6 januari - Tankar om vinter och snö

"Snösmockan" är här. "Varning för köldchock!". "Ge dig inte ut om du inte måste".

Alltså tog jag på mig rejält med kläder, stack fötterna i mina dubbkängor och traskade för första gången efter ett drygt års hämmande fotkonvalescens hela vägen till ateljén tillsammans med käppen, en sträcka på en kilometer; allt som protest mot dessa överdrivna vinterbeskrivningar som dagens media, moderna meteorologer inkluderade, svänger sig med.

Det blev nu inget särskilt alls med detta. Det var ju en promenad en normal vinterdag med snöfall bara, inte ett dugg mer och sådana vinterdagar har jag upplevt hundratals av under mina levnadsår, många betydligt häftigare än denna på flera olika sätt. Det är visst dags för räfst och rättarting och kanske att slå en signal till min favvis, språkvetaren Sara Lövestam om anledningen till det nya språkbruket.

Hemmavid är det trögt vid fågelmatningen, som vanlig faktiskt och idag kanske trögare än annars, när nu fåglarna håller sig i skydd från den värsta snöyran. Som vi bor, i utkanten av ett villasamhälle på kanten till den öppna slätten, flera kilometer från närmaste skog, är det aldrig jättemycket fågelliv. Slätten är ledsamt utarmad och vinterslätten nästan öde. 

Gråsparvar och pilfinkar.

Vi har förstås gott om pilfinkar och gråsparvar vid fågelmaten, några talgoxar och blåmesar är normalt också där tillsammans med tamduvor, kajor och skatparet, medan övriga arter blir mer av tillfälliga gäster från närmaste omgivning. Paren av nötväckor och entitor samt en större hackspetthane kommer då och då från prästgårdsdungen hundra meter bort och några gånger per vinter brukar vi även kunna se steglits, grönfink eller en stenknäck. Men sen ...

Gråsparvhane i praktdräkt om våren. Jag lägger in den i dagens kåseri för att visa hur skönt vacker gråsparven är. Det är en art som jag verkligen gillar, tro inget annat på grund av mitt skriveri idag. (Tidigare publicerad akvarell).

Med viss avundsjuka följer jag fågelvänner från andra delar av landet, som Skåne och Öland, eller mera närliggande platser med rikare biotop. Varje dag kastar även jag blickar ut mot min matning i hopp om att få inhösta en exklusiv gulbrynad sparv, en rubinnäktergal, azurmes eller en Baltimoretrupial.

Vintertida svarthättor har jag förvisso haft någon gång, rödhake, järnsparv och gärdsmyg likaså, och fram mot senvintern, vid bakslag massor av bofinkar och bergfinkar. Men längre än så kommer jag inte. Det är som med Triss: "Plötsligt händer det" - aldrig!

Men! idag hände det ändå något. En ensam bofinkhona dök plötsligt upp bland sparvarna. Se där! Hon stannade en timme sen drog hon vidare, söderut hoppas jag. Jippi!

Under pulsandet till ateljén passerade jag nyss grannens rönn som stod bärigt illröd för två dagar sedan. Idag var den tom, totalt renäten av de hundratals björktrastar som gästat Ödeshög under några dagar. Nu är den födoresursen tömd och förbrukad. Det gick i ett trastnafs.

Jag är i ateljén efter promenaden, foten värker lite, men jag är ändå här trots "snösmocka" och "vargavinter". Jag pysslar om mina växter och skissar snabbt en liten vinterakvarell i enkel tappning. 

Snart drar jag reflexvästen över jackan och drar mig hemmåt igen. En varm glögg eller en konjakstoddy vore inte så dumt, det är ju trettondag och man kan nog unna sig lite extra.