Under en makalöst vacker vinterdag på Tåkerns is tillsammans med goda vänner, vandrade vi igår över hårdpackade snöstråk alternativt tjock blankis, längs med sjungande issprickor mellan resliga vassfält, förbi vattennäbbmössens och skäggmesars spårbroderier och spanade tårögda ut över sjön mot ultramarinblå isfria råkar där svanvingar sjöng och grågåsflockar höjde sig skräckslaget kacklande då havsörnens svarta skugga smög sig på.
Solen gassade, om nu en februarisol gör så; den värmde åtminstone vår anleten och gjorde kaffestunden i vasskanten väldigt behaglig. Jag gjorde som jag brukar, en egen vasstron enligt självlärt recept där jag tronade bekvämt och ombonat.
Den 18 februari blev en av dessa dagar som kommer att stanna evigt som en referens för själva livet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar