31 januari - En vass exkursion

.

Nästan 70 personer mötte upp när Lars och jag ledde en vassvandring från Glänås vid Tåkern idag. Arrangör - Ödeshögs naturskyddsförening.

.

Här är vi på väg ut mot vassen. Till en början sjuttio personer på en lång lång rad, men snart ordnades formationen till det bättre, så att alla kände sig delaktiga, men då kom vi å andra sidan så tätt samlade att stöpvatten trängde upp på isen under de där 35 cm glittersnö. Sånt känns också lite spännande.

Jag hade förstås tänkt ta några fler foton, men det ovan är det enda som blev. Sedan la batteriet av i kylan.

.

Men det fanns ju fler personer med kamera. Kristina Olsson har haft den stora vänligheten att skicka mig bl a denna härliga bild - Tack så mycket Kristina.

Nästan allt var med oss! Vindstilla, svag vintersol och inte alltför kallt inne i vassen. Då vi "bänkade" oss på direkttillverkade vassbrötar med kaffe och tilltugg var det nästan så att solen värmde. Det som uteblev var det mesta av fågellivet som stelnade i kölden; ett par sävspar, två steglitsor på nickskärornas vinterståndare och sen en liten gärdsmyg till tröst när nu skäggmesarna inte ville visa sig.

.

Mitt på sjön där ute i snön kajkade en "tillspillogiven" skäggdopping omkring. Mycket märkligt!

Det mest märkliga i fågelväg hände likväl. Mitt ute på flatan, Tåkerns snöiga isgolv, låg en ensam skäggdopping och vred sig och liksom simmade i snön, nästan så där som pingviner gör. Det verkade sjukt tillspillogivet, för att uttrycka det på ett ungdomligt vis, typ!

På hemvägen noterade jag minus tjugo grader över Kälkestads åkrar. Man börjar bli köldvan!

30 januari - Köldrekord

.

Åter växer rimfrosten i köldens bakgård.

I natt var det i min hembygd ner mot minus trettio grader. Jag ska fråga mina vänner på fiket på måndag för närmare besked. Åter sveper kölddimma in natten och fullmånen och bäddar in buskar och träd i ny rimfrost.

Idag på väg till Linköping kunde jag konstatera att det var minst 25 grader kallt ännu mitt på dagen. SMHI meddelar att det har varit det kallaste dygnet i Östergötland sedan krigsvintrarna. Ännu fattas det kanske någon grad ner till den nivån, men det är nära nu.

Nu spetsas livet till, trimmas som av en skären i en pennvässare. Endast de starkaste av växter och djur överlever i det smala fönstret som kallas fortsatt liv.
Fjärilsbuskar, hortensior, koltrastar, kungsfåglar, gärdsmygar, rådjur, näbbmöss, småvesslor, barkborrar, nässelfjärilar, bin och humlor är alla med i avvägningen.

Många mildvintrars generositet mot lycksökare och nyetablerare raderar ut deras nyvunna terräng i ett ködnafs. Tillbaka till ruta 1.

Fyra steglitsor vid mitt fågelbord igår. Hur många är kvar idag. Två koltrastar turas om att vara starkast; hackar ett tiotal gånger i snabbt hårdfrusna äpplen och flyger sen upp i syrenträden som svarta bollar balanserande på ett ben i taget.

Idag finner jag två fjäderhögar som var någorlunda levande rödvingetrastar bara för någon dag sedan. Kölden skördar ständiga offer.

28 januari - Skäggmesens näbb

.

Jag servade tidningen Correns reporter idag , inför det reportage som kommer att införas imorgon med anledning av den vassvandring jag ska leda på söndag, med en bild på skäggmes. Det innebar att jag egentligen för första gången ordentligt tittade på det där fotot som jag tog förra vintern på en vassfröätande skäggmeshane.

Det slår mig, vilken näbb den har, så suveränt anpassad till att behandla vassens pyttesmå frön. Den där fina lilla urholkningen och krökningen i övernäbben som så perfekt omsluter fröet. Naturligtvis är detta inte någon överraskning i sig, men ändå ... Se själv genom att klicka på bilden för mera storlek.

.

28 januari - Ont i foten

.

Grannen hemma, överraskade i ateljén idag med en semla och efterfrågade en kopp kaffe till densamma; ett svårpasserat läge.

.

Nu så, efter en ganska asketisk lunch på Rotary där jag fick lyssna till ett spännande och egenupplevt föredrag om KGB, ja alltså jag själv snålade med kaloriintaget, finns det ingen återvändo. Mitt hälsoprojekt driver mig ut i snålvinden och yrsnösticket.

Min onda fot, de två små lösa benbitar som sitter i vristen och värker och låser, operation är förresten beställd med de tre månadernas vårdgaranti, får inte hindra mig idag.

.

Det är bara att bita ihop. Sparka upp de där benflisorna ovanför knölen, låta det värka innan endorfinerna tar över. Ut ska jag.

.

Jag vandrar en timme i rask takt på ofattbart välplogade och grusade småvägar och trottoarer, kommunens snöröjare måste ges une grand eloge, och nu har jag just kommit tillbaka välfylld av energi och syre. När man är nöjd med sig själv, jag tycker faktiskt att mitt liv är väldigt rikt och omväxlande, arbetar man bättre.

.

28 januari - Ideellt arbete

.

Ung lappsparv på Häradsskär i Östergötlands skärgård hösten 2009.

Rätt mycket av min yrkesverksamma tid går till olika slags ideellt arbete. Jag klagar inte. Inte alls. Idellt arbete och s k informell sektor är värdefullt även för den personliga utvecklingen.

Så tar jag alltså med glädje tag i det lilla uppdrag som jag har blivit ombedd att utföra gratis: fyra stycken illustrationer av fåglar till det viktiga lilla bladet "Vingspegeln", Östergötlandes läns ornitologiska förenings medlemstidning.

Den första akvarellen är klar nu. Presstopp är den 5 februari. Det var således lite bråttomläge. Det är en ung lappsparv, illustrerad så att den passar in på ett adekvat sätt, under ringmärkning hösten 2009 på Häradsskär i Östergötlands skärgård. Varsågod alla fågelskådare i länet!

.

27 januari - Snöstorm

Snöstormen är på väg in över Östgötaslätten.

I snöstorm åker Lars och jag ner till Tåkern. De första flingorna började falla kl 8 och nu kl 10 viner redan vinden hårt över slätten. Per telefon bestämmer vi en ny mötesplats med reportrarna från Corren, Gunilla och Mia. Det får bli en snabbenkel vid Ramstadbron, där det finns en väderbekväm "vasskuliss". Vi vill inte utsätta oss för onödig risk. Därefter drar vi iväg till värmen i Centralkonditoriet i Väderstad för var sin hetvägg och ytterligare samtal om den vassvandring vi planerar till söndag.

Så bra kan man också ha det i sitt arbete, för min del den här gången visserligen av mera ideell karaktär.

Gunilla och Mia

Det är kväll nu. Mörkret faller. Den blå timmen är gråare än vanligt eftersom snön yr vansinnigt utanför ateljéfönstret. Det är dags att gå hemåt. Hem genom bisterheten. In till värmen. Inomhus är bäst såna här dagar.

26 januari - Svart på vitt

. En vandring i Tåkerns vintervass är en upplevelse som Ödeshögs naturskyddsförening inbjuder till kommande söndag. Start vid Glänås fågeltorn kl 11. Välkommen du också!

Vintern tågar på oförtrutet. Denna vinter är en verklig "barnavinter", en sådan som jag minns från förr.

Idag känns det ändå lite milt och jag tittar på termometern - 6 grader. Moln drar in över turkoshimlen och vädret ändrar sig långsamt.

.

Imorgon kommer ovädret, från nordväst, men jag hoppas att det dröjer en smula, nysnön och snödrevet, ty jag har bestämt med Östgöta Correspondentens reportrar Gunilla och Mia vid Glänås fågeltorn för ett förhandsreportage, "Vassvinter i Tåkern", inför den vandring som jag ska leda på söndag kl 11.00 inom Ödeshögs naturskyddsförenings regi.

.

Välkommen dit förresten. Jag kan utlova att du får reda på det mesta som finns att veta om Tåkerns vass och vintervassens dolda liv. Jag har med mig en "opponent" under snöpulsningen också - Lars Frölich - och vi båda kommer att dialoga oss fram genom vasshavets alla labyrinter av liv och vetande.

*

Koltrastarna är kvar medan nästan alla andra trastar såsom björktrastar och rödvingetrastar har dragit vidare. Koltrastarna klarar av trädgårdarnas äpplen nu när det är något mildare och också de större hagtornsbären, oxelbären, getapelbären och slånbären.

Koltrastarna är dessutom mycket mera generalister i födovalet än de andra trastarna. Varje dag har jag till exempel besök i min kompost, där de hackar i det mesta. Men den mängd med koltrastar som man ser under en resa i landskapet idag, överstiger allt jag noterat tidigare. Det rör sig om hundratals och mer sammantaget.

.

Idag finner jag också en död koltrast. Trafikdödad. Kolsvärta mitt i det snövita är förvisso ett märkligt "färgval" så här för en vinterstannande fågel.

Jag känner på flygmusklerna.

Jodå, där finns fortfarande ganska gott hull. Den skulle nog ha kunnat klara vintern hela vägen om det inte hade varit just för "vägen".

.

25 januari - Vardag

.

Vardag - smaka på ordet. Var dag. Ingen dag en annan dag lik. Protest! Har man möjlighet är det viktigt, tror jag, att sätta varje dag på kartan. Det kan komma tider när man inte har den möjligheten, så det gäller att passa på. Nu!

Jaha ja, så har jag klarat av dagens filosofiska övning. Vidare ...

.

Helgen var en upplevelse. Vi hade en kvarstående julklapp att kvittera ut Ulla och jag, från våra barn. Det blev en resa till Norrköping och Louis de Geerhallen med en konsert av världsstjärnan barytonbasen Bryn Terfel tillsammans med sopranen Elin Rombo, den unga dirigenten Eva Ollikainen och Norrköpings symfoniorkester.

Vilken kväll!

Bryn Terfel spelade ut sitt register i stort och smått och fick med sig Elin Rombo i ett levande sångspel så det stod härliga till. Bryn Terfels lek med en ölflaska, improvisation med en rosa gerbera från scendekorationen och vilda mimik i både ansiktsmuskler och stämband tillsammans med Elin Rombos koloratur och utspel var underbar att uppleva.

Vi satt på främsta raden på parkett, alldeles nedanför första violins bakersta rad och där fastnade jag tämligen ofta, vid den tunna, ljuslockiga violinisten och hennes dansande fingrar. Intimt och nära. Bakom henne satt en seniorviolinist, oerhört avspänd och van, med ett inåtvänt leende på läpparna och slapp handföring. Jag kände mig delaktig, så nära att noterna även var mina.

Efteråt, middag hos Emma och Jacob i Hjulsbro med döttrar och barnbarn. Mmm ...

.

Jag målar på en jätteakvarell

Nu är det måndag morgon och jag är tillbaka i vardagen. Jag laverar på en jätteakvarell och är uppe i minst 10 lasyrer av varierande blått nu - bara till himlen med det stora molnet.

Det är spännande och nästan lite farligt och inget får störa mig mitt i det hela. Därför är dörren låst och telefonen borträknad.

21 januari - Försenad 40-årskris

.

Det verkar som att en försenad 40-årskris slutligen har anlänt också till mig. Jag har gått med i ett hälsoprojekt nämligen. En 10-klubb, sanktionerad av landstinget i Östergötland och vårdcentralen och kommunen i Ödeshög, med målsättningen att till den 10-10-10 ha förbundit sig att göra framsteg i den personliga hälsoprofilen.

.

Själv har jag lovat att gå ner 10% i vikt, minska min alkoholkonsumtion med 10% samt förbättra min kondition med minst 10% och just nu är jag i full fart, om än i början, med att arbeta på mina åtaganden.

.

Sålunda drar jag, med förvånande spontanitet, iväg på en timmes promenad i rask takt; tidigare hittade jag alltid ursäkter för att undslippa sånt, eller om tanken ens fanns.

Det blir halva samhället runt och just när jag går över Tranåsbron upptäcker jag bruset från trafiken på E4 under mig. Jag väcks ur mina tankar, ljudets styrka överraskar mig. Jag vandrade alldeles omedvetet i inre tystnad, djupt försjunken i funderingar på hur jag ska arbeta vidare med ett kåseri till tidningen Corren.

.

Det gäller skriveriet nedan, "Mänsklig ondska" från den 19 januari, som kulturchefen på tidningen vill ha in nästa onsdag, då det är "Minnesdagen av Förintelsens offer". Jag behöver datera upp den på lämligt sätt, tycker hon.

Tänk så bra det fungerar med att i ett sådant läge ta en promenad.

.

När jag nu åter är hemma i ateljén känner jag mig färdig och säker.

Samtidigt har jag uppfyllt dagens hälsomål och jag tänker osökt på Björn Ranelids uttalande i "Stjärnorna på slottet" nyligen:

- "Bara ointelligenta människor struntar i att hålla sig i form".

.

Jag känner mig upplyft till högre nivå!

.

20 januari - Hantverkshuset Johanna

.

Nu är det slut med Hantverkshuset Johanna. Rivningen pågår för fullt av detta bygge från tidigt 1900-tal, centralt beläget i Ödeshög .

.

Från början byggdes huset för möbelsnickeri, tapisseri och inredning, succesivt övergående i Kajlings möbelaffär - vi köpte bl a vår vardagsrumssoffa här 1972, den som vi ännu har kvar i god form och därefter kom en temporär men kulturell upphöjning till hantverkshus, drivet av tre driftiga kvinnor, vilka placerade Ödeshögs samhälle även på den turistiska kartan, vilket resulterade i busslast efter busslast av nyfikna besökare.

.

Här genomfördes den första samordnade utställningen av verksamma Ödeshögskonstnärer den 1 mars 1986. Denna morgon chockades Sverige av mordet på Olof Palme. Vår vernissage kl 11 blev därav minst sagt dämpad.

.

Efter några år stod huset åter tomt, innan Ödeshögs kommun slutligen etablerade omsorg- och arbetsstödsverksamhet i lokalerna. Här har under många år mängder med kläder, möbler, diverse utrustning och loppismaterial insamlats för vidare förädling, försäljning och fyllande av billaster av hjälptransporter till Baltikum.

.

Nu är allt över. Huset rivs. Lite tragiskt möjligen, men jag har ändå förståelse för att huset och dess inneboende verksamhet har kommit till vägs ände.

Glädjande mitt i det hela är att jag ser att rivningen sker miljömässigt med god sortering av olika material. Så var det inte förr, bara för ett tiotal år sedan i kommunen. Så har även rivningen gått framåt.

.

Däremot sparades inte någon av alla de trevliga väggmålningar som täckte huset både exteriört och interiört och som skapades inom studiecirklar i gruppmåleri . Även de är historia nu och jag undrar om de någonsin dokumenterades för framtiden.

.

19 januari - Mänsklig ondska

Jag hade svårt att somna igår. Till slut gick jag in till gästrummet, låg och vred mig i sängen och svettades i flera timmar.
Det är ju i och för sig inte mycket att klaga över; en natt med dålig sömn, vad är väl det, slätt intet jämfört med det som rapporteras från världen utanför och som kommer rakt in i vardagsrummet och visar närheten till katastrofer eller mänsklig ondska. Allt blir så påträngande uppenbart och pinande när det når ända in i min egen ombonade vardagsverklighet, men därav mina insomningsproblem.

Först hela eländet som händer på Haiti; så frustrerande mardrömslikt att vidden av det så här på långt geografiskt avstånd bara kan anas i promille av sin omfattning.
Men där finns ju ändå grader av nöd blandat med mänsklig värme och orsaken är i grunden "naturlig". Förhoppningsvis kan denna naturkatastrof också leda fram till en ny, positiv utveckling på sikt.
Och vi, i den trygga delen av världen, får då också chansen att lätta lite på vår egen välfärd och vårt samvete genom att på ett enkelt sätt kunna "hjälpa till" med stöd i form av pengar på en blankett eller genom en telefonsignal.

På så sätt kändes det mycket värre, om man nu har behov av att gradera, att igår kväll se den tredje delen av den franska dokumentärserien "Världens undergång" om Andra världskriget, även om detta var historia och allt skedde innan jag själv var född.
Den fruktansvärda ondska som nazisterna och deras allierade visade motståndsmän, slaver, zigenare och framför allt judar är obeskrivlig.
Jag har naturligtvis sett detta i dokumentärfilmer förut, men de unika och tidigare ej visade filmer, som nu presenteras, visar den stora ondskan och omänskligheten i ett alldeles nytt ljus med välskrivet manus, närbilder, färg och ljud. Allt blir helt levande och närvarande - igen!

Människor som springer för sitt liv. Rakt ner i det stora diket vid Babij Jar i Ukraina. Tusentals åldringar, män, kvinnor och barn som rusar förbi kameran rakt ner i döden. Förtvivlade blickar, oförmågan att fatta vidden av grymhet.
Nakna kroppar trängs i köer, barnen gråter. På kanten däruppe den mörka massan av mördare. Kölden, förnedringen och den sanslösa skräcken. Smattret av kulor som närmar sig, dödsångesten som kramar hjärtat, smärtan, plågan.
Den kallblodiga avrättningen av trettiotusen människor i en enorm grusgrop; omänsklig mänsklighet i form av helvetesdjup, organiserad ondska.

Jag frågar mig spontant och oförtänkt; kan detta hända idag. Och svaret är givet i samma stund. Det händer åter och åter igen: i Ruanda, forna Jugoslavien, Kambodja. Att tro att människan i grunden skulle ha förändrats är naiv. Det händer hela tiden och skulle kunna hända även nära mig. Ingen är undantagen. Vad är människan.

*

Vid ateljén på morgonen idag kämpar ett blåmespar med ett par talgoxar om utrymmet i trädgården. Tre holkar är förutsättningen. Sången och kampen om reviret som ska etableras och försvaras är intensiv men jag ser ingen ondska. Människan är unik. Att jämföra oss med djur vore tyvärr ofta en skymf mot dem.
Är det tillkortakommandet i vår intelligens som är orsaken? Jag vet inte. Inte mer än att människan i sina värsta stunder skrämmer mig och gör mig så bottenlöst förtvivlad. Finns det verkligen hopp?

Denna artikel i något redigerad form och bearbetad illustration gick iväg till Östgöta Correspondenten för helsida på tidningens Kultursida.

(länk)

15 januari - Första pinnen

.

Dagarna är längre. Jag märker det tydligt på eftermiddagen.

.

Fåglarna märker det också. Blåmes och talgoxe sjunger, gråsparvarna idkar vårtjatter på hängrännan i solen och idag på väg till ateljén såg jag skatan som bor hos oss komma med den första pinnen till det nya boet.

.

Hormoner och längtan är redan väckta. De första vårtecknen är här mitt i den smällkalla vintern. (Men så får jag förstås inte säga, åtminstone inte högt, säger Ulla, som menar att var sak har sin tid).

13 januari - Dimbågen

.

En vit dimbåge över Tåkern idag.

Om man noggrant studerar fotot kan man ana en liten grad av färgnyanser enligt ljusbrytningens fysikaliska lagar. Men dropparna i dimman är för små för att ge en klar upplevelse av färg, bågen blir vit.

Jo... jag skrev ju just att dimbågen ledde oss framåt i vår promenad på Tåkern idag (se nedan). Nu har Janne sänt mig den bild som han tog av fenomenet.

Detta är verkligen en parallell till regnbågen. Men denna vita variant, som uppträder i samma fysikaliska förutsättningar fast med stark sol som lyser rakt in i dimma istället för in bland regndroppar, vill jag härmed döpa till dimbåge.

Jag är ganska säker på att den inte kan benämnas med halo - en sådan uppträder ju runt själva solen och dimbågen i 180 graders riktning från solen.

Jag har upplevt den några gånger tidigare och tror säkert att den är vanligare än man vet, ty man måste verkligen vara uppmärksam på företeelsen då den är så subtil. Det är oerhört lätt att missa den vackra föreställningen.

Tack Janne för att du lyckades med dokumentationen!
.

13 januari - Rimfrost och skäggmesar

.

Vi vandrar ut på Tåkern, Janne och jag, genom Renstad kanal och kilometerdjup frostig vass.

Vår promenad runt om i vassarna bort mot Ramstad kanal och tillbaka igen lär väl bli ungefär tre kilometer lång med härlig snöpuls, vilket gör att kylan inte känns alls besvärande. Vi njuter av varje steg i detta säregna vinterlandskap. Vassen skapar rum och ytor, färgerna är dämpade och himlen tunt blågrå med en vit dimbåge som leder oss framåt. Perspektiven blir oändliga.
.

Rimfrosten har stoppat in vassen i ett vitt täcke och den bågnar och suckar tungt.

.

Kölddimman har brett ut sig över slätten och rimfrosten växer till för varje dygn och har nu nått nästan oproportionerliga dimensioner eftersom det har varit lugnväder under högtrycket i nästan två veckor nu. Jag har aldrig upplevt något liknande.

.

Även vassen är förstås tungvitt inpackad i stickande spröda frostkristaller, vilka tränger in överallt om man försöker ta sig igenom objuden. Vi väljer den enklare lösningen, att traska fram genom alla labyrinter och småkanaler i den vassvärld jag redan är väl bekant med.

.

Här är det minsann inte lätt att vara vassfröätare. Skäggmesar och sävsparvar har ett elände. Och när jag nu ser dessa frostvippor befarar jag det värsta. Kan detta utveckla sig till att bli det sista året med skäggmesar i Tåkern och kanske hela vårt land.

Mitt mål med utflykten är att försöka finna några ännu levande skäggmesar. Jag befarar det värsta. Vassvipporna är helt infrostade och att röra sig i vassens livsrum ger i dessa tider ständig snö innanför kragen och så även på skäggmesar.

Vi går länge, Janne och jag, utan att höra ett enda pip eller se någon enda rörelse. Spår är det gott om: rävspår, rådjur, hare, mink, möss och möjligen även småvessla noterar vi i det frusna landskapet. Men jag saknar skäggmesarna och ser för mitt inre slutet på trettio års äventyr med denna sällsamma fågel.
.
Där, plötsligt fladdrar det till i vassruggen. En flock skäggmesar far runt - kanske femton individer stor - Vår närvaro utlöser en kanonad av läten men fåglarna fortsätter ändå med sitt nödvändiga vassfröätande.

Då, fladdrar det till i en vassrugge. En kanonad av läten - "tjyng - tjyng" och en flock med skäggmesar visar upp sig. De födosöker intensivt och oblygt. Vi håller oss på avstånd för att inte störa. Fåglarna behöver varje sekund för att klara sitt nödvändiga intag av föda, ett tusental pyttesmå vassfrön per dygn.

Skäggmeshane.

Då skäggmesarna landar i vassvippan skakar lite av frosten bort i ett glitter av kristaller. Fåglarna sliter och drar i vipporna och käkar fröet med hårpenseln kvar.

Jag känner mig lycklig - ännu en tid - och hoppas på snar lindring av kylan och en vind som skakar bort frosten, ty jag behöver inte fler vinterbilder. Jag har så det räcker nu och skäggmesarna är för mig betydligt värdefullare än en vacker snövinter.

12 januari - De sista

.

De sista kvarvarande rödvingetrastarna kämpar för livet.

Idag på morgonen, en ny kall morgon med ytterligare mera rimfrost, tycks de flesta trastarna ha kommit iväg vidare mot söder.

Endast smärre sällskap av björktrastar drar omkring i lufthavet.

Men kvar är en hel del rödvingetrastar och de verkar vara i dålig kondition. De tidigare så varska fåglarna sitter nu i snön på backen under tomma rönnbärsbuskar och i trädgårdar där matning sker, och vill inte flytta på sig varken för bilar eller människor.

.

En god vän undrar om den rödhake som finns kvar i trädgården.

.

- Mata den med söndertrampade talgbollar under skydd i buskar, säger jag. Och lägg ut mjuka äpplen till trastarna som är kvar. De äpplen som i vissa fall ännu i mängd sitter kvar på träden kommer fåglarna inte åt. Dessa är hårda som sten och omöjliga att äta.

11 januari - Nytt år

. Jag körde en sväng genom skogen igår natt. Söderut ner genom Holaveden, förbi Bonderyd och Korsbacken till Vagnsjön. Skogen var draperad i enorma snösjok, tecknad i svart och vitt. Bågnande småbjörkar hängde ut över vägen. Ett ensamt rådjur åt gräs där plogen skrapat dikesrenen och skuttade tyst iväg in i mörkret.
Inte en stjärna syntes; inget himmelsljus. Jag parkerade vid Lysings urskogsreservat och gick en kilometer i mörkret. Det var tyst som i graven.

*

Idag börjar det nya arbetsåret på allvar. Jag är sugen. Jag har två separatutställningar på gång under 2010. Först Konstrundan i egen ateljé - 10 årsjubileum fyra dagar under Kristi himmelsfärdshelgen - och sen i höst på Galleri Blå i Linköping i mitten av oktober.

Jag våtspänner jättestora 300 g Arches akvarellpapper på nyinköpta plywood-pannåer och längtar efter att blanda färg och börja måla. Ateljén doftar av vått lim och papper. Alla som varit med vet att det inte luktar så gott just då.

Men i morgon!

10 januari - Minns du Jesse Jackson?

.
Jag bläddrar förstrött i en av de många årsböckerna från Bra Böckers Bokklubb som vi, liksom de flesta svenska familjer i lämplig ålder, har i bokhyllan. Det är den från 1984 - ett ödesmättat årtal - som emellertid passerade alldeles som vanligt.

Jag finner en bild på en 25 år ung Michael Jackson med texten:
" ... iförd operettkostym, mottar han ett musikpris för sin LP Thriller...".
Författaren av artikeln refererar också till Michael´s namne - Jesse Jackson en svart demokratisk presidentkandidat:
"... som för första gången förvandlade uppladdningen i det kommande valet till en angelägenhet för USA:s svarta."

Och slutklämmen är denna:
"Namnet är Jackson i USA 1984. I både politik och pop ska man vara svart och ung, drogfri och troende ... men Jesse Jackson har ändå ingen chans mot Michael Jackson i bred popularitet ...
Men nog kommer vi att minnnas Jesse Jackson längre"

Så lite man vet om framtiden.

9 januari - Fruktansvärt vackert

.
Varför denna rubrik?

Bilden på den här rödvingetrasten får illustrera svaret.
Den kämpar för att få ner ett stenhårt fruset rönnbär; ett av de sista som finns att finna. Den lyckas till slut få ner bäret, men först efter ett tiotal sväljningsförsök. Det blir iskyla rakt ner i magen och med iskylan runt omkring är varje bit mat ett farligt uppdrag.

Hela rönnbärsmassan, den som var så stor, är uppäten och nu återstår att se om trastarna har kondition och kraft att orka fortsätta mot söder. Det är nödvändigt.

Idag är allt verkligen djupfryst och till råga på problemen denna morgon inneslutet inte bara i djup snö utan i halvdecimeter tjocka lager av rimfrost efter en natt med massiv dimma.
Det är fruktansvärt men vackert. Frosten minskar tillgängligheten ytterligare, smälter och blöter ner vid födosök.

Hur Tåkerns skäggmesar ska överleva denna vinter är svårt att förstå, speciellt när man ser hur frosttäckt vassen är. Arten är helt beroende av vassens pyttsmå frön som de plockar ett och ett ur vipporna. Men som synes på ett av korten nedan är dessa helt täckta av frost. Ett stort antal fågelliv släcks varje dygn och natten är säkert värst.

Nedan visar jag några vackra vinterbilder. Jag åker runt i bygden Omberg - Tåkern och höstar in allt vad som behövs för framtiden av vacker vinter. Efter så mycket koncentrerad vinterskönhet behövde jag egentligen aldrig mer ge mig ut igen för att finna motiv. Jag är temporärt mättad.

Dimman släpper sitt grepp långsamt och försiktigt och lämnar efter sig ett draperi av frost.

På Ombergs södra sluttning breder bokskogen ut vita girlanger.

Tåkerns vass är vit av tung rimfrost. Här är det omöjligt att vara skäggmes.

Nära Vättern, hagtornsbuskar med ett kolsvart nålstick, en koltrast mitt i det stora vita. Koltrasten verkar vara den enda trasten som någorlunda klarar av hagtornsfrukternas besvärliga storlek.

8 januari - Rapport från Stångån

.

Ett gammeldags småindustriområde kan te sig vackert i lämplig väderlek och molnet från fjärrvärmeverket förstärker effekten. Finns det något som ser kallare ut än detta - avskalad mänsklig verksamhet i fryst tillstånd.

Över staden Linköping reser sig ett moln av ånga och avgaser från det frustande fjärrvärmeverket. Molnet färgas i rosa och guld av solen och alla skuggor går från djupt pariserblått mot violett. Jag tänker mig ett besök vid Linköpings eget vattendrag - Stångån. Det brukar kunna vara en pärla vintertid.

Jag passerar IKEA, tar vägen över Tornby köpcentra och industriområde, efter att ha lämnat av Ulla i stan, svänger ner förbi alla upplagda båtar och parkerar vid snötäckta bryggor och träpollare.

Många hundra gräsänder, kanske till och med tusen stycken, rastar i ån. Allt är lugnt och stilla. Onödiga rörelser och verksamhet måste undvikas för överlevnads skull.

Stångån är ännu inte helt isbelagd och i det öppna vattnet simmar ett tusental gräsänder omkring. Nyisflak dämpar vattenytans himmelsreflexer, änderna snattrar sparsamt och alla som simmar gör det med näbbspetsen doppad för att inte få den dödligt infryst. En smådopping kajkar förbi och enstaka viggar dyker efter blötdjur på bottnen.

Storskrakarna är Stångåns signum vintertid - de senaste decennierna även hägrarna.

Längre nedströms mot Roxen, i krökarna bortom småbåtshamnens alla bodar, blänker hundratals storskrakar i vacker laxrosa färg, vilket väl matchar den nedgående solens färg i videbuskagen bakom.

Ett antal hägrar står på iskanten, skränar förbi och landar på bryggor och båtar. Kråkor och råkor sitter som svarta frukter i strandträdens toppar. Några starar svischar undan och ett ganska stort antal koltrastar kämpar om rönnarnas sista bär.

En illa utsatt häger har sökt den lilla värme som finns i att kura ihop i magdjupt vatten. Och gräsänderna simmar med näbbspetsen doppad för att undvika frysning.

Överlevnaden är långt ifrån given. När jag studerar den motstående åsidan ser jag en illa utsatt häger. Jag tittar på den länge - är den död? - fastfrusen. Men, så skakar den på sig långsamt och stoppar åter in sitt huvud under vingknogen. Inte död - men döende - har den sökt sig ut i magdjupt vatten för att finna någon sista livgivande värme.

*

På kvällen, på hemväg igen, är det minus 25 grader. Längs motorvägen står ett tiotal bilar vid vägkanten, blinkande med sina varningsljus. Vilken vargavinter!

8 januari - Blåmesen sjunger

.. Det är 14 grader kallt på morgonen. En kvarbliven och dödsdömd grönsiska kryper undan under tuijan som en liten mus. Jag sopar bort ännu en decimeter nysnö vid fågelbordet.

Just då jag anländer till ateljén passerar en solglimt och minsann, en blåmes sjunger ett par strofer. Alldeles rätt i tid men ändå så märkligt.

Detta är en vinter som sorterar begreppen.

3 januari - Efter vargjakten

.

Detta blev mitt inlägg efter vargjakten och jag skrev det redan den 3 januari och skickade det till Brevduvan och Facebook. Debatten på båda dessa nätverk har varit intensiv både före och efter. Jag tror och hoppas att det ändå, efter allt som hänt, kommer att komma ut något positivt ur även detta elände.

" Hej,
Jag tycker det är hög tid att tänka ett steg till nu när detta med jakt på ett rödlistat djur har fått äga rum i ett modernt och utvecklat land som Sverige.
Detta är verkligen sorgens och skammens dagar för miljö- & naturvårdslandet Sverige!

Det finns anledning att verkligen reflektera över den regering som nu är satt att förvalta landet och som har orsakat denna skada för både vår natur och vårt internationella anseende.

Inför de senaste valen, inte minst det som var allra senast, listade Naturskyddsföreningen genom Sveriges Natur, (ev. också SOF gm. Vår fågelvärld, minns inte säkert), de politiska partierna efter deras miljö- och naturvårdstänk. De partier som nu styr landet är de, och här säger jag inte namnen så slipper jag bli partipolitisk *suck*, som konsekvent hamnat sämst. Alltid och utan undantag! Och värst av dem är också det största.

Nu har vi sett flera praktiska konsekvenser av detta.

1. Reducering av strandskydd
2. Rejäla neddragningar på medel till Naturvårdsverk och Länsstyrelsernas miljö-& naturvårdsprogram
3. Vargjakten m. m.

Ärligt talat - har jag svårt att förstå de naturintresserade i landet som inte redan tidigare hade kunnat förstå de här dystra framtidsutsikterna och tragiska konsekvenserna. Som det så många gånger tidigare har framhållits i den här heta vargdebatten handlar allt faktiskt om den förda politiken mera än om de jägare som har gått ut i regeringens ärende.

Tänk själv för en alternativ fortsättning!

Gebbe Björkman"

4 januari - Dags att rita om vinterkartan

. Trastar i stora mängder övervintrar i bygden denna vinter. En märklig företeelse minsann.

Vid Ombergs vätterkust har det samlats stora mängder med trastar. Björktrastarna dominerar förstås och jag skulle uppskatta att jag observerar tusen individer räknat från Hästholmen och norrut längs hela berget. Redan detta är enastående. Samtidigt räknar jag in kanske femtio koltrastar, vilket gör det hela ännu mera märkligt och sen då - alla rödvingetrastar; sammanlagt rör det sig om ett par hundra stycken och därmed blir hela upplevelsen av resan längs Omberg fantastisk.

.

Rödvingetrastar. Rastlösa och flyktiga får jag verkligen anstränga mig för att få detta fotografi i skumrasket denna eftermiddag på Omberg.

.

.

Utbredningskartan, hämtad ur "Fågelguiden - Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält" - visar att rödvingetrasten inte övervintrar i Sverige, knappast ens i Danmark, vilket den blå färgen indikerar.

.

Rödvingetrastarna ska inte vara här på vintern - enligt gällande utbredningskartor alltså. Visst har man även tidigare kunnat se enstaka individer som av olika anledning trotsat våra definitioner; men inte i närheten av denna mängd.

Trastarna är rastlösa, flyktiga, på gränsen till svåråtkomliga och skygga och jag kämpar mot dessa förutsättningar för att komma åt dem med kameran i skumrasket där de huserar bland bergets röda rönnar.

Även Bergfinkar finns på Omberg i år. De sitter också i rönnarna och äter bär.

.

På berget finns också ganska gott om bergfinkar som även de käkar rönnbär, enstaka domherrar samt talgoxar och blåmesar nere vid vägkantens bokollon. Däremot letar jag fruktlöst efter tallbit och kammar noll.

.
Är det nu, efter denna märkliga vinter, dags att rita om utbredningskartorna för rödvingetrast och andra fåglar inför kommande utgivningar. Kanske. Framtiden får väl utvisa om detta är ett nytt tecken eller bara en årets slända.

4 januari - Vacker vinter vid Vättern

.

Vintrig vätterstrand vid Stora Lund.

.

Promenaden tillsammans med dotter Karin igår gick längs Vätterns strand vid Stora Lund.
Det var nödvändigt att skölja bort alla negativa tankar som malde i mitt huvud efter vargslakten och vad kan då vara bättre än att utsätta sig för lite strapats i lagom dos.

En ny vind, sydvästlig som omväxling, pinade oss bitvis och vågorna slog in med isklirr över klipporna. Vi var ensamma i utsattheten och skönheten. Knappast någon sjörök fanns längre att se. Kan det bero på att vattentemperaturen var så låg att skillnaden mellan vatten och luft var utjämnad. I så fall förestår isläggning. Det som krävs för detta är ytterligare någon vecka med iskallt väder och framför allt vindstillhet.
.

Vågorna som slår in från sjön klirrar mot klipporna av iskristaller. Omberg vaktar över skeendet.

Det var länge sedan nu som Vättern var istäckt i sin helhet. Vart sjunde år är visst "standard" men om jag minns rätt är det tio år i år sen sist denna vinter och den senaste isläggningen har jag förresten klara minnen av.

- Jag minns hur Ulla och jag tillsammans med min far, vandrade ut från Strand på Ombergs södra sluttning, på en bärig våris. Mängder med människor gjorde samma sak. Alla var på väg till grottorna. På hemvägen därifrån vadade vi i fotsdjupt vatten - isen sjönk - och vi varnade på vägen in allt mötande folk att vända om snarast.
Dagen därpå fanns inte en isbit kvar på sjön. Allt skedde blixtsnabbt och det var en oerhörd tur att det hela inte slutade med en katastrof. -

Nåväl, detta är historia. Men i år finns förutsättningarna för Vätteris igen. Temperaturunderskottet är redan jättestort och fortsätter vintern som den utlovat kommer säkert Vättern att lägga sig mot slutet av januari eller i februari. Det blir spännande att följa.

Rönnarna nere vid sjön är nästan renätna. Mängder av trastar far fram och åter för att ta hand om det sista. Bland alla björktrastar och koltrastar noterar jag väldigt många rödvingetraster. Bland annat en nästan ren flock på cirka 20 individer. Märkligt!

De bär som faller till backen tar hararna hand om. Deras tramp står tätt under träden.

2 januari - En vacker men sorglig dag

.

I oerhört vackert vinterväder tar vi en promenad, Karin och jag, ute på Tåkerns snötäckta is. Vi är rejält klädda och fryser inte även om naren biter oss i ansiktet

- Det är som att gå på maräng, säger Karin, och sparkar sig fram genom drivorna så att snön sprutar om fötterna.

Glänåstornet, i skepnad av en riddarhjälm, bevakar ett vintrigt Tåkern insmuget i strandkanten bakom en frostig vassbård. Trots kylan är en hel del människor här på besök för att göra promenader och för att studera alla havsörnar.

Vi går runt den stora vassruggen vid Glänåstornet och den knappt noterbara naren bränner ansiktet då vi svänger runt vasskanten. Ute på sjön har säsongens sista vak krympt ihop till några kvadratmeter och däri flaxar ännu några svanar frenetiskt fastfruset. Fem havsörnar sitter mätta och dästa på kanten men lättar efterhand och flyger in i strandskogen vid Hånger.
Några rävspår leder också ut mot det där lilla vattenhålet och till natten är säkert den sista akten över. Redan nu är det 11 grader kallt, ännu medan solen, den låga och svala, är uppe och färgar landskapet rosa.

Som ett bevis på alla tusentals björktrastar som de senaste dygnen på bred front har fyllt luftrummet över landskapet, finns överallt tecknen, för den som är intresserad och använder sina ögon. Trastspillning på rönnbärsdiet fläckar snön som droppar av blod.

Då vi kommer tillbaka in i bilen meddelar man på nyheterna att vargjakten i Dalarna redan är över. Ännu medan den första jaktdagen pågår har man skjutit mer än sin tilldelade kvot på nio vargar. Den vackra dagen vänds till en sorgens dag. Jag känner mig verkligen ledsen.

*

Nu, hemma i ateljén, surfar jag in på tidningen Dalademokraten och saxar senaste nytt i detta tragiska ämne:

"
- Om alla påskjutna vargar har dödats är kvoten i Dalarna överskriden. Trots detta fortsätter jakten samtidigt i andra län, exempelvis i Värmland. Det är fullständigt barockt att länsstyrelserna inte är ålagda att koordinera jakten med varandra. Regeringens jakt på den akut hotade svenska vargstammen är med andra ord okontrollerad, säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen, i ett pressmeddelande.

I landet i helhet har jakten gått mycket snabbt under dagen, rapporterar flera länsstyrelser.
- Den hetsjakt efter varg som nu pågår i skogarna runt om i landet gör mig sorgsen. Acceptansen för varg kommer givetvis inte att ha ökat i morgon, däremot hotet mot vargstammen. Jakten är en eftergift för en bullrig minoritet och den för tanken till allt annat än naturvård, säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen."

Jag tänker åter ett litet steg till: Hur kan Sverige tillåta en avskjutning på 10% av en inom landet hotad djurart med en totalpopulation på ungefär 250 djur. Det är faktiskt ofattbart och barbariskt. 12 000 jägare ute för att jaga 27 trängda djur blir bara makabert!

2 januari - På andra sidan Vättern

.

På andra sidan Vättern var det något varmare och i branterna ner mot sjön betydligt mindre med snö. Vi besökte goda vänner under nyårshelgen så som alltid, vartannat år.

.

Vi stannar till i snålkylan vid Tjuvanabben.

Vi vandrade i strandskogen norrut från Trånghalla förbi Tjuvanabben och ytterligare en liten bit. Som alltid förvånades jag och skrämdes säkert också över den enorma produktionen av lyxvillor som hänger på kanten; nybyggen, det ena pampigare än det andra och alla med otrolig sjötutsikt. Jönköping är en expansiv kommun och bitvis har man släppt på strandskydd och landskapsbildsskydd, vilket lockar människor med stinna kassakistor.

Det är betydligt mindre med snö här i den snåriga strandskogen på andra sidan Vättern.

Runtom i strandskogen och förstås också i trädgårdarna lockade rönnarna med dignande klasar. Björktrastarna fanns precis överallt. Sammanlagt i tusental. Bland alla dessa björktrastar såg jag även enstaka rödvingetrastar och gott om koltrastar, några starar, bergfinkar, en stenknäck och en rödhake. Och över alltihop vad, om inte en havsörn - förstås.

Men, jag hörde inte en enda gärdsmyg. Dem som det fanns så gott om alldeles innan decemberkylan slog till. Har de redan suddats bort?

*

Ett nytt år har börjat. Med tiograderskyla och idag med ännu en halv decimeter nysnö, lätt och fjunig.
En flock grönsiskor slår till i tuijorna utanför köksfönstret och ett nytt begrepp föds i mitt huvud: "Rastlös som en siska".