Så var det ju. Jag glömde en viktig grej när jag skrev tidigare idag och anledningen till det var att vi var inbjudna till goda vännen Lasse Frisks 80-årsfest i Hästholmens bygdegård och mitt minne sviktade i fokus på grund av lite tidspress.
Det var vid Holmens dämme vid Tåkern, som jag under förmiddagen stod och spanade en stund efter våren jag sökte, då kråkor började varna intensivt från skogskanten på andra sidan. Två stycken tog höjd och flög runt skränande som kråkor plägar göra då en stor rovfågel hotar deras existens. Snart började de också dyka, om lott med varandra, mot sin leda fiende sittande öppet utmanande i en grantopp.
I kikaren såg jag mest en mörk silhuett mot ljuset i bakgrunden, inte så mycket mer. Men, den där silhuetten skvallrade om något annat än ormvråk eller fjällvråk. Möjligen kan den där bredskuldrade och nedåt avsmalnande kroppen ha varit en duvhök fast jag tror inte det eftersom duvhökar oftast undviker ett dylikt toppsittande för att istället prioritera vakande under ly.
Mera troligt, menar jag, är att det kan ha varit en storfalk, d v s pilgrimsfalk eller varför inte en jaktfalk. Jag upplevde den som stor jämfört med de båda kråkor som energiskt dök mot den.
I handkikare utan tillgång till tub får upplevelsen sluta med en gissning bara; ibland är det så att vara fågelskådare, att man aldrig får veta säkert, men däri ligger också en del av hela spänningen. Någon rapport blir det heller inte. Mer än här förstås. Här kan jag ta ut svängarna mer än lovligt om andan faller på.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar