- Det är dags nu, säger Åke i telefonen. Vi har ju talats vid tidigare om att du skulle komma hit när ängsnycklarna står i blom och de första börjar faktiskt bli lite anfrätta, så nu får du nog skynda dig lite.
Jag, som har varit en smula hemmasnickare och precis är färdig, på flera sätt med återställandet av trappan mellan våningarna efter en sängflytt, svarar att jag kan komma direkt eftersom det vore skönt att få andas frisk luft och få vädra bort arbetssvetten.
Jag kör Tranåsvägen den dryga halvmilen söderut från Ödeshög mot gränsen till skogsbygden, där Åke väntar vid grinden till sin gård vid Gumby.
Vi går ut i trädgården, till dammen med rudor, trollsländor och vattensalamandrar bakom huset.
Himlen är blå och vita molntussar svävar förbi mot öster i en svalkande sommarbris. Det känns som den bästa tänkbara av sommardagar; ännu med lättandad, syremättad friskhet och alldeles lagom skuggsvalka.
Det vackra landskapet är sommarfagert och prunkande. Vi känner oss unga och nyfikna och Åke andas sprakande glädje och stolthet över sitt livs projekt.
- Där borta, i hörnet av dammen planterade jag den där ängnyckelknölen som jag köpte i Göteborg för många år sedan.
Det var alltså bara en från början, men se som de har spridit sig, säger Åke. Inte finns det några problem för orkidéer att sprida sig om förutsättningarna är gynnsamma.
Se vilka vackra buketter, säger Åke.
Ett femtiotal ängsnycklar i varierande kulör mellan ljusrosa och purpur ståtar i det slagna gräset runt vattnet. Till och med i den höga vegetationen under jolsterns skugga finns ett tiotal exemplar och vi vandrar ut mot det anlagda kräftvattnet längre bort i betet och finner den ängsnyckel som flugit allra längst bort.
- Det är nog nästan hundra sammanlagt idag, berättar Åke med stolthet och sätter sig på huk bland blommor och blader.
Ängsnycklarna är alltså införda i området. Om de är av svensk eller utländsk härkomst vet inte Åke men kanske detta spelar mindre roll. Jag tänker att orkidéer väl knappast kan kallas "invasiva" och att lite genförstärkning nog kan vara bra i sammanhanget. Storvuxna är de, och frodiga och de tycks trivas förträffligt på sin nya plats.
Kalmus är också en införd art hos Åke, men spontant. Den kommer ursprungligen från Kina och har i flera århundraden förts vida omkring i världen som handelsvara. Det är de torkade rötterna som använts som naturmedicin och sägs kunna bota tandvärk och lindra dysenteri.
I Åkes dammar växer arten frodigt men den förökar sig i Europa endast vegetativt, bara honplantor finns. Vita cigarettliknande kolvar visar att kalmusen i Gumby också blommar, vilket är mindre vanligt.
Det kryper en rörbock, en Donacia-art på ett av de vågkantade bladen och jag undrar smått om det måhända kan vara en sällsynthet. Alla trollsländor och fjärilar därtill kommer nog att föra mig hit igen bättre rustad för insektsstudier i området.
Runt dammen och i de fuktigare partierna i hela ängen växer täta bestånd av det storvuxna halvgräset skogssäv. Jag har nog aldrig tidigare sett den arten blomma så rikligt som här.
När det kommer till införda arter måste jag också nämna rödfibblan. Den är Åke inte förtjust i. Han nyper bort blomklasarna när vi passerar och menar att den snart skulle ta över hela ängen om han lät den sprida sig fritt.
Jag tycker den är fin men i det finns förstås ingen motsättning till Åkes känsla för arten. Även det oönskade kan vara vackert.
- Hinner du följa med till Gumby äng också, frågar Åke.
Jo vi passar väl på, tycker jag, och så vandrar vi den vackert meandrande grusvägen mellan gärdsgårdar bort mot Åkes stora projekt i livet - Gumby äng - naturreservatet.
- Det var bara sly och skog när jag kom hit, säger Åke.
Åke i ett hav av sommarfibblor.
- Här var det välbetat och vårdat fram till 50-talet men sen lämnades allt åt igenväxning och förfall, tills jag fick min idé om att återskapa ett gammeldags ängs- och beteslandskap.
Men man skulle ju vilja leva för evigt för att kunna förvalta allt detta, fortsätter han. Det känns sorgligt att tvingas behöva lämna allt, jag börjar ju bli gammal och orkar inte längre själv, men mina tre yngsta söner har lovat, att med hjälp av en intresserad arrendator och stöttande länsstyrelse fortsätta projektet in i framtiden. Det är ju så viktigt att sånt här får finnas kvar för kommande generationer, säger Åke och ser ut över sitt älskade landskap och intensiv blomsterprakt.
Vi vandrar runt sakta och sökande. Åke känner varenda tuva och strå och visar var vi kan hitta både det ena och andra.
- Här är det lite fuktigare som du märker och här finns sen länge ett parti med brudborste som förstås blommar lite senare. Men du ser ju bladrosetterna, berättar han.
Närbild på kärrfibbla
Idag dominerar kärrfibblorna just här, med sin högresta växt, fylligt gula, lite smala och snirkliga kronblad och tandade blad. Åke konstaterar att ängen går i gult den här årstiden, med solvändor, kärringtand, fibblor, gulvial, smörblommor och fingerörter.
Men om ett par veckor blir ängen blå och vit av prästkragar och blåklockor. Det finns ett kronologiskt färgtempo, menar han.
Kärrfibblor i mängd.
Solvändor.
Sommarfibblor.
Den finaste av fibblorna är klasefibblan, menar Åke, läraren, kantorn, bonden och naturvårdaren.
- Den är lite exklusivare än de andra, tycker jag, och jag är så glad över att den är så rikt företrädd i min äng.
Klasefibblor.
Klasefibblans kandelaberliknande blomklasar har till skillnad från de ovan nämnda fibblorna, men i likhet med den på torrare partier rikt blommande gråfibblan, lite blekare gul färg, en aning anemisk anstrykning i koloriten, kan man kanske säga.
- Ser du där borta i hörnet? pekar Åke.
Och jag ser, redan på håll, att där under eken nära grusvägen växer storvuxna och väldigt vackra slåtterfibblor, den art, som tillsammans med hästfibblan, slåttergubben, vilken förresten också finns i ängen, är fibblornas drottning.
- De kommer alltid upp just där, i lite olika antal mellan åren, men alltid lika troget, säger han. Så jag brukar gå här och spana efter dem varje år, vilket alltid är lika roligt och spännande.
Det vackraste exemplaret, den med den största blomkorgen ska bli mitt kameramotiv, tänker jag och böjer mig ner. Först då ser jag krabbspindeln som sitter där på lur efter rov.
Slåtterfibbla med gäster.
Har den lärt sig detta eller är det ett nedärvt beteende? tänker vi.
Grönvit nattviol.
Överallt i hagen växer den väldoftande orkidén nattviol. Jag kikar på många av dem och ser att de alla tillhör arten Grönvit nattviol som känns igen på sina divergerande pollensäckar. Åke vet dock att även den alltmer försvinnande arten "vanlig" nattviol också finns i änget.
Stora bestånd av orkidén Jungfru Marie nycklar finns även i Gumby äng och ibland får marken på håll en rosa ton av den stora mängden.
En ljus sopp med brunvitrynkigt mönster på hatten får mig att undra över arttillhörighet. Den liknar en KarlJohan men inte riktigt ändå. Den exklusiva miljön kan ju tyda på exklusiv art, tänker jag, dokumenterar och plockar. Jag tar således med mig de två svamparna hem och bereder en läcker förrätt.
Jag vet alltså inte vilken art det är frågan om, men jag tänker lägga ut den på en svampsida på nätet, där jag är medlem och när/om jag får besked kommer jag att komplettera senare.
Så kom just svaret, så snabbt, ett förslag från Helena Björnström i nätverket "Svamp-klapp": Finluden stensopp. Se vidare denna länk, säger hon och jag tackar hjärtligt för hjälpen!
Länk nedan:
Finluden stensopp
Ängarna på båda sidor om den vackra vägen är fulla av insekter. Fjärilar, skalbaggar, flugor och steklar svärmar omkring i solglittret och jag är besviken på mig själv över att jag inte tog med fjärilshåven.
En del arter fjärilar känner jag igen på håll: ängsvitvingar, sotmätare och nässelfjärilar är allmänna men alla blåvingarna lämnar jag därhän i brist på redskap.
En snabb-och högtflygande stor "nässelfjärilslik" art sedd på håll får mig att sucka djup efter håven, eftersom jag tänker på någon av våra två sällsynta fuksar. Men den observationen får jag lämna därhän, troligast ändå var det nog tistelfjäril.
Pärlgräsfjärilar ser jag många.
Två olika exemplar av ängsnätfjäril ser jag också. Ett trevligt möte med en kraftigt minskande art, vilket vittnar om Gumby ängs kvaliteter.
Mest gläds jag nog ändå åt den violettkantade guldvinge som jag ser flyga runt i området på norra sidan av vägen. Ett kärt möte och en påminnelse om ett besök hos vännen Göran i Åsbo förra året.
(Som av en märklig slump ringer han just, Göran, bara för att samtala en stund, så där som vi brukar göra, och jag berättar att jag precis skriver om violettkantad guldvinge.
- Violettkantad guldvinge ökar men den vitfläckiga guldvingen minskar, säger Göran och menar att vi får glädja oss åt det positiva som sker. Som att han vet var gladorna häckar i Åsbodalen för första gången och att han nyss fått veta om en ny havsörnshäckning i området runt Sommen, att pilgrimsfalken häckar nytt i ett korpbo hos dottern vid Vättern osamt att han i Åsbo socken just noterat Östergötlands första inlandsfynd av svingelgräsfjäril. Och vill du veta hur den ser ut så kan du bläddra neråt i min naturliga dagbok till 4 juni "Öländsk rapsodi". För under den resan såg jag en sådan.)
Är det en stekel som sitter i fibblan och suger nektar? Nej, det är faktiskt en liten fluga, kan jag konstatera på närmre håll; ett vackert bevis på s k mimikry - skyddande likhet.
Tvåbandad getingfluga.
Bland blomstren ser vi även mängder av olika vildbin och olika steklar som jag heller inte ger mig på men ett par vackra skalbaggar blir precis lagom att runda av med i denna, min redogörelse för ett par underbara timmar i Åkes paradis. Blåbock och fyrbandad blombock.
Blåbock.
Fyrbandad blombock.
Inlägg
