Då jag var på plats vid Nobelfestligheterna i Stockholm i lördags ringde Johan från Gotland och undrade om jag hade spanat in "den där stormsvalan i Hästholmen", vilket jag alltså, av nämnd anledning, inte hade varit i stånd att göra och inte heller kände till.
Idag hemma på plats i ateljén kikar jag in på "Svalan" för att uppdatera mig om läget. Där finns bilder på storhavets egen fågel som trippar över ett grågrönt vättervatten vid hamnen, foton tagna av min gamla kompis Arne, men efter detta korta besök drog fågeln vidare och inga mer noteringar finns rapporterade; men väl tretåig mås från igår, söndag.
Jag känner förstås en viss fågelabstinens efter Nobelveckan och att kunna "hänga in" en stormsvala hemmavid lockar förstås, så jag far tveklöst iväg ner till Hästholmens hamn för att leta själv på plats.
Jag vandrar först ensam runt på kajerna och kikar. Hans från hamnbolaget kommer fram och undrar om jag har sett den där fågeln? som det var sånt ståhej omkring häromdagen.
- Nej tyvärr, svarar jag. Stormsvalan är nog inte kvar. Men titta mot Ålebäcken där borta så kan du i alla fall se en tretåig mås flyga omkring och i vattnet bort mot Guldkusten ligger en skäggdopping. Och sånt är ju inte helt illa det heller.
Jag tar vägen över Dags mosse, full av potthål, lera och vattenpölar så att bilen blir riktigt skitig igen; den senaste tvätten för 160 kr känns snabbt bortkastad.
Men färden blir ändå lönsam, fast på ett annat vis, då en ung kungsörn seglar upp över granarna. Jag sliter fram kameran som naturligtvis trasslar in sig i ryggsäckens bärremmar samtidigt som jag med vänster hand försöker nå fönsterhissknappen. Allt jäklar sig i vanlig ordning och jag lyfter till slut upp kameran med hela ryggsäcken som ballast och knäpper några snabba bilder genom vindrutans kurviga glas alldeles innan örnen åter försvinner bakom trädtopparna.
Resultatet blir naturligtvis därefter, suddigt och grått men ändå - en fullt läsbar bild av ung kungsörn.
Kungsörnen har säkert lockats av den döda gris som är utlagt vid kanten av mossen mot Kälkestads gård.
Här huserar ca trehundra kråkor, två korpar och ett par kajor. Två ormvråkar seglar också över, jamande som om det vore vår. Det är verkligen fågelmumma med kadaver.
Två gäng med starar noterar jag också på åkrarna, sammanlagt 21 fåglar som håller kvar hösten.
Vid Ramstad går sädgässen kvar. Det är svårräknat men jag dristar mig till att kalkylera med runt 1 500 individer som går bland morötterna som aldrig kom till skörd på grund av blötan. Även idag ser jag vitkindade gäss och ...
(i bilden ses 11 stycken rödprickade spetsbergsgäss - en liten del av hela gåsflocken)
... ett överraskande stort antal spetsbergsgäss. I fågelskådarkretsar talar man om "jizz" - (en samlad och allmänskapad upplevelse av en fågel, som indikerar arttillhörighet) - och när det kommer till spetsbergsgässens "jizz" har jag nog ganska god rutin och kännedom. Med ett svep över hela gåsflocken kan jag konstatera att åtminstone ett 60-tal spetsbergare ännu är kvar, precis som en gång tidigare i höstas och kanske är det ett rekord för Tåkern?
Hemvägen går över Väversunda i vanlig ordning och längs Omberg.
Under Lilla klint, strax innan Alvastrakorset på RV 50 flyger en flock "grönfinkar" ut ur trädbården.
I själva korset vänder jag om ... kom just på att flocken lyfte ur raden av lärkträd ... det kan väl möjligen inte ha varit bändelkorsnäbbar? ... höstens vackra invasionsfågel från Sibirien.
Jag tror förstås knappas själv på den möjligheten, inte så många på en gång, men man vet ju aldrig; och en annorlunda "jizz"-känsla väcker inspirerande tankar i huvudknoppen.
(44 bändelkorsnäbbar i bild och ytterligare några är ändå utanför fotots ram).
Det är bändelkorsnäbbar - allihop - hela flocken. - fantastiskt!
Fåglarna har åter landat och klänger nu omkring i träden och bänder loss lärkkottar. De är rastlösa och yviga i rörelserna och ger sig då och då ut på nya flygturer på några hundra meter för att därefter åter landa och fortsätta födosöket.
Trots sin färggrannhet smälter fåglarna in väl i lärkträdens brunhet och det är svårt att både se dem, räkna dem och inte minst att fotografera dem i grådunklet.
Sex individer sätter sig emellertid i toppen på några askbuskar och där ser man åtminstone en del av artkaraktärerna: Hanarnas orangeröda - och honornas grågrönsvarta dräkt, med stora vita dubbla vingband.
Sex bändelkorsnäbbar sätter sig i äsket och visar ändå något av sin prakt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar