8 januari - Rapport från Stångån

.

Ett gammeldags småindustriområde kan te sig vackert i lämplig väderlek och molnet från fjärrvärmeverket förstärker effekten. Finns det något som ser kallare ut än detta - avskalad mänsklig verksamhet i fryst tillstånd.

Över staden Linköping reser sig ett moln av ånga och avgaser från det frustande fjärrvärmeverket. Molnet färgas i rosa och guld av solen och alla skuggor går från djupt pariserblått mot violett. Jag tänker mig ett besök vid Linköpings eget vattendrag - Stångån. Det brukar kunna vara en pärla vintertid.

Jag passerar IKEA, tar vägen över Tornby köpcentra och industriområde, efter att ha lämnat av Ulla i stan, svänger ner förbi alla upplagda båtar och parkerar vid snötäckta bryggor och träpollare.

Många hundra gräsänder, kanske till och med tusen stycken, rastar i ån. Allt är lugnt och stilla. Onödiga rörelser och verksamhet måste undvikas för överlevnads skull.

Stångån är ännu inte helt isbelagd och i det öppna vattnet simmar ett tusental gräsänder omkring. Nyisflak dämpar vattenytans himmelsreflexer, änderna snattrar sparsamt och alla som simmar gör det med näbbspetsen doppad för att inte få den dödligt infryst. En smådopping kajkar förbi och enstaka viggar dyker efter blötdjur på bottnen.

Storskrakarna är Stångåns signum vintertid - de senaste decennierna även hägrarna.

Längre nedströms mot Roxen, i krökarna bortom småbåtshamnens alla bodar, blänker hundratals storskrakar i vacker laxrosa färg, vilket väl matchar den nedgående solens färg i videbuskagen bakom.

Ett antal hägrar står på iskanten, skränar förbi och landar på bryggor och båtar. Kråkor och råkor sitter som svarta frukter i strandträdens toppar. Några starar svischar undan och ett ganska stort antal koltrastar kämpar om rönnarnas sista bär.

En illa utsatt häger har sökt den lilla värme som finns i att kura ihop i magdjupt vatten. Och gräsänderna simmar med näbbspetsen doppad för att undvika frysning.

Överlevnaden är långt ifrån given. När jag studerar den motstående åsidan ser jag en illa utsatt häger. Jag tittar på den länge - är den död? - fastfrusen. Men, så skakar den på sig långsamt och stoppar åter in sitt huvud under vingknogen. Inte död - men döende - har den sökt sig ut i magdjupt vatten för att finna någon sista livgivande värme.

*

På kvällen, på hemväg igen, är det minus 25 grader. Längs motorvägen står ett tiotal bilar vid vägkanten, blinkande med sina varningsljus. Vilken vargavinter!