Inte sedan oktober har vi haft någon mus i förrådet. Vi har, visa av erfarenhet, placerat ut flera musfällor av slagmodell runt om där och i garaget samt uppe på vinden och vi har glatt oss åt att hela vintern har passerat utan fångst.
Men i morse var det dags igen. I två fällor, alldeles intill varandra, fanns två exemplar av större skogsmus. De var lite olika i storlek, men typiskt tecknade med sin kontrastrika päls av vit mage och strupe mot den mörka ryggen och en varm brunorange ton däremellan. Rejäla, trattformade öron, stora och klara pepparkornsögon samt en mycket lång och muskulös svans ingår också i utrustningen. Den är kraftig för att vara mus och är verkligen en mycket alert och snabb rackare med meterlånga hopp i repertoaren.
Större skogsmus, Apodemus flavicollis. Artnamnet betyder gulhalsad och berättar att arten ibland också kallas för halsbandsmus. Den är allmän i södra och mellersta Sverige och finns också längs Norrlands kust.
Den större skogsmusen är en samlare och vandrare som ofta söker sig inomhus vintertid där den faktiskt också kan sätta en ny kull ungar till världen. Dess släkting mindre skogsmus, som är mer enhetligt färgad, fångar jag mycket sällan inomhus. Däremot händer ibland att jag får arten husmus, men den finns nästan bara i nära kontakt med människors boningar och klarar kanske inte en normalvinter utomhus.
Jag får väl höra imorgon med Sverker om hur han har det med mössen. Han brukar vara snabb med att rapportera när något händer. Det är viktigt nämligen, det här med smågnagarpopulationer, som styr hur det går för till exempel ugglorna och sånt vill vi hålla reda på, vi som är lite av naturnördar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar