Det var i torsdags i förra veckan, den 10 november med en månads framförhållning, som det var dags för mig att lämna ifrån mig originalakvarellerna för tre Fysikpristagares räkning till Kungliga Vetenskapsakademien, för vidare förädling meddelst kalligrafi och inbindning, allt färdigt till kommande överlämning ur konungens hand på Nobeldagen den 10 december i Stockholms konserthus.
Jag var inte ensam där runt bordet med akademisekreteraren Clarie, akademirådet Per och akademiens ständige sekreterare Staffan, med var också de andra två konstnärerna Lena med kemiprisakvarellen samt Susanne med två ekonomipriscollage och alla var vi nog spända och nervösa inför vår bildliga och muntliga presentation av våra prestationer.
Nåväl, allt gick nu bra. Våra verk blev till belåtenhet och stenar lyftes från våra tunga konstnärsbröst i tur och ordning med undertecknad som förste man att ta till orda.
Samling runt bordet i KVA:s ständige sekretare Staffan Normarks vackra arbetsrum.Efter det hela bjöds vi på god lunch i "Klubbhuset" - älgfärsWallenbergare med tillbehör vid den vackra taffeln och därefter skiljdes våra vägar för den här gången.
Min utstakade resa gick tvärs över vägen till Naturhistoriska Riksmuseet där jag hade överenskommit med personalen att förväntas infinna mig med en trafikdödad utter någon gång under tidig eftermiddag.
Anna och Peter tar emot på vertebratavdelningen vid Riksmuseum där jag något dämpad överlämnar min döda utter som dock tas emot med förtjusta miner: - Åh! Äntligen en utter att sätta tänderna i igen.
Jag bjuds mycket generöst på en visning av lokalerna. En spännande tur med unika upplevelser.
Ingrid står vid obduktionsbänken i blankt stål och fjädrar av en havsörn. Ytterligare några plastpåseörnar ligger på lit de parad inför eventuella avslöjanden.
- Den här har dött eldöden antagligen vid en kraftledningsstolpe, säger Ingrid. Se här vid vingen att där finns brännskador. Jag har tagit vävnadsprover för miljöanalys och nu ska jag göra den klar för skelettering vilket innebär avfjädring och renrakning av så mycket muskler som möjligt. Sen får ängrarna göra resten.
- Havsörnen är den mest frekventa fågelarten vi får in numera, fortsätter hon. Tidigare innehade berguven den platsen men den har minskat rejält under senare år.
*
- Jag skulle nog gärna vilja se "mina" brandmöss också, säger jag till Peter, varmed vi går iväg genom vindlande gammeltidskorridorer i Riksmuseets källare på jakt efter en plåtlåda med "Apodemus" högst uppe i ett skadedjustätt plåtskåp.
På vägen dit har vi passerat det mesta: en niobandad bälta ensam på en disk, inlämnade "omöjliga" kattdjurspälsar, hängande apskinn i kylrummet, världens minsta och största kolibri, vargskallar och vargskinn, innan vi äntligen når skåpet med lådan som innehåller brandmössen som jag i över ett år härbärgerade i ett terrarium i ateljén i väntan på död och uppståndelse i form av preparat. Allt var redan så bestämt eftersom brandmusen var en ny art för Sverige.(I spalten till höger kan du finna en länk till historien om brandmusen - Sveriges senaste tillskott bland däggdjuren).
Brandmöss på parad i Riksmuseets samlingar, men endast två av dem är från Sverige - från Ödeshög närmare bestämt. De med vackert nyvita etiketter.
- De två nedersta exemplaren är det, säger Peter , ett platt skinnlagt och ett fyllt med bomull är "dina" brandmöss, och också upphittaren Christer Erikssons, vilket också anges på etiketten. Det tredje exemplaret finns i Riksmuseums samlingar i skeletterad form.
- Nu när jag har sett detta skulle jag nog gärna vilja se den där nyligen insända lappugglan också. Kan det gå för sig? frågar jag Peter.
Lappuggla i plastpåse.
- Lappugglan ligger här i frysen, svarar Peter och lyfter upp den på ett bord så att jag kan ta ett foto.
*
En minst sagt "saftig" doft möter oss efter vår rundtur i byggnaden, då vi kommer tillbaka till mottagningen.
Peter M. har nämligen alldeles nyss öppnat den stora "koken" och står och spolar rent med varmvattensslangen medan han berättar historien om myskoxen Ola som påträffades i ett privat frysförråd häromveckan.
Myskoxen Olas kranium är numera nykokt och fräscht.
- Han är ett original myskoxen Ola, säger Peter M. Han är nämligen en av de från Norge ursprungligen invandrade myskoxarna från 70-talet och dök upp helt oförhappandes till vår stora förtjusning som Kronans villebråd ur en privat frys och hamnade till slut här, nu som renkokt efter diverse undersökningar i form av DNA m m.
Tillbaka nu till Ingrid med havsörnarna. Hon är snart färdig med den första. Alla fjädrar är avlägsnade och också det mesta av köttet.
- Det blir inte mycket kvar av en så här pampig fågel när jag har gjort mitt, säger Ingrid.
- Nu kommer fågeln att läggas på tork några dagar, säger hon, ty våra duktiga ängrar gillar inte alltför saftig kost, och inom ytterligare ett par veckor blir det ett så här fint skelett av det hela, fortsätter hon, medan hon visar mig in i benförrådet där många fåglar i form av högar med ben ligger renätna bland resterna av flera skyddsjagade vargar, en vitnosdelfin och smådjur och tättingar av alla de slag.
Vilken märklig och spännande arbetsplats!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar