14 december - Allt som flyger är inte fågel

.
Uppvuxen i efterkrigstidens Linköping och senare på plats som studerande och numera som anhörig till många släktingar som ofta besöks där, är jag van vid stridsflygplan. Dånet över staden är en väsentlig del av varje dags atmosfär.

Wampires

Jag minns silhuetten av de där märkvärdiga reaplanen som kallades Wampire, (inte förrän idag slog det mig att det naturligtvis är engelska för det nypopulära ordet vampyr), och som enligt morbror Bengt, som var ingenjör på SAAB och visste "allt" därom, var importerade från England. De hade en så egendomlig "dubbel svans", vet jag att jag tyckte.
När de passerade över himlen vände alla människor blicken uppåt.

"Flygande tunnan".

Sen var det den "Flygande tunnan" förstås, det där bukigt ettriga reaplanet som dominerade himlen över staden under 50- och 60-talen. De for alltid parvis i stadigt rät linje och efteråt har jag förstått att det berodde på att svängradien visst inte var den bästa. Men förstås, det var ett plan av sin tid och ett berömt sådant, med många uppdrag över land och hav och även under FN-tjänst i Kongo.
Minns jag möjligen ett liksom "visslande läte"?

"Lansen" flög under en period tillsammans med kvarvarande tunnor. De minns jag också även om de var av mera ordinärt utseende och inte lika spännande som de plan som kom före och efter. Jag tror att Lansen lite makabert kallades "Den flygande likkistan" på grund av sin form och sina ovanligt talrika haverier. Men i detta kan jag förstås minnas fel.

"Draken".

Draken med sina deltavingar och senare Viggen med dubbla sådana var märkvärdigt nymodiga och intressanta i mina ögon, vilka emellertid efterhand började inse och förstå krigsmaskinernas dubbelbottnade natur; dessa flygplan var inte bara spännande tekniska och ljudliga fenomen under himmelstaket, fastmer veritabla krigsmaskiner med död och förintelse som yttersta mål.

*

Igår besökte jag Linköping igen, hämtade varor vid en av åkeriterminalerna vid Torvinge industriområde alldeles i norra ändan av SAABs provflygfält.
En JAS Gripen var uppe i luften och inte bara uppe heller precis; piloten gjorde det ena lufttricket efter det andra alldeles över mitt huvud.
Det var ett skådespel och ett dån utan like. När den lysande efterbrännskammaren riktades rakt mot mig på blott några hundra meters avstånd, vibrerade hela kroppen och det var absolut nödvändigt att hålla för öronen.



Under ett tiotal varv i lufthavet utfördes det ena konststycket efter det andra en kvarts timme: accelererande storsvängar säkert på gränsen till G-kollaps, rollar, loopar, stallningar, fallande löv, svängande dans, våldsamma dykningar, kortsvängar, overkligt långsamma glidningar samt rakt-upp-stegringar genom molnen och direkt ner igen.
Det var verkligen våldsamt spännande att se det hela. Jag tror att någon delegation var på plats, kanske från Schweiz, och att man ville demonstra Gripens och pilotens förmåga.

Tänk vad människan kan! Vilka otroliga idéer och prov på teknisk förmåga och uppfinningsrikedom ligger inte bakom denna uppvisning; för att inte tala om antalet slantar.

Och i nästa andetag känner jag det andra - ambivalensen finns där - det där med flygplanets mål och mening som man aldrig kan bortse ifrån eftersom det är så intimt inkluderat; Gripen är inte något annat än en avancerad krigsmaskin. Och ifråga om krigsmaskiner är människans fantasi och förmåga outstanding. Det syns genom hela våra historia som en drivande faktor - kanske den främsta, eller snarare den värsta!