I brytningstid mellan vinter och vår fångar jag det gamla betet där djuren försvann för några år sedan. Den gamla eken står kvar, stor och stolt. Under den kunde kritterna söka skydd från regn och rusk. Staketet är uttjänt men ännu är hagen i älsklig fas. Snart tar igenväxningen över och därefter återstår bara minnet från "det var en tid".
Ännu kvar på staffliet.
De här dagarna när hasseln blommar gul kommer allt tidigare numera; år 2025 redan i mitten av februari.
Var ska allt sluta?
Min stolthet, kamelian, blommar nästan hela vintern och ibland känns det som att den blommar hela året runt. Jag fick den som gåva av Bosse i Hästholmen för ett par år sedan, då föregångaren, en ännu större kamelia, växte mig ur huset och därför såldes.
Den, som jag så generöst fick, är idag dryga metern hög och kraftig till växten, mörkt grön i det städsegröna, glansiga bladverket med stora och dubbelt rosenröda blommor. Hela sommarhalvåret står den ute i friska luften i vår trädgård, medan den får tillbringa vintern i min ateljé.
Från sjön, från Vätterns öppna vatten, vräker sig idag dimman in över slättlandskapet och fyller ut nästan varje vrå. Den lämnar endast glesa gläntor över subtilitetens minsta höjder, där solen kan stråla in och värma vilsna själar.
Tätast ligger sjoket över Hästholmen där kusten är låg och bjuder upp tjockan till virvlande dans. För ovanlighetens skull sticker Omberg upp sin mörka mössa över den vita väggen. Oftast brukar det ju vara tvärt om.
Det var långtråkigt att sitta och vänta på bänken vid Trädgårdstorget i Linköping igår. Den lite råkalla vintervåren nöp i näsan och ändan stelnade mot de kylslagna brädorna. Mina tjejer shoppade runt i affärerna men dit in ville jag absolut inte och naturligtvis tog allt längre tid än jag hade anat, men valet var ju mitt eget.
Då kom Micke. Med ett par bärkassar fulla av matbröd gick han obesvärat runt omkring mig på torget och strödde ut brödsmulor. Hela tiden diskuterade han med sig själv om hur mycket och var.
- Lite här också och så där borta!
- Matar du duvor och kajor, sa jag.
- Dom behöver mat dom me´, svarade han och kom fram till mig. Du förstår, fortsatte han, att jag har gjort de här i många år och jag matar överallt i sta´n och även uppe i dammarna vid Ryttargårdskyrkan ibland, men där är det ju mest änder förstås, men de vill ha mat dom me.
Micke matar duvor och kajor.
- Har du med dig köpebröd?
- Jaa, men ibland får jag gratis också. På något kondis, eller så får jag av mamma.
- Är det ingen som har sagt något dumt till dig om det där med att mata duvor och kajor? Jag menar, folk i allmänhet är ju inte alltid så förtjusta i dem.
- Näe, aldrig. Alla är snälla bara.
- Får jag ta ett kort på dig? Och vad heter du förresten?
- Okej då! Jag heter Micke, egentligen Mikael Samuelsson, men du kan kalla mig för "Micke Smurf", det gör alla andra. Kolla får du se, så förstår du varför. Nej, nu måste jag köra vidare. Det är många fåglar som vill ha mat. Hej då!
- Tack själv, det var trevligt att prata med dig.
Så drar en av eldsjälarna i vårt rika land vidare i sitt värv att serva andra.
Så var det ju. Jag glömde en viktig grej när jag skrev tidigare idag och anledningen till det var att vi var inbjudna till goda vännen Lasse Frisks 80-årsfest i Hästholmens bygdegård och mitt minne sviktade i fokus på grund av lite tidspress.
Det var vid Holmens dämme vid Tåkern, som jag under förmiddagen stod och spanade en stund efter våren jag sökte, då kråkor började varna intensivt från skogskanten på andra sidan. Två stycken tog höjd och flög runt skränande som kråkor plägar göra då en stor rovfågel hotar deras existens. Snart började de också dyka, om lott med varandra, mot sin leda fiende sittande öppet utmanande i en grantopp.
I kikaren såg jag mest en mörk silhuett mot ljuset i bakgrunden, inte så mycket mer. Men, den där silhuetten skvallrade om något annat än ormvråk eller fjällvråk. Möjligen kan den där bredskuldrade och nedåt avsmalnande kroppen ha varit en duvhök fast jag tror inte det eftersom duvhökar oftast undviker ett dylikt toppsittande för att istället prioritera vakande under ly.
Mera troligt, menar jag, är att det kan ha varit en storfalk, d v s pilgrimsfalk eller varför inte en jaktfalk. Jag upplevde den som stor jämfört med de båda kråkor som energiskt dök mot den.
I handkikare utan tillgång till tub får upplevelsen sluta med en gissning bara; ibland är det så att vara fågelskådare, att man aldrig får veta säkert, men däri ligger också en del av hela spänningen. Någon rapport blir det heller inte. Mer än här förstås. Här kan jag ta ut svängarna mer än lovligt om andan faller på.
Tillägg den 23 februari:
Jag träffade Bengt Andersson från Tåkerns fältstation idag vid sjön och redogjorde för upplevelsen och om min känsla av "storfalk". Han visste då att berätta om den gamla pilgrimsfalk, en stor hona, antagligen från reviret på Omberg, som setts flera gånger i området de senaste veckorna. Så föll bitarna på plats och min känsla besannades.
Både igår och idag har jag åkt en bit runt sydvästra Tåkern i jakt på vårtecken. Målet har framför allt varit lärkor och tofsvipor, men resultatet hittills är magert på just den fronten. Men snart så!
Jag vänder tillbaka till ateljén och jobbar vidare med mina oljemålningar. Sju olika motiv är under vardande. Det är verk på olika nivå och med skilda uttryck. Allt kommer inte att gå i mål, det vet jag av erfarenhet, men somligt kommer att finnas med till Konstrundan i maj, det hoppas och tror jag på. Här kommer ett smakprov.
En av mina oljemålningar i vardande. Icke färdig bör noteras. Mycket kan hända fortsättningsvis.
Nu har mildvädret dragit in med dis och moln på alla fronter. Det skedde i natt och med det sägs att Sydsveriges första vårdygn tog sin början denna dag, den 21 februari. Våren är här utropar man redan i Skåne och rapporterar om tofsvipor och lärkor. Fem kommande dygn på raken med medeltemperatur över noll är redan intecknat som en lågoddsig option.
Så är det möjligen också över för den här gången; den fantastiska vinternattens klara himmel med braskande stjärnor och planeter. De senare har stått på rad över himmelskupan varje kväll efter solnedgång med Venus, Saturnus, Jupiter och Mars i en båge från väster till öster. Jag har verkligen njutit varje kväll av deras klara ljus.
Den senaste natten med klar sikt noterade jag att Jupiter stod mycket nära, alldeles ovanför stjärnan Aldebaran i Oxens tecken. Det blev ett härligt möte två jättar emellan, som kan vara värt en berättelse, tänker jag.
Imaginär och inte alls sann är dock min beskrivning av jättarnas möte. Upplevt med ett obeväpnat öga - ja, men med kunskap om det vetenskapliga perspektivet helt lögnaktig.
Vårt solsystems obestridlige jätte Jupiter är en grannplanet till vår jord medan Aldebaran är en röd jättestjärna oerhört avlägsen vårt planetsystem.
Några fakta hämtade ur kunskapsbank:
Jupiter är den femte planeten från solen, en gasjätte med en diameter 11 gånger större än jordens och en massa 318 gånger större. Jämfört med vår sol är Jupiter ändå liten. Solens volym är 1 000 gånger större. Det går att resa till Jupiter med rymdfarkoster av idag men den resan tar fler år.
Jupiter är den fjärde starkast lysande himlakroppen efter solen, månen och Venus.
Aldebaran är en röd jättestjärna i slutet av sin långa levnadsbana. Den hittas i Oxens stjärnbild och är den 14:e starkast lysande stjärnan på himlen och känns igen på sitt rödaktiga sken. Den utsänder mer än 500 gånger energi per tidsenhet än vår egen sol och befinner sig ca 65 ljusår från solen. D v s det skulle ta 65 år att resa dit med ljusets egen hastighet. Ergo är Aldebaran ofattligt långt avlägsen oss och således helt onåbar
Och ändå ser jag de båda jättarna så nära och påtagligt närvarande. En spännande chimär i vinternattens mörker värd sin berättelse.
Under en makalöst vacker vinterdag på Tåkerns is tillsammans med goda vänner, vandrade vi igår över hårdpackade snöstråk alternativt tjock blankis, längs med sjungande issprickor mellan resliga vassfält, förbi vattennäbbmössens och skäggmesars spårbroderier och spanade tårögda ut över sjön mot ultramarinblå isfria råkar där svanvingar sjöng och grågåsflockar höjde sig skräckslaget kacklande då havsörnens svarta skugga smög sig på.
Solen gassade, om nu en februarisol gör så; den värmde åtminstone vår anleten och gjorde kaffestunden i vasskanten väldigt behaglig. Jag gjorde som jag brukar, en egen vasstron enligt självlärt recept där jag tronade bekvämt och ombonat.
Den 18 februari blev en av dessa dagar som kommer att stanna evigt som en referens för själva livet.
En pinfärsk akvarell från morgonen just när dagens första snöby drar in över landskapet vid Tåkern nära kanten av Dags mosse med Omberg anat i fonden.
Nu på eftermiddagen har samma terräng hunnit bli vit och vacker med ett par centimeters snödjup. Inte mycket att yvas över om man är lagd åt skidåkarhållet, men jag är halt och slipper; längtar mer efter en ispromenad på Tåkern istället och den blir kanske av i morgon om vinden mojnar till behaglig nivå.
Himlen klarnar nu. Det kommer att bli kallt i natt!
Jodå, i år igen är min stora mistelhona med bär. Förra året försvann alla bären i ett nafs när en sen flock sidensvansar i mars månad rensade henne på ett par minuter.
Min mistelhona i full mundering. Min käpp står lutad därunder ifall du undrar.
Men nu hänger åter nya bär där. Porslinsvita men kletiga och lite sega i skalet är de begärliga för trastar och sidensvansar.
Mistelbären är väldigt vackra. Som porslinsvita pärlor.
Men mest är det arten dubbeltrast som gillar dem. Den trasten har till och med fått namnet efter sin favoritföda:
Misteldrossel på tyska
Mistle Thrush på engelska
Anledningen till att den inte fått namnet misteltrast hos oss beror troligen på att vi knappast har haft mistlar i vårt land, med få undantag.
Men med den accelererande klimatuppvärmningen har mistlarna spritt sig med rekordfart också i vårt lands södra delar. I Mälardalen där de haft sin refug för överlevnad ända sedan bronsålderns värmetid, för flera tusen år sedan, har bestånden fullkomligt exploderat och spridning pågår intensivt med hjälpa av fågelbesöken.
Det är med proveniens från Västerås som bär fått följa med hem till vår trädgård i Ödeshög, Östergötland. Numera växer ett tiotal mistlar i våra äppelträd. De är vår stolthet!
Vill du pröva en insådd i egen trädgård? Jag kan erbjuda dig att komma hem till oss för att hämta bär och prova på. Ring först bara så får vi ta det därifrån. Välkommen!
Så blev det av. Jag har idag inköpt en "äkta" van Gogh på Kupan i Ödeshög. Den kostade mig 75 kr vilket jag tycker är ett bra pris. Jag såg den redan på håll ...
"Nämen är det inte en van Gogh som hänger därborta. Jag slår till. Jag köper den!"
"Kvinna som städar", en reproduktion av en teckning av van Gogh i typiskt blyerts-manér från hans holländska tid år 1888.
Motivet föreställer en kvinna som städar, i gammeldags nederländsk drapering, inklusive snidade träskor i aleträ.
Verket är alltså en reproduktion tryckt direkt på ytbehandlad board, typ Perstorpsplatta, gediget och hantverksmässigt ramad på äldre sätt och den är utan glas i storleken 55 x 65 cm inklusive ram.
En liten etikett berättar kort om verket, där jag emellertid saknar rammästarens signatur.
Nu har även jag en van Gogh. Jag är rikare nu, i själen mer än i plånboken.
Karin och Sverker bjöd tisdagsklubben, numera förstärkt av den nyblivne pensionären och biologen Kjell Antonsson, på sockerbulle och sprakande kakelugnsvärme inomhus innan vi gick ut en kort sväng i deras fantastiskt rika "vildträdgård".
Det var två växter framför allt som drog vår uppmärksamhet till sig. Två växter som stod i full blom trots att vi ännu är mitt i vintern, om man nu kan kalla den så, den här nya årstiden som vi har fått på halsen genom den skrämmande klimatförändringen. I rubriken kallar jag dagarna vi nu upplever för vintervårdagar, men meteorologiskt fram till den 15 februari, vore det kanske riktigare att benämna dem för senhöstdagar.
Nåväl. Det är dessa två växter som vi njöt av i Kärrsgårds hägn:
Trollhassel.
Cyklamen, någon art av den vårblommande vilda sorten.
Någon dag senare.
Ulla och jag vandrar längs en av våra favoritstigar; den runt Höje äng på Omberg. Ja, med min fot blir det idag inte hela vägen, men det får man ta. Vägen går längs ett vackert inbjudande landskap, rikt på blomster och liv. Det är förstås bara en av mängder av olika sköna varianter men den här sträckan har blivit en liten favorit.
Om någon månad redan kommer det att vara dags att spana efter de första vårfjärilarna som vi brukar se här bland blommande pestskråp: nässelfjäril, sorgmantel, vinbärsfuks och citronfjäril., men kärast ändå, de sällsynta körsbärsfuksar och videfuksar, som vi med lite tur brukar kunna se på platsen varje år.
Pestskråp.
Idag noterar vi att allt detta nu börjar förberedas. Pestskråpen dyker upp tidigt som alltid mellan grästuvor och frost. Den är nästan midvintertålig. En tuffing från Alvastra klostertid.
Solen strålar ren och klar för första gången efter flera gråveckors tristess. En svag nordvästlig vind har rensat luften och frost täcker backen i skugglägen. Jag tar min sväng ner över Tåkerns västra strandmarker, njuter och trivs med den doft av vår som sticker i näsa och ögon.
Vid Väversunda åkrar rastar en stor flock nyanlända sädgäss. Jag räknar dem till dryga tvåhundra.
Vid Holmens strandmad och dämme rastar ett tiotal nyanlända knölsvanar och en handfull grågåspar samt en hel drös av kråkor och kajor. De äter sig fram över dybankar och åkerogräs medan en ung, eller honfärgad blå kärrhök jagar runt närgånget alldeles över dem.
Den unga blå kärrhöken jagar över Tåkerns strandmader.
Ibland sveper kärrhöken fram över kråkfåglarna alltför nära, så att den blir burdust bortsjasad. Så blir det till en luftcirkus att njuta av och den noteras inte bara av mig; fler skådare är på plats och tar in den underbara första känslan av vår och ljus.
Fortsätter det så här några dagar till kommer de första tofsviporna att vara på plats alldeles snart.
Från vår promenad i Ombergs bokskogar idag kan jag rapportera om ett meståg innehållande talgoxar och stjärtmesar, ett tiotal av vardera. Stjärtmesarna är rapporterade förstås såsom Ullas favoriter.
Stjärtmes i närbild.
Alldeles bakom Stocklycke vandrarhem på fällda och liggande lövträd av olika slag, men kanske almar mest, plockade vi med oss hem ett par liter vintersvamp.
Arten var blek ostronmussling, Pleurotus pulmonarius, en riktigt läcker matsvamp. Ostronmussling, av någon av underarterna, finns att hemmaodla och också i de flesta välsorterade butiker att inhandla. Men visst är det mysigare att själv kunna skörda den ute i naturen, året runt faktiskt.
Svampen var iskall förstås, men ändå mjuk och något vattnig, men hemma, i smörad stekpanna tillsammans med salt och grädde blev allt en härlig anrättning serverad till panerad rödspätta. Vintern bjuder. Mums!
Mitt i det stora oljemåleriet känner jag behov av en liten paus. Inte bara som ett måste utan också för att jag vill och kan, lyxa till mig när andan faller på, slumpen får råda men jag har en ide om att hitta något levande objekt för en akvarellstudie i ett intimare format, en växt, en vinterblomma kanske.
På vägen till ateljén stannar jag vid en sån där ruderattomt och finner en liten korsört i blom. Den är sparsmakad och knappast vacker, dammig och lergrå, men blommande. Blommar mitt i vintern gör nu korsörtar ofta. De är härdiga och okräsna. Den får det bli. Den tar jag med mig till en studie.
Och så här blev det.
Dags att återgå nu till de där stora verken. Detta blev en värdefull paus för att samla kraft och inspiration. Det lilla i det stora.
Det här lilla gula kuvertet med någon slags varningstext och innehållande en slät liten nyckel hittade jag i handskfacket på vår bil. Jag vet inte hur det kommit dit och heller inte vad det är.
Visst är jag nyfiken. Finns någon som kan svara och förklara? Jag väntar med iver.
Det är så fantastiskt! Bengt Carlsson har svarat. Stort Tack! Han äger specialkunskap, med Guds nåde! Se vidare i länken:
Sprint för att frikoppla automatisk växellåda!
Sån tur att jag inte fimpade direkt. Nu gäller det förstås att veta hur man ska göra vid behov. Tänk att en sån pyttegrej kan meka hela den automatiska växellådan! Otroligt!
Jag har ett stort sug efter måleri just nu; en riktig längtan efter att sätta penslar och färg i arbete på jungfruligt vita dukar. Det är en innerlig och förunderlig känsla, nästan utan rim och reson och den får mig ofta att ligga vaken om nätterna och fantisera och prova andra vägar genom drömmens gränsland.
Jag jobbar även med "gamla" verk som hittar nya vägar att komma till liv igen, något som oljemåleriet ger stora möjligheter till, men idag har jag anlagt en första rå skiss på en ganska stor duk, 120 x 90 cm. Jag har en idé om målet.
Om idén jag har i mitt huvud blir verklighet eller om nya tankar styr mig mot andra mål mitt i processen vet jag aldrig. Nu är jag på gång emellertid och själva starten är alltid väldigt spännande, kanske till och med den bästa biten.
Åt ena hållet i min ateljé pågår arbete inför momsredovisning. Oh! vad glad min revisor kommer att bli när hon förstår att jag redan är på gång, utan uppmaning.
Åt andra hållet står mina oljor uppställda för påsyn. Arbetet med dem får anstå en tid i avvaktan på arbetet ovan.
Och på grund av att ytterligare ett arbete pågår i ateljén, en avloppsvattenläcka i arkivskåpet inne i kontoret med skitvatten från grannarna ovanför, står apparaten här nedom och brummar i minst två veckor. Ack, dessa gamla hus och ruttna gjutjärnsrör.
Jag väntar på att verkstaden ska öppna. Jag har åkt tidigt hemifrån för att vara på plats i god tid, man vet ju aldrig med väder och vind. Det är ju en bit mellan Ödeshög och Linköping.
Ljuset stiger över folktomma köphus och lager. En man i gul reflexväst går runt och tömmer soptunnor. Vi två är ensamma. Köpstaden är ännu folktom och väntar på klockslaget 10.00.
Enstaka snöhögar ligger hopsamlade och smutsbruna. Papper, burkar, snusportioner och allehanda skräp driver omkring. Det gör också jag, i väntan på att bilservicen ska öppna klockan 07.00, och tar så en promenad mellan skarpkantade kartongbyggnader i plast, sten och korrugerad plåt, alla med bländande reklamskyltar. Jag petar undan hundskitar med käppen och stegen rasslar långsamt över gruskrosset.
Längs gatstråken finns gångvägar. Det är bra. Där finns också planterade häckar och rader av lindar. Det är också bra. Stadsplanerarna har gjort vad man kan, eller tycker sig ha lust och råd med, ambitionen finns.
Mörka trastar flyger ut ur ett av buskagen när jag går förbi. Jag möter blicken därinne från en björktrast som hukar i dunklet mellan täta grenar i hopp om att förbli oupptäckt.
Björktrastarna är först ute. Sen kommer enstaka kråkor på höjd, svagt kraxande och därefter flockar av kajor som lösgör sig ur mörka grenmoln och på snabba och spetsiga vingar kastar sig iväg tysta som möss - in mot stadens centrum.
En häger flyger över mig i sakta mak, där uppe där månen lyser nästan full. Även hägern är mol tyst och målinriktad, mot Nykvarn och Stångån är siktet inställt. Jag ser att den vinklar sitt huvud och kastar ett förstulet getöga ner mot mig, såsom i förbigående och i undran.
Jag genar bakom ett lager. Där är ingen gångväg, bara gräs, grus och bråte, men utan hindrande stängsel mot gatan. Jag ser ett skatbo därinne. Boet är byggt i en rugga av rosor och ärtbuskar och jag tänker att det är nära rekord för hur hög en buske av vildrosor kan bli - nästan fem meter. Då jag står där kommer en talgoxe förbi. Jag visslar tunt och då kommer den ner till mig, nästan ända fram till mitt huvud.
Det har nu börjat ljusna. Bilen är inlämnad och strax klar. Dagen har börjat annorlunda men bra med en ensam stund under arla morgonkvist i sällsam omgivning.
Alldeles nyss, kl 16.35, då jag klev ut i aftonljuset för en skrivarsväng i ateljén, kom två grågäss på kacklande insträck över mig med riktning mot norr och Tåkern. De var de första för säsongen. Adam, som jag samtalade med under eftermiddagen när han ringmärkte vid Holmenstugan, hade inte sett några ännu, men vi var överens om att det säkert inte skulle komma att dröja mer än en dryg vecka innan det var dags, om vårvärmen skulle stå sig. Nu är de första redan här - alldeles för tidigt som vanligt.
Min ambition med återbesöket i ateljén, fastän lördagskväll, är att berätta om en intressant iakttagelse från eftermiddagens runda över Omberg och Tåkern. Det handlar om skator.
Vid stranden i Väversundaviken räknade jag till 15 skator som hoppade omkring tillsammans och födosökte i det fuktiga betet. De var alla strängt upptagna med något plockande i gräset vid kanten av smältvattenspölar. Det var ju en ovanligt stor ansamling skator, tänkte jag, och funderade på vad som stod på menyn.
När jag en stund senare körde förbi beteshagarna vid Dags mosse nedanför Omberg såg jag återigen skator i tät flock. Jag räknade även dessa så gott det gick och fick det till minst 35 fåglar; ett ovanligt stort sällskap och enligt min åsikt en riktigt rar notering.
En stor skatsamling i klökt bete på Dags mosse den 18 januari 2025.
Gemensamt för de båda observationerna var att skatorna hade samlats på rika, s k klöka marker. (På lokalt Ödeshögsmål ett uttryck för rik o frodig jordmån/grästillväxt).
Min fundering i ämnet "Skatsamling" har lett mig fram till följande slutsats:
Skatorna frossade troligen på larver av harkrankar och/eller hårmyggor. Båda dessa "stormyggor" lägger sina ägg i "klöka" gräsmarker där larverna, oftast i grupp eller t o m i väldiga aggregationer, äter sig fram genom organiskt material, svamphyfer och gräsens rotsystem. Massuppträdandet är väl känt och omskrivet.
Hårmyggornas larver lever ofta i väldiga sällskap. Akvarell.
Det överraskande och häftiga smältvattnet under veckan har tvingat fram larverna ur sina gömmen. Skatorna har bjudits in till kalas. Skator är oftast parlevande ensamvargar men om rikedom av föda plötsligt står till buds kan de snabbt samlas till rejält festande. De har superkoll på varandra över revirgränser och budkavlen går genom landskapet blixtsnabbt så fort något viktigt händer.
Detta är min hypotes och jag känner att den kan vara alldeles sann. Har du en avvikande mening så hör gärna av dig.
Igår hade vi möte i föreningen - Omkultur - kort kallad. Vi är nästan 30 yrkesverksamma kulturarbetare i området runt Omberg, som är medlemmar i denna exklusiva krets. Vi är konstnärer, hantverkare, keramiker, författare och musiker och har i varierande antal och sammansättning varit tillsammans i mer än 25 år.
Igår hade vi möte, den här gången i min Ateljé Gebbe. Planeringen för årets konstrunda är i full gång. Vi är taggade och laddade!
Vi ses den 29 maj - 1 juni.
Absolut vindstilla är det när vi vandrar ut vid Naturum Tåkern. Knappt ett moln syns på himlen och solens strålar värmer ansiktet då vi vänder oss mot söder. En timme redan är dagen längre.
Jag tar vägen över isen. Jag har mina dubbskor på. Isen är knagglig och strävt snösprängd och säkert mer än decimetern tjock så jag går tämligen tryggt med käppen som stöd.
Drivor av snö ligger lagrade vid vassar och skravel. Överallt går djurspår på kors och tvärs av räv, hare och mink.
Ulla, utan dubbar på skorna, tar vägen längs spången och vi möts vid piren där båtarna ligger uppdragna. Sen går vi vidare ut mot Svanshals där skogen öppnar sig mot snötäckt strandmad. Där dukar vi upp vårt medhavda fika.
En av dess vinterdagar vid Tåkern som vi sparar i minnet.
Inlägg
Alla kommentarer
