22 november - "Här är den vår de svaga kallar höst" ...

.
... skaldade Erik Axel Karlfeldt...
och idag är det som att han var alldeles rätt ute, ty just nu skulle det nämligen lika gott kunna vara en aprildag då solen glimtar igenom molntäcket och släpar ljuset över Slätten och Lars och jag är på jakt efter årstidstecken i jordbruksbygden söder om Tåkern.

- Lärkorna är kvar förstås, säger Lars, men vad tror du om sädesärla?
- Nja, men kanske vi åtminstone kan upptäcka några sena tofsvipor, svarar jag.

Tofsvipor.










Alldeles efter Ramstadbron, där mossjorden står vattensjuk och potatisrutten blänker något till då vi passerar.
Vi stannar och spanar och upptäcker efter en stund elva vipor som står tysta och försynta i fårorna.
Höstvipor är verkligen olika vårens.
De smälter in i bakgrunden och försvinner nästan helt för våra ögon, burriga, färglösa och tysta.

Längre bort mot Holmen finns gässen; enstaka små sällskap av kanadagäss, ett hundratal vitkindade gäss och möjligen ett par tusen sädgäss som betar bland morötterna medan grågässen verkar ha flyttat för gott, vad vi kan förstå.

Det sneda och ockra solljuset är lurigt. Färgerna kan förvanskas men nog tycker vi att vi också ser ovanligt många spetsbergsgäss bland sädgässen. Utan att garantera uppgiften helt skulle vi nog vilja påstå att det rör sig om kanske ett femtiotal individer sammanlagt med enstaka artrena flockar på upp mot tio till tjugo fåglar.
Tubarna är hemma, ljuset lurigt och avstånden långa och vi travesterar "Orsa kompani" tills vidare men nog bör detta kollas upp igen.

Två övervintrande tranor.

Vid Holmen på gränsen till Väversunda upptäcker vi, mycket överraskande, två gamla tranor gående i stubben. En är ljus och fin och den andra har en något mörk och lite ruggig fjäderdräkt, så här har uppenbarligen något trist hänt, tänker vi.
Kanske att den där mörka fågeln har blivit sjuk eller skadad och att paret därmed tvingats till ett farligt eller till och med utsiktslöst övervintringsförsök. "Höstvåren" har ju sina begränsningar. Vintern kommer obönhörligen och för den är inte tranor rustade.