15 november - Blomstertröst

I samma anda som rubriken ovan har jag tidigare tecknat några små berättelser som kan lysa upp det annars så kompakta mörker som råder i november. Redan klockan fyra släpper grådagern sitt grepp om regin och natten träder in på scenen. Och ändå mörkare ska det bli, nästan en timme till om kvällen om en månad, men då hoppas jag på att snö skall ge mig ledljus.

Idag och de senaste dagarna samt de närmaste dagar vi har framför oss är det långt från sådan vinter. Höstvärme dröjer kvar och temperaturen ligger runt dryga 10 grader varför landskapet ännu pryds av grön vegetation och blommor. 

Jag bjuder på en liten svit från idag. Alla blomstren är fångade vid Gottorps lada nära Stugan vid Tåkern. Kanske finner någon mer än jag tröst häri.

Med kompletteringar den 16 november, 22 november och 27 november.

Artnamnen finns i bilderna.

Tillägg den 16 november. Under dagens vandring på Omberg passade jag på att dokumentera några fler novemberblommor. Ursäkta dåligt fokus på många av dessa foton. Min gamla mobil har svårt att få till det.

Tillägg nedan den 22 november under promenad längs en grusväg i Ödeshögs skogsbygd:

Tillägg den 27 november under promenad genom Ödeshög:

Rättelse: Det är nog ändå fältveronika och inte vårveronika på det sista fotot. De är rackarns svåra att skilja på, för mig.

13 november - Kustgran, en av uppstickarna från USA

 - Det här är kustgranar, säger jag till Ulla när vi passerar ett parti med mäktigt storvuxna träd under vår Höjerunda på Omberg. 

Kustgransplantor importerades till Sverige från USA under 1800-talets mitt i ett försök att förmera vår svenska skog och de planterades då också på Omberg av den progressiva Skogsskolan och det tycks ju ha varit ett lyckat experiment. Med så grann tillväxt på blott 150 år skulle man kunnat tro, eller befarat, att det hade funnits många fler av dessa exoter i vårt land idag. 

Anledningen till att så inte blev fallet är att man menade att avsättningen för virket var för dålig, veden betraktades som alltför mjuk

När jag idag slår på arten i media får jag fram fakta som verkar se annorlunda på möjligheten för kustgranen i Sverige av idag. På gott och ont förstås och man får väl se hur det blir med detta. Jag lägger in en länk här för dig som vill veta mera om detta främmande trädslag i vår svenska natur:

Artikel om kustgran

Kustgranen hör hemma på Nordamerikas västkust, i Staten Washington mest men även i Oregon och i närliggande områden runt Vancouver i Kanada. 

I USA kommer kustgranen normalt upp i höjder på 70 meter, men bjässar på upp till 90 meter finns i hemområdet. Höjden på bildens träd uppskattar jag till dryga 40 meter och anledningen till att vi i vårt land inte har kommit upp i amerikanska höjder beror mest på att kustgranarna på Omberg ännu är "unga"; en gammal kustgran på 90 meters höjd är säker minst 500 år gammal. Så, den som lever så länge får se, hur Ombergs skogar ser ut då.

Hur känner man då igen en kustgran?

Redan på håll ser man att barken hos kustgran är lodrätt sprickig, medan den allestädes närvarande, införda släktingen europeisk silvergran har en jämn och ganska slät bark.

Tittar man närmare på sprickorna ser man att de är rödfärgade, vilket ger kustgranen ett typiskt rödaktigt utseende.

Att stå under en av dessa bjässar är mäktigt. Jag famnar långt ifrån stammen i brösthöjd när jag kikar uppåt mot en topp dold i tättvuxet grenverk. Men jag kan känna av trädets trivsel och kan ana toppskottets snabba årstillväxt om en halv till en meter årligen. Bäva månde vår svenska gran i jämförelse med denna amerikan.

Grenarna är utbrett plymformade och lite uppåtsvängda med platta och ganska mjuka barr som är gröna på ovansidan och silvrigt olivgrå undertill och grenverket känns gracilt på något vackert vis.

Undersidan.

Det mest spännade är ändå doften säger jag till Ulla och kramar några barr i min hand.

- Känner du?

- Oh ja, så gott, som en citron, svarar hon.

Ja åtminstone som någon citrusfrukt och jag i min tur håller nog mera på mandarin. Den doften skulle verkligen kunna gå bra till kroppsvård; parfym eller badolja. 

Jag tar med en kvist hem till kvällens karbad för att testa möjligheten och återkommer med ett expertutlåtande.

Komplettering den 16 november:

Nu är experimentet genomfört. Jag smulade ner barren från en liten kvist av kustgran i mitt heta bad varvid en stark doft av granskog kryddad med en aning av mandarin spred sig i badrummet. Effekten var påtaglig och doften satt kvar i skinnet under hela kvällen. Kustgranens barrmassa skulle gott gå att använda för tillvekning av doftmedel till spaprodukter, det är vi helt överens om Ulla och jag. Nu är det bara att ta tag i möjligheten, en outnyttjad resurs - för någon!

Kustgranen är ett av många främmande barrträd på Omberg. Här finns även Douglasgran, Coloradogran, sibirisk och amerikansk lärk, Ponderosatall, cypresser och många fler. Kanske jag återkommer i ämnet. Du kan också gå den återöppnade trädstigen som utgår från Hjässatorget som också passerar Sveriges högsta träd, en europisk silvergran som med sina 49,5 meter år 2016 var och är högst i landet eftersom den sedan dess också har ökat med minst en meter i höjd. 

12 november - Höstgrå november

Nu är det mörkt och grått. Typiskt för högtryck på senhösten, säger SMHI. De låga dimmolnen vill inte lätta, men solen skiner "tröstande" strax därovan och det är som det ska. Nu gäller det att vänta ut läget i lugn och ro. Men, samtidigt äger november månad också skönhet och intresse. Kanske måste man leta lite.

Omberg för någon dag sedan.

Ungefär klockan 15:30 törnade talgoxarna in idag, efter att ha ätit sig proppmätta vid mitt nyuppsatta fågelbord. Den ene i holken på framsidan och strax därpå den andra under plåtskoningen över tegelkanten vid köksfönstret, där hon har pillat fram en egen vrå så att glasullstoppningen har rykt. Jag har berättat om detta för Ulla också och hon håller med mig om att talgoxehonan får vara kvar där i väggens omboning till på vårkanten. Då är det kanske dags att stänga till..

När talgoxarna tog natt var det således redan på väg att bli mörkt, dunkelt har det varit hela dagen, men vi har trotsat grånaden och arbetat klart i trädgården. Allt är nu fejat och ansat och vintern kan få komma. Varsågod!

Händer det något i naturen under november? Jodå. Men det som sker, sker oftast smått och dolt, avsides och svårflirtat.

Jag tog en längtans resa ner till Stugan häromdagen. Den möjligheten är fri även under de förfärliga coronatider som råder. 

Två ormvråkar såg jag, möjligen även en tredje. En av dem satt nära, på en stolpe vid Stugan och jag kunde skissa av den fint genom vindrutan. Den var mörkt chokladbrun med ett tydligt ljust, nästan vitt hästskoband tvärs över bröstet.

På åkrarna intill fanns fortfarande tofsvipor kvar. Men inte så många nu, kanske tjugofem stycken. Det är märkligt hur tofsvipan försvinner i landskapet. Inte förrän jag stannade och kollade ovan avbildade ormvråk, såg jag vipor slå ut som brokiga blommor över svartjorden när de skrämdes att lyfta. Nästan alltid med ryggen vänd mot betraktaren, fridstöraren/faran, blir de ett med myllan och avslöjas alltså först av de slående vita teckningarna under uppfloget. Så finurligt! Och när de landar sen, den där vackra runda vingformen som slår ut som en plym i en självklart regisserad akt under klassisk balett.

På stubbfälten vid Mossen betade ett par hundra sädgäss. Jag spanade över flocken och fann en märkt men ej avläst individ med ockravit halsring. Dessutom avtecknade sig enkelt, för den som kan, två spetsbergsgäss genom sin ljusa fysionomi.

En flock finkar/sparvar satt i de gamla knäckepilarna vid Ramstadbron. Alla var gulsparvar utom en, den var en bofink som jag passade på att rita av. Men jag saknade ännu varfågeln som borde vara här.

När jag satt där med bofinkskissen kom en flock starar surrande förbi. Med surret syftar jag inte på vingljud utan till det sammantagna läte som stora starflockar producerar oralt - ett riktigt surr! 

Stararnas vackra vinterdräkt är alla inte alldeles vana vid i landet. Det är ju ett ganska nytt fenomen, kommet med klimatförändringen, att starar stannar allt längre om hösten, ända in i vinter och ofta även över vintern vid fågelbords bjudningar. Detta nya beteende samt vinterdräktens obekanta prickighet har överrumplat många naturintresserade och fått en del att tro på nötkråka. Rapporter om stora och täta flockar av nötkråkor har jag ibland fått mig till dels men detta är alltså ingenting annat än  "fake news" och handlar alltså om starar. När nötkråkor ibland under invasionstider besöker oss, även tätorsnära, brukar det vara i antal av singular eller fåtal.

6 november - Rent vårligt i november

Jag rensar tankarna från den förskräckliga historien om presidentvalet i USA, där Donald Trump agiterar och agerar som en värstingsdiktator, vilket allvarligt hotar att undergräva, kanske långvarigt, de demokratiska spelreglerna i landet. Men till slut får jag nog och släpper mediabevakningen en stund och går ut i vårsolens sköna november och räfsar löv istället. Tur att sånt finns när allt blir som sämst.

Jag arbetar så att svetten lackar, blir loppbiten vid lövhögarna och fyller säck efter säck med fin kompostgrund varav det mesta trots allt får gå vidare till kommunens anläggning för mulltillverkning eftersom min egen trädgårdskompost redan blivit rågat full. I häckarna runt tomten och i rabatterna får räfset dock vara kvar liksom alla de fallna äpplena, till koltrastarnas fromma.

I schersminbuskaget sjunger gråsparvarna för fullt och över blåhimlen leker flockar av kajor ystert. Visste man inte bättre kunde man förvänta sig en lärkdrill från skyn eller en trippande sädesärla på gräsmattan; märkligt, skönt och skrämmande. 

Vår murgröna har blommat de senaste två säsongerna. Först nu efter minst tio år på plats är den tillräckligt gammal och etablerad för detta och i år är det nästan så att projektet verkar lyckas, somliga blomklasar har nämligen hunnit med att gå i frukt. Men jag tror likafullt inte på fullmognad till våren. Men man får vänta och se.  

Blommande murgröna med besökare Slamfluga och någon form av spyfluga är mitt tips.

Doften av nektarsötman i det soliga och lugna läget lockar mängder med insekter. Mest är det olika varianter av tvåvingar, flugor, såsom blomflugor samt flera varianter av spyflugor och liknande arter. Det surrar skönt.

En drottning av arten stenhumla har hamnat fel i årstiden.

Surrar gör det en stund senare igen, då jag mitt i räfstagen måste göra paus för att släppa fram en stor humledrottning som brådväckts ur sin vintersömn. Det är inte bra alls. Det är alldeles för smått med näring för henne och flygandet tömmer energireserven och kommer troligen att kosta henne livet. 

Ur led är tiden och sen årtusenden inkörda biologiska system anpassas blott långsamt. Det kan gå åt skogen inte bara för humledrottningen. Och han därborta västerut, diktatorkandidaten, gör ju saken etter värre.

2 november - "Den vår de svaga kalla höst"

Vinden vräker in från sydväst. Markiskapporna slår hårt och nyss tömda fönsterlådor slamrar. Jag går ner för att göra frukost och hämtar sen tidningen, känner att den starka vinden är varm, väldigt varm, så jag kikar på termometern och ser att det utomhus redan är mer än arton grader varmt.

Under frukosten följer vi med uppåt i graderna och landar till slut på 19,2. Så märkligt och otroligt, det är ju ändå november. Men, vi är förberedda av SMHI, det talades om ett möjligt värmerekord för landet idag, kanske mer än sjuttton grader.

 Men 19,2 är väl ändå att ta i!

Värmerekord för november?

Plommonträd och körsbär är klippta som sig bör.

Plommonträd och körsbärsträd är klippta, aplarna kvarstår till vårvintern. Hanna räfsade gräsmattan i veckan men nu är där fullt med löv igen. Nu tar förhoppningsvis vinden ner resten för gott.

Hybridkejsarolvon i knopp.

Vårt nyplanterade kerjsarolvonträd har satt knopp; en skön gåva från Karin och Sverker. Det blir tre små blomklasar till jul med doftande blommor på plats.

Klicka på bilden för att se bättre hur alla knappt synliga prickar där ute i leråkern blir till rastande tofsvipor i hundratal.

På åkrarna runt Stugan vid Tåkern, framför allt där det odlats mängder med rödbetor och morötter, nu en riktigt smetig sörja, huserar mängder med tofsvipor. Antalet växer efterhand som alltfler ansluter norrifrån och summan är idag i runda tal ungefär 300 stycken. Det är lång ifrån höstrekord, men det kommer säkert att bli fler. Detta är också en vinkel av min rubrik, tofsviporna som stannar allt längre på hösten, ibland in i december månad och således aldrig är långt borta från mitt landskap, ibland inte mer än högst tre månader eftersom de numera är tillbaka redan i februari.