Ynka två händer fulla av visslingar var allt han bjöd på denna, den första riktiga vårkvällen på Omberg i mildaste marsmånad.
Spången över Surmossen var för tillfället avspärrad, så jag tog vägen.
Det var vid Surmossen, när jag vandrade den vanliga kilometern längs vägen efter solens nedgång, strax efter det att råbocken stampat irriterat och sen under en hiskelig utskällning dragit iväg genom skogen och precis då årets första koltrastsång plötsligt avbröts av någonting i skumrasket.
Där borta vid skogskanten var det som sparvugglehanen satt och sjöng in vårkvällen. Men jag såg honom aldrig
Då hände det, alldeles när jag hade satt mig på en vedflo vid vägkanten för att lyssna en stund. Tio slag, inte mera, om än några med studs. Det var andäktigt. Sparvugglehanens sång kom från mossen i riktning mot fornborgen, med eko från vendeltid. Jag lyfte min mobil för att spela in konserten men då tystnade han. Tio visslingar blott, sen var det hela över.
Men nu har det börjat!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar