18 januari - Klöka beten och skatsamlingar

Alldeles nyss, kl 16.35, då jag klev ut i aftonljuset för en skrivarsväng i ateljén, kom två grågäss på kacklande insträck över mig med riktning mot norr och Tåkern. De var de första för säsongen. Adam, som jag samtalade med under eftermiddagen när han ringmärkte vid Holmenstugan, hade inte sett några ännu, men vi var överens om att det säkert inte skulle komma att dröja mer än en dryg vecka innan det var dags, om vårvärmen skulle stå sig. Nu är de första redan här - alldeles för tidigt som vanligt.

Min ambition med återbesöket i ateljén, fastän lördagskväll, är att berätta om en intressant iakttagelse från eftermiddagens runda över Omberg och Tåkern. Det handlar om skator.

Skata, akvarell från tidigare.

Vid stranden i Väversundaviken räknade jag till 15 skator som hoppade omkring tillsammans och födosökte i det fuktiga betet. De var alla strängt upptagna med något plockande i gräset vid kanten av smältvattenspölar. Det var ju en ovanligt stor ansamling skator, tänkte jag, och funderade på vad som stod på menyn.

När jag en stund senare körde förbi beteshagarna vid Dags mosse nedanför Omberg såg jag återigen skator i tät flock. Jag räknade även dessa så gott det gick och fick det till minst 35 fåglar; ett ovanligt stort sällskap och enligt min åsikt en riktigt rar notering.

En stor skatsamling i klökt bete på Dags mosse den 18 januari 2025.

Gemensamt för de båda observationerna var att skatorna hade samlats på rika, s k klöka marker. (På lokalt Ödeshögsmål ett uttryck för rik o frodig jordmån/grästillväxt).

Min fundering i ämnet "Skatsamling" har lett mig fram till följande slutsats: 

Skatorna frossade troligen på larver av harkrankar och/eller hårmyggor. Båda dessa "stormyggor" lägger sina ägg i "klöka" gräsmarker där larverna, oftast i grupp eller t o m i väldiga aggregationer, äter sig fram genom organiskt material, svamphyfer och gräsens rotsystem. Massuppträdandet är väl känt och omskrivet. 

Harkranklarver, stora och feta. Akvarell.

Hårmyggornas larver lever ofta i väldiga sällskap. Akvarell.

Det överraskande och häftiga smältvattnet under veckan har tvingat fram larverna ur sina gömmen. Skatorna har bjudits in till kalas. Skator är oftast parlevande ensamvargar men om rikedom av föda plötsligt står till buds kan de snabbt samlas till rejält festande. De har superkoll på varandra över revirgränser och budkavlen går genom landskapet blixtsnabbt så fort något viktigt händer.

Detta är min hypotes och jag känner att den kan vara alldeles sann. Har du en avvikande mening så hör gärna av dig.

14 januari - Ombergsbygdens Kulturarbetarförening

Igår hade vi möte i föreningen - Omkultur - kort kallad. Vi är nästan 30 yrkesverksamma kulturarbetare i området runt Omberg, som är medlemmar i denna exklusiva krets. Vi är konstnärer, hantverkare, keramiker, författare och musiker och har i varierande antal och sammansättning varit tillsammans i mer än 25 år.

Under nästan alla dessa år har vi också arrangerat projektet Konst runt Omberg. Under fyra dagar öppnar vi våra ateljéer för besökare, alltid Kristi himmelsfärdshelg. Flera tusen gäster besöker oss varje år och kanske är du en av alla dem, om inte är du varmt välkommen under 2025. 

Igår hade vi möte, den här gången i min Ateljé Gebbe. Planeringen för årets konstrunda är i full gång. Vi är taggade och laddade!

Vi ses den 29 maj - 1 juni. 

12 januari - En av dessa vinterdagar vid Tåkern

Absolut vindstilla är det när vi vandrar ut vid Naturum Tåkern. Knappt ett moln syns på himlen och solens strålar värmer ansiktet då vi vänder oss mot söder. En timme redan är dagen längre.

Jag tar vägen över isen. Jag har mina dubbskor på. Isen är knagglig och strävt snösprängd och säkert mer än decimetern tjock så jag går tämligen tryggt med käppen som stöd.

Drivor av snö ligger lagrade vid vassar och skravel. Överallt går djurspår på kors och tvärs av räv, hare och mink.

Ulla, utan dubbar på skorna, tar vägen längs spången och vi möts vid piren där båtarna ligger uppdragna. Sen går vi vidare ut mot Svanshals där skogen öppnar sig mot snötäckt strandmad. Där dukar vi upp vårt medhavda fika.

En av dess vinterdagar vid Tåkern som vi sparar i minnet.

10 januari - Nu är det koltrastarnas tid

Snöfallet blir alltmer intensivt utanför ateljéfönstret. Det var sagt att det idag skulle drabba ostkusten och framför allt Gotland med en stor portion av nysnö, men vädret har uppenbarligen tagit en västligare sväng än tänkt var. 

Koltrastarna har dykt upp med snövädret. Hittills har jag knappt sett en enda, men idag har jag sett fler sammanlagt i samhället än tidigare under hela vintern. 

Koltrastar står i så vacker grafisk kontrast mot den kritvita snön att man blir förundrad över den utmanande kombinationen - att göra sig så väl synlig måste vara farligt, tänker jag. Nåväl, det betyder att jag måste lägga ut äpplen när jag kommer hem. Alla rönnbär är redan utplundrade av de stora björktrastflockarna som passerade förra veckan. 

Nu är det de vackra koltrastarnas tid för resten av vintern.

6 januari - Tankar om vinter och snö

"Snösmockan" är här. "Varning för köldchock!". "Ge dig inte ut om du inte måste".

Alltså tog jag på mig rejält med kläder, stack fötterna i mina dubbkängor och traskade för första gången efter ett drygt års hämmande fotkonvalescens hela vägen till ateljén tillsammans med käppen, en sträcka på en kilometer; allt som protest mot dessa överdrivna vinterbeskrivningar som dagens media, moderna meteorologer inkluderade, svänger sig med.

Det blev nu inget särskilt alls med detta. Det var ju en promenad en normal vinterdag med snöfall bara, inte ett dugg mer och sådana vinterdagar har jag upplevt hundratals av under mina levnadsår, många betydligt häftigare än denna på flera olika sätt. Det är visst dags för räfst och rättarting och kanske att slå en signal till min favvis, språkvetaren Sara Lövestam om anledningen till det nya språkbruket.

Hemmavid är det trögt vid fågelmatningen, som vanlig faktiskt och idag kanske trögare än annars, när nu fåglarna håller sig i skydd från den värsta snöyran. Som vi bor, i utkanten av ett villasamhälle på kanten till den öppna slätten, flera kilometer från närmaste skog, är det aldrig jättemycket fågelliv. Slätten är ledsamt utarmad och vinterslätten nästan öde. 

Gråsparvar och pilfinkar.

Vi har förstås gott om pilfinkar och gråsparvar vid fågelmaten, några talgoxar och blåmesar är normalt också där tillsammans med tamduvor, kajor och skatparet, medan övriga arter blir mer av tillfälliga gäster från närmaste omgivning. Paren av nötväckor och entitor samt en större hackspetthane kommer då och då från prästgårdsdungen hundra meter bort och några gånger per vinter brukar vi även kunna se steglits, grönfink eller en stenknäck. Men sen ...

Gråsparvhane i praktdräkt om våren. Jag lägger in den i dagens kåseri för att visa hur skönt vacker gråsparven är. Det är en art som jag verkligen gillar, tro inget annat på grund av mitt skriveri idag. (Tidigare publicerad akvarell).

Med viss avundsjuka följer jag fågelvänner från andra delar av landet, som Skåne och Öland, eller mera närliggande platser med rikare biotop. Varje dag kastar även jag blickar ut mot min matning i hopp om att få inhösta en exklusiv gulbrynad sparv, en rubinnäktergal, azurmes eller en Baltimoretrupial.

Vintertida svarthättor har jag förvisso haft någon gång, rödhake, järnsparv och gärdsmyg likaså, och fram mot senvintern, vid bakslag massor av bofinkar och bergfinkar. Men längre än så kommer jag inte. Det är som med Triss: "Plötsligt händer det" - aldrig!

Men! idag hände det ändå något. En ensam bofinkhona dök plötsligt upp bland sparvarna. Se där! Hon stannade en timme sen drog hon vidare, söderut hoppas jag. Jippi!

Under pulsandet till ateljén passerade jag nyss grannens rönn som stod bärigt illröd för två dagar sedan. Idag var den tom, totalt renäten av de hundratals björktrastar som gästat Ödeshög under några dagar. Nu är den födoresursen tömd och förbrukad. Det gick i ett trastnafs.

Jag är i ateljén efter promenaden, foten värker lite, men jag är ändå här trots "snösmocka" och "vargavinter". Jag pysslar om mina växter och skissar snabbt en liten vinterakvarell i enkel tappning. 

Snart drar jag reflexvästen över jackan och drar mig hemmåt igen. En varm glögg eller en konjakstoddy vore inte så dumt, det är ju trettondag och man kan nog unna sig lite extra.

4 januari - Den härliga snövintern är stor lycka

Snön som fallit fluffig och lätt har lagt sig som ett nytt golv över landskapet och klätt buskar och träd i en vit och fräsch skrud. Nästan tre decimeter blev det totalt och därmed en hel del skottande. Jag tog det emellertid lugnt med foten; gav arbetet tre timmar inklusive kaffepaus och grejade allt utan nämnbara problem. 

Barnen på besök älskar snön. Vår trädgård var jungfruligt orörd i morse men nu är täcket upptrampat och använt precis som sig bör med löpgator och snöänglar.

Ute på allmänningens lekkulle samlas ungar från hela grannskapet. Pulkor, stjärtlappar och snowracers (bob kallade jag åkdonet som barn) släpas upp under lek och pust, släpps fria nerför med last av snöklädda barn och leksugna vuxna. Det är skratt och prat, snö innanför halslinningar och rosiga kinder. Som alla har längtat!

Ovanför hela gänget svärmar nyanlända flockar av björktrastar omkring på jakt efter rönnbär. Där är mängder av dem men ingen mer än jag verkar se dem. Jag räknar till fyrahundra fåglar som mest. Det är anmält till Artportalen förstås.

Igår kväll tog jag del av information om ett meteoritmoln som skulle passera jorden. Med en täthet av nästan två stjärnfall per minut rekommenderades hugade observatörer att ta chansen till en extra fin upplevelse.

Jag åkte ut strax efter solnedgången med sikte på vägen längs södra Tåkern. Där, tänkte jag, borde det bli bra att stå med utsikt över bygden och sjön från lite högre position och ta del av både stjärnfall och norrsken. 

Jag stannade vid Kyleberg. Vinden drev stickande rakt in i ansiktet. Dimmoln och ljussken från Vadstena i fjärran dämpade möjligheten till observation. Jag for vidare längs vägen västerut bort till Svanshals och stannade. Där var det bättre. Mörkare och lugnare, men både norrsken och meteoriter uteblev, mest för att annat något annat tog över.

Åt andra hållet, rakt söderut, låg nämligen en förtjockad nymåne likt en lutande vagga över bygdens sista aftonljus. Den hade sällskap av planeten Venus som låg bara några bågsekunder högre upp och lite åt höger. Det var en så vacker konjugation att jag fastnade vid detta motiv istället.

Kvällen var räddad. Innan jag kom hem igen och det mörknat till svart natt hade upplevelsen sänkt sig under horisonten. Norrskenet har jag kvar. Vintern har ju bara börjat.

1 januari - Förebud

Gott nytt år 2025!

Jag har många nya år i mitt CV och ibland är det möjligen en merit. Må detta år bli bättre än det gamla, så fyllt av krig och elände. Hoppet måste överleva och leva!

Under den första dagen av 2025 har vintern äntligen anlänt. Den började som intensivt och kallt regn vid Trånghalla, alldeles norr om Jönköping, på andra sidan Vättern, den sista dagen 2024. Vi var där hos våra goda vänner enligt lång tradition tillbaka.

Kvällen och natten var blåsig och regnrik och lagom till frukosten i morse, en ganska sen sådan, uppmärksammade jag en flock små, skarpt tecknade trastar på vännernas gräsmatta. Det ljusa ögonbrynsstrecket lyste tydligt igenom skumdagerns gråmurrighet.

- Rödvingetrastar! ropade jag. Äntligen! varpå vi alla lutade oss från gröttallriken mot fönstret en stund för att studera de små vackra fåglarna. 

Rödvingetrast - en akvarell från den 11 november 2024 då jag berättade om min personliga saknad av denna vackra trast. Se länk.

Flocken med rödvingetrastar stannade en halvtimme på gräsmattan hos vännerna. De rotade runt i det fuktkalla gräset på jakt efter ätbart och tog sen abrupt till vingarna och försvann; en liten flock om tiotalet individer ungefär.

Redan för en dryg vecka sedan såg jag flockar av björtrastar komma på hög höjd över samhället hemmavid, snabbvingade och snattrande som brukligt och ljusbukiga i den låga solen. Möjligen fanns redan då enstaka rödvingetrastar med i tåget. Men ingen av dem stannade trots att rönnbären lyste lockande röda. De hade bråttom att komma vidare mot söder, pressade och stressade av något.

Jag tänkte då, visste förresten, att de där trastflockarna bar förebud om kyla och snö. Länge hade bärätarna dröjt sig kvar norr om oss men nu var vintern uppenbarligen på väg också till oss.

En vecka tog det för förebudet att slå in. Vintern är här!

24 december - Jul i Segeltorp

Julen tillbringade vi i år i dotter Hannas familj i Segeltorp i Stockholms södra utkant. En skön julstämning var redan på plats då vi anlände den 23:e. Det fanns alltså tid över för en avstressande promenad i ett naturreservat strax intill.

Vintern var som bortblåst och blåsipporna väntar redan på sin tur.

Stigarna var isiga och himlen grå, men det var gott för oss alla att kunna andas skogsluft och för ungdomarna att busa av sig något av ansamlad julnervositet och seg längtan.

Blanca har funnit en tordyvel som ännu har kraft att röra på benen om än väldigt ansträngt och smått. Den blev snart återbördad till skydd i en ihålig stubbe.

Julförberedelser. Hanna lagar julmat.

Naemi och Jorge samtalar om ett julspel i mobilen.

Juldagsmorgon är vi tre som orkar upp till Julotta i Hägerstens fina "Uppenbarelsekyrka".

Uppenbarelsenkyrkan ligger insprängd i bostadsbebyggelsen i Hägerstensåsen och måste vara en av landets vackraste moderna kyrkbyggen. Det är faktiskt en upplevelse att gå in där och njuta av höjden, konsten och arkitekturen (Byggd efter Noaks Ark gammaltestamentliga måttangivelser). 

Det är en skön upplevelse att få avnjuta julottans värme och gemenskap och att ta del av den unga prästens överraskande fria budskap om Julen och dess historia: 

"Det mesta borde vara tillåtet vid julens firande eftersom inga klara riktlinjer ges därom i de fyra evangelierna", säger hon. "Inget nämns där om ett stall, tre vise män kan lika gärna var tre stjärntydande kvinnor, dinosaurier kan därför absolut beredas plats i julkrubbans hägn om barnen så önskar och om traditionerna kring granar, tomtar och adventsljus vet vi idag, att nästan allt vi tror och anser om jul endast är tämligen moderna och oftast tyska påfund."

Uppenbarelsekyrkans pampiga och ljudstarka orgeln, hanteras idag av en av landets skickligaste organister, en upplevelse i sig.

Under orgeln i Uppenbarelsekyrkan.

Nu är det också så, att den här kyrkan i Stockholms södra utkanter har bjudit på dop av ett av våra barnbarn. Det var år 2013 och Blanca var huvudpersonen.

Extra stark blir känslan idag 2024, när båda våra bortgångna mödrar, Valborg och Brith, åter känns väldigt närvarande. Det är som att tiden stannade en smula i juletid. Våra mödrar är åter på plats.

Mamma Valborg och mamma Brith samtalar en stilla stund i Upplevelsekyrkan under Blancas dop år 2013.

Så kan minnen knyta ihop tidevarv under juletid.

21 december - God Jul och ett Gott Nytt År!

Trots det nya vinterväder som numera allmänt råder med stormar och vårtemperatur och trots det i många avseenden hemska året 2024, vill jag önska er alla God Helg och ett Gott och Bättre 2025.

Vi möts igen.

Gebbe Björkman

18 december - Jag minns försommaren.

Försommarbilder tränger på. Små, "snabba" akvareller finns i huvud och tanke. Skissandet ger bra vinterträning och de färdiga verken, infattade i enkla ramar, blir till prisvärda och trevliga små presenter för hugade spekulanter.

Skiss av svartvit flugsnappare. 

Ett par dagar kvar bara. Sedan vänder det. Jag tänker på ljuset förstås.

Och som färdig akvarell. Den här är emellertid redan bokad.  Det finns fler.

Rödhake till exempel.

Men än är det alldeles för tidigt att längta och tråna efter våren. Först vill jag ha vinter och snö.

17 december - I fullmånens tid

I söndags var det fullmåne, möjligen en sån där di kallar för "supermåne". Jo stor det var den i alla fall när den gick upp över slättens dungar som en lysande apelsin, lite hopsnörd i höjdled av atmosfärens luftlager. 

Månen nära horisonten är storartad, t o m berömd, framför allt som kräftmåne i augusti, men det överraskar oss ändå varje gång. Jag tänker på den upplevda storleken gentemot markens alla referenser av träd och byggnader. Nära horisonten blir månen en riktig koloss! Då den stiger upp, rundar till sig och vitnar verkar den minska avsevärt i storlek. Det har nog alla tänkt på någon gång i livet.

Månen har just nu en följeslagare på himmelskupan, eller snarare en förelöpare. Det är planeten Jupiter, liksom ett vasst, vitt nålstick i den dunkla himlapällen. För varje dag som går avlägsnar de sig emellertid från varandra nu. Jupiter har mera bråttom än Månen och kommer allt längre ifrån och framför. 

Månen stiger upp ur horisonten. Men den är inte först på plats, planeten Jupiter är en förelöpare just nu.

Åt andra hållet, där solen just gått ner, står Venus och braskar, ännu starkare än Jupiter. Den cirklar innanför oss i solsystemet och finns, även om den inte alltid är synlig, i närheten av solskivan och kallas då morgonstjärna eller aftonstjärna i folkmun; alltid i olika faser, precis som månen och därför olika starkt lysande.

När månen har hunnit mot zenit stiger just nu planeten Mars upp från horisonten, nära den plats där månen gick upp. Den är mindre starkt lysande än Jupiter och roströd i tonen.

Det var allt för idag. Snart är det Jul!

16 december - Salt storm

I natt vräkte en storm omkull vår stora grill. Den står ute på altanen och det är faktiskt andra gången sedan i höstas som jag måste resa upp "eländet" efter alltför kraftig vind. Jag tänkte då, tidigare på sensommaren, att grillen gott kunde få stå kvar utomhus för att möjliggöra en spännande grilldag mitt i smällkalla vintern. Jag får naturligtvis skylla mig själv men tänkte att inget naturligt kunde vräka omkull den kolossen. Naturen svarar obstinat med omutlig styrka.

Fönsterrutorna i väster, som ännu mot eftermiddagen bågnar under trycket från blåsvädret, har blivit en aning opaka. Det är en saltfilm som lagt sig som ett tunt membran över glaset. Jag har försökt fotografera det hela med mobilen men misslyckats med synbarhet och skärpa. Fenomenet är subtilt men tydligt för den som förstår, framför allt om man slickar av fingret som dragits genom skiktet.

Eftersom jag misslyckats med fotot, har jag fejkat en bild med färgstänk på ateljérutan. Resultatet är långt ifrån sant och rättvist. Ni får stå ut, en illustration bara! 

Vittnesmålet finns där som ett tecken på vår relativa närhet till hav. Vi bor, mitt i inlandets Sydsverige, trots allt endast tjugo mil från saltsjön. Säkert är det viktig, att vinden kan riva upp vågor till skum som flyger högt upp i luftlagren ända till oss, viktigt därför att på så sätt förmedlas mineraler över andra jordar och andra djur.

Jag säger inte att jag gillar vinden. Inte alls, jag försöker finna en större mening bara och något att skriva om som kanske inte alla har tänkt på.

15 december - Tåkerns första is

Det är en härlig upplevelse att vareviga vinter alltsedan tidigt 1970-tal kunna träda ut på Tåkerns första is. Det är sånt man verkligen längtar tillbaka till året runt och idag var det premiär igen.

Den första Tåkernisen är ibland, eller till och med ofta, slät som ett golv och genomskinlig som fönsterglas. Man tvingas gå försiktigt på grund av halkan men också i andlös spänning, för att man egentligen inte riktigt kan tro på den klara isens bärighet. Senare kommer ofta snön och "förstör" hela upplägget.

Idag var isen upp emot sju cm tjock och av kärniskvalitet men längs vegetationszoner tunn och spröd för att slutligen ligga helt vattenöppen i andra partier. Långt därute, mitt i sjön, fanns en stor råk med många många hundra svanar. Ännu är det långt från säker is i sin helhet.

Ulla och jag gick bara helt strandnära den här första gången i vinter, inte mer än ett tiotal meter ut från strandens trygghet, på grunt vatten. Vi hade broddkängor på fötterna och stavar i händerna. Det var ändå mäktigt.

Två gäddsnipor överraskades på mycket grunt vatten under isen. En var blott decimeterlång och vackert ljustecknad i gult och grönt, medan den andra var på ett halvkilo ungefär. Den försvann snabbt som attan i ett moln av dy. 

En större dammussla är ute på vinterpromenad under isen.

En dykarbagge, en Acilius troligen, kom simmande under isen och jag funderade på det där med luftintag och överlevnad. Ett många meter långt spår, vindlade som en plogfåra över dybottnen. I slutet av fördjupningen fanns en mussla, en större dammussla. Den var visst ute på en verklig långpromenad. Vadan och varthän? 

När vi återvände till bryggan vid Naturum Tåkern kom ett gäng långfärdsåkare ner till sjöisen. Jag följde dem med kikaren när de gav sig iväg på rad, ordentligt säkrade på alla sätt och försvann längs stranden bort mot Svanshals udde. 

Man kunde känna lyckan redan på långt håll. Det är så dags nu!

13 december - Luciadager

Vi ligger kvar i sängen en extra stund och njuter av Luciamorgon från Sala i SVT, innan det är dags inta grötfrukost och halka iväg till Vadstena simhall för veckans fotträning. Tänk att mot slutet av passet kunna simma mol allena (Ulla blev tyvärr kvar hemma med känning av huvudvärk), i varmtemperad bassäng, till dämpad belysning och med "Helga natt" i högtalaren. Man känner sig utvald och rik, över att bli bjuden på så unik extravagans, något som oftast landsort och glesbygd allena förmår.

På hemvägen blir det självklart en extra sväng över Väversunda vid Tåkern och den idag vita grusvägen över Dags mosse. Det är alldeles omöjligt att undvika. Jag har haft yrsnö i backspegeln från den gamla staden och vägen är bitvis snorhal, men vid Tåkerns mader lättar himlen och tonar mot gröngult över Ombergs ultramarinblåa fond. Så vackert!

Jag tar ett foto med mobilen och spanar efter varfågeln.

Hemma blev det alldeles nyss en liten akvarellstudie fritt efter bilden jag tog. Jag tänker kalla den för "Luciadager" och vet, att ljusare än så här blir det knappast i mitten av december - innan det snart vänder (suck!).

Jag bestämmer mig för att akvarellen får ligga framme på ritbordet som den är över "Julklappsöppet" för den som är intresserad. Ett bra pedagogiskt grepp.

Luciadagern lägrar sig även inne i ateljén, här illustrerat av några halvskuggade akvarellskisser infattade i vita paspartouter.

Och, jag har fler liknande små, direkta skisser i akvarell att bjuda på för den som kan vara intresserad att se och inneha. Välkommen  i morgon, lördag den 14 december kl. 10 - 14. 

Vi ses hoppas jag!

9 december - Städdag i ateljén inför julöppet den 14 december

Antagligen för att det är tämligen ostädat ända sedan i våras och för att alla mina stora trädgårdsblommor är inomhus i ateljén just nu så har dallerspindlarna tagit över.

Längs golvlister, i hörn och vrår, bakom element och under växter som står på golvet hittar jag dem när jag sveper runt med sopkvasten. Några är flera centimeter stora med skrangliga ben andra är små med lika skrangliga ben. Men kroppen är förstås väldigt liten, det är de trådtunna benen som gör dem omfångsrika.

En liten dallerspindel på toaväggen.

Dallerspindlar är ett perfekt namn. De sitter där och dallrar sina nät med mager lekamen och ser antagligen inte så bra, eller så bryr de sig inte, för de sitter kvar länge och bara skakar, när jag överraskande tänder lyset på toan. Om man inte visste bättre skulle man kunna förväxla dem med harkrankar, men harkrankar är myggor och dallerspindlar är just spindlar, inget annat.

Dallerspindel - akvarellskiss.

Hos mig gör dallerspindlarna säkert nytta genom att käka upp ovälkomna silverfiskar, svartmyror och sorgmyggor. Men idag under städning känns de bara alltför talrika och att somliga försvinner in i dammsugaren är inget jag egentligen beklagar.

Kamelian blommar under adventsstjärnan.

Nåväl. Nu är Galleriet i min ateljé städat och välhängt. Blommorna har fattat posto, allt är sopat och torkat. Imorgon tar jag tag i resten.

Ett smakprov från hängningen.

Nu på lördag, 10 - 14 är du välkommen att se hur det blev på riktigt.

8 december - Det är gott att vara två

- Jag vill bara ha ytterst lite gröt idag och inget kaffe under förmiddagen, säger Ulla. 

Vi är helt överens därom. Vi ska äta julbord på Vätterhästen i Hästholmen tillsammans med våra vänner Eva-Lena och Christer redan kl. 13 och vill vara ogarderat sugna och ge oss själva valuta för pengarna.

- Jag kollar skidorna först, om det möjligen är damernas, svarar jag, går upp till TV:n och sätter på "Herrarnas tvåmil" från Lillehammer och stänger av lika snabbt igen eftersom jag är noll intresserad av att bevaka vem av tio norrmän (och tio till i garderoben) som ska vinna den här gången.

Jag kan lika gärna åka bort en timme till ateljén och jobba på "Koltrasten". Det ger mig ro och lugn, trots att arbetsbordet är en röra av material och materiel. Så blir koltrasten nog det sista måleri jag gör innan lördagens julklappsinvit. 

Därefter återstår bara städningen, värst av allt, där Ulla är en avgörande resurs och ror allt i hamn till slut. Det är gott att vara två.

Och på tal om att vara två kan jag inte låta bli att presentera Mikael Djurbergs nyligen införda, "fattiga" dödsruna. 

Vi kände egentligen inte varandra Mikael och jag. Född och uppvuxen i Ödeshög var han, men så mycket yngre än mig. Han tog kontakt på Facebook och vi hade en varm men ganska gles konversation om ditt och datt, konst mest, men även om flyg och framför allt sjukdom och annat elände, som präglade hans liv svårt det senaste årtiondet. 

Bilden på de flygande korparna som du så gärna önskade blev aldrig din verklighet. Så mycket annat kom emellan och till slut blev det helt omöjligt och allt försvann i ditt kaos.

Jag tänker på dig Mikael och hoppas att några fler ändå gör detsamma. Tack för vänskapen på nätet. Vila i frid! 

...

Och livet, det går vidare, som alltid. Precis som jag började detta skriveri.

 

7 december - Vad ska det bli?

Jag jobbar vidare med mitt lilla projekt "Fåglar i repris" till utställningen i Ateljé Gebbe nästa lördag, 14 december. Det blir om jag lyckas hela vägen fyra nya akvareller som jag tänker rama med enkel ram för att hålla ner priset. Fyra av mina favoriter i fågelvärlden.

Den fjärde ser du här på gång, en enkel blyertsskiss är anlagd. Men vad det ska bli, får du veta först nästa helg.

Mer information finns under länken överst i högra spalten.

Välkommen!

3 december - Förberedelser

Ute har det vitnat idag. Regnet som började falla igår kväll övergick mot småtimmarna i blötsnö, någon centimeter bara, som kristalliserar till is när temperaturen nu faller. 

Himlen klarnar från norr och solen ligger lågt över granntaket och irriterar i sitt påträngande och genomträngande inträngande ända in till mitt krypin vid akvarellpulpeten, där jag helst undanber mig externa bländverk.

Jag jobbar på med mina egna nämligen, i form av akvarellmåleri, som fortsätter i sviten "Fåglar i repris" samt en hel del annat. 

Siktet är närmast inställt på lördagen den 14 december då det blir öppen ateljé för hela slanten. Jag har köpt skumtomtar, pepparkakor och glögg. Tavlorna är på gång, några till och med redan ramade.

Välkomna!