28 november - En dag på skogen

.
Den yttre anledningen är att jag ska leverera en tavla till Boxholms Skogar AB men jag tänker som så att, det vore intressant att få göra en liten resa där i trakten med min "gamle" elev från Stenbocksskolan i slutet av 60-talet", skogsmästaren och nyblivne chefen för företaget, Eric Carpholm; få höra hans syn på skogen och se smultronställen och produktionsskog via hans ögon.
Han ställer bjudsamt upp på det och sålunda kommer det sig att vi nu sitter i hans bil och börjar vår lilla utfärd och så får också Eric ett utmärkt tillfälle att komma ute från skrivbordet en sväng och smatidigt bedöma läget av gårdagens storm Berit som tangerade bygden.

- Har du några önskemål, frågar Eric, något du vill se igen från förr eller så.

- Nej, svarar jag, nu vill jag att du visar mig vad du vill att jag ska se.

Det blir Svartån vid Laxberg, utloppet ur Sommen, som lägger sig först i ordning.
Två luckor är öppna och åvattnet bruser gulvitt och skummande. Det var här och på ytterligare en plats i länet, i Stångån i trakten av Vimmerby för så där ett tiotal år sedan, som de sista refugerna för södra Sveriges utterbestånd fanns.

- Jo, det stämmer, säger Eric. En gång när det var som sämst med beståndet, då uttern var i stort sett utrotad i södra delen av vårt land, sågs ändå enstaka uttrar till och med någon gång inne i samhället, i Boxholm alltså. Och nu finns här åter gott om spår vintertid på isen.

Eric vid Laxberg.


















- Vi har ändrat vattenföringen här nyligen, fortsätter Eric. Vi har ju murat en liten laxtrappa här för öringen men upptäckte att fiskarna av strömmen vid luckan därborta lockades för långt åt det hållet och inte hittade in, så nu har vi öppnat den här luckan rakt under oss, alldeles intill laxpassagen, för att det ska bli lättare för fisken att hitta tillbaka till Sommen efter leken..

Fisken är vid sidan om skogen och jakten, ett av Erics stora skötebarn. Samarbetet har oftast skett över länsgränsen, med Jönköping, där man var tidigt ute med åtgärder för främjandet av miljön runt rinnande vatten, inte minst genom bygdens egen son Jacob Bergengren.

På slingrande små vägar, även små grusade skogsbilvägar labyrintar vi oss fram genom bygden mot trakten av Blåvik, men kommer inte ända dit utan tvärar över skogen, medan Eric berättar och jag ställer frågorna.

Det handlar om allt, det moderna skogsbruket, förändringen, maskinerna, produktiviteten, trädarterna, ekonomin, Evighetsträd, främmande trädslag, återväxt, skogsfågeln, jakten, miljöaspekterna, hänsyntstagandet, historien från förr och framtiden.

- Vad är det där? Något "mänskligt" har glimtat till i min ögonvrå. En tjärdal?

-Nej, svarar Eric. Jag tycker att det mera liknar resterna av en gammal eldstad från en kolarkoja. Såna finns det gott om på skogen i bygden. Tittar man på en karta från förr ser man att det är prickat som med flugskitar av alla kolbottnar som var i bruk här ända in i 50-talet. Bruket och masugnen i Boxholm krävde mängder med kol.

Resterna av en kolarkoja.


















- Kan vi stanna, så får jag dokumentera?

Själva kolbottnen hittar vi också strax utan svårighet. En halvmeterhög, ringformad upphöjning inne bland träden, med ca tio meters diameter, med svart kolstybb i backen berättar historien om många års kolframställning på platsen.

Bjärhult.

Vi avslutar rundan med ett besök vid ett något annorlunda Boxholms skogar.

- Det här, säger Eric, skiljer sig ganska markant från allt annat här på skogen.

- Det heter Bjärhult och här bodde tre bröder och en syster, alla ogifta, tillsammans förr i tiden och förvaltade marken. Idag är det en sällsynt rest av ett gammeldagslandskap; en kulturgärning från en annan tid, som vi vårdar i samarbete med Länsstyrelsen med naturvårdsåtgärder. Det är ett av mina smultronställen.

- Tyvärr är det så, fortsätter Eric, att vi just nu befinner oss i en brytningspunkt för framtiden. Vad ska vi göra med resterande öppna, mera triviala odlingsmarkslämningar som vi äger?
Ingen ny generation kommer att vilja arbeta aktivt med så tveksamma marginaler och stor arbetsinsats.
Kanske kommer en del av det du ser bara att få buskas igen, naturligt, men mycket kommer vi säkert att plantera igen, suckar han.

- Med löv då? undrar jag.

- Jo, helst, svarar Eric.

... Och stormen Berit då? Jo hon hade passerat Boxholms skogar utan att avsätta några skrämmande spår. En handfull välta frötallar på ett par nya hyggen var allt som blev.