, stenfrö, gullviva och oxbär.

Säfferot.

Vippärt.

Drakblomma. Om en dryg månad står den här sköna och rara växten i full blom. Då kommer jag att vara där igen.

Uppe vid vägen igen, där jag dokumenterar grusslokens först brodd på en klippkant, kan jag inte låta bli att njuta av den förföriskt vackra glansnävans rubinröda blomma lysande skönt ur skuggan.

6 oktober - Lite lokal idrottshostoria

.
Åvallen var hemmaplan för Svanshals idrottsförening. Vallen ligger fortfarande kvar en bit upp mot Dalbobeta räknat från gamla Riksettan vid Kvarntorp. Klubben bildades 1933 och till embem valdes naturligtvis en "Tåkernsvan"

1972 gjordes en sammanslagning med Röks idrottsförening varvid den nya Rök Svanshals idrottsklubb bildades med fotboll mestadels i division VI på schemat.

Ur Roland Hagbergs sammanställning Svanshals: "1976 Rök - Svanshals IK har återinvigt sin idrottsplats Åvallen med 400 besökande att titta på damfotboll och senare veteraner mot ungdomar i herrfotboll. Planen har iordningställts av ortsbor sedan kommunen gått i borgen för kostnaderna 25 .000:- kronor. År 1972 bildades klubben av ett gäng ungdomar och medlemsantalet är vid invigningen 170. Invigningstalet hölls av kamrer Åke Andersson, kommunfullmäktiges ordförande" .

Två gamla trotjänare med matchtröjan, P-O och Ronny.

13 juli - Mogen sommar

.
När Heda marknad är avklarad börjar min sommarferie. 

Jag målar små akryler på Heda marknad. Foto av vännen Åke Mattson.

Sommaren mognar med gulnande åkrar och vissnande blomster. Tornsvalorna visslar förbi som armborstpilar över himlen, lövsångarens utflugna unge tutar i biggaråträdet som är plundrat och tomt. Jag börjar koppla av med bad och plock i trädgården. Inga mera fasta åtaganden förrän mot hösten om jag därmed undantar en hel veckas boulespel, SM i Linköping, som börjar imorgon söndag och håller på hela kommande vecka. Jag spelar varje dag i olika konstellationer. Men detta är mest bara avkoppling.

Ett teckens på sommarens definitiva intåg är skatfjädern som ligger på garageuppfarten. Ungkullen är sen länge utflugen, färdigmatad och uppfostrad. Nu får ungarna klara sig själva medan mor och far byter fjädrar, ruggar. 

26 maj - Naturreservat till salu

.
Det blir nog inte många chanser att kunna köpa ett färdigt naturreservat under en livstid, men nu finns möjlighet för den som känner sig hågad och intresserad.
Det är min gode vän Christer Wiking och hans hustru Birthe som efter fyrtio år i bygden har beslutat sig för att sälja sitt paradis och flytta till Örebro

Christer och Birthe satt en gång som turister och skådade ut över Vättern från Omberg, så som så många har gjort och överraskade sig själva med att ändra sina tänkta bosättningsplaner och istället köpa en fastighet i den vackra Vätterbygden i västra Östergötland.

De lyckades under en tuff auktion, med en begränsad slant på fickan, komma över en liten skogsfastighet söder om Ödeshög, Siggeryd, i det vackra landskapet mellan slätt och skog, så rikt på natur och arter. Christer satte omedelbart igång med naturförenligt arbete, som den skogsbiologiskt utbildade person han är, samt biodling och fårskötsel. Ett nytt hus byggdes även omsider.
Tillsammans med grannen, tillika vår gemensamme men numera bortgångne vän Åke Lidegran, skapades skogsbeten och ängar, bland annat den fina Gumby äng, som jag tidigare har berättat om här i min blogg. (Sök på Gumby äng i formuläret till höger nedan)

Ett positivt reservatsbeslut har anlänt och Christer bjuder på tårta.

Så småningom började planerna på att skapa ett naturreservat, byggt på gammal skogsbeteskultur, ta form i Christers huvud och efter fjorton års arbete med detta, kontakter med länsstyrelser, blanketter, vandringar/sittningar och övrig ibland stram byråkrati kom ett positivt beslut förra året. Då blev det tårtkalas.

Reservatet kommer att invigas under året och därmed har Christer avslutat sitt livsverk i den här bygden och drar vidare i livet och lämnar samtidigt oss vänner i saknad.

Jag skrev om ett besök i underbart vackra Siggeryd i min blogg för några år sedan och här finns länken till denna berättelse.

länk till reportage om Siggeryd.

Är du intresserad av att bli husägare, markägare samt reservatsägare finns alltså chansen att bjuda nu.

Siggeryd Hemnet. 

22 februari - Goda vänner som gått bort

.
Det märks tydligt på Correns familjesida att man själv närmar sig hög ålder då man finner den ena vännen eller bekanta personen efter den andra bland dödsannonserna. Det har varit mycket av "den varan" de senaste veckorna och Ödeshög sörjer.

För en dryg vecka sedan dog vår mycket gode vän Åke Lidegran efter ett strävsamt men gott och rikt liv.
Dödsrunan över Åke finner vi idag i tidningen och alldeles under den läser vi samtidigt sorgetacket över Roland Hagberg, en profil i bygden och den rektor som en gång anställde både mig och Ulla som lärare i Ödeshögs skolor.
Roland och Ulla var dessutom ett välkänt par under lång tid tillsammans i Ödeshögs scoutkår.

Om Åke kan du läsa mer under följande länk, då jag för ett par år sedan skrev i min blogg om ett besök i hans älskade Granelids-marker.

LÄNK

21 februari - Projektbesök

.
Fotografen Peter Östergrens besöker idag min ateljé inför ett bokprojekt som han arbetar med.

- Det ska bli en praktbok på kanske 150 sidor, berättar han, med korta texter på vänster sida och en porträttbild på höger. Jag har tänkt att den ska komma ut till julen 2019. Jag vill presentera ett antal människor som jag har kommit i kontakt med. Och du är en.

Jag passar på att fotografera Peter när han fotograferar mig. Det tycker jag är rättvist. Min publicering förekommer också hans med råge, i tid räknat.

För att få någon fason på porträtteringen ber Peter mig att måla något, så jag tejpar upp ett akvarellpapper och lägger snabbt upp en påhittad och intuitiv vinterbild över Tåkern; något som jag gör nästan "i blindo". 
Den passar även extra bra idag när snön efter gårdagens soliga vårväder vräker ner över landskapet. Det är: "Den andra vintern efter nyår", som Åke på fiket brukar säga och en är ännu kvar om han nu siat rätt. 
Och tofsviporna får lov att vända tillbaka en stund.

17 februari - Rapport om vår

.
Ett härligt tätt och fint vårregn drar in över bygden och jag måste bara vara där. Så jag skippar en tämligen ointressant världscup i skidor som annars brukar låsa mig vid TV:n, inväntar hellre kommande VM med bredare besättning och sätter mig istället i bilen och åker ner över mitt kära Tåkernlandskap i jakt på möjliga vårtecken.

Omberg reser sig osynligt, omöjligt att skåda genom diset, men jag vet att det ligger där, mäktigt som en ointaglig fästning och tronar bakom stugorna under branten. Höstvetet lyser smaragdgrönt i ännu rikligt fuktad jord, strängar av slån står mörkt umbrafärgade och höstrapsen börjar sprida en välkänd vårodör.

Jag har åkt sakta förbi Hästholmen där jag förra året, också i februari, såg de första tofsviporna. Men inte i år. Inte heller sånglärkorna som annars brukar anlända rekordtidigt till vägbankarna vid Alvastra har anlänt. Jag är nog fel ute, tänker jag.

Senare tillägg: Så fel man minns när det gäller väder. År 2018 var det minsann riktigt kallt och snöigt i februari och de första tofsviporna såg jag inte förrän den 15 mars. Alltså nästan en hel månad senare. Jag tackar Niclas Malmström för påpekandet om väderleken och tvivlet han förmedlade.

Se vidare 15 mars 2018

Varfågeln, vintergästen, sitter precis som tidigare på post någonstans mellan Stugan och Ramstad. Men den skvallrar ju inte heller om vår ... 

... och vid Lövängsborg, längs kanten mot Dagsmosse, där torven binder väder, stiger snöånga ur ännu vita drivor. Våren är nog inte här ändå.

Men så händer det, längs åkervägen förbi Kälkesta gård där jag oändligt sakta segar mig framåt på ettans växel och spanar och lyssnar med öppna rutor.
Två tofsvipor far upp framför bilen och landar en bit ut på en oplöjd åkerlapp.

Jag överraskas totalt. Där viporna landat kan jag snart räkna in en liten flock på tolv individer, nästan helt omöjliga att annars upptäcka i diset. Vilken härlig känsla!
Jag ringer till Ulla och frestar och hon gratulerar förstås men meddelar samtidigt att det finns nog med tid kvar för henne att se sina första för året lite senare, "när våren har kommit".

Och visst ligger det mycket i detta. Trots att vipan är här kan man förstås inte räkna hem våren. Som Åke på fiket brukar säga, han har bondepraktikan i huvudet: "De ska va minst tre vintrar te efter nyår innan våren är här". 
De är rörliga viporna, och lärkorna. De drar snabbt fram och tillbaka mellan vinter och vår och flera gånger tidigare har jag konstaterat att de, bara någon dag efter första rapporten i sydligaste Sverige, brukar vara på plats också hemma hos mig i Östergötland.
Ett annat konstaterande jag gör är att tidpunkten för deras tidigaste ankomst har flyttats fram ett par veckor de senaste decennierna. När jag var ung fältbiolog och förde fenelogidagbok var mitten av mars det normala. Man får stå ut!

Bortom viporna, i diset, hör jag gåskackel växa fram och när jag spanar ut i dimman hittar jag små flockar av sädgäss. Också de är överraskande snabba på att rycka fram med vårens första vädersystem och det slår mig att det möjligen är lite annorlunda med detta idag jämfört med tidigare.

Grågäss uppträder nästan alltid parvis.

Grågässen har tidigare alltid varit först "på plan" inom gåsfamiljen. Men de senaste åren har jag faktiskt sett sädgäss samtidigt med grågäss och det alltså redan i februari eller tidig/mars. Något nytt kanske?

Efter dagens tripp måste man väl ändå konstatera att våren är på god väg. Och som jag njuter av detta. Tänk att jag får vara med om detta fantastiska underbara. Igen!