13 januari - Rimfrost och skäggmesar

.

Vi vandrar ut på Tåkern, Janne och jag, genom Renstad kanal och kilometerdjup frostig vass.

Vår promenad runt om i vassarna bort mot Ramstad kanal och tillbaka igen lär väl bli ungefär tre kilometer lång med härlig snöpuls, vilket gör att kylan inte känns alls besvärande. Vi njuter av varje steg i detta säregna vinterlandskap. Vassen skapar rum och ytor, färgerna är dämpade och himlen tunt blågrå med en vit dimbåge som leder oss framåt. Perspektiven blir oändliga.
.

Rimfrosten har stoppat in vassen i ett vitt täcke och den bågnar och suckar tungt.

.

Kölddimman har brett ut sig över slätten och rimfrosten växer till för varje dygn och har nu nått nästan oproportionerliga dimensioner eftersom det har varit lugnväder under högtrycket i nästan två veckor nu. Jag har aldrig upplevt något liknande.

.

Även vassen är förstås tungvitt inpackad i stickande spröda frostkristaller, vilka tränger in överallt om man försöker ta sig igenom objuden. Vi väljer den enklare lösningen, att traska fram genom alla labyrinter och småkanaler i den vassvärld jag redan är väl bekant med.

.

Här är det minsann inte lätt att vara vassfröätare. Skäggmesar och sävsparvar har ett elände. Och när jag nu ser dessa frostvippor befarar jag det värsta. Kan detta utveckla sig till att bli det sista året med skäggmesar i Tåkern och kanske hela vårt land.

Mitt mål med utflykten är att försöka finna några ännu levande skäggmesar. Jag befarar det värsta. Vassvipporna är helt infrostade och att röra sig i vassens livsrum ger i dessa tider ständig snö innanför kragen och så även på skäggmesar.

Vi går länge, Janne och jag, utan att höra ett enda pip eller se någon enda rörelse. Spår är det gott om: rävspår, rådjur, hare, mink, möss och möjligen även småvessla noterar vi i det frusna landskapet. Men jag saknar skäggmesarna och ser för mitt inre slutet på trettio års äventyr med denna sällsamma fågel.
.
Där, plötsligt fladdrar det till i vassruggen. En flock skäggmesar far runt - kanske femton individer stor - Vår närvaro utlöser en kanonad av läten men fåglarna fortsätter ändå med sitt nödvändiga vassfröätande.

Då, fladdrar det till i en vassrugge. En kanonad av läten - "tjyng - tjyng" och en flock med skäggmesar visar upp sig. De födosöker intensivt och oblygt. Vi håller oss på avstånd för att inte störa. Fåglarna behöver varje sekund för att klara sitt nödvändiga intag av föda, ett tusental pyttesmå vassfrön per dygn.

Skäggmeshane.

Då skäggmesarna landar i vassvippan skakar lite av frosten bort i ett glitter av kristaller. Fåglarna sliter och drar i vipporna och käkar fröet med hårpenseln kvar.

Jag känner mig lycklig - ännu en tid - och hoppas på snar lindring av kylan och en vind som skakar bort frosten, ty jag behöver inte fler vinterbilder. Jag har så det räcker nu och skäggmesarna är för mig betydligt värdefullare än en vacker snövinter.