7 mars - Brudforsen

Känslor av liv finns i det livgivande vårregn som just faller. Dessa dagar i tidig marsvår med gråväder och regn brukar vara bra för dubbeltrastens sång, tänker jag och drar till skogs. Det blir som oftast bort till Renemokärret, där Disevidån, Tåkerns artär, strömmar fram genom skogen. På vägen dit möter jag Maria och Johan med hund för allra första gången.

De håller undan på vägrenen och jag kan inte låta bli att stanna och undra lite nyfiket. Jag presenterar naturligtvis  också mig själv och berättar om anledningen till att jag smyger fram på den här lilla vägen genom skogen.

- Jo, vi vet nog vem du är, säger Johan, konstnär´n! Vi bor där borta, säger han och pekar mot gården där hästarna går på bete. Det är väl tio år sedan vi flyttade hit.

 - Och jag har varit vid mitt favoritställe, säger jag, på andra sidan kärret där ån ansluter. Ni vet, där den lilla skogsvägen går in, mitt emot infarten till Månsabola. Ån och forsen där är nämligen ett favoritställe som jag verkligen älskar att besöka många gånger varje år.

- Brudforsen, menar du, säger Maria.

Så blir jag alldeles stum. Under femtio års tid har jag varit ständig gäst vid den forsen, men aldrig hört om något namn. 

- Det namnet känner jag inte, säger jag. Är det så? Då är det minsann på tiden. Jag hade verkligen ingen aning.

- Jo, vi säger så, vi som bor här. Det är ett fint namn, eller hur?

Vägen in till Brudforsen är kantad av aktivt skogsbruk. Små hyggen, leriga larvspår och diken, gallringar, högstubbar och högar av "grot under papp" berättar om vinterns verksamhet. Skogen här är "kyrklig" och ägs av Linköpings stift. Jag har haft synpunkter på deras förvaltning i området redan tidigare och kanske kan jag återkomma till det som hänt nu, men just nu släpper jag det, för jag tycker ändå, att det mesta idag tycks vara utfört med viss känsla och omsorg. 

Jag går långsamt hela skogsvägen ner mot ån och lyssnar efter dubbeltrastens sång utan resultat. Det är tyst och antagligen för tidigt ändå, någon vecka återstår. Men jag hör gröngölingen gala på avstånd, tranor som ropar från kärret och korprop som närmar sig över skogen. Det visar sig vara en ensam korp som kommer med hårda vingslag tätt över trädtopparna rakt över mig. Jag står blickstilla under en yvig gran och korpen ser mig nog aldrig. Med tre sekunders mellanrum utstöter den hela resan ett tvåstavigt djupt och burkigt kraxande läte: "korr korr". Den vill något. Letar den efter sin partner, eller vad? 

Korpen försvinner bortöver och lätet tynar långsamt bort "korr korr".

Under vandringen finner jag överraskande året första blåsippa helt utslagen. En riktig solitär är den, som mitt bland alla höstens blad, ensam och modig har sträckt sig ur vinterns grepp och för att berätta för mig, att det är vår även på skogen.