Vid bron över Brudforsen i skogen söder om Ödeshög, alldeles vid den enda kvarvarande och snart bortruttnade grindstolpen, som berättar om en gårdsinfart till allt som var men inte finns kvar idag, står en gammal lind. Den är oerhört mäktig och den är uppdelad i fem stora stammar, varav en går nästan horisontellt ungefär tio meter rakt ut i luften.
Den gamla linden vid bron över Brudforsen vid vägen in till torpruinen.
Linden är som jag förstår det planterad på platsen någon gång för ca tvåhundra år sedan eller mer; antagligen som ett vårdträd. Ett torpställe är markerat inne i gläntan, men allt som är kvar är grundstenar till ett par olika byggnader samt några helt söndersmulade gamla bilvrak och en sedvanlig skräptipp med krossade pavor, konservburkar och bucklig kaffepetter. Idag reser sig istället en anordning för vildsvinsmatning med jaktbod på platsen.
När jag anlände till bygden var hela området runt torpruinen bevuxet med planterad gran som vällovligt nog togs bort innan mognad för att jag vädjade om det och fick gehör från en välvillig skogvaktare. Fast nu känns även det som att det kunde ha kvittat lika, för ingen tar vara på den gamla ängen och åkern i vilket fall. Allt känns sunkigt och lite ledsamt bara. Men, jag kan lova, att det säkert var vackert här en gång i tiden, med all lövskog och med närheten till Renemokärrets våtmark runt hörnet. Idag ropar tranorna och sparvugglan spelar ibland, bävrarna har snart gnagt bort varenda asp, uttern markerar med en doftande skit på brostenen varje gång den passerar, tretåig hackspett har varit på vinterbesök och älg och tjäder har jag både sett och hört många gånger.
Och visst, trots min besvikelse över den senaste utvecklingen, är jag här flera gånger varje år; framför allt när blåsipporna blommar och forsen brusar.
Det jag vill återvända till är även den gamla linden. Den där horisontella grenen jag nämnde är bevuxen med mossa, gräs och stensöta, ända uppe i luften på flera metes höjd. Varje gång jag går därunder tänker jag på tropiska skogar. Jag har mött sådana i både Indien och Indonesien och sett häftiga påväxter av olika växter som därmed söker sig sig upp mot ljuset. De där arterna kallas epifyter, vilket betyder just påväxter, och de är representerade med arter från olika familjer: orkidéer som t ex vår vanligaste krukväxt brudorkidén, Phalenopsis, bromelior och ormbunkar.
På den gamla lindens gren är det mest anslående, plantorna av ormbunken stensöta, som ger den där speciella, tropiska looken. Varje gång spanar jag också efter orkidén knärot. Den borde kunna trivas där uppe, tänker jag och det vore väl fantastiskt om det kunde hända. Ännu har jag inte gett upp om det. Det ingår i "min plan".
Sist i detta lilla kåseri vill jag slå ett slag för den fina boken: "till träden" av roine magnusson, åsa ottosson och mats ottoson, ISBN 978-91-87283-10-9,
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar