Det är knappa tio grader varmt när vi sätter oss till bords utomhus vid Holmenkollen, Tåkern. Vi flyttar in bordet i lä bakom stugan. Det blåser en frisk, rent sydlig vind, som smälter bort det allra sista av snö, som strax bara finns kvar vid Lisbeths och Kjells stuga Fridhem, mitt inne på mossen, där tjälen värnas mer än i någon annan jordmån.
- De ä bra de, säger Kjell. Sålunda får alla våra exotiska växter en lugnare vår och slipper frysa ihjäl under marsfrostens hårda piska.
Vi packar upp fikat och njuter av den fulla våren samtidigt. På mindre än en vecka har allt det som ska hända, hänt, såsom det anstår en riktig marsvår, även om den ännu är i sin linda.
Skogsgässen väller in tillsammans med i flockarna insprängda sällskap av bläsgäss. Grågässen går parvis här och där men upp emot Charlottenborgs åkrar även i stora flockar tillsammans med kanadagäss.
Vid dämmet trippar tofsvipor omkring tillsammans med små gäng starar. En flock krickor vilar i strandkanten tillsammans med gräsänder och enstaka knipor, några knölsvanar och en sångsvan. Och tranorna ropar lite överallt ifrån.
Med alla dessa anländare nämnda, är det som det brukar. Det som emellertid sticker ut rejält är att tre gamla vårfärgade skrattmåsar sträcker in över vattnet.
- Nämen! ropar jag. Det är ju skrattmåsar.
Någon kanske undrar, varför denna upphetsning harangeras Tåkerns kanske allmännaste häckfågel.
Jo ser du, de kommer aldrig till Tåkern så här tidigt normalt. Det måtte vara första gången, åtminstone så för mig. Jag har ett exakt riktdatum som har gällt i alla år, nämligen dagarna runt vårdagjämning, den 21 mars, plus minus en dag, aldrig mer, så det här är något alldeles nytt - ett fenologiskt rekord månne!? Jag är väl tämligen säker på att dessa tre individer kommer från någon näraliggande lokal, vid Norrköpings hamn eller kanske Stångån i Linköping, där de ofta är frekventa om ej månghövdade vinterstannare vissa år.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar