Endast ett par andetag efter det att jag har lämnat det misslyckade försöket bakom mig, att försöka återfinna mina bilnycklar (det får bli en ännu senare historia); de som jag antagligen tappade vid Ålebäcken under öringsstudierna igår, just då jag satt mig i bilen för att åka hem igen något ledsen i själen och inte har kommit iväg längre än hundra meter, så får jag se det hela ske vid vindrutans övre kant.
Jag tvärnitar och kastar mig ut. Kikaren och kameran ligger ordentligt nedpackade i den zippade ryggsäcken. Att hinna ta fram något därur är inte att tänka på. Jag får njuta av ögonblickets häftighet när det händer, obeväpnad men öppen för intryck.
Ett gammalt pilgrimsfalkspar (klart synbar storleksskillnad) attackerar en ung fiskmås inte mer än tjugo meter rakt ovanför mitt huvud.
Fiskmåsen skriker skräckslaget - "kriiliääää" - och kastar sig runt i flykten som skadskjuten.
Under ideliga, ganska långsamma och korta dyk, där paret oupphörligt avlöser varandra och där fiskmåsen alltmer uttröttad pressas lägre och lägre och samtidigt försöker slingra sig ur den uthålliga dödens grepp, försvinner trion längre och längre bort mot Ombergshållet under loppet av några minuter.
Falkhonan slår underifrån, inte med liekraft, nej mer nästan som på lek men ändå icke, och kopplar ett klogrepp i måsen och båda virvlar ner mot backen. Men där släpper hon och bytet får än en gång lite luft under vingarna och försöker nå sjön.
Men sen, inte mer än någon decimeter över marken greppar falkhonan nästan lekande lätt fiskmåsen igen och trycker ner den i den gröna höstgrödan.
Falkhanen landar bredvid honan. Den vita måsen flaxar några gånger långt därborta men då sitter jag redan i bilen igen och backar blixtsnabbt tillbaka de där hundra metrarna som jag avverkat, tar fram kameran och sätter i teleobjektivet och kliver ut.
Det är fortfarande långt håll och först tror jag inte ens att falkarna är kvar. Men efter en liten stund hittar jag dem igen och ser dem sitta tätt intill varandra, honan på det dolda bytet och hanen bredvid. Redan är slakten igång och vita måsdun flyger i vindens riktning.
Allt är lugnt och avlägset och falkarna smälter nästan helt in i bakgrunden. Så här hade jag aldrig hittat dem.
Jag tar några bilder med kameran. Resultatet blir grått och suddigt men är ändå en dokumentation av att ett av Ombergs gamla falkpar stannar vinter i bygden i år igen. Det visste jag ju i och för sig redan från tidigare rapporter.
Men nu får jag uppleva det med egna ögon, och vilken upplevelse sen. Den skulle jag vilja önska alla naturintresserade och alla andra också.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar