20 januari - En stund i arla morgonkvist

Jag väntar på att verkstaden ska öppna. Jag har åkt tidigt hemifrån för att vara på plats i god tid, man vet ju aldrig med väder och vind. Det är ju en bit mellan Ödeshög och Linköping.

Ljuset stiger över folktomma köphus och lager. En man i gul reflexväst går runt och tömmer soptunnor. Vi två är ensamma. Köpstaden är ännu folktom och väntar på klockslaget 10.00.

Enstaka snöhögar ligger hopsamlade och smutsbruna. Papper, burkar, snusportioner och allehanda skräp driver omkring. Det gör också jag, i väntan på att bilservicen ska öppna klockan 07.00, och tar så en promenad mellan skarpkantade kartongbyggnader i plast, sten och korrugerad plåt, alla med bländande reklamskyltar. Jag petar undan hundskitar med käppen och stegen rasslar långsamt över gruskrosset.

Längs gatstråken finns gångvägar. Det är bra. Där finns också planterade häckar och rader av lindar. Det är också bra. Stadsplanerarna har gjort vad man kan, eller tycker sig ha lust och råd med, ambitionen finns.

Mörka trastar flyger ut ur ett av buskagen när jag går förbi. Jag möter blicken därinne från en björktrast som hukar i dunklet mellan täta grenar i hopp om att förbli oupptäckt.

Björktrastarna är först ute. Sen kommer enstaka kråkor på höjd, svagt kraxande och därefter flockar av kajor som lösgör sig ur mörka grenmoln och på snabba och spetsiga vingar kastar sig iväg tysta som möss - in mot stadens centrum.

En häger flyger över mig i sakta mak, där uppe där månen lyser nästan full. Även hägern är mol tyst och målinriktad, mot Nykvarn och Stångån är siktet inställt. Jag ser att den vinklar sitt huvud och kastar ett förstulet getöga ner mot mig, såsom i förbigående och i undran.

Jag genar bakom ett lager. Där är ingen gångväg, bara gräs, grus och bråte, men utan hindrande stängsel mot gatan. Jag ser ett skatbo därinne. Boet är byggt i en rugga av rosor och ärtbuskar och jag tänker att det är nära rekord för hur hög en buske av vildrosor kan bli - nästan fem meter. Då jag står där kommer en talgoxe förbi. Jag visslar tunt och då kommer den ner till mig, nästan ända fram till mitt huvud.

Det har nu börjat ljusna. Bilen är inlämnad och strax klar. Dagen har börjat annorlunda men bra med en ensam stund under arla morgonkvist i sällsam omgivning.