Mellan vinter och vår ligger våra sjöar släta som salsgolv. Vinterns snö och skrovligheter smälter ner under värmande sol och jämnar ut sig, isen fryser till om natten och blir smord under dagen - en perfekt skridskois skapas.
Jag har emellertid slutat åka skridskor. Det var en av mina favoritsysselsättningar för inte så länge sedan. På mina tonårs gamla bandyrör tog jag mig fram på Tåkerns is, över sprickor och skare, in i snäva och krokiga vasskanaler och öppningar, alltid utan problem. Jag önskade mig långfärdsskridskor, sämre för sånt ändamål visserligen, men ändå. Men det blev aldrig av; mina bandyrör hängde med ända tills det var över för gott.
Häromdagen vid Taxinge Slott låg Mälaren helt spegelblank. När vi stod på udden sjöng hela sjön av skridskoskär. I alla riktningar kom enstaka skrinnare eller hela sällskap på rad. Det såg härligt ut. Kanske hade somliga tagit sig hela vägen ut från Stockholm. Hastigheten de for fram i var svindlande, så det gick säkert galant.
Jag njöt av utsikten och verksamheten från land och med det var allt helt okej. Sen blev det kaffe förstås!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar