Det är inte ofta som människan kan känna av förtrolighet från det vilda i naturen. Det mesta flyr för livet redan på långt håll eftersom människan sedan urminnes tider har satt sig i respekt och spridit skräck i sin omgivning.
När vilda djur helt plötsligt inte försvinner med svansen mellan benen eller stjärten i vädret utan i stället stannar kvar, nyfikna och orädda, blir människan perplex; står där förundrad och bara gapar.
Själv känner jag i dylika fall enorm glädje. Jag får del av en paradisisk relation.
Sålunda minns jag ett möte med en ungräv för mycket länge sedan, redan på 70-talet tror jag, då jag satt eller snarare låg i det varma strandgräset vid Tåkernstranden och spanade på fågellivet vid Sjötuna, när jag hörde att något krafsade bakom ryggen på mig och hur en rävunge överraskade mig med att gräva i min ryggsäck efter mitt smörgåspaket, fick ut det, och sprang iväg med det mitt framför ögonen på mig fast jag klappade i händerna.
Det var en upplevelse som ristade bestående spår i mitt minne.
Bändelkorsnäbb, ung hane.
Tyvärr har människan aldrig varit sen att utnyttja djur och fåglars orädsla eller oförmåga till flykt för egen fördel.
Dumsnut kallades förr i tiden fågeln som idag på officiell svenska heter tallbit. Det är en sällsynt art av fink, stor som en liten trast, långstjärtad och vackert röd- eller guldfärgad, vilken understundom invaderar vårt land nordöstifrån. Den har sin hemort i den glesbebodda rysksibiriska taigazonen. Där har den förmodligen aldrig kommit i kontakt med människor; inte sen generationer tillbaka. Rädslan finns inte kvar; är inte nedärvd, och fågeln kan till och med fångas med händerna och bli uppäten som kramsfågel; ett lätt byte som ovillkorligt dödades närhelst man kom åt.
Bändelkorsnäbb, vuxen hona.
Sådan är beskrivningen av arten i litteraturen något tillbaka i tiden. Den fick heta Dumsnut, d v s den som får skylla sig själv som låter sig fångas så lätt; fågeln som är dum i huvudet helt enkelt, såsom garfågeln och dronten.
Där fanns minsann inte mycket till övers för förståelse eller känsla för besjälat förtroende.
Bändelkorsnäbb, vuxen hane.
Jag vet inte säkert men kan mycket väl tänka mig att de lika sällsynta sibiriska besökarna - bändelkorsnäbbar - rönte samma öde som tallbitarna vid sina utflykter ner till människoland i våra trakter. De är ju också faktiskt ganska lika: röda och guldiga med vitt på vingarna.
Jo, jag tror nog att även bändelkorsnäbbarna inkluderades i det förnedrande epitetet dumsnut.
Idag, borta vid lärkbeståndet under Omberg tog jag mig mera tid med flocken som jag upptäckte den 12 december, smög mig nära och ännu närmare. Till slut var jag så nära att jag måste backa för att kunna få skärpa genom kameran med teleobjektivet på.
Helt utan rädsla för mig klängde korsnäbbarna runt bland kottarna så att fröfjällen frasade och snön yrde mig i ansiktet. Jag blev delaktig. Kände ett varmt förtroende. Njöt av närheten och anade taigans väldighet.
Dumsnut är väl den som respektlöst och känslokallt skulle missbruka ett sådant förtroende från vildmarken.
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar