9 mars - Min gamle far

Jag måste bara visa ett reportage i Corren om min gamle far och hans kortspelarkompisar.

Faksimil ur Corren den 9 mars 2024. Reporter Lina Gillman 

Min far, Acke Björkman, fyller 101 år den 17 maj och är i otroligt god form. Han läser ett par böcker i veckan, om historia mest men även biografier om intressanta personer. Han hänger med i världens nyheter, går dagliga promenader till affär och bibliotek, bor själv i en två i servicehuset Aspen i Linköping, där han har tillgång till mat vid behov men klarar allt annat helt utan hjälp.

Det här reportaget i dagens Corren berättar om kortspelarkompisarna, som träffas varje vecka för ett par omgångar. Min far Acke Björkman är äldst men ändå kanske piggast i gänget. 

5 mars - Vid annan sjö

Jag står på plattformen vid Askövikens inre del i norra Mälaren och spanar ut över vass och röjda vattenytor. Jag är inte ensam. Ett tjugotal naturspanare är här. De har, väl klädda med kikare på magen och tubar över axeln till skillnad från mig som är uselt rustad med endast "fältjagare" och utan mössa och vantar men med nödvändig silverkrycka i näven, vandrat längs grusstigen mellan veketågstuvor och stängselstolpar, förbi översköljda strandängar, ut till gömslen bakom byggda palissader i vasslandet. Där kan måhända väntas överraskningar. 

Små samtal hör jag runt omkring mig hela tiden om allt som händer och inte händer: om grågässen, om varfågeln i sälgen där borta och om den ensamma bläsgåsen. Till och med "min egen sjö" kommer in i sammanhanget:

- Det där Tåkern, är det värt ett besök?

- Jo, absolut, svarar kvinnan framför mig, men vänta helst tills i mitten av april. (Så rätt tänkt)

Varfågeln i videt lyser som en fyr i ljuset.

- Var är tofsviporna? Inga änder än, så konstigt och ingen gärdsmyg som smattrar i diket. Kommer ni ihåg mongolpiplärkan i höstas. Oh, så härligt det är idag när lärksången stiger till väders. Det är sånt jag får till dels genom att luften är fuktig och kommunikativ.

Rickard och Bengt, lokala skådare, står tillsammans med mig och letar vårtecken. Rickard berättar om allt som finns att se och uppleva här. Han är uppvuxen på andra sidan, där borta i diset vid Fullerö, granne med Gunilla Wetterling förresten, säger han. Henne känner du väl? 

- Självklart! Och därmed kommer vi förstås in en sväng även på begreppet lodjursjakt, som Gunilla och jag, med många flera, djupt har engagerat oss mot.

- Det finns en spelande berguv där borta på berget, viskar han när vi har kommit tillräckligt långt i förtroendeutbyte, när jag har informerat om mitt gedigna Tåkernliv och en sista gräns därmed blir bruten. Den lever visst av kaniner.

Åt andra hållet, in mot land och Löfsta gård, vaknar solen till liv och sprider värme när grådiset lättar. Jag vänder mig om när jag hör typisk sädgåsklang ur luften, en Tåkernrelaterad reflex, inte helt rotad hos mina kompisar på plattformen varför jag nöds påpeka:

- Hörrni gubbar, det är sädgäss på gång, och så pekar jag mot ett par plogar som drar snabbt över skogsbrynet. De försvinner över landskapet i riktning mot Västerås och trolig resa vidare norröver, kanske mot Tämnaren i Uppland. Varför så bråttom? undrar jag.

Klockan är 12.00 mitt på dagen. Möjligen har de här flockarna lyft från Tåkern på morgonen efter ett snabbt morgonmål vid Ramstads åkrar och bestämt sig för att det var dags att dra vidare mot norr. Tre timmar är väl ungefär vad det borde ta att förflytta sig de 20 milen fågelväg med en hastighet på 80-90 km/h. Så tänker jag och gläds åt naturens förmåga att knyta ihop landskap.

Färdvägen för sädgässen, på väg till tajgazonen i framför allt Ryssland, är inlärd och traditionsbunden. Rastplatserna är inprickade och etapperna planerade men ändå flexibla med hänsyn tagen till väder och vind. Idag finns uppenbarligen inte behov av rast vid Asköviken. Vädret lättar och vinden är gynnsam. Plogarna som passerar tangerar bara den i förväg kända och möjliga hållplatsen och flytten går rakt förbi till nästa etappmål istället.

Visst är sådant spännande att fundera över, tänker jag och släpper härmed ut icke helt underbyggda idéer i etern.

29 februari - Jag hann aldrig ringa till Janne.

Rullgardinen åker upp, sängvärmen har gjort sitt och jag tittar ut över trädgården. Ingen snö är kvar. I rabatten där nere anar jag gult från vintergäck och snödropparnas små ruggar, som blänker mot bar jord. Pilfinkarnas tjatter från schersminen hörs genom rutan. Det är tidig vår - två veckor före normaltid, den alldeles nya normaltiden, säger Åsa på SMHI.

- Det blåser rejält idag, säger jag till Ulla, men det är nästan lite solljus mellan molnen.

En grå fågel med vita vingband glider snabbt förbi på stela vingar. Den kommer från grannens trädgårdslönn och försvinner in i äppelträdets mörka ris. Med sömnens ännu omornade ögon förstår jag först inte vad det är. Fågeln är ju större än trädgårdens sparvar. När den breder ut stjärten vid landning, lyser det knallgult i änden. Aha!

Blicken löper bakåt, upp till lönnens grenverk. Där sitter svaret i form av ett gäng sidensvansar. Jag har inte sett några sedan förra året, någon gång i november eller december och blir därför överraskad.

- Det sitter sidensvansar i grannens träd, meddelar jag hustrun, ännu i sängen. Så märkligt!  Maten är ju slut, inga äpplen, inga rönnbär, inga häckoxbär ... ingenting finns väl att äta.

Snart dalar de ned mot vårt äppleträd, den ene efter den andre. Allesammans försvinner till slut in i apelns grenkratt där de bökar runt efter något.

Då förstår jag äntligen. Det är mina mistlar som lockar. De är ute efter mistelbären. Men hur har de kunnat finna dem. Så ynka, lokalt och så dolt som varan erbjuds.

Mistelhonan blommar, och möjligen får misteln hjälp med pollineringen av små flugor som svärmar runt blommorna i mängd. I så fall är fenomenet nog nyupptäckt, eftersom misteln sägs vara vindpollinerad. Jag har berättat om detta tidigare i Naturlig dagbok.

De senaste åren har de två största exemplaren av mina insådda mistlar blommat. De två råkar vara en hane och en hona och de sitter på var sin sida i astrakanen. I år lyckades de med pollineringen och mistelhonan satte mycket frukt.

Mistelhonan bär gott om kart i augusti månad.

För några veckor sedan pulsade jag ut genom snön till äppelträdet, för att kolla läget. Många bär hade mognat och var opakt pärlvita och mjuka. Jag klämde sönder några stycken och smetade av kärnorna på nya grenar i ett annat träd.

Jag hade ju tänkt ringa till Janne eftersom jag lovat honom att komma och ta för sig av bären till sin trädgård i Vadstena. 

Men nu blev läget plötsligt annorlunda. Eftersom jag aldrig ringde medan tid fanns hann sidensvansarna före! Inte ett ynka bär finns kvar - renrakat!

Janne får vänta tills nästa år. Det vilda fick förtur denna gång.

24 februari - Våren är bra på att gömma sig

Jag spanar länge efter fler vårtecken; Tåkerns första trana till exempel. Jag har stannat vid Väversundakrökarna och njuter av vädret. Jag hör några sånglärkors knottriga drillar över åkrarna och grågässen skränar överallt. Jag såg en tofsvipa här för några dagar sedan, det borde ha kommit fler, tänker jag och sveper runt med kikaren.

Jomen, på andra sidan madväten, väl dolda mot starrbården, står ett gäng tofsvipor tysta och dröjande. Våren är bra på att gömma sig. Man måste hålla ögon och öron väl öppna för de första subtila tecknen.

22 februari - Kanarietallen, diktator Franco och blåfinken

Efter hemkomsten från två veckors avkoppling på ön Teneriffa på Kanarieöarna, känner jag att jag vill förmedla mina intryck och min erfarenhet till omvärlden och mina medmänniskor. 

På bussen till los Gigantes.

Flygskammen finns där, men resandet är viktigt och utvecklande och jag sätter en ära i att på ett respektfullt sätt redogöra för de erfarenheter och kunskaper som resandet ger; ett sätt att betala tillbaka.

I Teneriffas centrum ligger vulkanen Tejde med 3 518 meter i höjd. Det är högsta berget idag på Kanarieöarna, men en gång i tiden, för några miljoner år sedan när ögruppen på allvar blev till, antas att högsta toppen strävade upp till dryga 6 000 meter över havet. Den gamla vulkantoppen rasade emellertid ihop under sin egen tyngd varvid Teneriffas nuvarande form skapades. Tejde är av senare slag och den har inte haft något större utbrott sedan ungefär 1 000 år tillbaka.

För ungefär 100 år sedan var Teneriffa i stort sett helt avskogat på grund av långa tiders misskötsel och misshushållning i form av överetablerad odling och slukande veduttag. Om diktatorn Franco brukar inte mycket positivt framhållas. Men i ett fall åtminstone, gjorde han en positiv insats. Jag återkommer till detta.

Kanarietallskog med bortbränd undervegetation av framför allt cistrosor.

Den endemiska barrträdsarten Kanarietall, Pinus canariensis, är ett vackert kandelaberartat träd med rak stam och uppåtriktade grenar. Det kan nå ända upp till 40 meters höjd. Färgen på de nästan två decimeter långa barren, som sitter tre och tre är ljusgröna som mogna och ljust turkosgröna som unga. Arten är extremt anpassad till Kanarieöarnas klimat och topografi. Trädet är därför mycket tork-  och värmetåligt, men icke köldtåligt, klarar sig med tvåhundra mm nederbörd per år, oftast bara i form av kondens och dimma som avsätts på de tunna, långa barren och sen droppar ner i förnan Kanarietallen har efter många miljoner års anpassning till vulkanism "lärt sig" att uthärda både eld och extrem hetta. Barken är tjock och kraftigt längsräfflad. I kanarietallskogen, som börjar på ungefär 1 200 meters höjd ligger ofta molnen tätt under eftermiddagen. Luften är fuktig och syremättad och träden är insvepta i enorm påväxt av skägglavar.

Kanarietall med typisk påväxt av skägglavar.

Undervegetationen i tallskogen är bland annat flera arter av cistrosor och trädljung. Jag fann även flera arter av svampar, bl a en kremla, som smakade bittert.

Trädljung.

Hur var det nu med general Franco. Jo, han beslutade att sätta igång en rejäl återbeskogning av framför allt Teneriffa. Ön skulle få tillbaka sin gamla tallskog så som den ursprungligen var. Projektet blev mycket lyckat! Teneriffas berg från 1 200 meter upp till 2 000 meter, högre upp är det för kallt, är idag återbeskogade med inhemsk Kanarietall, importerad Montereytall och med några Cedrar jämväl. Detta måste vi alltså räkna den gamle hatade diktatorn till godo.

Överallt där vi reste i bergen var eldsvådorna från sommaren 2023 synliga. Notera hur de svårt sargade ungtallarna i många fall lyckats skjuta nödskott direkt från stammen, en fantastisk anpassning.

Under sensommaren 2023 startade våldsamma skogsbränder på Teneriffa. Sommaren hade varit extremt varm och jorden var mer uttorkad än normalt och enligt berättelser jag fick till del hade det inte regnat rejält på flera år. Enorma arealer av kanarietallskogen på Teneriffa fattade eld och spred sig ohejdat. Lutningen på bergen medförde att elden spred sig uppför sluttningarna som under en blåslampa. 

Dessvärre konstaterades att det var pyromaner som satte fyr på skogen. Alltför sent vaknade myndigheterna på Teneriffa och  förstärkning från fastlandet uteblev; skadan var redan skedd och oåterkallelig. De omfattande bränderna på Teneriffa sommaren 2023 drunknade i mängden av katastroflarm från omvärlden; liknande larm från Australien, Kanada, USA, spanska fastlandet och Portugal var det som nådde vårt land genom bruset.

Ett omfattande röjnings- och återplanteringsarbete äger nu rum överallt i Teneriffas tallskogar. Väldigt många vandringsleder är idag avstängda p g a risken för ras.

Kanarietallens anpassning till vulkanismen har alltså gjort den oerhört tålig. Överallt i den brandhärjade skogen noterade jag hur till döds brandskadade träd ändå lyckades skjuta nödskott, på liknande sätt som en en skogsödla kan ersätta sin förlorade svans.

Så stark är kanarietallens regenereringsförmåga att den t o m kan ersätta en helt nedhuggen stam med en bukett av nya skott.

*

En fågel är direkt anpassad till kanarietallsbiotopen. Det är den vackra Blåfinken, Fringilla teydea. Arten är endemisk på de två största av Kanarieöarna, Gran Canaria och Teneriffa. Den lever på hög höjd i tallskogarna där den livnär sig på fröna i de hårdfjälliga kottarna och till det arbetet behövs en extra stark, lång och spetsig näbb. Idag lutar det åt att man kan komma att splitta den i två arter: Grancanariablåfink och Teneriffablåfink, beroende på skilda läten. Vi får väl se varåt det bär hän och här nöjer jag mig med bara kalla den för blåfink.

Jag lyckades till slut tränga mig fram genom högen av omedvetna "dussinturister" för att få ett snabbt foto av blåfinkhanen som bevis, innan den lika snabbt skrämdes iväg. Sen gick bussen! 

Blåfinken har jag letat efter tidigare under resor på de båda öarna men misslyckats med att finna. Under en bussresa upp till Tejde lyckades det mig dock den här gången att äntligen få se fågeln under ett restaurangbesök på 2 500 meters höjd i närheten av Tejdes topp. Ett fat med fågelmat var utställt av personalen och där minsann, bland turister av minst sagt olika slag, dök fågeln helt plötsligt upp, alldeles innan vår avresa från platsen. 

Fördelen är att med en konstnärs möjligheter kunna avbilda den vackra blåfinken i form av en akvarell. Så här vacker är den faktiskt!

19 februari - Det första vårtecknet

Jag har precis hunnit landa, men längtan drar mig ut. Trots gråväder av "värsta" sort med blötsnöglopp, dis och underkylt regn far jag ner över gärdena mot Tåkerns sydvästra hörn för att spana efter vårtecken. Jag vet nämligen att de första tofsviporna och lärkornaredan är siktade. Det har jag läst om nyligen under besök på Teneriffa, i en rapport från Tåkerns fältstation via min Ipad.

Sen dess är det förstås det där med snön och isbarken som kom för några dagar sedan, det kan ju ha ändrat det mesta. Men ändå!

Det är otroligt mättat med vatten överallt. Molnen hänger tunga ner över halva Omberg, vilket innebär att det är mindre än femtio meter upp till molnbasen. Under dessa dimmiga moln ligger marknära fuktdis och slöjar horisonten och därpå kommer vätan liggande som stråk av silver över den mörkaste av jordar, med pölar och is samt smärre sjöar där sjöar inte brukar finnas.

Vid Gottorp, där Disevidån en gång i tiden fick ett nytt lopp grävt  för färd ut genom sträckt kanal till sjön, brusar det bräddfullt mellan granittunga stenväggar och stadig betongbro. Strömmen gröper ur, välter och skingrar. För varje år rasar alltmer av bygget samman. Vattnet är sepiafärgat med aning av gult inslag, skummet är gulvitt och rikligt och ljudet öronbedövande.

Längre ner i loppet, svämmar bräddarna över och fyller ut det urtida Tåkern med näringsrikt svämbvatten över tänkt torrlagda mader. Som naturtokig ser jag med glädje på detta i motsats till alla dem som brukar marken, för dem är allt detta hotande och förskräckligt. I dagens Corren läser jag om vanmakten man känner inför de översvämningar som nu hotar vid sjön Roxen vid Linköping, där  torrlagda sjöbottnar efter stora sänkningar just nu tas tillbaka av  otämjda naturkrafter. Det är något nytt som sker och alltmer så. Uppskattat av somliga skräckfyllt för andra.

Faksimil ur Corren, 17/2-24. Claes Nilsson.

Men hur är det då med vårtecken? Rubriken ställer ju krav eller hur.

Inga tranor än vid Tåkern, men gäss finns kvar även om de flesta av sädgässen som var här för några veckor sedan uppenbarligen farit vidare, eller snarare tillbaka. Även grågässen är färre men på gärdena utanför Stugan går en flock om fyrtio bläsgäss tillsammans med kanadagäss.

Men lärkor hör jag inga, inte heller Tommy, som jag möter, har sett några. Inte heller skogsduvor står att finna egendomligt nog. Men, "sikten är ju bedrövlig för fågelsök", säger Tommy som möjlig förklaring och han har ju ändå höstat in en liten flock nyanlända ljungpipare.

Länge står jag sedan spanande vid Väversunda krökar och mader. Här om någonstans bör jag väl ändå kunna finna något av intresse. Varenda bit av starrmaderna granskades i handkikaren. Mödan ger resultat till slut. 

Min första tofsvipa för år 2024.

Jag finner en tofsvipa, på långt håll visserligen, men hatten om jag nu hade haft en, skulle ha åkt av. Välkommen du efterlängtade vår!

18 februari - Hemkomst

Ett väldigt kort inlägg:

Vi är just hemkomna från tolv dagars resa till Teneriffa. Många upplevelser men mest ro och vila i ett tacksamt klimat har vi med oss tillbaka.

Några väldigt snabba skisser av en blåfinkhane hann jag fästa i mitt block mitt i allt stök från folk och fä. Som jag har letat tidigare under besök i Kanarietallskogen både den här gången och förut. Nu blev det äntligen dags!

Blåfinkhanen ställde vänligt upp under ett besök på ett outback-café på dryga 2000 meters höjd på väg upp till vulkanen Tejde. Personalen i restaurangen hade placerat ett fat med bröd i anslutning till uteserveringen och trots trängsel och oförstående turister som hela tiden störde både mig och fåglarna lyckades jag fånga något av den fina upplevelsen i mitt skissblock. Men lätt var det inte! (Förbaskade dussinturister!)

Blåfinken var inte ensam där. Flera "Koboltmesar" och en handfull kanariesiskor var också med. 

När jag är mer hemma än nu, ber jag att få återkomma med fler upplevelser.

4 februari - Ett med landskapet

Jag stannar vid Sverkerstenen, minnesmärket efter kung Sverker d ä, som blev mördad här den 25 december 1156 på väg hem efter jultotta. Han blev dräpt av sina egna eller av västgötar, vem vet säkert idag? Man lurade på honom vid vadstället över Alebäcken (Ålebäcken) alldeles bakom mig, det gamla utloppet i Vättern från Forntåkern några kilometer norrut. 

När jag kikar framför mig, upp över sluttningen mot Omberg, anar jag det gamla strandhaket från Yolidahavet, skapat för ungefär 11 000 år sedan i en tid långt, långt före kung Sverker, tillbaka i en urtid med knappt fattbar tidsskala där varken Vättern eller Tåkern fanns.

Idag är sluttningen, den urgamla stranden, en mjukt avrundad och eroderad långsträckt bulle som vindlar bort mot nordost i landskapet. Den har cirka femtio meters djup och är märkbar endast för den som förstår eller önskar veta, genom de mängder av strödda, vattenslipade stenar av granit och kalk som ligger skingrade av plog och harv i det som är åker idag, men strand då.

Där blir jag stående. Jag grips av en känsla av tidlöshet. Eoner  försvinner och jag står vid stranden av det gamla havet och kikar upp mot den mörka, nästan kala horsten, nyslipad och blank. Havet svallar runt mina fötter och vinden viner kall över sand, sten och grus. Den kommer från istäcket, den grönskimrande höga väggen som reser sig bortom horisonten i norr. 

Jag är ensam och jag känner att jag blivit ett med mitt landskap. Ett landskap av stora linjer och ytor. Ett urtidslandskap fritt från vegetation och mänsklig påverkan. 

Jag for helt visst igenom ett maskhål.

3 februari - Efter redovisning

Kanske kan det här bli något, tänker jag och lägger upp en akvarell från Tåkern vintertid, så där som det var för bara tio dagar sedan när snön ännu täckte isen och många var ute på vandring över vidderna.

Lite vilsen är jag just nu i mitt arbete och trött efter ett par dagars bokföringsarbete med momsredovisning. Jag kopplar av en stund med färg och pensel, allt är klart och lämnat till Ann, färdig i tid i år igen.

Skönt då att skingra tankarna.

1 februari - När skäggmesen kom till Tåkern - 1972

Såsom jag tidigare har berättat har jag fått låna en bunt svartvita negativ av min vän naturfotografen Christer Elderud. Han har ett arkiv med tiotusentals bilder och jag har fått möjligheten att jobba vidare med ett antal tidigare opublicerade bilder. Jag scannar, rensar från damm och repor och lägger dem färdiga i en mapp i min dator för kommande planer. Jag kommer att ha stor glädje och användning av detta unika material, tänker jag.

Fotona jag bearbetar har en minsta gemensam nämnare. De handlar om skäggmesar och om mitt eget tidiga engagemang i arten framför allt under åren från 1972, då skäggmes för första gången sågs i Tåkern, och de följande åren fram till 1980.

Det är faktiskt med en aning våta ögon som jag studerar materialet. Jag minns hela den spännande tiden, då nästan allt mitt fokus fanns i Tåkerns enorma och dittills okända vassvärld. Det blev ett liv med skäggmesar.

Jag presenterar några utvalda bilder som aptitretare för vad som möjligen komma skall. De är alla från den 1 juli 1972, ett par dagar efter första upptäckten, och vi är på väg ut i den trånga kanalen, genom tät vegetation, till vassbältet där skäggmesarna finns. Vi vill försöka fånga några för ringmärkning.

Tack Christer för den spännande bildserie som följer:

På väg ut i kanalen.

Vi stakar allt längre ut.

Väl framme där vassbältet tar vid börjar vi spana efter skäggmesar.

Jan-Ove Wilbäck, Janke, var den som av en händelse upptäckte skäggmesarna för första gången i Tåkern. Detta hände om kvällen den 29 juni 1972 då han tillsammans med botanikern Lars-Åke Gustafsson paddlade ut för att leta växter. En sensation var ett faktum och utvecklingen har sedan dess burit vidare.

Näten spänns. 

Tåkerns första skäggmes är fångad och ringmärkt. Det är en hona som har sin familj på plats. Jag kallar henne Skäggmesarnas egen Eva. Hennes ättlingar lever nämligen vidare än idag i Tåkerns vassar och hon är troligen anmodern till de flesta skäggmesar av idag, kanske alla.

29 januari - Vänner man minns

De två senaste veckorna har ännu några människor i min omgivning gått vidare till drömmarnas land.

En vana som kommit med åren är att jag även tar del av dödsrunorna i tidningen under morgonkaffet. Jag vet att jag har det här gemensamt med många i min ålder. Jag kommer nu att nämna ett par personer vid namn, något som jag inte brukar göra, men undantaget är fyllt av saknad, värme och erkännande. Så många i vänkretsen nästan samtidigt blir väldigt tungt.

Ulla Langström var alltid på plats vid varje Konstrunda allt sedan starten runt sekelskiftet. Hon var en varm och lågmäld kvinna som alltid uttryckte beundran för min konst. Tack Ulla för alla dina besök!

Rolf Maller, läkare och Rotaryvän. En vänlig och fin man med stor repertoar och brett intresse också för konst, även för min. Årlig besökare på Konstrundan tillsammans med hustru Marianne..

Ulrik Lohm var en kunnig naturmänniska bosatt på gården Hånger på andra sidan Tåkern. Han visste det mesta om folk och folkliv vid fågelsjön sen gamla tider, samlade litteratur i ämnet, undervisade doktorander vid Linköpings universitet i Tema Vatten och blev med tiden en vän till mig om än lite på avstånd, allra först genom vårt gemensamma engagemang i att en planerad stor Riksväg 40, för nu ganska många år sedan, aldrig kom att dras mellan Omberg och Tåkern. Vilken kamp och vilken seger Ulrik!

Lars Croon blev en stor "samlare" av mitt måleri. Vid varje utställning kom han glad, beundrande och mycket vänlig. Och alltid köpte han med sig något till sitt hem i Malmslätt i Linköping. Jag var där hos honom, levererade en stor akvarell och såg då att väggarna var fyllda inte bara av min konst utan med verk ur många händer. Han hade förutom konsten också ett stort intresse i scouting och i ämnet Nordamerikas indianer.

Den stora akvarell som han inhandlade, en slags fågeldagbok över ett upplevt år, hade han en hemlig plan för. 

- Jag ska donera ditt fantastiska konstverk till Naturum Tåkern när de snart kommer att öppna. Jag tycker verkligen att den hör hemma där och om de inte kommer på det själva tänker jag ordna med det, berättade Lars för mig.

Stort tack Lars för din generositet!

25 januari - En kvällstur genom skogen

Det är nära fullmåne ikväll och vinden har mojnat. Det glittrar i billjuset från kristaller i isen och snön, när jag kör, oändligt sakta, längs grusvägarna genom Lysings häradsallmänning i Holavedsskogens norra utkanter, alldeles söder om Ödeshög, min hemby. 

Suget kom när månen gick upp och väckte min längtan efter ugglerop. Kunde det vara så dags, igen? 

På kvällstur genom Lysings häradsallmänning.

Turen går söderut från gamla Riksettan vid Rök och Hejla, in mot skogen, över Ingvaldstorp och vidare till Eje. Där hade jag fantastiska upplevelser av häckande berguvar för flera år sedan, men nu är det helt tyst och dött i det gamla stenbrottet. Jag stannar på vägkrönet vid Göjeryd och hör en kattuggla, jovisst äntligen en uggla, ropa svagt på avstånd från någonstans vid Sättra ängar. Vid Perstorp svänger jag av in på den mindre vägen till höger, mot Lorabadet. Framme stannar jag för en kort promenad, eftersom jag tidigare år här har haft förnämliga upplevelser av både sparvuggla och kattuggla. Men kvällens tänkta promenad blir kort, eftersom vägbanan är ishal som en skridskorink; och inte hör jag några ugglor heller. Lorasjöns sydspets då? Vid Geviken? Där brukar ju pärlugglan alltid ropa. Men nu är det tyst som i graven. Det enda jag hör både här och lite överallt där jag stannar till under kvällen är ljudet av droppar som faller mot skarsnön under träden. Det låter som ljudet från en stillsamt trummande hackspett. Vägen går över tassemarkerna vid Svinmossen förbi gården Gransjömaden där en person jag känner bor kvar. Han är en av få innebyggare på skogen idag. Sen går färden tillbaka hemåt över tallmoskogen, där nattskärrorna spelar i sommarkvällen, bort till den lilla gömda skogsgölen Järplången där myggblomstren bor i vitmossan och när ljusen från boningar möter igen vid Bonderyd och Bro vet jag att jag strax är hemma. Sista biten går över Renemo och Sjögetorp vid Visjön och sen är jag ute på allfartsvägen igen.

24 januari - Då jag ringmärkte skäggmesar

Jag var hemma hos min gode vän Christer Elderud igår och jag fick ta del av hans enormt digra förråd av fotonegativ. Jag är nämligen på jakt efter bilder från skäggmesmärkningen vid Tåkern under 1970-talet.

Christer, utbildad fotograf och journalist, har varit medlem i Naturfotograferna i stort sett från första början och hans bilder och reportage om framför allt natur har varit en viktig del i Tåkerns fältstations arbete. Jag och alla i vårt gamla gäng har Christer att tacka för mycket också när det gäller personlig utveckling och presentation.

Generös, som Christer är och alltid har varit, öppnade han sitt arkiv och vi letade fram ett femtiotal negativremsor från den tiden.

Jag själv med en ringmärkt skäggmeshane i Tåkerns vintervass 1976.

Idag har jag för första gången gett mig på att direktframkalla foton via scannern i min ateljé. Det blev ett foto från Tåkerns vintervass 1976 då jag nyss har ringmärkt en vacker skäggmeshane som ett första, men ändå lyckat, försök.

21 januari - I enklaste laget

Det var bara för att komma ut och se mig omkring som jag lämnade ateljén en stund just när eftermiddagen slocknade. Jo just, jag behövde tanka bilen också. 

Från Hästholmen körde jag vidare mot Väversunda, svängde av mot kyrkan och tog krökarna bort mot Lövängsborg och Holmens dämme innan jag sneddade hem i mörker över Dags mosse.

Holmens dämme i vintrigt kvällsljus.

Vid Tåkernkanten hann jag stanna till en kort stund för att fästa det ytterst enkla motivet framför mig - "snöig is, tunn vassbård och skymningsmörk skogsudde". Jag hade en bil i hasorna och fick bara någon minut på mig. Det räckte precis men blev förstås inte mycket att yvas över. 

Flera rådjur var på vift i landskapet och på vägen vid Dags mosse satt en hare på vägen. Den var inte så villig att ta språnget ut över snövallarna så jag fick lite tid för studier. Ögat lyste illrött i billjuset

Sammantaget blev det ett par akvarellskisser från kvällens utflykt - av det enklare slaget.

18 januari - Årets lodjursjakt i Östergötland

Inlagd artikel från Corren den 20 januari 2024

Det har blivit en rejäl kapning av antalet lodjur som får skjutas under licensjakten i Östergötland 2024 jämfört med 2023 års tilldelning på 28 lodjur bara i vårt eget län. Förra årets jakt väckte berättigad anstöt bland breda folklager och Gunilla Wetterling och jag skrev ett inlägg och initierade ett upprop via Corren och kunde till slut lämna in en lång lista med namnunderskrifter mot jakten på lodjur till Länsstyrelsen. Insändare dök upp i alla regionala tidningar i snabb följd. Se nedan ett av flera skriverier i Naturlig dagbok.

Gebbes Naturliga Dagbok: 9 februari - Upprop mot lodjursjakten. (naturligdagbok.blogspot.com)

Alla inläggen behandlade den bedrövliga och i många stycken oetiska troféjakten på ett av vårt lands mest älskade och skyddsvärda däggdjur. Merparten av den stora allmänheten var besvikna och förbannade. Licensjakten på lodjur kom sålunda under luppen över hela vårt land. Protesterna blev allmänna och allvarliga och de flesta krävde helt enkelt ett slut på företeelsen. 

Efter alla protester 2023 är det lätt att förstå att Naturvårdsverket och i förlängningen alla länsstyrelser fick kalla fötter och huvudvärk inför 2024 års tänkta licenstilldelning i kommande lodjursjakter. I Östergötland har man till slut landat på 4 djur istället för föregående års 28 st. 

Faksimil ur Corren från veckan som är.

Detta är ett steg åt rätt håll menar nog de flesta, även om många och också jag, tycker att fyra lodjur är fyra för många. Men okej då, kanske kan man tolerera en symbolisk tilldelning även på denna vackra representant för våra fem stora. Därmed blir inte allt bara svart eller vitt och den traditionellt så starka jägarkåren, trots varande i minoritet, får ändå något för sitt lystmäte.

Det känns som att naturen och förnuftet till slut har gått segrande ur striden. Så här måste det bli också i fortsättningen, det är något vi måste fortsätta att jobba för. Inga steg tillbaka nu! 

Men vargjakten den bedrövliga, den fortsätter ... men den kampen är nog svårare.

17 januari - Akvarellen lockar

Jag längtar efter att måla akvarell igen eftersom hela hösten gick i oljemåleriets tecken. Nu letar jag bland skisser och foton i mitt digra arkiv och bestämmer mig för att lägga upp en höstvintersvit från Dags mosse, som lockar mig med det "fula" efter allt ljust och färgrikt som jag arbetade med senast. Platsen bjuder verkligen in till dylikt måleri; ett fantastiskt område för sugna konstnärer att söka motiv ur.

Långt ifrån färdigt ...

Det här kan nog vara något åt det hållet, tänker jag och arbetar vidare.  Hur det kommer att bli som färdigt, och om, blir en senare fråga. Den som lever får se. Det hoppas vi på!

15 januari - Fjärde vintern, var ska det sluta?

Vilken vinter vi har! Idag är det åter bistert kallt och smockat med ny snö. Det är fjärde snönläggningen för säsongen och då menar jag med rejäla omgångar av flera decimeters djup och med töväder däremellan. Var ska detta sluta? Ännu är vi ju bara i mitten av januari.

Inte en fågel har visat sig vid matningen idag. De ligger lågt och dolt för att klara sig när nordanvinden sveper ner med storm i byarna och piskar luften med stickande snö. Däremot har kanadagässen, som alltid försöker sig på övervintring i bygden med Vätterns öppna vatten inom nära räckhåll, idag till slut gett upp. Plog efter plog har dragit söderut i den starka medvinden. 

Dagen idag har gått i snöskottningens tecken och överallt i nätverken berättar folk om detta. Det är mäktiga drivor runt hus och hemman och många bestämde sig tidigt på morgonen för att undvika vägar och gator och stanna hemma resten av dagen trots väntande arbete. Alla Ödeshögs skolskjutsar ställdes in och även den stora farleden E4:an var ofarbar då det var som värst.

Först nu, för en halvtimme sedan, när skymningen så sakta börjar komma har snöröjningen klarat av drivorna hemma hos oss, så att jag kan ta en sväng till ateljén. Vinden mojnar nu och himlens töcken lättar. 

Temperaturen faller snabbt. Prognosen utlovar rejält med minusgrader för de kommande dagarna.

11 januari - Subtila vårtecken

Än är det långt till vår men ljuset är på väg tillbaka, så snabbt att det märks från vecka till vecka. 

När jag kliver ur bilen i ateljén flyger två korpar över himlen i typisk parflykt. Där finns vårkänslor så det verkligen smittar, så jag stannar en stund mot väggen, i solen, och njuter medan de voltar, skorrar och klonkar förbi högt i det blå.

Sen går jag ut med sopor och då sjunger blåmesen från de översta kvistarna i en av trädgårdens hamlade lindarna. Vilken härlig början på en vinterdag.