26 mars - En stund vid Öringe forsar i Svartåns lopp

Jag får den där fina timmen för mig själv ute i naturen, när jag har lämnat av Ulla på fotvården i Sörby rundloge i Mjölby. Snart är det också min tur, men innan dess hinner jag med att ta riksvägen mot Öringe forsar i Svartåns lopp en halvmil söderut och om rätt ska vara rätt är jag då i Boxholms kommun. Men sånt har jag aldrig tänkt på tidigare heller. Natur är evigt gränsfri.

Jag passerar Sörby gamla skola, där jag hade min bästa kompis Folke en tid. Dit cyklade jag ofta de där åren vi gick tillsammans i realskolan. Det var tur att vi hade varandra då, som de två minsta och senast mogna i klassen var det annars rätt tufft ibland. Vi hade leken kvar länge, Folke och jag, och han lärde mig att göra äggtoddy i glas (utan alkohol) på hela ägg och socker, som vi vispade runt med en modern elvisp, (nytt för mig) till en slags sockerkakssmet att käka direkt med sked. Och sen gick vi upp till Löfsbergs tegelbruk och den spännande gamla miljön för att fortsätta leken tillsammans med ännu en kamrat.

Därefter passerar jag Hulterstad, där jag några år senare, i mopedåldern, hängde tillsammans med mina nya kompisar i Mjölby fältbiologer. Vi hade vårt "undersökningsområde" där längs åsträckningen söderut från bron, med observationer av sångsvanar i hundratal, en berglärka en gång och min första havsörn och mina första korpar; storspovarna spelade däremot varenda gång. Det var andra tider.

Vid Öringe slår jag mig ner under den gamla stenbron, tar fram min skissbok och börjar teckna av fallet nedströms min position. Samtidigt som jag försöker fånga det strömmande vattnets själ, spanar jag efter utter och strömstare, men det enda jag ser blir spelande knipor och en uppenbarligen ensam och kanske deppig knölsvanshane. Vid strandkanten under mig ligger en stor vit fjäderhög. Jag anar en katastrof.

Då, just då, skär ett spetsigt "zi-ritt" rakt genom forsens brus. Jag vänder mig om och ser en ärla. Men det är inte årets första sädesärla, det är forsens egen art - forsärlan. Och det är inte bara en, där är minsann de båda, i par.

Snabbskiss av forsärlorna, hanen överst med sin svarta haklapp och kraftigare citrongula färg och honan under, den blekare i paret. Båda har de typiska, men ändå egendomligt ljusrosa benen.

Jag vänder blad i min skissbok och skissar snabbt av de båda individerna mitt i rörligheten och rörigheten. Någon skönmålning eller noggrannhet finns det varken tid eller observation för. Dessutom blir det knort om tid nu att hinna tillbaka i tid för min fotans. Kort men intensivt blir livet ibland, men så skönt att få vara med om. En timme av paradis.