Det var långtråkigt att sitta och vänta på bänken vid Trädgårdstorget i Linköping igår. Den lite råkalla vintervåren nöp i näsan och ändan stelnade mot de kylslagna brädorna. Mina tjejer shoppade runt i affärerna men dit in ville jag absolut inte och naturligtvis tog allt längre tid än jag hade anat, men valet var ju mitt eget.
Då kom Micke. Med ett par bärkassar fulla av matbröd gick han obesvärat runt omkring mig på torget och strödde ut brödsmulor. Hela tiden diskuterade han med sig själv om hur mycket och var.
- Lite här också och så där borta!
- Matar du duvor och kajor, sa jag.
- Dom behöver mat dom me´, svarade han och kom fram till mig. Du förstår, fortsatte han, att jag har gjort de här i många år och jag matar överallt i sta´n och även uppe i dammarna vid Ryttargårdskyrkan ibland, men där är det ju mest änder förstås, men de vill ha mat dom me.
Micke matar duvor och kajor.
- Har du med dig köpebröd?
- Jaa, men ibland får jag gratis också. På något kondis, eller så får jag av mamma.
- Är det ingen som har sagt något dumt till dig om det där med att mata duvor och kajor? Jag menar, folk i allmänhet är ju inte alltid så förtjusta i dem.
- Näe, aldrig. Alla är snälla bara.
- Får jag ta ett kort på dig? Och vad heter du förresten?
- Okej då! Jag heter Micke, egentligen Mikael Samuelsson, men du kan kalla mig för "Micke Smurf", det gör alla andra. Kolla får du se, så förstår du varför. Nej, nu måste jag köra vidare. Det är många fåglar som vill ha mat. Hej då!
- Tack själv, det var trevligt att prata med dig.
Så drar en av eldsjälarna i vårt rika land vidare i sitt värv att serva andra.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar