28 december - I naturen mot slutet av året.

.
Jag gjorde som tänkt och skrivet, åkte ner till Vättern igår eftermiddag för att spana efter eventuellt stormdrivna atlantfåglar, men hade ingen tur med detta.



Vid Hästholmen drev den friska vinden vågorna in som skummande bränningar vilka slog över strandklippor och yttre pir så att jag blev tämligen stänkvåt.
En handfull fiskmåsar som jag nagelfor var och en efter annorlunda karaktärer samt en ensam sothöna vid båthusen var faktiskt allt i fågelväg.
Längre in i viken mot Ålebäcken skummade vattnet än värre men likaväl utan något som helst spännande i släptåg.

Istället åkte jag bort till platsen där jag på närhåll kunnat studera bändelkorsnäbbar under fjorton dagars tid.
Där var det emellertid slut även med detta. Jag noterade senast att flocken sökte sig allt längre ner mot backen efterhand som fröbanken tydligen blev uppäten. Nu hade bändlarna gett sig av till något nytt lärkbestånd, kanske ännu på Omberg vilket väl i så fall tiden och eftersök får utvisa.



Då jag vände om för att köra därifrån kom en årsung eller kanske mera troligt tvåårig kungsörn i motvinden över Pålbyggnaden. Den vred sig mjukt runt runt i cirklar och försvann till slut bort mot Dags mosse och Tåkern.
Det här var en annan individ än den som jag noterade för några veckor sedan över Mossen. Den förra hade mindre, mera fyrkantiga vita "fönster" på vingarna. (Se nedan - foto under den 12 december.)
.

27 december - Mellandagsvärme

.
Just nu sitter jag i ateljén med en ungefär 1 cm tjock bunt av räkningar att betala in - suck.
Utanför dunkar markisen i de hårda vindbyarna. Solen lyser skönt och det är varmt, ungefär 9 grader.
Häromdagen tog vi oss ut i skogen allesammans, till Pelarbo där vår skatt från förr är gömd under ett mossigt flyttblock. Vi la hemliga spår och lekte skogskurragömma.
Småbarnen Naemi och Alva stultade runt bland mossiga stenar och plockade kottar och pinnar. Ella och Elliot gjorde barkbåtar för den lilla porlande bäcken.



Nyplockad fräsch svamp i slutet av december är en oväntad delikatess.

Med oss hem i en plastburk följde en ännu härligt gul kantarell och två trattisar. De blev till en liten rar gräddstuvning där alla som ville fick smaka en liten liten sked var. Då vi åkte hemåt visade biltermometern på 11 grader; inte klokt egentligen!

Snart nog, när alla fakturorna är betalda tror jag att jag svänger ner till Hästholmens hamn för att se om inte Atlantfåglar återigen har blåst in. Det är verkligen stormarnas vinter hittills i år och senast nu är vi i efterdyningarna av Dagmar, som drog förbi, mest över Norrland, i går natt och efter den persen kan det mycket väl hända att både tretåiga måsar och andra stormdrivna flygfän försöker hitta västerut igen via Vättern. Lite spännande faktiskt.
.

23 december - God Jul!

.

21 december - Vem är dumsnut?

.
Det är inte ofta som människan kan känna av förtrolighet från det vilda i naturen. Det mesta flyr för livet redan på långt håll eftersom människan sedan urminnes tider har satt sig i respekt och spridit skräck i sin omgivning.
När vilda djur helt plötsligt inte försvinner med svansen mellan benen eller stjärten i vädret utan i stället stannar kvar, nyfikna och orädda, blir människan perplex; står där förundrad och bara gapar.
Själv känner jag i dylika fall enorm glädje. Jag får del av en paradisisk relation.

Sålunda minns jag ett möte med en ungräv för mycket länge sedan, redan på 70-talet tror jag, då jag satt eller snarare låg i det varma strandgräset vid Tåkernstranden och spanade på fågellivet vid Sjötuna, när jag hörde att något krafsade bakom ryggen på mig och hur en rävunge överraskade mig med att gräva i min ryggsäck efter mitt smörgåspaket, fick ut det, och sprang iväg med det mitt framför ögonen på mig fast jag klappade i händerna.

Det var en upplevelse som ristade bestående spår i mitt minne.


Bändelkorsnäbb, ung hane.

Tyvärr har människan aldrig varit sen att utnyttja djur och fåglars orädsla eller oförmåga till flykt för egen fördel.

Dumsnut kallades förr i tiden fågeln som idag på officiell svenska heter tallbit. Det är en sällsynt art av fink, stor som en liten trast, långstjärtad och vackert röd- eller guldfärgad, vilken understundom invaderar vårt land nordöstifrån. Den har sin hemort i den glesbebodda rysksibiriska taigazonen. Där har den förmodligen aldrig kommit i kontakt med människor; inte sen generationer tillbaka. Rädslan finns inte kvar; är inte nedärvd, och fågeln kan till och med fångas med händerna och bli uppäten som kramsfågel; ett lätt byte som ovillkorligt dödades närhelst man kom åt.


Bändelkorsnäbb, vuxen hona.

Sådan är beskrivningen av arten i litteraturen något tillbaka i tiden. Den fick heta Dumsnut, d v s den som får skylla sig själv som låter sig fångas så lätt; fågeln som är dum i huvudet helt enkelt, såsom garfågeln och dronten.
Där fanns minsann inte mycket till övers för förståelse eller känsla för besjälat förtroende.


Bändelkorsnäbb, vuxen hane.

Jag vet inte säkert men kan mycket väl tänka mig att de lika sällsynta sibiriska besökarna - bändelkorsnäbbar - rönte samma öde som tallbitarna vid sina utflykter ner till människoland i våra trakter. De är ju också faktiskt ganska lika: röda och guldiga med vitt på vingarna.
Jo, jag tror nog att även bändelkorsnäbbarna inkluderades i det förnedrande epitetet dumsnut.

Idag, borta vid lärkbeståndet under Omberg tog jag mig mera tid med flocken som jag upptäckte den 12 december, smög mig nära och ännu närmare. Till slut var jag så nära att jag måste backa för att kunna få skärpa genom kameran med teleobjektivet på.
Helt utan rädsla för mig klängde korsnäbbarna runt bland kottarna så att fröfjällen frasade och snön yrde mig i ansiktet. Jag blev delaktig. Kände ett varmt förtroende. Njöt av närheten och anade taigans väldighet.

Dumsnut är väl den som respektlöst och känslokallt skulle missbruka ett sådant förtroende från vildmarken.
.

21 december - Större skogsmus i fällan

.
Anledningen till att jag ger mig ut på vinterhalkiga vägar tvärs över slätten till Skänninge i dag på förmiddagen är det foto som jag såg igår på Facebook.
Det var Margaretha som berättade om sina återkommande problem med möss och också visade en bild på två av dem som hon nyss fångat i fällor.

Jag reagerade något på färgen på en av dem; jag tyckte nämligen att den hade en ganska mörk strimma längs ryggen - en s k ål - och genast skenade mina tankar iväg mot vad som hände här i Ödeshög för två vintrar sedan - uppdykandet av brandmöss.
Här fanns kanske en viss likhet. Bäst att kolla!
Alltså skriver jag till henne och ber att hon ska ta vara på "liken" så att jag får en chans att dokumentera och kontrollera.

Hon ringer lite senare och berättar att hon lägger undan dem och så bestämmer vi att träffas.

- Välkommen hit till församlingshemmet i morgon kl 10:30 så kan jag bjuda på kaffe också, säger hon.

Margaretha

Vi dricker kaffe och så pratar vi en stund om möss, bygden och alla dess möjligheter.
Paktetet med mössen har hon hemligen lagt i frysen bland saffransbullar och pepparkakor, men åtminstone oerhört väl förseglat.

- Varsågod, säger hon och räcker över en blå plastpåse med spännande innehåll, och kör nu försiktigt hem över isvägarna.

Större skogsmus - snövit buk och med ett brunt "halsband" mellan frambenen.

På plats vid ateljén igen öppnar jag nyfiket och konstaterar, inte alls överraskande, att det är två "vanliga möss", större skogsmus det är fråga om.
Så är det.
Ingen besvikelse, jag lovar.
Och vad gör man inte för en trevlig liten stund så här innan jul med social fika och en biologiskt utmanande möjlighet.
.

20 december - Bändelkorsnäbb

.
Nästan varje dag, då jag varit hemma, har jag besökt flocken med bändelkorsnäbbar som jag upptäckte vid Södra Djurledet under Omberg vid Rv 50 för ett tag sedan. (Se nedan under den 12 december). Det gäller att njuta av upplevelsen medan den pågår. Sen kan det nämligen dröja många år igen innan man har dessa rara sibiriska gäster på besök i sitt "eget vardasrum".

Det är en s k invasion på gång i Sverige denna vinter. Det händer då och då och beror säkert på en lyckad fortplantning borta i Rysslands lärkskogar med eventuellt därpå följande fröbrist, vilket skapar ett allmänt "uttåg".
Flocken här vid Omberg är vad jag förstår en av de största som observerats i landet denna vinter - drygt 45 fåglar stor; det är inte lätt att räkna exakt.



Bändelkorsnäbb - här en utfärgad hane. (Akvarellen, eller snarare fotot av akvarellen, blev alldeles för brunt i tonen. Tänk dig det röda i fågeln mera mot hallonrött). Typisk för arten är de två breda vita vingbanden som gör den lätt att skilja från kusinen Mindre korsnäbb som är en "Ombergs egen produkt", specialiserad på grankottar.

Bändelkorsnäbbarna har varit mycket stationära hela tiden; i ett par mindre lärkträd som står alldeles vid vägkanten. Det är lätt att missa dem om man inte är observant; tystlåtet klänger de runt i det rödtonade grenverket på jakt efter kottarnas frön. Arten är nästan helt anpassad just till lärkträd.

Då och då ger sig flocken ut på en kort flygtur - oftast i samband med att en långtradare passerar, men snart landar de igen och fortsätter sitt näringsintag.

Bor du nu i närheten av Ödeshög, är intresserad av fåglar och läser detta, tycker jag att du ska passa på. Här finns nu en vacker och intressant upplevelse att vara med om. Ca 300 m norr om Alvastrakorset på Rv 50, vid det röda huset och den stora vägskylten, i den lilla gruppen av lärkträd alldeles vid viltstängslet är det som gäller.
.

19 december - Under årets mörkaste dagar

.
När dagarna är som mörkast och även själen vilar nära ett svart hål kan en endaste liten glipa av solljus under molntäcket vid horisonten ge tröst. Det finns så mycket mera bortom synrandens midvintergrånad och snart vänder det längtande himmelsljuset åter.


Mitt på dagen vid Ramstad, Tåkern, den 19 december 2011


Kl 13.00 vid Sjöstorp, Ödeshög, den 19 december 2011

15 december - Vinteråska

.
Jag måste nog berätta om vädret igår här i Ödeshög, om inte annat så för framtida jämförande läsning i min blogg.

Förmiddagen började ganska soligt men någon gång vid tolvtiden så drog molnmassor ihop sig i väster över Vättern och Västergötland, tornade upp sig och närmade sig snabbt samtidigt som vinden plötsligt ökade till mer än frisk.

Sen vräkte allt loss momentant. Flaggstången här utanför ateljén bågnade och stormbyar piskade lindarnas grenmassor så det hördes in genom fönstren samtidigt som snöblandat regn vräkte ner nästan vågrätt och vågor av vatten drev över gatan utanför.
Ett par rejäla åskknallar hördes, överraskande eftersom blixten doldes av moln, snö och dunkelljus. Det hela varade ungefär tjugo minuter, sen klarnade himlen igen och allt blev sig likt.



Ett vinteråskväder passerar.

14 december - Allt som flyger är inte fågel

.
Uppvuxen i efterkrigstidens Linköping och senare på plats som studerande och numera som anhörig till många släktingar som ofta besöks där, är jag van vid stridsflygplan. Dånet över staden är en väsentlig del av varje dags atmosfär.

Wampires

Jag minns silhuetten av de där märkvärdiga reaplanen som kallades Wampire, (inte förrän idag slog det mig att det naturligtvis är engelska för det nypopulära ordet vampyr), och som enligt morbror Bengt, som var ingenjör på SAAB och visste "allt" därom, var importerade från England. De hade en så egendomlig "dubbel svans", vet jag att jag tyckte.
När de passerade över himlen vände alla människor blicken uppåt.

"Flygande tunnan".

Sen var det den "Flygande tunnan" förstås, det där bukigt ettriga reaplanet som dominerade himlen över staden under 50- och 60-talen. De for alltid parvis i stadigt rät linje och efteråt har jag förstått att det berodde på att svängradien visst inte var den bästa. Men förstås, det var ett plan av sin tid och ett berömt sådant, med många uppdrag över land och hav och även under FN-tjänst i Kongo.
Minns jag möjligen ett liksom "visslande läte"?

"Lansen" flög under en period tillsammans med kvarvarande tunnor. De minns jag också även om de var av mera ordinärt utseende och inte lika spännande som de plan som kom före och efter. Jag tror att Lansen lite makabert kallades "Den flygande likkistan" på grund av sin form och sina ovanligt talrika haverier. Men i detta kan jag förstås minnas fel.

"Draken".

Draken med sina deltavingar och senare Viggen med dubbla sådana var märkvärdigt nymodiga och intressanta i mina ögon, vilka emellertid efterhand började inse och förstå krigsmaskinernas dubbelbottnade natur; dessa flygplan var inte bara spännande tekniska och ljudliga fenomen under himmelstaket, fastmer veritabla krigsmaskiner med död och förintelse som yttersta mål.

*

Igår besökte jag Linköping igen, hämtade varor vid en av åkeriterminalerna vid Torvinge industriområde alldeles i norra ändan av SAABs provflygfält.
En JAS Gripen var uppe i luften och inte bara uppe heller precis; piloten gjorde det ena lufttricket efter det andra alldeles över mitt huvud.
Det var ett skådespel och ett dån utan like. När den lysande efterbrännskammaren riktades rakt mot mig på blott några hundra meters avstånd, vibrerade hela kroppen och det var absolut nödvändigt att hålla för öronen.



Under ett tiotal varv i lufthavet utfördes det ena konststycket efter det andra en kvarts timme: accelererande storsvängar säkert på gränsen till G-kollaps, rollar, loopar, stallningar, fallande löv, svängande dans, våldsamma dykningar, kortsvängar, overkligt långsamma glidningar samt rakt-upp-stegringar genom molnen och direkt ner igen.
Det var verkligen våldsamt spännande att se det hela. Jag tror att någon delegation var på plats, kanske från Schweiz, och att man ville demonstra Gripens och pilotens förmåga.

Tänk vad människan kan! Vilka otroliga idéer och prov på teknisk förmåga och uppfinningsrikedom ligger inte bakom denna uppvisning; för att inte tala om antalet slantar.

Och i nästa andetag känner jag det andra - ambivalensen finns där - det där med flygplanets mål och mening som man aldrig kan bortse ifrån eftersom det är så intimt inkluderat; Gripen är inte något annat än en avancerad krigsmaskin. Och ifråga om krigsmaskiner är människans fantasi och förmåga outstanding. Det syns genom hela våra historia som en drivande faktor - kanske den främsta, eller snarare den värsta!

12 december - Fina fåglar i december

.
Då jag var på plats vid Nobelfestligheterna i Stockholm i lördags ringde Johan från Gotland och undrade om jag hade spanat in "den där stormsvalan i Hästholmen", vilket jag alltså, av nämnd anledning, inte hade varit i stånd att göra och inte heller kände till.

Idag hemma på plats i ateljén kikar jag in på "Svalan" för att uppdatera mig om läget. Där finns bilder på storhavets egen fågel som trippar över ett grågrönt vättervatten vid hamnen, foton tagna av min gamla kompis Arne, men efter detta korta besök drog fågeln vidare och inga mer noteringar finns rapporterade; men väl tretåig mås från igår, söndag.
Jag känner förstås en viss fågelabstinens efter Nobelveckan och att kunna "hänga in" en stormsvala hemmavid lockar förstås, så jag far tveklöst iväg ner till Hästholmens hamn för att leta själv på plats.

Jag vandrar först ensam runt på kajerna och kikar. Hans från hamnbolaget kommer fram och undrar om jag har sett den där fågeln? som det var sånt ståhej omkring häromdagen.

- Nej tyvärr, svarar jag. Stormsvalan är nog inte kvar. Men titta mot Ålebäcken där borta så kan du i alla fall se en tretåig mås flyga omkring och i vattnet bort mot Guldkusten ligger en skäggdopping. Och sånt är ju inte helt illa det heller.

Jag tar vägen över Dags mosse, full av potthål, lera och vattenpölar så att bilen blir riktigt skitig igen; den senaste tvätten för 160 kr känns snabbt bortkastad.
Men färden blir ändå lönsam, fast på ett annat vis, då en ung kungsörn seglar upp över granarna. Jag sliter fram kameran som naturligtvis trasslar in sig i ryggsäckens bärremmar samtidigt som jag med vänster hand försöker nå fönsterhissknappen. Allt jäklar sig i vanlig ordning och jag lyfter till slut upp kameran med hela ryggsäcken som ballast och knäpper några snabba bilder genom vindrutans kurviga glas alldeles innan örnen åter försvinner bakom trädtopparna.



Resultatet blir naturligtvis därefter, suddigt och grått men ändå - en fullt läsbar bild av ung kungsörn.

Kungsörnen har säkert lockats av den döda gris som är utlagt vid kanten av mossen mot Kälkestads gård.
Här huserar ca trehundra kråkor, två korpar och ett par kajor. Två ormvråkar seglar också över, jamande som om det vore vår. Det är verkligen fågelmumma med kadaver.
Två gäng med starar noterar jag också på åkrarna, sammanlagt 21 fåglar som håller kvar hösten.

Vid Ramstad går sädgässen kvar. Det är svårräknat men jag dristar mig till att kalkylera med runt 1 500 individer som går bland morötterna som aldrig kom till skörd på grund av blötan. Även idag ser jag vitkindade gäss och ...



(i bilden ses 11 stycken rödprickade spetsbergsgäss - en liten del av hela gåsflocken)

... ett överraskande stort antal spetsbergsgäss. I fågelskådarkretsar talar man om "jizz" - (en samlad och allmänskapad upplevelse av en fågel, som indikerar arttillhörighet) - och när det kommer till spetsbergsgässens "jizz" har jag nog ganska god rutin och kännedom. Med ett svep över hela gåsflocken kan jag konstatera att åtminstone ett 60-tal spetsbergare ännu är kvar, precis som en gång tidigare i höstas och kanske är det ett rekord för Tåkern?

Hemvägen går över Väversunda i vanlig ordning och längs Omberg.
Under Lilla klint, strax innan Alvastrakorset på RV 50 flyger en flock "grönfinkar" ut ur trädbården.
I själva korset vänder jag om ... kom just på att flocken lyfte ur raden av lärkträd ... det kan väl möjligen inte ha varit bändelkorsnäbbar? ... höstens vackra invasionsfågel från Sibirien.

Jag tror förstås knappas själv på den möjligheten, inte så många på en gång, men man vet ju aldrig; och en annorlunda "jizz"-känsla väcker inspirerande tankar i huvudknoppen.



(44 bändelkorsnäbbar i bild och ytterligare några är ändå utanför fotots ram).

Det är bändelkorsnäbbar - allihop - hela flocken. - fantastiskt!
Fåglarna har åter landat och klänger nu omkring i träden och bänder loss lärkkottar. De är rastlösa och yviga i rörelserna och ger sig då och då ut på nya flygturer på några hundra meter för att därefter åter landa och fortsätta födosöket.

Trots sin färggrannhet smälter fåglarna in väl i lärkträdens brunhet och det är svårt att både se dem, räkna dem och inte minst att fotografera dem i grådunklet.
Sex individer sätter sig emellertid i toppen på några askbuskar och där ser man åtminstone en del av artkaraktärerna: Hanarnas orangeröda - och honornas grågrönsvarta dräkt, med stora vita dubbla vingband.



Sex bändelkorsnäbbar sätter sig i äsket och visar ändå något av sin prakt.

6 december - Nobelvecka råder och vi är på plats!

Nu är det nära. Nobelveckan ligger framför Ulla och mig enligt följande program:

1. Till Västerås onsdag förmiddag för utkvittering av frack och en nydesignad klänning till Ulla, vackert marinblå med massor av glitter.

2. 17.00 onsdag kväll är det Champagnevickning på Kungliga Vetenskapsakademien, "i kavaj". Träff med "mina" nobelpristagare i fysik och deras familjer. Allmänt mingel med celebriteter och ledamöter.

3. Föreläsningar på Aula Magna, Stockholms universitet. Jag kommer att bevista fysik- och även kemipristagarnas föreläsningar.

Tranströmers som jag gärna ville vara med på kommer jag tyvärr att missa. Måste prioritera "mina" pristagare.

4. 17.00 fredag kväll stor allmän bankett med hela Nobelstiftelsen, alla pristagare, media och celebriteter på Nordiska Museet. "Kavaj gäller".

5. Lördag em. "Fracken på" och sen bär det iväg till Konserthuset för Prisceremonien. Jag hoppas på att dotter Hanna ska kunna närma sig Hötorget som är avspärrat och knökat så att vi kan ta bilen så nära det går. Får se hur. Vi har plats på första balkong.

6. Efter prisceremonin ut på röda mattan till abonnerad buss som tar alla inblandade och oss också då förstås till Stockholms stadshus för Nobelbanketten.
Detta kommer att kännas magnifikt och svårslaget. Tänk att man får vara med!

7. Efter banketten, någon gång på småtimmarna, efter dans och mingel, drar vi oss slutligen tillbaka med taxi till Hannas och Jorges lägenhet i Hägerstensåsen. Där bor vi förresten hela veckan.

Det kommer att bli intensivt! Idag laddar vi upp och packar!

6 december - Säsongens första snö

.
Så har den kommit även hit till Ödeshög, vinterns första snö. Lite slaksig och isig ligger den en knapp decimeter djup på tomten då jag drar upp rullgardinen.
Det dröjde men var förstås till sist oundvikligt.
Koltrasten kände det nog på sig, ty Ulla berättar att hon igår såg en kolsvart hane under fågelbordet, också det säsongens första.

5 december - Minnen från Turkiet III

.
Det är väl knappast det man först vill förmedla från ett besök i Turkiet, att man har bott på det mest extrema femstjärniga hotellet någonsin i sitt långa liv.
Men så blev det. Det ena stället efter det andra slog oss med häpnad och det allra sista, åter i Antalya vid kusten, var så spejsat och modernt att det kändes som att komma in i ett rymdskepp när man klev in mellan vakterna genom porten.

Allt gick i kliniskt vitt med rosaorangefärgad design i både ljus, prylar och effekter, även personalen ingick i detta scenerio med sina kritvita kostymer och skor.Ett rymdskepp således eller kanske värre ändå - ett sjukhus - och varför då inte en dårhus, ty så kändes det nästan ibland då man vandrade fram genom kala blankvitlackade korridorer utan ett enda skarpt veck eller hörn.

Buffen i matsalen var överdådig och det ordet räcker ändå inte till för att beskriva innehållet och volymen.

Vårt våningsplan.

Utsikten rakt ner i lobbyn från etage 8.

Nattygsbordet vid sängkanten.

Vi öppnar vår dörr och kliver in.

Speglar åt alla håll. Det och blankvita väggar.

2 december - Minnen från Turkiet II

.
"Det där är saffranskrokus", sa vår reseguide Suleyman och ledde oss snabbt vidare in mot Pamukkales kalkbassänger. Vid sidan av sidan av stigen stod höggul höstkrokus i full blomning och några av oss undrade.



Jag undrar egentligen fortfarande. Jag har nämligen sett saffransodlingar i Marocko och kände inte riktigt igen den gula färgen på dessa blommor i Turkiet.
Nu, hemma igen, läser jag vidare om allt som finns att hitta om saffranskrokus och saffran. Kan ju passa bra att vara uppdaterad i Lussebulletider.

Det finns verkligen mycket att läsa i ämnet. 80 arter av krokus finns i Sydeuropa, norra Afrika och i Asien. Några blommar på hösten men de flesta ändå på våren. Någon vild saffranskrokus finns inte, läser jag vidare, det är en förädlad och genetiskt steril mutant, Crocus sativus, som har en historia långt tillbaka i tiden och möjligen med Kreta som ursprung, och vars närmaste vilda släkting heter Crocus cartwrightiana.
Saffranskrokusens blomma är färgad ljuslila till mörk purpur - obs inte gul!
150 000 - 200 000 blommor som bidrar med vardera tre pistillmärken åtgår till 1 kg saffran och priset på förnämsta kvalitet kan gå upp till 76 000 kr/kg, men kvaliteten har stor spännvidd och mycket rent fusk finns frekvent förekommande framför allt i turistorter.
Saffran är dödligt giftigt i större doser. Käka alltså inte för mycket lussekatter!

1 december - Möte med falkar

.
Endast ett par andetag efter det att jag har lämnat det misslyckade försöket bakom mig, att försöka återfinna mina bilnycklar (det får bli en ännu senare historia); de som jag antagligen tappade vid Ålebäcken under öringsstudierna igår, just då jag satt mig i bilen för att åka hem igen något ledsen i själen och inte har kommit iväg längre än hundra meter, så får jag se det hela ske vid vindrutans övre kant.

Jag tvärnitar och kastar mig ut. Kikaren och kameran ligger ordentligt nedpackade i den zippade ryggsäcken. Att hinna ta fram något därur är inte att tänka på. Jag får njuta av ögonblickets häftighet när det händer, obeväpnad men öppen för intryck.



Ett gammalt pilgrimsfalkspar (klart synbar storleksskillnad) attackerar en ung fiskmås inte mer än tjugo meter rakt ovanför mitt huvud.
Fiskmåsen skriker skräckslaget - "kriiliääää" - och kastar sig runt i flykten som skadskjuten.



Under ideliga, ganska långsamma och korta dyk, där paret oupphörligt avlöser varandra och där fiskmåsen alltmer uttröttad pressas lägre och lägre och samtidigt försöker slingra sig ur den uthålliga dödens grepp, försvinner trion längre och längre bort mot Ombergshållet under loppet av några minuter.



Falkhonan slår underifrån, inte med liekraft, nej mer nästan som på lek men ändå icke, och kopplar ett klogrepp i måsen och båda virvlar ner mot backen. Men där släpper hon och bytet får än en gång lite luft under vingarna och försöker nå sjön.
Men sen, inte mer än någon decimeter över marken greppar falkhonan nästan lekande lätt fiskmåsen igen och trycker ner den i den gröna höstgrödan.

Falkhanen landar bredvid honan. Den vita måsen flaxar några gånger långt därborta men då sitter jag redan i bilen igen och backar blixtsnabbt tillbaka de där hundra metrarna som jag avverkat, tar fram kameran och sätter i teleobjektivet och kliver ut.



Det är fortfarande långt håll och först tror jag inte ens att falkarna är kvar. Men efter en liten stund hittar jag dem igen och ser dem sitta tätt intill varandra, honan på det dolda bytet och hanen bredvid. Redan är slakten igång och vita måsdun flyger i vindens riktning.
Allt är lugnt och avlägset och falkarna smälter nästan helt in i bakgrunden. Så här hade jag aldrig hittat dem.
Jag tar några bilder med kameran. Resultatet blir grått och suddigt men är ändå en dokumentation av att ett av Ombergs gamla falkpar stannar vinter i bygden i år igen. Det visste jag ju i och för sig redan från tidigare rapporter.
Men nu får jag uppleva det med egna ögon, och vilken upplevelse sen. Den skulle jag vilja önska alla naturintresserade och alla andra också.

1 december - Tjuvfiske i Ålebäcken

.
Vi har parkerat vid Sverkerstenen och vandrar ner längs Ålebäcken.
Eftermiddagens snåla ljus kvällnar redan så här dags, någon timme bara efter lunchtid, den sista dagen i november; det som var igår.
Christer leder vandringen. Det är han som har kunskapen om allt som händer här vid bäcken runt öringen Det är den vi är på jakt efter, den och spåren av tjuvfisket. Jag följer med i hans bakhasor.



Ålebäcken rinner stilla i ravinen.

I lä för den stränga sydvästen, nere i ravinen, är det lugnt och skönt. Vattnet speglar himlen i selen mellan forsnackarna. Hägg och al lutar sig ut över ytan.

-Du borde ha på dig polaroidglasögon som jag, säger Christer. Kolla i mina får du se hur bra du ser ner i vattnet genom reflexerna.



Christer vid platsen för tjuvfisket.

Det var i lördags han ringde, upprörd och stressad och berättade att han just hade tagit hand om ett nät som var spänt tvärs över öringleken 50 meter från utloppet, där bäcken är som lugnast och bredast; ett nät som var spänt mellan två träd med vita linor, ett tätmaskigt löjnät som fångade allt.
Två stora öringar satt fast. Det var natt och i ficklampans sken lyckades Christer lossa de båda fiskarna som ännu levde. Sen i ilska och desperation slet han loss nätet och gömde det i mörkret.

- Hur gör vi nu? frågade han i mobilen.

- Det måste polisanmälas! svarade jag. Det är allvarligt och måste följas upp - stämmas i bäcken.

Idag är vi där tillsammans.
Christer har meddelat fisketillsyningsman i Jönköping. Motsvarande person i vårt eget län är bortrest till och med idag, torsdag.
Imorgon kommer förhoppningsvis en anmälan att vara diarieförd.

- Jag har fått godkänt för mitt förfarande, säger Christer och stoppar ner nätet i en svart plastsäck. Nu är detta viktigt bevismaterial.
- När vi ändå är här, säger Christer, måste vi se oss om lite och göra lite mera nytta.

Han tempar vattnet. Hukar sig ner på bron och släppet ner en digital mätare.

- 6,1 grader! Ungefär som lufttemperaturen. Inte underligt att leken ännu pågår. Det måste vara höstrekord, meddelar han och berättar att den sena leken väckt förundran bland experterna. Det och även lekens omfattning, både i fråga om antalet fiskar och storleken på individerna.

- En stor mätte jag i förrgår natt, i ficklampans sken, säger han, då kan man komma helt nära. Den var 83 cm och jag har ändå sett några större än så, fortsätter han. En som var upp mot 90 cm och då närmar vi oss tio kilo i vikt.

Christer ingår i projektet. Han är utsedd till officiell öringräknare och kontrollant vid Ålebäcken nämligen; ett hedrande uppdrag som han fullföljer med den äran och med en stor envishet och uthållighet ifråga om tid och arbete. Det blir många besök, de flesta nattetid.

Öringrom.

- Här ser du, pekar Christer, hur rommen ligger överallt i gruset. Öringhonan har ungefär 1 000 romkorn per kilo vikt. En 8 kilos hona bär alltså cirka 8 000 romkorn som hon portionerar ut hos olika hanar. Honan stannar ett par veckor innan hon vänder tillbaka till sjön för att äta upp sig medan hanarna stannar länge och hoppas på fortsatt kärlekslycka.

Det är flyt och kontinuitet i leken. De första öringarna såg jag i år gå upp redan i början av oktober så nu är vi uppe i två månader, men det måste nog vara ganska ovanligt och beror förstås på den förlängda hösten, avslutar han.

Ålebäckens utlopp i Vättern.

Vi går ner till utloppet. Här trycker vinden över sjön på rejält och sliter i våra kläder. Vågorna rullar gröngrå och tunga in mot stranden och piskar de kala skären.

Här vid utloppet som inte är bredare än en meter och inte djupare än några centimeter sker öringens in och utpassage. Här är artens flaskhals i verklig tappning.

Alldeles vid strandkanten ser vi en skugga. En femtio centimeter lång öring med en vitaktig sårskada i nacken vajar runt i vattnet. Den är oförsiktig, orädd, och verkar sliten eller sjuk.

Leken är en prövning förstås. Endast de starkaste kommer ända dit och ytterligare några faller ifrån under och efter den pärsen.

När vi är tillbaka vid bilen har mörkret börjat falla. Vi stannar ändå, någon kilometer upptröms i Ålebäcken, där Christer tar med en ledstavlampa och vi lyser oss fram till dikets smala vattenränna.

Vi ser där ganska många årsyngel, decimeterlånga, skvätta iväg i lampans sken och även en trettiocentimetare som vakar vid en grop.

-Fantastiskt att de kan hitta upp ända hit, genom hundrameterskulvertar, tät vegetaion och smala lopp, säger jag.

- Jo du, svarar Christer. Det är allt en fantastisk fisk det här.

Ja, detta är något att var stolt och lycklig över, att ha en så fin lekande population av storöring alldeles nästgårds. Desto tristare blir det då förstås att människor kan missbruka detta genom tjuvfiske mitt under leken. Det är ett skamligt tilltag och jag hoppas på sätt och vis att det bara är "busstreck" i oförstånd och därmed en engångsföreteelse.

*

Hemma på kvällen saknar jag mina bilnycklar. Hur jag än letar finner jag dem inte. Det blir en fortsättning av detta. Jag måste ge mig tilllbaka och leta i våra spår. Men det får bli en annan historia.

30 november - Lite konst också

.

Då jag kikar bakåt i den senaste månadens anteckningar märker jag att "konsten" har varit satt på undantag till förmån för natur och miljö. Sånt är väl helt OK men nu petar jag ändå in lite konst trots allt, för balansens skull.

Det blir i form av en färgstark liten olja, en kvällstudie över Tåkern från öster med Omberg långt därborta i fonden. Den hänger på min ateljévägg.

30 november - Minnen från Turkiet I

.

Ullas och min resa till det "Antika Turkiet" första veckan av november 2011 avsatte tydliga minnen, och spår av förnyad kunskap i hjärnbarken.

Efesos, Afrodisias, Perge, Hierapolis och Aspendos hette de gamla grekisk/romerska städerna som vi besökte. Jag kommer inte att göra någon samlad reserapport av detta äventyr just nu eftersom jag har tappat ftp-kontakten med min hemsida. Istället blir det små nedslag då och då i min blogg.

Annika och jag tävlar på Perges stadion i Turkiet och som det tycks blir det hon som definitivt kommer att avgå med segern, med ett bättre löpsteg.

Jag hade en dröm, bland många, att passa på att springa ett antikt lopp; en Stadion, vilket är ett något varierande gammalt grekiskt längdmått; från 157,5 m upp till 185 meter.

Den antika staden Perges hade kvar magnifika rester av ett stadion som kunde ta upp till 30 000 åskådare.
Där tävlade vi Annika och jag och vi kunde höra den enorma publiken jubla.
Min dröm har gått i uppfyllelse.

29 november - Gränna på världskartan

.

Nu är Gränna inte bara polkagrisar.

Fyndigheten av sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr är en av världens största. (Hört från radion igår)

Ja, Gränna hamnade centralt i mediabruset igår. Fyndigheten av sällsynta alkaliska metaller i mineralet nefelinsyenit lyftes fram till huvudposition i både Radio och TV.

Mindre känt är dock tydligen att fyndet balanserar på länsgränsen mellan Östergötland och Småland och därmed även medför att Ödeshög i högsta grad blir inblandat i det hela. Malmkroppen sträcker sig under två län!

Utdrag ur Natur/Kultur inventering för Östergötlands län 1983.

I förarbetet till detta planverk genomfördes mängder av inventeringar i länets alla skrymslen och vrår och även jag själv var i någon liten mån inblandad i det hela genom att inlämning av uppgifter och också i det slutliga illustrationsarbetet.

Jag minns mitt första besök vid Norra Kärr tillsammans med inventeraren Hans Liman från länsstyrelsen, hur han hade fått i uppdrag att kolla upp området och hur vi genomsökte den östgötska delen, om än ganska summariskt, efter spår av den sällsynta mineralen Grennait och eventuell verksamhet.

Då, i början av 80-talet, var dessa metaller tämligen ointressanta, vad jag förstår, ur nyttjandeaspekt och nefelinsyeniten betraktades nog mest som geologiskt kuriosa, om än en mycket intressant sådan.

Jag vet att jag späntade loss en flisa ur en bergklack men den flisan har visst förkommit idag.

Idag är allt helt annorlunda ( Utdrag ur pressrelease):

"Gruvföretaget är efter provborrningar berett att gå vidare. En ansökning om bearbetningskoncession ska lämnas in hos Bergsstaten efter årsskiftet, berättar geologen Magnus Leijd som arbetar för huvudägaren, det kanadensiska prospekteringsföretaget Tasman Metals.

... Det är en av världens fyra största och finaste fyndigheter, säger Folke Söderström, vd för svenska dotterbolaget Tasmet Metals.

Om brytning kommer till stånd blir det fråga om ett dagbrott på 700 gånger 200 meter med ett djup på 100 meter. Om tillstånd ges för att bryta fyndigheten kan den räcka i minst 40 år, förmodligen mycket längre än så.
Fyndigheterna består av ett drygt tiotal olika metaller som zirkonium, niobium och yttrium - viktiga ämnen som behövs för att producera sådant som elmotorer, lcd-skärmar och lågenergilampor."

Vi söker oss dit, vetgiriga Lars och jag, som flugor till en hundskit, kör söderut längs turistvägen mot Gränna, svänger av in mot Holkaberg och passerar Porsarp där vi kör över gränsen till Småland. Efter någon kilometer ytterligare vänder vi rakt in i området på små grusvägar, passerar mellan små gårdar och odlingslotter och är framme. Visst har vi varit här tidigare några gånger men nu verkligen med fördjupat intresse.

Men längre än hit kommer vi inte.

Sista biten in mot den gamla ödegården Norra Kärr är stängd och låst med en bom. Det finns ett stort värde i marken framför oss. Härifrån måste vi gå en liten bit.

Ett öppet område ligger framför oss, flera dammar är anlagda på båda sidor om grusvägen och gräsänder simmar där. Ett par korpar dansar förbi över himlen i den ryckiga vinden. Mitt i området ligger en bergklack där ett torp tidigare låg. Detta är nu rivet men den stora ladugården ligger kvar som en levande "Lars Lerin akvarell".

Upp till bergklacken leder en knappt anad stig genom gräset, fram till en renrakad berghäll där amatörgeologer under årtionden har knackat sig ner till de sällsynta mineralerna med små hammare - "klick, klick klick".

Berget är bandat i mörkgrått, vitt och rödviolett, en egendomlig och vacker färg för att vara berg.

Jag tittar nära inpå och ser kristallerna i mauve-färg, upp till någon kubikcentimeters volym ligga insprängda i fältspat och glimmer

Det är detta som gäller; detta som är värt flera miljarder i brytbart värde.

Aspekt 1:

Och hela denna "guldgruva" har mutats in av ett kanadensiskt företag som lämnar obetydliga 0,25% i royalty att delas mellan staten Sverige och markägarna. Visserligen kommer den framtida gruvan att kunna ge hundratals jobb i landet men inte kan jag låta bli att undra över varför inte det framgångsrika gruvriket Sverige via företaget Boliden, som tidigare provborrat i bygden, har haft mera tålamod och framsikt för att ordna med nationell koncession av denna enorma tillgång. Malmkroppen har ju varit känd länge och att den här typen av jordartsmetaller är bland de högst värderade i världen av idag, för elektronikens räkning, är ju inte direkt någon vältande nyhet.

Aspekt 2

Naturvärdena - kommer de att beaktas?

"Naturvärdena kommer att bestå om delar av området undantas från mineralbrytning", så står det i översiktsplanen.

Knappast! Och detta kanske förståeligt ändå. Och det mesta i området är heller inte av högsta naturvärdesdignitet vad jag förstår; några granåkrar, rester av ett splittrat och delvis ödelagt småbrukarlandskap. Det som bör beaktas med varsamhet är närheten till Vättern och Vätterstranden.

Mineralflisor som fick följa med hem.

Nåväl. Själv tar jag med mig en handfull flisor, rester från amatörgeologernas tidigare framfart.

Dem tänker jag spara som minne för framtiden. Och vem vet, finns det möjligen ett oanat ekonomiskt värde i dessa små skärvor - som guld kanske. I så fall är jag rikare idag än igår.

28 november - En dag på skogen

.
Den yttre anledningen är att jag ska leverera en tavla till Boxholms Skogar AB men jag tänker som så att, det vore intressant att få göra en liten resa där i trakten med min "gamle" elev från Stenbocksskolan i slutet av 60-talet", skogsmästaren och nyblivne chefen för företaget, Eric Carpholm; få höra hans syn på skogen och se smultronställen och produktionsskog via hans ögon.
Han ställer bjudsamt upp på det och sålunda kommer det sig att vi nu sitter i hans bil och börjar vår lilla utfärd och så får också Eric ett utmärkt tillfälle att komma ute från skrivbordet en sväng och smatidigt bedöma läget av gårdagens storm Berit som tangerade bygden.

- Har du några önskemål, frågar Eric, något du vill se igen från förr eller så.

- Nej, svarar jag, nu vill jag att du visar mig vad du vill att jag ska se.

Det blir Svartån vid Laxberg, utloppet ur Sommen, som lägger sig först i ordning.
Två luckor är öppna och åvattnet bruser gulvitt och skummande. Det var här och på ytterligare en plats i länet, i Stångån i trakten av Vimmerby för så där ett tiotal år sedan, som de sista refugerna för södra Sveriges utterbestånd fanns.

- Jo, det stämmer, säger Eric. En gång när det var som sämst med beståndet, då uttern var i stort sett utrotad i södra delen av vårt land, sågs ändå enstaka uttrar till och med någon gång inne i samhället, i Boxholm alltså. Och nu finns här åter gott om spår vintertid på isen.

Eric vid Laxberg.


















- Vi har ändrat vattenföringen här nyligen, fortsätter Eric. Vi har ju murat en liten laxtrappa här för öringen men upptäckte att fiskarna av strömmen vid luckan därborta lockades för långt åt det hållet och inte hittade in, så nu har vi öppnat den här luckan rakt under oss, alldeles intill laxpassagen, för att det ska bli lättare för fisken att hitta tillbaka till Sommen efter leken..

Fisken är vid sidan om skogen och jakten, ett av Erics stora skötebarn. Samarbetet har oftast skett över länsgränsen, med Jönköping, där man var tidigt ute med åtgärder för främjandet av miljön runt rinnande vatten, inte minst genom bygdens egen son Jacob Bergengren.

På slingrande små vägar, även små grusade skogsbilvägar labyrintar vi oss fram genom bygden mot trakten av Blåvik, men kommer inte ända dit utan tvärar över skogen, medan Eric berättar och jag ställer frågorna.

Det handlar om allt, det moderna skogsbruket, förändringen, maskinerna, produktiviteten, trädarterna, ekonomin, Evighetsträd, främmande trädslag, återväxt, skogsfågeln, jakten, miljöaspekterna, hänsyntstagandet, historien från förr och framtiden.

- Vad är det där? Något "mänskligt" har glimtat till i min ögonvrå. En tjärdal?

-Nej, svarar Eric. Jag tycker att det mera liknar resterna av en gammal eldstad från en kolarkoja. Såna finns det gott om på skogen i bygden. Tittar man på en karta från förr ser man att det är prickat som med flugskitar av alla kolbottnar som var i bruk här ända in i 50-talet. Bruket och masugnen i Boxholm krävde mängder med kol.

Resterna av en kolarkoja.


















- Kan vi stanna, så får jag dokumentera?

Själva kolbottnen hittar vi också strax utan svårighet. En halvmeterhög, ringformad upphöjning inne bland träden, med ca tio meters diameter, med svart kolstybb i backen berättar historien om många års kolframställning på platsen.

Bjärhult.

Vi avslutar rundan med ett besök vid ett något annorlunda Boxholms skogar.

- Det här, säger Eric, skiljer sig ganska markant från allt annat här på skogen.

- Det heter Bjärhult och här bodde tre bröder och en syster, alla ogifta, tillsammans förr i tiden och förvaltade marken. Idag är det en sällsynt rest av ett gammeldagslandskap; en kulturgärning från en annan tid, som vi vårdar i samarbete med Länsstyrelsen med naturvårdsåtgärder. Det är ett av mina smultronställen.

- Tyvärr är det så, fortsätter Eric, att vi just nu befinner oss i en brytningspunkt för framtiden. Vad ska vi göra med resterande öppna, mera triviala odlingsmarkslämningar som vi äger?
Ingen ny generation kommer att vilja arbeta aktivt med så tveksamma marginaler och stor arbetsinsats.
Kanske kommer en del av det du ser bara att få buskas igen, naturligt, men mycket kommer vi säkert att plantera igen, suckar han.

- Med löv då? undrar jag.

- Jo, helst, svarar Eric.

... Och stormen Berit då? Jo hon hade passerat Boxholms skogar utan att avsätta några skrämmande spår. En handfull välta frötallar på ett par nya hyggen var allt som blev.