19 maj - Etapp 2 - Vid Stugan

.Efter att ha ägnat ett par timmars hårt arbete åt säsongens första gräsklippning, jag är förvissad om att jag är förstådd med denna innebörd, lastar jag ryggsäcken i kanoten vid kanalen och paddlar ut i lugnt vatten. Jag smyger fram, lågt och ljudlöst, tillåter knappt ens några droppar från paddeln att störa stillheten. Jag har faktiskt blivit lite av specialist efter många års vana.

Det är varmt, riktigt varmt nu, jag skulle tro några grader över tjugo och jag sitter halvnaken och låter vänsterhanden driva runt i vattnet som nästan känns badvarmt; det är så, att vattentemperaturen i Tåkern nästan följer lufttemperaturen eftersom vattendjupet är så ringa.
Mjuka tag, långsamt glider jag framåt, lyssnar till fågelsjöns alla läten och fjädermyggornas högstämda ton. Jag överraskar en räv som vilar sig vid kanten. Den skuttar iväg med höga hopp.
.
En lärkfalk jagar..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.

Falken som kommer in över mig cirklar runt och snappar nattsländor i sina gula klor. Den är just anländ från Afrika och undrar förmodligen över var alla trollsländor håller hus. Den får nöja sig med smått ännu några dagar.
.
Jag ser en rörelse mellan jättegröens bladknippen vid kanalkanten. Jag spejar in med kikaren och upptäcker en snok. Det är en helmörk variant. Den saknar helt nackens gula markeringar och är oljigt svart och oändligt försiktig. Tungan spelar och via kroppens vibrationssinne känner den förstås min närvaro eftersom kanoten trycker undan vattenmassa på ett onaturligt sätt. Den ligger därför blickstilla och litar på sin "osynlighet". Jag glider sakta in mot den och får ett par närbilder, innan den ger sig iväg, simmande rakt ut på vattnet.

.
Snoken simmar iväg snabbt och smidigt.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Den håller huvudet över ytan för att hålla koll på mig. Men vore det nödvändigt kunde den enkelt dyka och försvinna simmande under vattnet..

.

.

.

.

.

.

.

.

Ute i en läad vasskant ankrar jag farkosten mellan vasstrån, vänder huvudet mot solen i söder och lägger mig en stund på bottnen. Så drömmer jag mig bort från världen.

.

Jag vaknar av skäggdoppingars nära skorrande och ett par skäggmesar besök nästan vid mitt huvud. Solen har gått i moln men det är ännu varmt där nere i kanoten. Klockan har mycket egendomligt hoppat över en timme och jag paddlar lika försiktigt hemåt igen.

.

Näckrosbladen börjar lägga sig över vattnet och de första aggregaten av näckrosbaggar samlas vid stjälkinfästningen på de ännu oätna och ljusgröna solfångarna. Men de flesta bladen är ännu på väg upp genom vattnet. Det är som att kika rakt ner i ett stort akvarium.

.

Jag har lastat allt på cykeln. Är färdig för hemfärden men jag tar en sista titt vid Karnstugan, min granne, Tåkerns fältstation.

.

Ibland undrar man om meningen med små egendomliga händelser och upplevelser.

Slump, öde eller system.

Mitt i gräsmattan finner jag nämligen svampar som jag nyss har lärt känna för första gången i mitt liv, ett exemplar av den där sällsynta murklan: rund toppmurkla dyker upp framför mig.
Så märkligt!

(Se nedan under den 18 maj)

Jag går runt stugan ett varv och finner ytterligare två stycken.

Är det underligt om man undrar ibland.

.

Etapp 1 nedan och Etapp 3 ovan

19 maj - Etapp1 - Cykelturen till Stugan

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

Jag cyklar längs gamla Riksettan - gamla E4 också för den delen. Det är maskrostid. Endast få bilar kör förbi. Alla ljud kommer till mig rent och klart, lukterna också: balsampoppeldoft, svinskit och maskrosnektar.

.

Jag lånar Ullas cykel. På den finns en korg på styret, generösa däck, ingen stång som stör och bara tre växlar att hålla reda på.

Sen bär det iväg med ryggsäck på ryggen, kamera och kikare om halsen och alldeles för varmt klädd.

Jag tar vägen österut, gamla Riksettan, mot Hejla backe. Dit är det ungefär 12 kilometer. Klockan är nio.

Solen börjar värma mig till svettighet redan i första lilla motlutet. Först åker jackan av, sen tröjan, och när jag slutligen kommer i mål är det med bar överkropp, men då är vägarna så små och obefolkade att detta kan kännas nästan acceptabelt.

.

Vy från bron över Disevidån vid det gamla brännvinsbränneriet.

.

Under bron vid Disevidån flyger två ladusvalor ut och in, lärkorna sjunger, gulsparvarna "zipp-sjunger" och jag noterar årets första buskskvätta. .

.

.

En överraskning. En spansk skogssnigel - "mördarsnigel".

Redan vid Ödeshögs femtioskyltar tycker jag mig se en sån där "mördarsnigel" på vägkanten. Vår ort har hittills klarat sig bra från dessa ovälkomna gäster, ty tidigare har jag sett dem endast vid Östgötaporten. Men okej då, tänker jag, här finns de nu på ännu en plats. Sen, på vägen vid gamla motell Tåkern, ser jag många. Vägrenen är full av dem. Tre lokaler känner jag nu alltså till. Det är en början. Snart har vi dem på allvar också i Ödeshög. Jag tycker mig märka en tendens till att arten slår till vid kommunikationsknutar. Det vore intressant att fundera vidare på det och sen följa upp den vidare spridningen lokalt.

Ebbe i Ryket.
.
- Är du ute och tränar för Vätterrundan, säger Ebbe. Han möter mej något misstänksam på vägrenen med käppen beredd då jag tvärar in och stannar men skiner upp då jag tar av hjälm och solglasögon.
- Jag har varit ute och huggit lite ved, säger han. Jag måste ha nåt att göra en sån här vacker dag.
.
- Hör, säger jag, där sjunger den första törnsångaren.
.
- Det var allt en liten rackare. Den hade jag inte sett själv inte.
Men tala om för mej vart alla kråkorna har tagit vägen. 1953 var jag ute och jagade kråkor med grannen och hans berguv. Han satte upp den på en stör med en lång lina påfäst. Så ryckte han i snöret och uven tappade balansen och flaxade med vingarna; Kajsa hette den visst; först kom mesarna och varnade och då visste vi att kråkorna var på gång också.
Vi sköt 36 kråkor första dagen och sen tio till dan därpå, skryter Ebbe.
.
- Då är det ju inte underligt då, kontrar jag, att kråkorna har försvunnit.
.
- Ebbe skrattar gott och önskar god färd.
Och jag funderar vidare på det där med kråkorna. Nån har jag väl sett. Men inte är det många hittills. Kajor däremot. Alla med mat i näbben och målinriktad flykt till de nykläckta i boet.
.

De vackra beteshagarna vid Ryket.

Jag cyklar vidare. Följer vägens asfaltband som vindlar genom försommarlandskapet. Värmen stiger, solen brassar och fåglarna sjunger. Jag börjar längta till kaffet som hägrar hos "Dockan" vid Hejla affär. Jag är snart där.

Vid varje hus och gård längs vägen, lika säkert som amen i kyrkan eller ett blommande äppelträd, sjunger en svartvit flugsnappare.

Efter kröken vid Millingstorp öppnar sig hela slätten. Alla vindkraftverken snurrar. Hämplingar käkar ur maskrosbuketternas omogna frön, lyfter parvis, med elektriska läten. Traktorerna kör på smala hjul; det är dags för sprutan, rapsen börjar blomma och rapsbaggarna ska bekämpas.

Jag ser den i ögonvrån, den nedre om du förstår hur jag menar, en svart larv som kryper på asfaltkanten. Vad var det där?

Jag svänger runt och tillbaka, parkerar cykeln och tar ett par närbilder. Jag tror att jag känner igen det lilla livet. Visst är det en hona av Lampyridae, en lysmask, som förirrat sig bort ur gräset. Men helt säker är jag inte - funderar på om det möjligen kan vara en larv av en asbagge, eller nåt liknande. Nej, jag bestämmer mig för: Lysmask, hona.

Jag är framme vid affären i den gamla nedlagda OKQ8-macken vid Hejla, gamla "ÖstgötaRasta", där det brusade av kommunikationer och liv för tio år sedan. Idag en stor asfaltplan och en liten industri. Det känns som tillbakagång, bakvatten och sel. Det är minimala tidsperspektiv ibland på människobaserade monument. Denna "turistfälla" fick tio åroch den var redan så lönsam, sades det.

Jag handlar falukorv och en liter mjölk. Det får räcka. Sen tar jag en köttbullemacka och en kopp kaffe och sätter mig i solgasset och relaxar några minuter. Jag är snart hemma vid målet.

Från Hejla har jag utsikt rakt in mot Röks by och kyrka. Här ligger också byskolan som var min första arbetsplats på 70-talet. Den som gav mig möjlighet att flytta till det efterlängtade landskapet under Omberg. Här fanns den arbetsplats för mig som låg närmast den lockande fågelsjön Tåkern.

Vid Runnestad ser jag Tåkerns silverband.

I trädgården sitter en rörsångare och sjunger från hallonhäcken. Så nära var den sitt mål, Tåkerns vass, att den hade behövt bara 200 vingslag ytterligare. Men kanske den inte visste.

.

Åkerkanten är full av vackra blå blommor i en tät matta. Jag tar några foton. Också med blomman i handen.
Det är trädgårdsveronika, Veronica persica. Är den ursprungligen från Persien? Kanske. Den unge bonden på Runnestad gård kallar den säkert ogräs. Men i så fall ett mycket vackert sådant!

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

Jag svänger in på Tåkernvägen vid Renstad gård. Hör in näktergalarna som klapprar från dungarna.

Ser ännu en gulärla som sitter sjungande i den första blommande rapsen. Finns där ett hemligt tecken?

.

Jag passerar över diket som en gång var Disevidåns nedre lopp och utflöde i Tåkern och ser äntligen min Stuga, faluröd, inbäddad i grönska och med vallen framför, full av sol.

Jag är framme vid mitt mål.

.

Etapp 2 och Etapp 3 - se ovan

.

19 maj - Strömming

.Jag trodde ända tills ganska sent igår kväll att jag hade ätit färdigt för dagen. Men då knackade Linn på dörren och erbjöd oss ett par kilo pinfärsk strömming som hon och hennes morfar hade fiskat. Vilken överraskning.
.
Jag ställde mig direkt vid köksbänken och rensade för glatta livet. Sen blev det att krumstekt färskströmming vänd i skorpsmulor, salt och peppar i rikligt med fräsande smör. En delikatess av bästa sort.

Ulla och jag åt dem nyvarma på knäckemackor och vi satte nästan i oss hälften fastän timmen var sen.
.
Tack Linn!
.

Jag är inte bortskämd med denna färskvara. Senast jag själv var ute på sjön och pilkade strömming var för årtionden senast. Då med Gösta på Grafiktryckarna och konstnärskollegan Jussi. Vi drog upp en hink sjösilver, någonstans ute på fjärdarna vid Saltsjö-Boo, som vi sen frossade på som sotare i Göstas trädgård, stekta över öppen eld. Annars blir det mest strömming från fiskbilen på torget om tisdagarna i Ödeshög. Det är gott det också men det är liksom ändå en annan sak. Sotarna på Sturehof med potatismos, går förstås an de också ... då helst efter ett friskt kallbad mellan marmorpelare.

..

18 maj - Spännvidd

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Ännu så här sent, en bra bit in i maj månad, blinkar det blått i skogens skuggiga lägen på Omberg. Årets sista blåsippor blommar bland högt gräs och örter, vilket ger moderplantan en extra chans att föröka sig på könlig väg genom att spännvidden blir tidsmässigt stor.

Samtidigt är de första blommorna redan på väg mot frömognad.

Mellan den första bilden högst upp, den där man börjar ana blått nere i knopphöljet, till dagens bilder av senblommande exemplar här ovan, skiljer det två månader.

Bilden nedan visar blåsippans fruktställning. Fröna är myrspridda.

18 maj - Rund toppmurkla

.

Rund toppmurkla, Morchella rotunda, funnen på Omberg.

.

Peter N. biolog på Naturhistoriska Riksmuséet tittar in till mig på söndag eftermiddag som den allra sista besökaren i ateljen under konstrundan 2010.

Han är på väg tillbaka till Stockholm och tänker förutom besöket hos mig titta till en ny fyndplats av Rund toppmurkla, Morchella rotunda, som han har blivit uppmärksam på genom nätverket artportalen.

.

Igår sen, sände Peter mig en hälsning och bilder på svamparna via mejl. Han hade direkt lyckats återfinna arten.
.

Alldeles vid P-platsen på Ombergs södra sluttning, i anslutning till rastkojan växer ett par exemplar av den sällsynta svampen.

Var rädd om dem! Se men inte röra!

.

Idag efter fikastunden på kondis bär det iväg dit upp. Christer hänger på. Svårt blir det aldrig, ty så lättsamt återfunnet växer de vackra svamparna alldeles vid rastplatsen på södra Ombergs sluttning i direkt anslutning till den lilla timmerkojan att vi knappt ens behövde gå ur bilen.

.

Två vackra exemplar växer ihop i gräset intill en buske och vi finner rester av ytterligare två exemplar alldeles intill. Vi letar vidare men finner inga fler.

Enligt ursprunglig anvisning på artportalen har här påträffats ett större bestånd. Vill man finna dem får man leta mycket noggrannare i näromgivningen.

.

Kuriosa:

Jag söker om arten på nätet och finner att det finns ett amerikanskt patent på tillverkning av naturligt blått pigment från just denna art. Det är ett indigoblått färgämne och just av blå färgämnen ges det få möjligheter på naturlig väg.

Visst är sådant märkligt!

Och så dessa amerikaner suck, suck, med sin ambition att ekonomiskt lägga under sig hela universum med sina egoistiska patent. Sånt stör mig verkligen! Inte ens svamparna får var ifred från dylik spekulativ manipulation.

Morchella rotunda sp. useful for producing natural blue pigment
United States Patent 5137826

17 maj - Dagen efter

.
Konstrundan 2010 är över. En känslomässig urladdning är genomförd och jag känner mig fysiskt och psykiskt utmattad. Dags att klippa gräset och så morötter.

Så här såg delar av min utställning ut innan publiken vällde in:

Och här några publika bilder tagna den sista dagen:

.

..

.

.

.

.

.

.

16 maj - Konstrundans sista dag

.

... står nu för dörren. Är det så man säger? Idag tror jag på en lugnare dag men jag vet förstås inte eftersom det är första gången vi testar den här fjärde dagen.

Jag tänker försöka hinna med att ta lite egna foton idag.

.

Vädret är gråare än igår men inget regn.

.

Tag chansen att komma hit! Välkommen!

..

15 maj - Svartvita flugsnapparen

.

Varje morgon då jag kommer till ateljén hälsar den svartvita flugsnapparen mig välkommen. Det har varit så snart en vecka nu.

Och så även denna dag när regnet just har lyft och himlen ljusnar.

Jag tor på en vacker dag idag. Det vor fint att få också en vänlig dag under konstrundan.

.

13 maj - Aning av sommar

.

Himlen är grå men där finns en doft av sommar.

.

Jag är på väg till soarén med Omkultur som låter och det är kväll den första dagen av konstrundan.

Det har varit en fin dag, en lyckad invigning på torget och i kulturskolan och sen en jämn ström av besökare i min ateljé. Jag uppskattar antalet till ca 800 personer den första dagen.

.

Nu är jag trött och benen värker en smula och jag vandrar ner till Ödeshögs festvåning för lite avkoppling och samkväm. Att lyssna till musik och poesi med och av goda vänner.

.

Himlen är helt grå. Redan på morgonen var den så, stundom blandad med oerhört lätt och fint duggregn. Det var skillnad. Mot dagen innan, eller snarar veckorna innan. Det kändes direkt. Luften var annorlunda, fuktig som sagt, men också varmare i grunden.

.

Just på väg till soarén på kvällen, klockan är kvart i sju, hör jag sommarskriet. Jag studsar verkligen till, helt oförberedd som jag är.

Tio tornseglare, sommarens budbärare, cirklar ner ur molnen. Strax är de tjugo, sen femtio. En hel boll av luftiga fåglar. Mitt hjärta lyfter himlens töcken, solen strålar in i mig ur en imaginär molnglänta. Jag flyger rakt upp och är med i dansen.

.

Färdig till Konstrundan

.

Vår kooperativa konstinstallation vajar vackert på torget i Ödeshög under konstrundan.
.
Nu är vi alla laddade och klara inför konstrundan 2010 som börjar på torget i Ödeshög i morgon kl 09.30 med att professor Viveka Adelswärd talar och "Omkultur som låter" sjunger.
.
Själv är jag också alldeles färdig. Men också väldigt nöjd. Faktiskt! Jag tycker att jag har lyckats med mina ambitioner det här året och jag hoppas att du tar chansen att komma.
.

Nu vill jag slutligen hälsa dig - Välkommen!.

11 maj - Svalor

.

Åtta dagar försenad enligt mina egna referenser om normalankomst

ser jag den första hussvalan vid ateljén idag på morgonen. Den letar efter sparsamt förekommande flygfän mot en isblå himmel.

Vid lunch noterar jag två hussvalor.

Jag cyklar och fryser om mina händer.

.

11 maj - Gemensamma förberedelser

.

Det är fullt ös i Ombergsbygdens kulturarbetarförening inför starten på 2010 års konstrunda på torsdag.

.

Vi målar, syr, hänger, putsar och pustar.

Snart är vi alldeles färdiga.

.

Vi hoppas förstås att vi ses någon gång under dagarna fyra. På torsdag förmiddag kl 09.30 är det invigning på torget i Ödeshög och sedan på torsdag - söndag, 13 - 16 maj kl 11- 17 har vi våra ateljéer öppna och naturligvis vill jag hälsa dig extra mycket välkommen till min egen utställning på Ateljé Gebbe. Jag har verkligen satsat allt!

.

10 maj - Toalettbestyr

.

Finns det något väsentligare och bättre än att slutligen ta tag i toaletten och göra den riktigt fin och ren. Känslan när det är gjort är befriande. Allt är skinande och blankt och doftar friskt.

.

Det är också ett litet steg på vägen att förbereda sig för konstrundan; att ödmjukt visa respekt för och välkomna sina gäster.

.

8 maj - Vårambivalens

.

"Så ont gör det när knoppar brister att till och med grenen tåras"

.

...och på sådan pekoral kanske lite tok...

.

"Hur man än vänder och vrider på våren så har den ändan bak".

.

Ja, min vårambivalens är svår.

Just nu längtar jag efter en varm och solig vår men som ändå tar det så lugnt att jag hinner med. Men det förstås, en sån vår finns ju inte. Det ena utesluter det andra.

.

6 maj - Måleri vid Stugan

.

Vissa dagar är speciella.

Idag är en sådan dag, ty det är den dag då jag känner att jag slutligen blir färdig med mitt beting inför konstrundan årgång 2010.

Det känns oerhört skönt och befriande. Jag drar äntligen en suck av lättnad, hänger upp de senaste verken på stugväggen och sätter mig i brassestolen på gräsmattan och bara ...

... nu tänker jag faktiskt inte göra mer åt detta. Det får bli som det blir - och så rinner stressen äntligen av mig. Jag känner mig som nyfödd.

.

Stugväggsvernissage i braskande sol.

Den sista uppgiften var alltså att avsluta fyra oljemålningar som var påbörjade tidigare och som jag ville göra något mera av. Eftersom jag hade dem kvar i min ägo har jag gått och bligat på dem till och från och känt att det fanns mera att ge.
.
Nu har jag stått några dagar på min målaraltan och förstärkt koloriten och ljuset. Jag har arbetat med ökande självförtroende och har vågat "gå på" ordentligt.
Så hänger de nu där på väggen. Inte i bästa läge precis eftersom eftermiddagssolen strålar rakt in i dem och bländar ögonen och bleker ut kulören. Men likväl.

Värmen är god. Sädesärlan trippar på taket. Snoken ringlar i gräset, humlorna surrar och en mullsork kilar iväg från ett hål under mina fötter. Jag har en kopp kaffe på gång. Traktorerna vandrar mullrande i landskapet och de unga grågässen skränar från vallen bakom Kvarnstugan.
Att sitta så i värmen, tillbakalutad, och njuta av stunden och ett slutfört arbete = inte dumt alls.
.

Grågåsgässling och kabbleka - två barn av samma tid. Så här bedrägligt idyllisk och "söt" kan faktiskt naturen te sig i verkliga livet. Idag har jag upplevt det på plats nämligen. (Denna akvarell kan du bjuda på i min auktion här till höger)

På väg till bilen hittar jag äggskalet från en nykläckt björktrastunge. Paret snarkar varnande över mitt huvud. Det är dags nu, säger dom att ta det lite försiktigt häromkring.

.

Sen går vägen förbi Väversunda strandmad där jag spanar efter och också finner de första nykläckta grågåsgässlingarna som kliver kring i skir starr och klöka kabbelekor.

.

5 maj - En vecka kvar till konstrundan

.

Konstrundan närmar sig med stormsteg. Nu är det en vecka kvar tills allt skall vara hängt och klart i min ateljé. Idag har jag lämnat det sista till inramning. Det jag har kvar av måleri är lite smått pill på två oljor som i huvudsak är färdiga.

Torsdag - söndag, 13 - 16 maj, kl 11 - 17 hälsar jag sen alla välkomna hit till Konstrundan i den vackra Ombergsbygden och till min ateljé som ingår som en del i det hela.

Nu hoppas vi alla på skönt väder. Vad beträffar bokskogen på Omberg så är tajmingen perfekt för att få uppleva lövsprickningens absolut vackraste fas.

4 maj - Stjärnorna på Slottet

.

.Så bär det iväg då till Slottet i Linköping. Klockan 11 ska den nya medlemmen i det exklusiva sällskapet, "Landshövding Rolf Wirténs kulturpristagare", välkomnas.

Hans Hemansson, en nestor i måleri - kolorist och expressionist - är på tur och jag må väl säga som redan är med i den illustra gruppen, att det verkligen var på tiden. Egentligen borde han varit på plats långt före mig. Det är förvisso inte alltid som bitarna faller på plats i tur och ordning precis.

.Jag minns nämligen från den tiden, då jag var konstintresserad gymnasieelev och Hans redan sen flera år etablerad konstnär och något av en mentor, mina besök hos honom i hans ateljé högst uppe i huset vid Kanikegården i Mjölby, där han då bland mycket annat också var igång med sitt storverk i måleri och skultur - en skog som en orgel i bemålat trä - den som nu hänger i Motala lasarett. Jag minns att jag var mycket stolt och glad över den tid för förklaring och samtal som han då gav mig.

.

.Skuggorna vid en rund kropp. Notera noggrant ljusinsläppet i klotets nederkant. Det var sånt som Hans Hermansson lärde mig en gång. Och det sitter!

.

Att Hans sedan under något år var min lärare i "teckning" i realskolan är troligen en mindre känd historia. Det var ju inte första och heller inte sista gången som en konstnärssjäl tvingats ta ett teckningslärarjobb för många gånger ointresserade elever av ekonomiska skäl.

.

Faktiskt minns jag att det var Hans Hermansson som lärde mig de första stegen med att teckna skuggor. Att klara skuggorna hos en rund kropp t ex har jag haft mycken glädje av.

2 maj - Skogens timmerman

.
Spillkråkan, här en hane med hel och blodröd kalott på hjässan, skogens timmerman, arbetar tålmodigt med att hacka ut ett bohål i en grov och frisk tall.
.

.
.
.
.
.
.

.
Dunk, dunk, dunk - dunk, dunk ---- dunk --dunk, dunk,dunk,dunk - dunk ---dunk, ljuder det dovt, ihärdigt och tungt då jag kommer längs stigen vid Skönatorpet..

Jag är på väg att sätta upp tolv lappar med frågor inför dagens tipsrunda i Skidklubbens regi. Ulla och jag har ansvar en vårsöndag varje år. Klickan är halv nio på morgonen och jag är först på plan. .

Jag vandrar genom en generös skog, mellan sjungande bofinkar, trastar, rödhakar, gärdsmygar och lövsångare. .
Sedan förra helgen har trädpiplärkor, grönsångare och den första svarthättan anlänt och jag njuter av varje steg i solen som börjar värma bort den lilla frost som finns i svackornas skugga.
Citronfjärilar dansar omkring och jag ser årets första björnbärssnabbvinge, blixtrande snabb och försvinnande liten.
.
Men, vad är det då som låter där på andra sidan hygget? Jag stannar och lyssnar. Det låter som yxhugg på avstånd. Jag stegar lite åt sidan för att rikta in öronen bättre. Egendomligt. Den lilla vinkelförflyttning jag gör förvrider ljudet. Jag zoomar in från andra sidan.
Aha, huggandet kommer från nära håll. Jag spanar på tallen som står endast tio meter bort. Där uppe på 6 meters höjd ser jag hålet. Spillkråka.
.
Hackspetten befinner sig inne i stammen, nere i hålet. Där hugger den flisor och spån och därför blir ljudet så dovt och lurigt avlägset.
.
Plötsligt ser jag en röd kalott i öppningen. En hane. Ett blåvitt öga stirrar försiktigt ut. Jag står blickstilla.
Fågeln kommer upp, klänger på hålkanten, lutar sig ut med näbben full av rödbruna kärnvedsflisor, öppnar näbben och skakar på huvudet så att spånorna flyger iväg i vinden. Sen hoppar den ner igen och jag hör den fortsätta sitt sisyfosarbete.
.
Spillkråkans bohål i itusågat skick. Biten fick jag av en skogsman efter det att sågen gjort sitt och avsyningen likaledes.
Visst är det svårt att förstå att en fågel kan klara detta arbete.
Friskt kärnvirke och tvärträ och dessutom en invuxen kvist.

.
.
.
.
.
.
Hur kan den spillkråkan?
Hur kan den hugga sig ner i friskt kärnvirke - i tvärträ.
Varje år ett nytt hål.
Det är nästan omöjligt att förstå och ändå gör spillkråkan detta.
.

*

Tillbaka i ateljén på eftermiddagen. En göktyta ropar från linden utanför. En ramsa endast och sen far den vidare bort över samhället. Ytterligare en hackspettfågel och myrätare är därmed på plats.

.

1 maj - Olika roller ger könsdimorfism

.

Bofinkhanen

.

Det var också igår, under vår promenad på Omberg, som jag upplevde en praktisk konsekvens av könsdimorfismens betydelse, d v s skillnaden i utseende mellan könen inom en art.

Bofinkhanen satt medvetet uppflugen och väl synlig på en gren och flaggade med sina vita markeringar och smattrande sång. Honom såg vi naturligtvis direkt, vilket var meningen.

Honan däremot, grå och "naturfärgad", smög längs backen, orädd och nära och ändå märkvärdigt osynlig för våra ögon. Henne höll vi på att "trampa på", vi hade ju bara ögon för honom.

Bofinkhonan

1 maj - Möten på Omberg

Denna dag varje vår brukar alltid innebära en liten promenad med våra goda vänner Astrid och Bertil. I år är det vår tur att vara värdpar så vi bjuder på Omberg i sin bästa tid. Karin som just är hemma hakar naturligtvis också på. Hon är ju alltid pigg på skogen. .

Vi utgår från P-platsen vid Älvarums kors, vandrar längs Sjövägen bort till grinden in till Ombergs jätte-ekar, sneddar ner längs grusvägen över skogsbetet bort till Storpissans stråle ut i Vättern, vidare mot rastplatsen vid Älvarums udde och sen tillbaka upp genom Urskogsreservatet. Det är ingen lång promenad men den är spännande, omväxlande och mycket trevlig. Den svängen rekommenderar jag verkligen alla besökare att göra.
.
Gullpudran, snigelblomman, är skir och svårbegriplig. Här fångad med Karins vackert manikyrerade nagel som stöd.

Blomsterprakten är enastående. Sipporna färgar backen i blått, gult, rött och vitt. Ramslöken, som vi plockar med av för en hemgjord "pesto" till laxen senare, står saftgrön och tät. Gullpudran blänker som av guld över kärrstråken och löven sprutar fram ur al och björk..

Granurskogen på Omberg rymmer en stor rikedom av hotade arter. Mossor, lavar, svampar och insekter bygger en rik väv av liv. Här finns en sällsynt ursprunglighet som rätt förstådd kan ge en liten glimt av en värld före människans ivriga tillrättaläggande.

Inne i urskogens brötmarker av liggved och döda träd doftar det stillhet och ursprunglighet. Det är så ovant idag, att skogen är "ostädad" och besvärlig.
Tyvärr är det nog få av oss moderna människor som förstår att till fullo uppskatta den rikedom som finns i en sådan skog men använder man sina ögon och öron märker man snart det myller av spår, tecken och liv som gömmer sig däri.
.
Kaffet det nödvändiga tar vi vid Älvarum. Men vinden ligger på från sjön och vattnets kyla föser oss längre in i skogen. Vi hamnar bland timmer, ris och stubbar; där gärdsmygen sjunger och gråsuggorna trevar sig fram. Solglimtarna kommer och går med kortvarig värmekänsla i följe. Vi sitter på varsin mäktig granlågebit.

Bertil uppfattar rörelsen först; en sekundsnabb vibration i torrgräset alldeles bredvid oss; en ljusbrun aning mellan hallonspragg och gråris.
Jag kikar också ditåt. Vi ser något ligga där i halmen, något stilla och dött. Men strax rör sig den svårgreppbara "skuggan" återigen på samma ställe.
Då ser vi. Det är en småvessla. Vi har överraskat den mitt i fångsten av en skogssork. Den har blivit skrämt och har tillfälligt övergett sitt nyfångade byte eftersom vi klampat rakt in i dess revir men nu är den på väg tillbaka för att ta hand om sitt viktiga rov.

Den rör sig över området med oerhört snabba rörelser, försvinnanden och uppdykanden. Små plirande pepparkornsögon stirrar plötsligt på oss från en långsträckt grågul hals, och försvinner igen för att dyka upp flera meter längre bort nästan i samma sekund. Den är bara på någon armlängds avstånd från oss som närmast.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag ställer mig upp på en stubbe för att få överblick, beredd med kameran för att om möjligt kunna ta en bild. Jag lyckas till slut! Jag tar två bilder med automatisk bildsekvens. Hur lång tid är det mellan dessa båda bilder? Någon tiondels sekund kanske. Men skillnaden är uppenbar. Den andra bilden är ju tom. Nästan tom!Men nu ber jag dig titta noga. Märker du att det i den till synes tomma bilden nr två, finns en aning kvar av småvesslan i form av en ljusbrun skuggning och oskärpa.

Jag har nog aldrig sett på maken. Jag har lyckats fånga de kvardröjande spåren av en rörelse. Är detta bara ett fototekniskt fenomen, eller finns det ändå någonting mellan allt och inget. Den frågan lämnar jag vidare till dig att fundera på ...

1 maj - Råttsvans

.
Blommande råttsvans
.
Den femtonde april berättade jag om den centimeterlilla växten råttsvans som finns på Ödeshögs kyrkogårdsmur. Jag illustrerade också skriveriet med en bild.
Då blommade den ännu inte och därför kändes växtens namn tämligen obegripligt. Men nu blommar den och med en bild från idag förstår man troligen bättre det etymologiska sammanhanget.
.
Om ytterligare två veckor kommer råttsvansen att vara överblommad med en tre till fyra centimeter lång fruktkolv - "råttsvans". Då börjar hela den lilla växten att gulna, vissna och snabbt försvinna igen.
.
Vill man dokumentera denna egendomliga art måste man vara på alerten. Det är en kortlivad annuell.

.