1 december - Tjuvfiske i Ålebäcken

.
Vi har parkerat vid Sverkerstenen och vandrar ner längs Ålebäcken.
Eftermiddagens snåla ljus kvällnar redan så här dags, någon timme bara efter lunchtid, den sista dagen i november; det som var igår.
Christer leder vandringen. Det är han som har kunskapen om allt som händer här vid bäcken runt öringen Det är den vi är på jakt efter, den och spåren av tjuvfisket. Jag följer med i hans bakhasor.



Ålebäcken rinner stilla i ravinen.

I lä för den stränga sydvästen, nere i ravinen, är det lugnt och skönt. Vattnet speglar himlen i selen mellan forsnackarna. Hägg och al lutar sig ut över ytan.

-Du borde ha på dig polaroidglasögon som jag, säger Christer. Kolla i mina får du se hur bra du ser ner i vattnet genom reflexerna.



Christer vid platsen för tjuvfisket.

Det var i lördags han ringde, upprörd och stressad och berättade att han just hade tagit hand om ett nät som var spänt tvärs över öringleken 50 meter från utloppet, där bäcken är som lugnast och bredast; ett nät som var spänt mellan två träd med vita linor, ett tätmaskigt löjnät som fångade allt.
Två stora öringar satt fast. Det var natt och i ficklampans sken lyckades Christer lossa de båda fiskarna som ännu levde. Sen i ilska och desperation slet han loss nätet och gömde det i mörkret.

- Hur gör vi nu? frågade han i mobilen.

- Det måste polisanmälas! svarade jag. Det är allvarligt och måste följas upp - stämmas i bäcken.

Idag är vi där tillsammans.
Christer har meddelat fisketillsyningsman i Jönköping. Motsvarande person i vårt eget län är bortrest till och med idag, torsdag.
Imorgon kommer förhoppningsvis en anmälan att vara diarieförd.

- Jag har fått godkänt för mitt förfarande, säger Christer och stoppar ner nätet i en svart plastsäck. Nu är detta viktigt bevismaterial.
- När vi ändå är här, säger Christer, måste vi se oss om lite och göra lite mera nytta.

Han tempar vattnet. Hukar sig ner på bron och släppet ner en digital mätare.

- 6,1 grader! Ungefär som lufttemperaturen. Inte underligt att leken ännu pågår. Det måste vara höstrekord, meddelar han och berättar att den sena leken väckt förundran bland experterna. Det och även lekens omfattning, både i fråga om antalet fiskar och storleken på individerna.

- En stor mätte jag i förrgår natt, i ficklampans sken, säger han, då kan man komma helt nära. Den var 83 cm och jag har ändå sett några större än så, fortsätter han. En som var upp mot 90 cm och då närmar vi oss tio kilo i vikt.

Christer ingår i projektet. Han är utsedd till officiell öringräknare och kontrollant vid Ålebäcken nämligen; ett hedrande uppdrag som han fullföljer med den äran och med en stor envishet och uthållighet ifråga om tid och arbete. Det blir många besök, de flesta nattetid.

Öringrom.

- Här ser du, pekar Christer, hur rommen ligger överallt i gruset. Öringhonan har ungefär 1 000 romkorn per kilo vikt. En 8 kilos hona bär alltså cirka 8 000 romkorn som hon portionerar ut hos olika hanar. Honan stannar ett par veckor innan hon vänder tillbaka till sjön för att äta upp sig medan hanarna stannar länge och hoppas på fortsatt kärlekslycka.

Det är flyt och kontinuitet i leken. De första öringarna såg jag i år gå upp redan i början av oktober så nu är vi uppe i två månader, men det måste nog vara ganska ovanligt och beror förstås på den förlängda hösten, avslutar han.

Ålebäckens utlopp i Vättern.

Vi går ner till utloppet. Här trycker vinden över sjön på rejält och sliter i våra kläder. Vågorna rullar gröngrå och tunga in mot stranden och piskar de kala skären.

Här vid utloppet som inte är bredare än en meter och inte djupare än några centimeter sker öringens in och utpassage. Här är artens flaskhals i verklig tappning.

Alldeles vid strandkanten ser vi en skugga. En femtio centimeter lång öring med en vitaktig sårskada i nacken vajar runt i vattnet. Den är oförsiktig, orädd, och verkar sliten eller sjuk.

Leken är en prövning förstås. Endast de starkaste kommer ända dit och ytterligare några faller ifrån under och efter den pärsen.

När vi är tillbaka vid bilen har mörkret börjat falla. Vi stannar ändå, någon kilometer upptröms i Ålebäcken, där Christer tar med en ledstavlampa och vi lyser oss fram till dikets smala vattenränna.

Vi ser där ganska många årsyngel, decimeterlånga, skvätta iväg i lampans sken och även en trettiocentimetare som vakar vid en grop.

-Fantastiskt att de kan hitta upp ända hit, genom hundrameterskulvertar, tät vegetaion och smala lopp, säger jag.

- Jo du, svarar Christer. Det är allt en fantastisk fisk det här.

Ja, detta är något att var stolt och lycklig över, att ha en så fin lekande population av storöring alldeles nästgårds. Desto tristare blir det då förstås att människor kan missbruka detta genom tjuvfiske mitt under leken. Det är ett skamligt tilltag och jag hoppas på sätt och vis att det bara är "busstreck" i oförstånd och därmed en engångsföreteelse.

*

Hemma på kvällen saknar jag mina bilnycklar. Hur jag än letar finner jag dem inte. Det blir en fortsättning av detta. Jag måste ge mig tilllbaka och leta i våra spår. Men det får bli en annan historia.